#301. Stampede Road!! –dä ä vildmark dä!!

Alaska?? –bara ordet smakar vildmark!! Här finns det verkligen vidderna, bergen, sjöarna och djuren. Björn, isbjörn, älg, varg!! –och de går vilda överallt. Plötsligt står du öga mot öga med en varg!!

Assistent Ninni svängde av George Parks Hwy i Healy in på Stampede Road, dammet yrde när vi rullade väster ut och vi var strax norr om Denali National Park. Min följeslagare hade naturligtvis läst boken ”In i vildmarken”, av Jon Krakauer. En bestseller som också blev film. Vi hade bokat ett BoB, EarthSong lodge, där den dammiga vägen tog slut. Det var inte fråga om att fortsätta till den mytomspunna bussen, från boken, där Christopher J. McCandless dog. Det är många mil av vandring, i riktning mot Denali.

Utsikt mot Mount McKinley topparna i Denali sett från Stampede Road.

Lodgen var mycket trevlig, med små timrade hus, och serverade en utmärkt mat. På kvällen försökte vi köra så långt ut som möjligt på Stampede Road med vår Cheva, men vi kom inte långt förrän vägen krävde en 4WD. Nästa dag skulle vi köra in i Denali nationalpark. Redan på grusvägen från vårt hotell körde vi förbi en lite tjärn och där stod en älgko med kalv i vattnet.

Morgondopp i en tjärn vid Stampede Road.

Det är tillåtet att köra några mil in i Denali nationalpark. Men sedan måste man ta buss in i den mycket stora, (24,585 km²), parken. Vi vandrade på egen hand i parken den ena dag. Vi såg björn på långt håll och en varghona med sin svarta unge.

Varghona med radiosändare i Denali.

Det var känt att det fanns två revir med vargfamiljer i parken. Det är mycket ovanligt att man får se dem. De hade halsband radio för att spåras inom parken. De kunde ibland gå utanför parken och där är det lovligt att skjuta varg.

Den andra dagen tog vi en ”parkranger-buss” in i parken och då såg vi inte så mycket djur utan bara en vacker natur. Vi träffade dock på en chipmunk, som nog hade förstått det här med transporter i parken. Han verkade vänta på att få åka med bussen.

Denali ”chipmunk”!! –va dä den här vi skulle mä?

#300. Cykelsport!! –bilder med spurtaren Sune Wennlöf??

Nu skall vi plocka fram några bilder ur det förgångna igen!! –cykelbilder som fallit i glömska!! En bland de tio snabbaste cyklisterna i vårt sävliga land är Örebroaren Sune Wennlöf!! Han knöt upp svansen på de flesta i en spurt.

Första gången jag såg Sune, då hette han Petterson i efternamn, var när han vann B-klassen i Linköpingsloppet 1961.Han besegrade Lennart Emauelsson från Värnamo CK, också han fruktad spurtare, som Sune kom att ha många duster med under åren.

Sune blev aldrig svensk mästare på 18 mil, det var alltid någon annan spurtare som stod i vägen, vanligen Jupp Ripfel. Men Sune blev två tre gånger. Han blev dock något ännu finare, Nordisk Mästare på 18-milen 1967. I Åbo slog han i spurten Leif Mårtensen och Erik Fåglum. Mårtensen var ingen dålig skalp, för han blev sedermera amatörvärldsmästare 1969 i Berno, och 2:a som proffs i världsmästerskapen i Leicester 1970.

Bland Sunes många segrar skall vi nämna några som jag såg och fotograferade. Sexdagars hade etappmål i Örebro 1967 och Sune lyckades vinna denna etappen mitt i centrum av hemstaden.

Sune Wennlöf vinner 5:e etappen i Sexdagars 1967, före Thomas Fåglum.

Gissa om den segern var populär bland örebroarna??

Sune lagerkransad inför hemma publiken.

Det här året var mycket framgångsrikt för Sune. Han visade att han kunde slå sin store antagonist Jupp Ripfel i en spurt vid Stafett-SM i Göteborg. Det var stor publiktillströmning i Slottsskogen, där tävlingarna hölls. Sune, som tävlade för Centrum, slog Jupp i en mycket backig spurt.

Sune Wennlöf besegrar Jupp Ripfel vid Stafett-SM i Göteborg 1967.

Sune hade en typisk spurt fysionomi, kraftigt byggd och mycket explosiv. Han kunde dock gå loss från klungan och komma i mål själv. Det visade han när han vann den sista etappen av etapploppet Skagern-Köpenhamn 1967. Vem skulle inte vilja komma i mål ensam på H C Andersens Boulevard vid Rådhuspladsen i Köpenhamn?? I hällande regn och kallt väder kom Sune in själv på upploppet efter att ha hängt av alla.

Sune Wennlöf vinner den sista etappen i Skagern-Köpenhamn 1967.

Sunes prestation i det här loppet blev inte mindre av att han faktiskt vurpade!! --tidigare i etappen. Man ser att skon och byxan är sönderskavd när han får lagerkransen av borgmästaren.

Lagerkransad av borgmästaren i Köpenhamn.

Sune Wennlöf blev Stor Grabb nr 48 året 1967.

#299. Svart-vit fotografi?? --den nya konstformen!!

Den allt mer obsoleta bildtillverkningsmetoden?? --kallad svart-vit kopiering!! –måste väl snart rangeras in i de så kallade konstformerna?? Bra, för samhället icke nödvändig, bildtillverkning faller till slut under konst!!

Vi behöver bara tänka på de gamla bildmetoderna träsnitt, stentryck, kopparstick, gravyr, osv!! --så har de alla övergått till ett stadium av hantverksliknande metoder. Där det krävs en hög skicklighet för att bemästra bildtillverkningen. Sedan länge är ju många tecknar- och målarmetoder naturligtvis i denna kategori.

Man kan naturligtvis diskutera i evighet vad som är konst, men personligen tycker jag att åtminstone en delmängd av konsten är bildtillverkning med fotografiska metoder. Sådan att bilderna tillverkade, berör det mänskliga sinnena på ett sådant sätt att hjärnan känner behag eller obehag.

Eftersom vi nu snart är i det stadium att svartvit fotografi blir allt mer ovanligt i kommersiella metoder och allmänna informationer så blir det snart bara några få skickliga fotografer som tillverkar svartvita bilder. Dessa fotografer blir då konstnärer och tillverkar kanske konstverk.

Jag har nu tillverkat en svartvit bild och undrar om jag kan få kalla mig konstnär?

#298. NEX-7, X-Pro1, X100, EM-4, GX1, D800E, 1DX?? –nej, varför inte XA??

De nya fullmatade modellerna rullar ut på marknaden i snabb följd nu!! –vilken skall du välja?? Många går i våndans tider?? --med portmonnän vidöppen!! --som en gäddkäft!! Svaret kan vara köp en XA??

XA är en fullformatare!! Den har ”rangefinder" sökare med avståndsinställning, precis som en Leica M. I sökaren är slutartiderna inspeglade. Den har fast 35 mm objektiv med ljusstyrkan 2,8. Förinställning av bländaren och slutartiden bestäms automatiskt. Maximal DIN inställning är 30. Supertyst. Väger bara 222 gram och har måtten 10x6,5x3,5 cm, den går alltså lätt ned i fickan i alla lägen. Mycket stryktålig och lever säkert i 3 generationer.

Jag har själv använt den här kameran under många år på tjänsteresor. Speciellt när jag var tvungen att resa lätt med bara handbagage. Jag kunde ha den på fickan var som helst. Den har varit med bland byråkraterna i Bryssel och på EU-forskningsrådet i Strasbourg. Ja överallt. Här kommer en bild från Strasbourg katedralen tagen med den här kameran. Ett typiskt snabb-shot, bara möjligt med en kamera i fickan.

Strasbourg katedralens dammsugare?

Det enda problemet för många är att XA är en analog kamera. Men det är ju inga problem för varje pixel (kristall) är ungefär 4 mikrometer, precis som i digitala kameror. Linjeupplösningen är därför i stort den samma.

Så här ser vår XA kamera ut!!

Olympus XA

Observera att det finns en utmärkt blixttillsats A11.

#297. Cykelsporten!! –var ä bilderna?? –vem var spurtaren Owe Adamson??

Vem är snabbast på cykel i vårt land?? –inte ibland oss soffpåsar?? Utan bland de topptränade spurtarna?? Var det de gamla hjältarna i 40-talet?? –eller Glenn Magnusson från vår tid, --90-talet?? Var finns bilderna och dokumentationen??

I de cykeltokiga länderna i Sydeuropa finns det två typer av hjältar. Segrarna i de stora etapploppen, --ofta bergsklättrarna, och så spurtarna. De som kan hålla toppspeed i några kilometrar mot mål.

Vi skall här hålla oss till spurtarna. I vår tid har vi haft en superspurtare, Glenn Magnusson, som vunnit etapper i Giro d’Italia. Han var före det svensk mästare och nordisk mästare som amatör.

Vi hade redan på 40-talet snabba cyklister i Sverige. Vi behöver bara nämna Harry Snell. Som är vår enda världsmästare i linjelopp. Han vann 1948 i Valkenburg i Holland. Han vann SM sex gånger i linjelopp, bl a i Linköping 1944. Från den här tiden har jag inga bilder.

Om vi går tillbaka till 60-talet och 70-talet så hann jag se tre eminenta spurtare. Idag skall jag ta upp Owe Adamson. I senare bloggar skall jag ta upp Sune Wennlöf och Jupp Ripfel. Owe var en eminent spurtare trots att han inte såg ut som en sådan. Han var ganska normalt byggd, inte någon muskulärt biffig typ, och det var nog därför som han var mycket svår att köra ifrån och dessutom var han bra i spurter uppför. Owe vann artonmilen för seniorer fyra gånger i rad åren 1959-62. Första gången såg jag honom i Kumlaloppet 1960. Han tävlade de första åren i Kumla CA, men gick sedan över till Upsala CK. Här är bilder från Kumla loppet.

Owe Adamson i Kumlaloppet 1960.

Owe var duktig spurtare i uppförs backar.

Svenska mästerskapen i cykel gick 1962 i cykelstaden Varberg. Vädret var uruselt och det regnade alla dagarna. I 18-milen gick tre åkare loss, det var Owe, Fåglum och spurtstarke Paul Munther. Fåglum, som var relativt svag i spurten på den tiden, försökte hänga av de båda spurtarna. Det gick dock inte, båda var mycket svåra att hänga av på grund av sin snabbhet. Spurtsträckan var mycket lång och flack. Owe hade inget problem att köra ifrån Fåglums rulle långt före mål.

Owe vinner SM före Fåglum och Paul Munther. Storpublik i spöregn.

Lagerkransad Owe Adamsson 1962.

Vanligen är de stora spurtarna inte så starka i lopp där spurten avslutas med en backe. Owe var ett undantag. Jag såg honom klä av Fåglum helt i Grand Martina Cup i Stockholm 1962. Fåglum var mer än tio meter efter i mål.

Owe segrar i Grand Martini Cup 1962.

Om man letar efter Owe Adamson på nätet idag så finns det nästan inga bilder från hans framgångsrika cykelkarriär. Varför har inte Svenska Cykelförbundet ett riktigt bildarkiv från de gångna 100 åren??