#291. Här blir man av med slipsen!! –ta med en gammal!! --som du vill bli av med!

Vi åker och käkar en bit cowboy käk!! –passa på när du är i Arizona. Norr om Phoenix finns en liten bergstopp, Pinnacle Peak och vi dess fot en gammal affär, som blivit en populär restaurang.

Här kan man få typisk ”T-bone steak” och jättehamburgare med rätt tilltugg och hembryggt öl. Byggnaderna, som är mycket stora, är delvis gamla träruckel, det finns en del gamla kofösargrejer. På kvällarna är det stor utomhusservering med ”hästjazz” och shoot outs.

Cowboy bar i Phoenix, Arizona?

Det är en populär familjerestaurang på dagen, så passa på och ta lunch där. Det är dock en viktig hållhake!! Du kan inte ta på dig kontorskostymen med bästa slipsen!! De mycket treviga servitriserna i cowboy kläder har en ovana att kräva att du skall vara enkelt klädd utan slips. Så de ger dig en varning, och om du inte lyder den så klipper de av slipsen med en stor sax!!

Där gick en slips av för saxen.

Detta har ju blivit en stor gimmick så alla har naturligtvis slips på sig och personalen hänger upp slipsen i taket och på väggarna med ditt visitkort!! Om du betalar en slant!!

Slipsskörden vid vårt bord!!

Det börjar bli fullt överallt med avklippta slipsar.

Det blir liksom bara kvar en liten stump kring halsen, men det blir en kär trofé för de yngre i familjen.

Ny halsprydnad.

#290. Naturens under!! –vilken balans!! –när trillar den??

Bergarternas olika hårdhet mot erosion kan ge upphov till de mest underliga formationer. Naturligtvis faller de!! Men när?? I Utah finns en nationalpark med ovanligt många bågar av berg!!

Vanligen besöker man fantastiska Grand Canyon om man kommer till västra USA. Sydsidan är belamrad med turistbussar och bilar nästan hela året. Nordsidan är en dagetapp bort och då har man kommit till områden där mycke lite folk åker. Lika fantastiska vyer och stigar att gå.

Vill man mer geologiska sevärdheter skall man åka norr ut längs väg 191 in i Utah så kommer man till Moab. Mekka för Mountain Bike åkning, så ta med cykeln. Lite mer norr ut ligger Arches National Park, som är ett område med mer än 2000 naturliga broar av sandsten. Ta med kameran och försök att hitta en punkt där du får med tre ”hål” med genomsikt. Här är en punkt jag fann!

Tre broar i bågparken, Utah

Nu är det inte bara broar man kan leta efter. Några är verkligen spektakulära, som den lövtunna ”Landscape Arch”. Det som mest imponerar hos mig är ”Balanced Rock”, som tycks upphäva tyngdlagen. Det är ett under att blocket inte trillar ned, det tycks som om tyngdpunkten är utanför dess stödkant!!

Vågar du stå under?

Detta tycker jag är ett fint exempel på naturens under!!

#289. Verktyg för gatufotografi?? –får man va digital??

Traditionens makt är stark!! –våga inte å ta en digitalare till gatufoto!! Då är du ute! Nu är ju dock traditioner till för att brytas!! --om det skall bli något nytt!! Så ta nu din digitalare!! –men vilken??

Gatudokumentation föddes med fotografin. Urban dokumentation följde med hela tiden och utvidgades starkt med de små kamerorna, som Leica. Under nästan hela 1900-talet var nästan gatufoto synonymt med Leica. Det var inte att undra över ty alla betydande reporter fotografer hade Leica eller andra småbildskameror. Vi behöver bara nämna HCB och EE.

Leica kameran och dess systrar har alla en stor fördel. De är alltid redo!! –som kungen!! De är små, lätta och snabba att fokusera för hand. De är otroligt robusta, hänger med nästan överallt. De dominerade fram till århundradets slut!!

Sicilien 1971. Leica M2, Summicron 35/2

Så kom den digitala revolutionen!! –bildsensorn blev lika bra som filmen. Kamerorna blev små och sitter till och med i telefonen!! Men är de lika bra som den gamla analoga kameran??

Det här bör en kamera ha för att den skall vara en bra kamera för gatufotografi!! Den skall vara så liten att den går ned i rockfickan. Snabb i starten är mycket viktigt, de flesta händelserna försvinner snabbt, så max någon sekunds fördröjning är tillåtet. Helst bör den kunna va stand by hela dan. Fördröjningen i avtryck och bild skall vara under 0,1 s. Autofokus skall var blixtsnabb, också under 0,1 . Här något kontroversiellt?? –om du vill skall det finnas automatisk ansiktsuppsökning vid autofokus!! Om du vill fokusera manuellt så skall du kunna se genom objektivet och helst ha någon hjälp. Det kan va förstoring eller ”peeking”.  Det är bra om det finns bildstabilisering i kameran, eller sämre i objektivet. Sensorn skall helst klara 36 DIN utan brus i skuggorna. Upplösningen behöver åtminstone klara 60 linjepar per millimeter. En sensor behöver inte ha mer än 10 MP, det räcker långt.

Vilket objektiv skall man då använda?? Jag tycker 28 mm (fullformat) är en bra brännvidd, då kan man förfokusera med ett manuellt objektiv. Det är en stor fördel om kameran accepterar adaptrar för gamla gluggar. Får man ha långa gluggar?? –absolut inte!! –max 50 mm!! Annars är du helt ute!! Nä!! –nu tycker jag att man kan mycke väl ha en zoom 28-200 mm!! --om du tycker att det hjälper dig att ta rätt bilder. Det finns ingen absolut lag!!

Vad jag förstår så skulle en Olympus E-P3 vara ganska när det mesta i denna kravlista. Köp allid utgående modeller!!

Buenos Aires 2007. Canon 1D III med EF 24-105/4 L IS

#288. Frisco en stad med fotoinnehåll!! –det tycker vi om??

San Fransisco är den enda staden i USA där man kan gå omkring. Ingen bil behövs. Staden är full av kultur och upplevelser. Speciellt fotografi!! Men här kommer lite udda iakttagelser.

Jag skulle hålla föredrag på Berkeley University och en vän och kollega ordande hotellet. Det ser ibland ut som jag bara lever i lyxmiljöer. Här är hotellet:

Mitt hotell i Berkeley 1992.

Hotellet låg ”down town” close to the ”skid row”  i ett område med mest arbetslösa och lediga. De hängde mest hela dagen och natten på The French Cafe. Vi bodde ovanpå och det var inte mycke lugn här. Speciellt som det pågick raskraveller, som hade spritt sig från Los Anglelses.

Nu är inte Frisco området något som man åker till bara för att dricka vin i Napa Valley.

Napa Valley 1992.

Nä då är det trevligare med en ”picknick in the park”, att sitta ner och dricka lite vin och äta en bit mat och lösa världens problem, en solig dag.

Inga problem här inte!

Är man nu det minsta fotointresserad så finns det hur mycke som helst att se. Plocka upp en ”Händer i Frisco” och du kan hålla på i flera dagar. Vi hade turen att bli guidade av en samlare och fotograf på institutionen, John. Hemma hos honom såg jag för första gången en bild av Joel-Peter Witkin. Han ställde ut på Fotogarfiska nyligen och jag gillar inte hans bilder. Att plåta likdelar på Mexikanska bårhus finner jag inte speciellt upplyftande. Jag föredrar glada bilder eller lanskap av Ansel Adam.

Vi besökte bl a S.F. Camerawork, men den utställningen var minmal:

Utställning på Camerawork 1992

På ett fint galleri kunde man köpa fyra HCB bilder, den ena var den med frukost vid stranden. Nu har jag inte 25 laxar att lägga upp, men jag skulle gjort det för idag kostar den 25000 dollar. Ett annat galleri var specialiserat på gamla bilder fån 1800-talet. Priserna var otroligt låga. Det fanns en cyanotypi från 1830-talet på en blomma och den ville man ha bara 1000 dollar för. Så om du har spenderbyxorna på res till Frisco och berika väggen hemma.

Min vän är trumpetare i jazzorkestern ”Southern Syncopaters” här i Skåne och han hade ordnat biljetter till en jazzklubb. Å vem spelade där om inte trumpetaren Wynton Marsalis, som hade sina bröder Branford (sax), Delfeayo (trombon) och Jason (trummor) med sig. Klubben låg nere i hamnen och var ett oansenligt plåtskjul. Väl inne var det fint och världsartisten Wynton spelade underbart.

Wynton Marsalis, med trumpet, i Frisco 1992

De tre bröderna Marsalis till vänster. San Fransisco 1992.

Vill du höra hur Wynton låter så gå till Youtube. T ex

http://www.youtube.com/watch?v=HSyMcxwz9w4

Vill du höra Southern Syncopaters så kan du gå in på

http://www.youtube.com/watch?v=tw8xHot3r3U

eller när de spelar i Saint Raphaël, France 2010

http://www.youtube.com/watch?v=Tb1dsV6bZN0&feature=related

#287. Jorden blåste till!! –allt vek sig!! –eller då är man liten!!

Mount St Helens hade ett enormt utbrott i maj 1980. Det höga trycket under vulkanen orsakade att en stor del av nordsidan gled ut i en stor sjö, som nästan försvann. Varma gaser blåste ut mot norr och fällde träden över ett stort område.

Jag vaknade tidigt i det lilla samhället Hood River på stranden av Columbiafloden. Den stora floden som är gräns mellan Oregon och Washington. Det var ett modernt litet hotell med fin frukost. Frun i huset satte ihop den och den smakade gott. Jag packade ihop och körde ned längs huvudgatan till Hood River Bridge. Det var enda vägen över till Washington på en lång sträcka. När man kom över till nordsidan och körde västerut såg man staden med den snöklädda toppen av Mount Hood i bakgrunden. De blommande äppelträden på sluttningarna lyste vita, som i ett vykort.

Jag hade bestämt mig för att besöka en annan topp i området, den mytomspunna och fruktade vulkanen Mount St Helens, 2550 m. Det finns en väg från norr, till ett stort besökcenter, men jag hade tänkt mig att komma från skogssidan i sydväst. Om inte vägen var för liten.

Carson var en lite ort, vid floden, med en bensinmack och en del gamla hus som lutade svårt. Jag fyllde tanken och köpte en stor kopp kaffe med två flottmunkar. Där det säljs flottmunkar finns det alltid en ”highway patrol man” han stod före mig i kön. Jag visade honom på kartan vilken väg jag tänkte köra. Han såg först lite fundersam ut?? --men sedan förklarade han glatt att det var mest skog och skog och skog och många avtagsvägar. Visst gick fint att köra!! –och han önskade mig lycka till, med ett underfundigt leende. Det här var 1999, och jag visste inte vad GPS var och i hyrbilen fanns det bara en kompass. Å det va inte så dumt.

Jag körde in i skogen på Wind River Rd, du kan följa mig på Googles Map, och det var skog. Inte en kotte och massor med skogsvägar. Jag tog vänster vid Curly Creek Rd, som blev mindre och mindre och gick över i National Forest Development Rd 90. Det blev grusväg och efter någon timme var jag vid Swift Reservoir och kunde ta till höger på Highway 90. Den gick snabbt över i National Forest Development Rd 25. Å den va slingrig!! --upp och ned genom skog och dalar. Inte såg jag någon vulkan?? Enligt  kartan skulle jag ta av på National Forest Development Rd 2560, den va inte lätt å hitta. Å sen bar det av både mot norr och söder!! --här och där, å hur jag hittade National Forest Development Rd 94 fattar jag inte än idag!! Strax över till National Forest Development Rd 99!! --å här gällde det att hålla vänster annars bar det norr ut.

Plötsligt försvann all skog, som i ett trollslag, å det var bara döda träd!! --som stod upp längs vägen!!

National Forest Development Rd 99 till Mount St Helens

Man förstod att här hade det hänt något övernaturligt!! Det såg ut som man hade kammat skogen med en kam och lagt mittbena!! –längs vägen.

Skogsmittbena längs vägen till St Helens 1999.

Vägen slutade i ”no where”!! --eller en lite parkering. Det var folktomt och tyst. Der var möjligt att se upp till den kollapsade toppen av berget!! --och det rök fortfarande ur centerkonen!! --20 år efter den stora smällen. Den som stod här när det small!! --det var en geolog, --blev uppbränd i den pyroklastiska stormen som fällde allt i sin väg!! --i ett område större än 10 kvadratmil .

Har jag hyrt för stor bil nu igen??

Konen i centrum av kratern ryker än.

Den pyroklastiska stormen fällde allt i sin väg.

Det var möjligt att se i terrängen hur värmestormen hade svept över kullarna!!-- och en del träd stod fortfarande!! --om de var i ”lä”.

Lä bakom en kulle.

Även om stormen drog fram för 20 år sedan!! --så var det bara enstaka träd som skjutit fart!! --och man kunde se blommor och grönt här och där.

Grönskan tar fart 20 år efter.

Naturligtvis kommer blommorna tillbaka.

Återvägen från nationalparken kring Mount St Helens blev lika svår att hitta som dit!! --men sent på kvällen kom jag till ett motell i Woodland. Gissa om jag drömde om skogsvägar??