#2882. Nu är vår Leica II från 1932 redo för fotoflanerande
Många tycker det här är ointressant och det må så vara?? –men det är riktigt kul att förenkla fotograferandet till den nivå det en gång var?? –när ingen elektronik var inblandad.
I början av 1932 började Leitz i Wetzlar tillverka en kamera med inbyggd avståndsmätare, mekaniskt direktkopplad till det utbytbara objektivet?? Den då modernaste kameran som kunde köpas i många fotoaffärer i Europa. Imponerande 29801 stycken Leica II (black) tillverkades det första året 1932!! Här är No 74174, dvs den 2974 kameran som lämnade fabriken.
Leica II No 74174 (1932) + Leitz Hektor f=2.8cm 1:6.3 No273706 (1935)
Seniorplåtis köpte den här kameran i år på eBay från en tysk firma i Langen, som kränger många gamla Leica kameror på auktion. Den kostade strax under 2 laxar och hade dålig klädsel. För 500 spänn inhandlades nu laser-tillskuren läderklädsel från amerikanska hugostudio.com. Christer på Kamera mekanik i Malmö klädde om kameran och gjorde CLA (Cleaning, Lubrication and Adjustment). Seniorplåtis var dock inte nöjd med resultatet utan gav kameran till Jonas på Analog kamera Stockholm i Sundbyberg för genomgång och justering av slutartiderna. Jonas gjorde ett excellent jobb och kameran är nu tip top!!
Med ett vidvinkelobjektiv från 1935, köpt av Red Dot Camera i London för 7 laxar och en modern sökare från Panasonic i Tokyo, för 4 laxar, så blir det här en ganska dyr kamera för fotoflanerande. Den stannar inte under 15 laxar påpekade assistent Ninni.
En första testrunda gav följande bilder på en Kodak Portra 800 negativ färgfilm:
Vykort från Lund anno 2019-05-18 tagna med Leica II + Hektor 28/6.3
Du har alldeles rätt i att det är kul att bemästra en gammal kamera. Det ger fotografiska insikter, och det har en kontemplativ dimension. När man bemästrar den gamla tekniken, ges det samtidigt rådrum för lite funderingar kring motiv och meningen med den fotografering man just håller på med.
Det där med teknikhistoria är lite knepigt. Man håller så lätt på ”den bil” man råkat köpa. Leica II var ingalunda den modernaste kameran man kunde köpa året 1932 – det var Contax I från Zeiss. Tekniskt var den mycket överlägsen Leican och det stora objektiv och tillbehörssystemet gjorde den till vår första egentliga systemkamera.
Det var Contaxprojektet hos Zeiss som man hade fått korn på hos Leitz i Wetzlar, och det var därför som man skyndsamt försåg sin egen kamera med en avståndsmätare – en avståndsmätare som dock inte kom i närheten av den som Contax I ståtade med.
Nu var Leica lite billigare än Contax, och en bra bit smidigare – den sålde således bra. Contax I var ingen riktig framgång för Zeiss, och man stagade upp den saken först med Contax II året 1936. Då sopade man istället banan rejält med Leica, som inte hämtade sig riktigt förrän 1954 (Leica M3).
Det är lite okänt i dag att under 1930- och 1940-talen var det Contax som var den dyrare av dem två – och hade högsta statusen.
Ja det blev lite turer. Men en gammal gäst till kamera får nu visa vad man kan göra inom gatufoto.
Vi ses
Hälsa
Bob
B)
Det är en intressant kamera för sin enkelhet. Det är väl klart att de flesta tycker det är mög jämfört med dagens flaggskepp med 100 MPix bilder. Men de senaste Fuji och Olympus ”impa på mig” kamerorna blir för tunga för mig. Varför inte tävla om att göra den minsta superkameran.
Den är snygg i svart och ändamålsenlig för flanören.
Klapp
Bob
Bästa resultaten blir nog i svartvitt, eftersom den är byggd för det.
Hälsningar
Wolfgang
Jo, när de byggdes var det ovanligt med färg. 1938 kom de första färgfilmerna kommersiellt. Nu föredrar jag färg och sedan omvandling till monokromt om det passar. Man får försöka hitta en färgskala man trivs med. Jag vill inte framkalla själv längre utan föredrar C-41 filmer. Nu finns ju monokrom Ilford XP2 och den ser ok ut med C-41 framkallning hos Mattssons.
Ha det väl
Bob
Dåtidens objektiv var byggda för svartvitt, i den bemärkelsen att det nästan bara fotograferades svartvitt. Annars fanns det ju färgfilm, och det funkade då som nu. Den dåtida Agfacolor (som var en diafilm) hade bra färger och en utomordentligt bra hållbarhet. Den kände Frankfurtfotografen Paul Wolff som även var doktor i konsthistoria, fotograferade under kriget all kyrkokonst han kom åt på Agfacolor - sedan grävde han ner filmerna på säker plats. Därför har vi det kvar i dag. De allierade bombade nämligen sönder nästan rubbet.
Vill man plåta färg i dag med 1930-talsoptik, finns det egentligen bara en lämplig film - nämligen Kodak Ektar 100. Den har kraftfulla färger som efter lämplig bildbehandling ger ett resultat som påminner om dagens digitalkameror. Bobs resultat här ovan tycker jag med förlov sagt är underligt.