Ett mänskligt konstgalleri

En del ger verkligen tatueraren fria tyglar. Jag kan inte låta bli att undra hur han ser ut naken. Som ett kringvandrande konstgalleri är min gissning.

När är något good enough.

Jag kommer säkert få ångra det här inlägget. Det kommer heta att jag är en usel fotograf och att jag inte fattat något om DR, fördelarna med Sonys sensor teknologi osv.
Får väl ta det antar jag.

DXO i all ära men jag föredrar att dra mina egna slutsatser från hur jag upplever en kamera och hur den motsvarar mina förväntningar.

5DMKII var ingen av Canons mer lyckade kameror. Raw-filerna var inte harmoniska och de bandade om man lyfte skuggorna några steg. Det förstörde bilderna och det syns också tydligt i utskrifter.
Till skillnad från vanligt brus som inte  syns nästan alls i printar.

Med 5DMKIII såg man genast att Canon fått till en mer harmonisk raw-fil och att man var mer tillbaka till klassikern 5D.
Den här sensorn är inte i klass med Sonys bästa. Fast den räcker ganska långt. Jag har fotat ganska mycket med en Sony sensor i form av H5D 50C. Den ligger också någonstans runt 15 i DR.
Större än fullformat men en liten sensor för att vara Hasselblad.
Fast när jag testat den mot min 5DMKIII på samma motiv så ser jag givetvis skillnader men de är inte så dramatiska som många vill påstå.

Så nu till mitt exempel som jag säkert kommer få äta upp.
Detta är en bild från Norrköping.
En bild med mycket motljus och en mörk förgrund.
Så första bilden är raw-filen från exponering 1.

Kameran väljer en väldigt mörk exponering eftersom den inte vill blåsa ut högdagrarna. Nu vet jag att jag åtminstone har 1,5 steg som jag kan backa högdagrarna och fortfarande ha kvar detaljer i LR.

Så jag ökar exponeringen med 1,5 steg. 

Nu ser det klart bättre ut. Visserligen är vissa partier utbrända enligt histogrammet men som jag vet kan backas i LR.

Så här blev det när det hela blev klart.

Förmodligen skulle en Sony sensor ha lyckats lyfta mörkret i det vänstra nedre hörnet lite snyggare.

Fast detta är good enough för mig. Skulle motivet vara ändå mer extremt skulle jag gått över till HDR.

Det är ofta det tekniska tar överhanden när man diskuterat foto. Å andra sidan är ofta de mest uppskattade bilderna tagna med enkla kameror och objektiv som inte hör till de mest kända för sin skärpa.

Så skall vi fortsätta jaga varje år efter den senaste kameran som är lite tekniskt bättre än den vi redan har. Eller skall vi ta bättre bilder med det vi redan har. Ger det mer att uppgradera en 5DMKIII till en 5Ds R för 20 000 kr eller att satsa pengarna på att resa någonstans där det finns motiv som är fantastiska och vi alltid önskat att vi skulle få fota.

När det gäller bilar nöjer vi oss ofta med good enough. Det kan vara en Skoda, en S60 eller en V70 eller en BMW. Vi väljer sällan det värsta som går att köpa för pengar.

Var gå den gränsen när det gäller fotografering ?. Finns det en good enough också när det gäller kameror?

Jag har sökt den gränsens och dammat av gamla kameror, provat att fota med min mobil och använt Hasselblads senaste med deras bästa optik och jämfört dem mot min normala 5DMKIII.

Så för att köra en repris.

Duger en Olympus E-10 från 2001?

Eller måste vi ta till en en X-PRO1 från 2012 för att få vettig kvalité på bilderna?

Nyårskonsert i Wien.

Eller kanske måste det vara full frame.

Eller när vi nu ändå håller på att jämföra varför inte ta en mobilbild som är det som de flesta idag använder.

Eller skall vi jämföra detta med en kamera som kostar 400 000 kr+ med objektiv.

Vad anser ni. Måste man alltid ha den senaste kameran för att ta vettiga bilder?

En ny kamera är cirka 1 ton i rå-mtaerial och 6 00 liter av rent vatten. Många av dessa rå-materiel är jordmetaller som förorenar områden i Kina och Afrika där de främst utvinns.

Det är inte våra transporter som är det största hotet mot vår miljö utan vår konsumtion.

Fast det vill inga politiker prata om eftersom det är den konsumtionen som driver vår ekonomi.

Fuji X-transkameror och rawframkallning

Såg nyligen ett par stycken som nämnde de gärna hade köpt en Fuji men avstod för att bilderna de sett var plastiga och saknade skärpa samt ibland såg ut som de målats i akvarell.

Det där är effekter jag själv upplevde när jag just köpt min X-PRO1 för ett par år sedan. Upptäckte snart att det där hängde ihop med Adobe LR och camera raw. Flera andra raw-framkallare som Iphoto, Aperture och Capture One Pro gav betydligt bättre resultat.

Dat tog lång tid innan Adobe gjorde något åt saken. Det är först med LR 6.1 som man hittat och har rättat en bugg som nu ger ett klart bättre resultat. Fast man har fortfarande en bra bit kvar och det erkänner man också i sina release notes och kommer jobba tillsammans med Fuji för en bra lösning.

Själv skaffade jag efter tester av olika raw-program som ansågs bra, Iridient.

Här blir bilderna skarpa, detaljerna kommer fram och det är inga akvarelleffekter.

Den finns nu i version 3 fast endast för OSX. Så ni som har PC får hitta en annan lösning. Photo Ninja lär vara det bästa enligt många. Själv testade jag den för Mac men gillade inte interfacet.

Det fiffiga med Iridient är att den också fungerar som en plug-in till LR.

Så jag importerar bilderna som vanligt till LR.  Sedan kör jag "Edit in Iridient". LR skapar då en TIFF som skickas till Irdient. Fast Iridient letar reda på RAW-filen och öppnar den istället. Den finns ju i samma folder som TIFF filen.

Sedan kan man jobba med bilden i Iridient. Som rent raw-program är Iridient mycket mer avancerat än LR. 

När man är nöjd i Iridient så sparar man filen som en TIF som skriver över den TIFF som LR skapade. Sedan hamnar man med automatik tillbaka i LR och kan fortsätta jobba smed bilden.

Det är visserligen en omväg och tar lite längre tid att jobba på det här sättet med Fuji bilder än det tar för mina Canon filer som jag kan köra direkt i LR.

Fast jag tycker resultatet gör det värt att ta de 1-2 minuter extra som det tar.

Här några fler bilder jag tog ikväll som alla är körda via Iridient.

Det går förresten bra att använda panorama funktionen i LR först och slå ihop några bilder. Eftersom resultatet blir en .DNG så kan sedan framkalla den i Iridient på samma sätt.

Här ett exempel.

Så för den som vill fota med en Fuji men inte vill vänta på Adobe finns det som sagt bra lösningar redan idag.

Mitt senaste äventyr. Nonsens från hängmattan.

Hej, Jag heter Sigfrid men alla kallar mig Sigge. Det hette också min farfars pappa som mellannamn. Han hatade det i hela sitt liv. Han ville heta Arne och inget annat. Det var en annan tid förstås. Jag föredrar Sigfrid. Det är mer jag om ni förstår vad jag menar.

Så vi får se vad jag kommer tycka när jag blir större. Förresten har jag blivit ganska gammal nu. Hela 9 månader faktiskt. Har lärt mig massor på den tiden. Kan sitta själv som ni ser.

I torsdags var jag med om ett nytt äventyr. Vi skulle plocka jordgubbar. Farfar är ju en gubbe och han bor på jorden. Alltså en jordgubbe. Varför vi behövde fler farfargubbar kunde jag inte fatta. Räcker väl och blir över med den vi redan har.

Först åt vi lunch på våfflor, vispad grädde och jordgubbssylt. Hade faktiskt ingen aning om att man kunde göra sylt på farfarsgubbar.

Det var inte så dumt det där med våffla, vispgrädde och farfarssylt. Farfarsgubbar är kanske användbara trots allt.

Min faster är en ganska cool typ. Hon försökte få på mig skorna. Jag protesterade förstås. Varför skulle jag ha skor på mig när jag inte kan gå. Det blir ju bara varmt om fötterna. Fattar vuxna ingenting?

Min faster gör alltid roliga grimaser. Det tycker jag är kul. Har sett hennes fotoalbum. Det är massor av bilder där hon gör en ny grimasch på varje bild. NSA har ju säkert laddat ner varenda bild. De måste tron hon är lite knäpp.

Ibland innan jag skall somna undrar jag vad NSA gör med alla dessa bilder. Kanske har de en tävling på casual friday´s om vem som har hittat veckans roligaste selfie?

Tror min faster ligger bra till.

Sedan äntligen skulle vi plocka farfarsgubbar. 

Först en bild på oss. Ja inte farfarsgubben förstås. Han tar alltid bilder på alla men vill inte själv vara med på bild. Han har något otalt med NSA tror jag. 

Sedan fick jag äntligen se en massa farfarsgubbar och smak också. De var sura tycker jag. Så sur är inte ens vår gubbe. Farfar alltså.

Så jag tog istället och testade om bladen smakade bättre.

Det gjorde de inte!!!! Jag kräktes upp det på mammas axel.

Sedan åkte vi hem till farfarsgubben och kokade sylt. Den smakade mycket bättre än de där röda gubbarna. Så nu vet jag det skall vara socker på gubbarna för de skall smaka bra.

Bra att veta till nästa gång.

Fortsatt trevlig sommar på er allihop.

Roger and out från Sigge.

Volvo Ocean Race Personal

Gp vår lokala media meddelade att nog de första båtarna skulle gå i mål vid 11 tiden. Själv har jag installerat Volvo Ocean Official App som ger mig båtarnas position. Så jag kunde snabbt se de var överoptimistiska. Det var inte många knop som båtarna gjorde utanför Göteborgs skärgård.

Så jag tog det lugnt och tog sedan min MC ner till Stenas Tysklands terminal. Fördelen med MC vid sådana arrangemang är man alltid hittar en parkeringsplats.

Nu visade det sig att det trots allt blev en lång väntan.

Så jag började testa kamerorna. Tur det.

Hoppsan. Gatufoto inställning.  Måste få till mer Kodachrome/Velvia. Det är ju en älv och inte någon gata.

Så där ja. Nu börjar det likna något.

Fast båtarna syns fortfarande inte till.

Efter mycket väntande kommer åtminstone några små SCA anhängare och lyser upp färgerna. Så något är på gång. Äntligen en färgklick.

Så ful som den är får det bli gatufoto inställningen på den.

J

Ja nu ser nog alla hur ful den är. Detta får bli enligt receptet gatufoto. Svartvitt och tragiskt. Kanske praktisk men vacker är den inte.

Vi väntar vidare på båtarna. Ingen kan ju göra något mot svag vind. Så det är bara att ha tålamod. Alla jag pratar med behöver och lägga på mer pengar för parkering. Själv med en MC som står parkerad i närheten njuter jag av att slippa det bekymret.

På andra sidan älven ser jag plötsligt ett annorlunda sätt att parkera. Ser väldigt udda ut. Så det får bli en bild för att studera när jag kommer hem. 

Förmodligen är det något träningsområde för räddningstjänsten. Svårt att förklara annars. Fast gatufoto är det ju definitivt. Så måste vara i svartvitt enligt traditionen. Gatufoto=svartvitt.

Så börjar då äntligen Ocean Race båtarna närma sig. Som traditionen bjuder måste det sprutas vatten som en välkomsthälsning.

Fast det där skulle väl fungera bra även i svartvitt? Fast det är älvfoto. Får prova.

Jo det fungerar ju bra med svartvitt på älven också. Fast älvfoto är ju Velvia. 

Så är det antigen dags för vinnaren att passera Älvsborgsbron.  

The Winner takes it all. Teamet som vunnit de flesta sträckorna är också först in i Göteborg. Det har de väl förtjänat efter att varit på väg i 9 månader. Som vanligt svärmar de som inte gjort något för segern som flugor runt den som lyckats.

Vi älskar vinnare.

Fast kan man visa en vinnare i svartvitt. Kanske inte? Blir lite dystert.

Tvåan blir följd av en stridsbåt 80. Försvarets stolthet som ryssarna skulle gapskratta åt. Hoppas de fick ett bättre mottagande inne i frihamnen. Ser lite fjuttigt ut som sällskap när man kämpat sig runt klotet.

Som nummer 3 kommer Dong Feng. Båten som våra svenska journalister har älskat att följa.

Den har ju en svensk skeppare och är Volvo i Kina. Visserligen kinesisk men ändå svenk om ni fattar vad jag menar.

Då är alla tankar om demokrati och mänskliga rättigheter borta. Då är vi alla nationalister. För visst är det skönt när vi svenskar har gjort något bra? Eller var det nu kineserna som gjort något bra eller den svenske skippern. Vet faktiskt inte vad som var bra.

Så det får bli svartvitt på den eftersom jag inte gillar nationalism.

Att våra journalister är så nationalistiska när det gäller idrott och är så mot allt som rör SD rimmar illa. De är ju båda så måna om att framhäva det svenska. Så de verkar mycket jobba mot samma mål. Svenskar borde vinna allt. Nu vann vi inte denna gång.

Dessa team består oftast av människor från  en mängd länder. Det är människor som är valda för de unika egenskaper de har. Nationer har ingen större betydelse här. Det är teamet och dess prestationer som står i fokus. 

Kanske är det så vi tar oss vidare. Där människor spelar huvudrollen och nationsgränser en mindre.