Närbilder med Sony A6000 och gamla gluggar (med adapter)!

Ni som känner till hur dessa nya spegellösa kameror fungerar är säkert redan medvetna om det, och ni andra kan ha nytta av att veta det; de spegellösa kamerorna har ett mycket kortare så kallat registeravstånd (avstånd mellan bajonett och sensor) än gamla tjockkameror. Detta faktum möjliggör användandet av adaptrar för att montera nästan alla gamla objektiv på dessa nya kameror. Adaptrarna finns i alla möjliga varianter, kvaliteter och pris, och jag tänker inte gå in på desssa mer än att beskriva de jag använt här.

De två objektiv jag testat den här gången är Micro-Nikkor 55 mm f/3.5 och Canon FDn 200 mm f/2.8. Objektiv som på sin tid var riktigt jäkla bra, och fortfarande är fullt användbara och går att få tag på hyfsat billigt. Nikonobjektivet är det jag först skulle skaffa för användning på en spegellös kamera, i och med att det är ett makroobjektiv där autofokus och stabilisering är av mindre nytta än på "vanliga" objektiv.

55:an ger bra skärpa, och är hyfsat lättanvänt, men det är konstruerat som makroobjektiv var förr; ju närmre man kommer desto längre blir utdraget, och man tappar en del ljus. Dessutom kommer man som maximalt upp till skala 1:2 (de flesta nya makroobjektiv går till 1:1). Bilden ovan är tagen på ISO 800, f/8 och 1/400 sekund.

Med så liten nedbländning jag använt blir skärpedjupet extremt kort, och då är jag inte ens i närheten av så nära man kan komma med den här typen av objektiv. I bilden ovan ligger skärpan på nosen, men den är i och för sig jäkligt skarp just där ;)

Jag hade inbillat mig att det skulle vara lättare att ta såna här bilder med en kamera som har Live View och s.k. Focus Peaking (kontraster framhävs i sökaren med färg), men riktigt så kul var det inte. Skärpedjupet är jättekort och "peaking" går enbart på kontraster och kan luras rejält. Enda sättet att vara säker på att det blir skarpt är att använda förstorad sökarbild, och det är inte det lättaste med motiv som rör sig (frysspray fungerar inte på kattjävlar).

Jag testade också på ett mer statiskt motiv, vilket var lättare att fokusera på. Trots bra kvällsljus var jag tvungen att gå upp till ISO 1600 för att få vettig slutartid, och efter lite efterbehandling blev det så här:

Just den här typen av motiv är det jag tycker är roligast med makrofotografering. Jag är inte intresserad av knivskarpa insekter med skärpa överallt, utan vill ha saker man inte riktigt förstår vad det är för något (just detta är en skorstenständare för grillkol). Eftersom man tappar så mycket ljus när man kommer nära skulle jag dock gärna haft bildstabilisering antingen i objektivet eller kameran ...

Jag tog också ett porträtt av katten Nony med Canon 200/2,8 (FDn) och det funkade hyfsat - det objektivet har dock en förskräcklig CA liksom många andra gamla Canonobjektiv jag testat. Inte några större problem att få bort i efterbehandlingen, men de är inte lika bra som Nikonobjektiven från samma tid enligt min erfarenhet.

Hur som helst - det kan bli bra med gamla objektiv och nya kameror, men nog tusan skulle jag föredra moderna motsvarigheter med både autofokus, stabilisering och bra antireflexbehandling :)

Ha det gott!

Att fuska med sina bilder ...

Läste på Kamera & Bild att åtta procent av de bilder som lämnades in till årets World Press Photo blev diskvalificerade för manipulation enligt tävlningens nya hårdare regler. En del av dessa bilder hade inte ens behövt manipulerats om fotografen i stället orkat välja ett annat utsnitt vid fotograferingstillfället enligt tävlingens ordförande ...

Trist när så många bilder faller bort för att folk inte kan hålla sig till reglerna, men när det gäller redaktionella bilder är det viktigt att hålla på dessa regler tycker jag.

Här på bloggen får man förstås göra vad man vill med sina bilder, som t.ex. att försöka få bilderna att se gamla ut trots att de inte är det. Fast den här bilden är det - gammal alltså - jag fotograferade den i mars 2006 och har inte gjort mer än att beskära den lite, göra den svartvit och tona den :)

Ha det gott!

Akta er, för nu blir det läskigt!

När jag var liten var halloween ett synnerligen exotiskt helgfirande som man mest läste om i Kalle Anka. Nu för tiden har vi importerat den ganska fåniga amerikanska traditionen att spöka ut sig och gå runt och skrämma folk. Somliga av oss behöver dock vare sig mask eller kostymering för att vara gruvligt läskiga :)

En Afe i Kroatien år 2006

För några år sedan körde jag ofta med rakad skalle, men när jag sett hur allt fler av mina jämnåriga kollegor och kamrater blir av med sitt hår och kör rakning för att dölja det förfärliga håravfallet har jag slutat upp med det.

En Afe i trädgården år 2013

Jag vet inte om jag blir mindre läskig med hår, men om man nu har en god hårväxt är det ju synd att inte utnyttja den ordentligt! :)

Min lilla RX100 II har visat sig vara ett alldeles ypperligt redskap för att åstadkomma självporträtt, tack vare att den går att fjärrstyra från iFånen. Skärmuppdateringen är visserligen inte blixtsnabb, men det fungerar för det mesta tillräckligt bra.

Man kan låtsas fotografera med telefonen, fast kameran som tar bilden är en annan ...

Nu tycker jag att jag varit nog läskig för den här helgen, så jag lättar upp stämningen med en bild av kattjäveln!

Nony

Ha en riktigt trevlig allhelgonahelg!

P.S. I morgon är det DAGNYS på Konditori Fågelsången kl. 10:30! Eventuellt orkar jag masa mig ur sängen och ta mig dit ...

Kattfotografering - sånt håller väl inte riktiga fotografer på med?

Ibland känner jag att det finns något slags konstig snobbism inom fotografin - i synnerhet som den ibland diskuteras här i forumen eller bloggarna. Det är en massa "regler" om hur den ena genren eller den andra ska utövas, om man ska fotografera med film eller minneskort, eller vilka motiv som är lämpliga att visa upp för omvärlden.

Katter (och andra husdjur) är ett sånt där motiv som en del lite föraktfullt fnyser åt, och (åtminstone mellan raderna) verkar anse att bilder av dylika gör sig bäst i det privata fotoalbumet, eller möjligen på Facebook (eftersom där är allt som skrivs och publiceras oseriöst, reklam eller ägnat åt att kränka den personliga integriteten).

Eftersom det nu är så att den här typen av bilder ändå gör sig bäst på fejjan (eller hemma i albumet) så finns det ju ingen anledning att de som ägnar sig åt att göra dem köper dyra kameror. Inte ens om man skulle råka ha en 4K-skärm att visa bilderna på behöver man mer än ungefär åtta megapixlar, så varför köpa en kamera som ger mer än så (eller utrusta den med dyra objektiv)? Nä, för kattbilder kan vi amatörer nog hålla oss till billiga kompaktkameror ...

Nu måste jag dock erkänna att jag inte alltid håller mina kattbilder inom hemmets väggar eller i datan, utan också låter skriva ut dem (fast man klarar sig långt på åtta megapixlar då också). Mina utskrifter brukar jag göra med Crimsons Prefixtjänst (deras dyraste och bästa alternativ), och att göra det med kattbilder måste skära i hjärtat på somliga överprentensiösa fotografer :)

Innan nu dessa pretton går i taket och stänger av datorn i ilska vill jag påpeka att min blogg ska läsas med en ganska stor nypa salt (luktsalt kanske?), och att jag absolut inte är ute att peka ut några enskilda fotografer eller grupper. Visst händer det att jag irriterar mig på att alla inte tycker som jag, men det får de ju faktiskt göra (och jag vet ju ändå att jag har rätt) :D

Jag tror aldrig jag försökt skicka in en kattbild till Galleri FS, men jag misstänker att det inte är så där himla stor chans att få med en sådan där. För att få med en bild där måste många tycka att den är bra, och då hjälper det inte om jag (eller ett helt gäng med andra kattfotografer) tycker den är hur bra som helst. Galleriet funkar ju på det viset, och jag blir inte sur för det - jag har dock förstått i både forumen och bloggar att inte alla uppskattar hur urvalet av bilder går till, men det är ju deras sak.

En del kanske undrar varför jag gjort bilderna i det här inlägget svartvita. Tja, det blir väl lite mer seriöst och konstnärligt på det viset kanske, och så har jag nog publicerat de flesta av dem i färg tidigare :)

Alla bilderna är fotograferade med alldeles för dyra kameror och objektiv, och sedan efterbehandlade i Lightroom och Silver Efex Pro (utan att försöka efterlikna film). Alla är tagna antingen hemma eller i närheten.

Ha en fortsatt trevlig vecka!

Photoshop CC - nu kan man stabilisera bilden efter att man tagit den ...

Nåja, riktigt så väl är det nog inte, men den nya funktionen som heter Shake Reduction (bor i menyn Sharpen) verkar faktiskt göra viss nytta.

Inte mycket som är skarpt här (att skärpan ligger på bakgrunden får ni leva med)

Jag har inte riktigt kommit fram till hur den ska ställas in för att fungera bäst, men man väljer ut områden som den ska använda för att räkna ut hur bilden ska justeras, och sedan drar man i spakarna för att bli av med brus och sådant som uppstår ...

Fortfarande oskarp förgrund, men bakgrunden är betydligt mindre suddig

Det är förstås inte en funktion som ska användas i stället för att hålla stadigt från början, men det kan nog rädda en eller annan bild så den håller åtminstone i litet format :)

Om ni klickar på bilden kan ni så småningom få upp den i större format ...

Bilden togs på Isle of Mull med en EOS 20D 2005. Photoshop CC (och andra nya program i CC) finns att hämta hos Adobe för alla som kör CC.