Hör du till dem som vill ha ett teleobjektiv för att få kort skärpedjup? Glöm det!

Rubriken är något tillspetsad, men helt sann. Jag återkommer till det.

Det är väldigt populärt att fotografera med kort skärpedjup, och det på goda grunder. En bild med kort skärpedjup framstår som skarp och man slipper störande element. Jag tänker inte gå in på några djupa tekniska förklaringar om oskärpecirklar och annat (eftersom jag inte kan det), utan bara förklara hur jag konstaterat att det fungerar i praktiken (som stämmer rätt bra överens med teorin).

Låt oss anta att jag vill fotografera min tonårige son (som tyvärr nu har blivit så gammal att han är myndig och faktiskt kan säga från när han inte vill bli fotograferad).

Felix 2005 (när han inte kunde protestera)

Den här gamla bilden är tagen med en EOS 20D och något slags kitzoom tror jag, och det där med skärpedjup är över huvud taget inte på tapeten (vävtapet i bakgrunden - huvaligen). Den går alltså inte att använda till något som helst i det här sammanhanget, men den är fin ändå tycker jag (och det var därför jag lade in den).

Nu pratar vi om en Felix som fyller 19 om en månad, och som inte alls är lika lättmedgörlig. Men, som tur är är denna 19-åring rätt så van att hans knasiga far använder honom för diverse experiment, så efter en del övertalning ställde han ändå upp!

Helst skulle jag gjort det här utomhus och med fler brännvidder, men under dagen har snön yrt ner och det är kallt som attans, så jag nöjde mig med det jag kunde få till inne. Jag tror det borde räcka för att förklara min poäng (som uppenbarligen inte alla förstått trots att det inte ens är min poäng utan en gammal sanning).

Jag började med att placera Felixen på en pall i vardagsrummet och montera ett objektiv med 19mm brännvidd på min Sonykamera (A6000 med halvformatssensor). Med den kombinationen gjorde jag nedanstående inte allt för vackra porträtt.

Felix med Sony A6000, Sigma 19mm f/2,8 (på f/2,8)

Bilden är helt oretuscherad förutom att jag försökt få till ungefär samma färgtemperatur i alla (det blir lättare att jämföra då utan att tänka på det). Jag har använt en lös blixt placerad snett framför Felix och utlöst den med en mindre blixt monterad på kameran. Poängen är inte att det ska vara snyggt, men lika.

För nästa bild med längre brännvidd var jag tvungen att backa för att få med lika mycket Felix.

Felix med Sony A6000 och Sony E 35mm f/1,8 OSS (på f/2,8)

Som ni kanske ser är Felix huvud ungefär lika stort i bilden, men rätt mycket av bakgrunden är borta. Det är helt beroende på bildvinkeln, och det som är kvar i bilden är ungefär lika skarpt som tidigare (jämför springorna mellan plankor och spikhuvuden). Ja, de är större i den här bilden tack vare den snävare bildvinkeln och förändringen i perpektiv, men skarpare eller oskarpare?

Vad händer om vi hoppar ytterligare ett litet snäpp, upp till 50mm? Det är min favoritbrännvidd på den här kameran och ger en bildvinkel som motsvarar 75mm på en småbildssensor (alltså det många kallar FF och FX). Mjo, då måste jag backa ytterligare lite för att få med lika mycket Felix i bild och avbildningsskalan är ungefär densamma. I och med att jag fortfarande kör med f/2,8 blir alltså också skärpedjupet det.

Felix med Sony A6000 och Sony E 50mm f/1,8 OSS (på f/2,8)

Som ni ser är skillnaden mellan 35 och 50 mm inte så stor ens med en halvformatssensor (APS-C). Jag får mer mindre av bakgrunden (trots att jag backat för att få med lika mycket Felix), och det som syns av bakgrunden ser lite större ut. Det är dock ungefär lika oskarpt som i den första bilden trots att jag nu gått från 19mm brännvidd till 50mm och använder samma bländarvärde (f/2,8).

Något som också är värt att notera är skillnaderna i hur Felix ansikte ser ut. I den första bilden med 19mm är näsan alldeles väldigt stor, för att sedan krympa  ju längre brännvidd jag använder. I gengäld blir ansiktet bredare och plattare i bild, så det gäller att hitta en lämplig avvägning.

Felix med Sony A6000 och Samyang 135mm f/2 (på f/2,8)

I den här sista bilden har jag hoppat upp rejält i brännvidd och använder 135mm jämfört med 50mm i den förra. Utsittet är inte identiskt, men det torde vara uppenbart för alla att mycket mindre av bakgrunden kommer med. Den här brännvidden motsvarar 200mm på FX, och är inget jag rekommenderar för ansiktsbilder - de plattas ut och ser breda ut, och dessutom blir det faktiskt inte kortare skärpedjup - jämför hålen i det svarta i bakgrunden - de är ungefär lika suddiga i den här bilden som i den första trots att vi jämför 19mm med 135mm :)

Det finns naturligtvis många tillfällen där ljusstarka teleobjektiv är bra. Jag gillar t.ex. den här bilden av sonen som flyttat hemifrån och som togs med samma kamera och objektiv som bilden ovan.

Oliver, Sony A6000 och Samyang 135/2

Vill man fotografera söner i helfigur gäller inte samma regler som för ansikten (förutom det där med skärpedjupet då - det är faktiskt likadant oavsett) :)

Ha det!

Vi har det trots allt ändå rätt så bra, trots DR, sensordamm, brus och annat elände!

Rubriken antyder nog det, och jag är inte ute efter att skriva om alla problem som finns i vår omvärld. Det här inlägget anknyter till min tidigare blogg, och är alltså bara ett ytterligare försök från min sida att försöka göra mig hörd i allt tjafs och trams som skrivs och tycks om ny respektive gammal teknik.

Så fort det släpps en ny kamera går diskussionerna heta om huruvida den har tillräckligt stort dynamiskt omfång, om den brusar mycket på höga ISO eller om den har tillräckligt snabb autofokus som fungerar i dåligt ljus. Det är fullt relevanta diskussioner förstås, och för en del av oss är det till och med intressant för det vi fotograferar.

Jag började fotografera mer eller mindre seriöst på 80-talet så för vissa bloggare ses jag fortfarande som en junior i sammanhanget. På den tiden var det (i synnerhet för amatörfotografer) svartvitt som gällde, då färg var dyrt och ville man göra större bilder var det jättedyrt. I slutet av 80-talet och början av 90-talet skedde dock en smärre revolution; filmerna blev snabbare (högre ISO) och en del systemkameror förseddes med autofokus.

Autofokusen var långt från lika snabb som i dagens kameror, och filmerna var korniga som tusan och det färgbrus man klagar på idag är ingenting jämfört med hur det så ut då. Sensordamm fanns förstås inte, men damm på filmrutorna fanns definitivt, och i stor mängd!

På den tiden behövde man också tänka på det där med färgtemperatur (det vi oftast kallar vitbalans nu). De flesta filmer var gjorda för dagsljus, och skulle man fotografera med färgfilm i annat ljus fick man antingen använda filter eller i nödfall köra med negativ färgfilm (något som starkt förknippades med amatörfotografer med Instamatickameror). För tidningsbruk gällde diafilm länge, men så småningom gick det att trycka från också den negativa färgfilmen, vilket också gav oss fotografer större möjligheter att fotografera i alla möjliga ljussituationer.

Den snabba negativa färgfilmen och så småningom skannrar som kunde hantera dessa, gjorde att svartvit film som Tri-X (eller den bland en del så förhatliga T-Max) försvann nästan helt från en del tidningsredaktioner. De som tidigare jobbat med att slabba med D-76 i stora framkallningstankar fick i stället lära sig att sköta framkallningsmaskiner av ungefär samma typ som de som stod i minilabb i snart sagt varenda tobaksaffär. Från dessa färgneg kunde man sedan enkelt göra bilder i både färg och svartvitt, med mer eller mindre god kvalitet.

Det jag kan konstatera, efter att ha skannat dessa bilder som gjordes med dyr negativ färgfilm (Kodak Ektapress 1600 PPC) är att de har en tämligen dålig färgåtergivning, inte särskilt hög upplösning (de är fotograferade med Nikon F801 och F4 och de bästa objektiv som fanns då), har ett synnerligen fult färgkorn och kräver mycket efterbehandling.

Att klaga på DR, sensordamm, brus och annat elände med dagens kameror känns lite futtigt när jag tänker tillbaks på hur det var förr (och det var inte bättre) :)

Ha det gott, och dra inte allt för stora växlar på det jag skriver. Jag tycker dessa bilder är bra (om än inte lika skarpa som de skulle blivit med en modern kamera). ;)

De bilder som inte kom med i bloggen finns på Flickr och Facebook.

New York 2007 och vikten av att lagra sina original på rätt sätt!

I forum och bloggar står det klart att många (med viss rätt) oroar sig för hur de ska lagra sina digitala bilder, så att de ska gå att använda i framtiden. Gör man rätt, och alltså har ordentlig backup och då och då överför sina bilder till nya lagringsmedia anser jag att det inte är några som helst problem, och dessutom tappar bilderna inte i kvalitet med tiden (ettor och nollor förblir desamma oavsett hur länge de lagras).

När det gäller fotografering med film är situationen annorlunda. Jag har suttit några dagar med en lånad filmskanner, och konstaterar att trots att mina negativ lagrats efterkonstens alla regler i filmfickor och förvarats mörkt så är det inte alltid så lätt att få ett bra resultat. Genom åren lyckas negativen bli dammiga, och en del skräp fastnar i dem och är nästan omöjligt att bli av med.

De bilder jag visar i det här blogginlägget står det tvyärr ännu värre till med. De har visserligen lagrats mörkt, men hoprullade i filmburkar i åtta år. För att över huvud taget kunna skanna dem var jag tvungen att skölja om och hängtorka rullarna (annars krullade de bara ihop sig). Negativen ser förskräckliga ut, och det går inte att göra så mycket åt det. Inte ens timmar i Photoshop kan få bort allt skräp. Negativen är yngre än många av mina digitala bilder, men de senare ser identiska ut som när jag först lade in dem i datorn (med skillnaden att jag nu är bättre på bildbehandling och programmen har blivit bättre, så slutresultatet blir oftast också bättre).

Min slutsats är att om man nu ska roa sig med att fotografera med film lönar det sig att dels lagra filmen rätt, men också att faktiskt skanna in den medans den är färsk och oförstörd :)

Ha en fortsatt trevlig helg!

Jag = Leicafotograf (med Super-Angulon 1:3.4/21) :)

Jag har nog aldrig egentligen förknippat mig själv med någon särskild kameratillverkare, men jag har konstaterat att det är bra att ha med Leica i rubriken till bloggen för att få läsare. Nu har jag suttit och skannat en massa gamla bilder jag inte hade en aning om att jag tagit, och vad hittar vi väl då där? Jo, en JAG som fotograferar med Leica :)

Bilderna i det här blogginlägget är nog från ungefär 1986 eller så, så jag kan ju inte påstå att det är någon ny erfarenhet. Det som är nytt är som sagt att jag inte ens visste att jag tagit bilderna :)

Det här är ju på intet sätt några fantastiska bilder, utan något jag gjort hemma i köket (fast det fungerar uppenbarligen också). Jag hade dock med Leican hem till en kamrat och ned till byn ...

Teveprogrammet vi ser på är V (om ni kommer ihåg den - det var en massa läskiga ödlor utklädda till människor, fast alla ödlor var inte elaka). Åtminstone tror jag att det är den serien enligt det jag kan se i bilden ...

Redan på 80-talet var det populärt att fika och dricka öl vid åkanten, men jag har ingen aning om varför alla ser så sorgsna ut i bilden.

Den sista bilden på rullen tror jag inte är fotograferad med Leican. Det var ett knippe dubbelexponeringar på rullen, så jag har förmodligen bytt kamera mitt i utan att ha koll på hur långt den borde dras fram.

Bilden är tagen på Domkyrkans tak under den renovering som gjordes då. På den tiden var jag inte höjdrädd, men nu skulle jag inte kunna ta samma bild. Jag gissar att bilden är fotograferad med en Nikon F2AS med 105mm f/1.8

Ha det gott!

Gatufoto i färg? Självklart!

Det finns massor av "måsten" vad gäller gatufoto (och de är ungefär lika många och olika som antalet fotografer). Själv tycker jag absolut att gatufoto kan göras i både färg och svartvitt, och vissa bilder skulle inte fungera alls utan färgen.

Ha det gott!