Backup - är inte det ganska fegt?

Svaret på frågan i rubriken är ett rungande ja, men ibland kan det vara bra att vara lite feg. Datorer krashar, hårdiskar går sönder eller blir uppätna av jycken och om man är trött i mössan kan man själv ställa till med elände bland sina filer.

Jag kör just nu med både hängslen och livrem, och har två separata backuper. Dels har jag en extern SATA-disk kopplad till min arbetsdator där jag gör dagliga automatiska backuper med Windows egen backupfunktion, och dels kopierar jag över alla filer till en dator som jag har kopplad till teven. För den kopieringen använder jag programmet ViceVersa Pro som gör det enkelt för mig att kopiera bara ändrade och nya filer med en bat-fil.

Tyvärr är min mediadator ganska slö som filserver, då jag kör Windows 8 Storage Spaces på den, och det är inget höjdare dessvärre. Av den anledningen bestämde jag mig för att en del av skatteåterbäringen fick gå till en NAS.

Valet föll på den här synnerligen fula skapelsen som heter Synology DiskStation DS413J. Den har plats för fyra hårddiskar och kan köra några olika RAID-varianter. Jag köpte till tre stycken Western Digital Red på 3 TB styck, och kör dem i RAID-5 vilket innebär att jag får 6 TB lagringsutrymme, och om en disk går sönder finns all data kvar.

Installationen av diskarna var enkel. De skruvas fast i ganska plastiga hållare som stoppas in bakvägen efter att man öppnat en lucka med fyra tumskruvar. Med diskarna på plats var det bara att plugga in strömkabeln och nätverkssladden och trycka på strömbrytaren.

För att konfigurera NAS:en måste man installera ett program på sin dator som letar rätt på den, och sedan ansluter man sig med en webbläsare. Det första den sa åt mig att göra var att hämta ny firmware, vilket tog ett par minuter. När det är gjort får man upp ett ganska snyggt skrivbordsliknande gränssnitt som är lätt att förstå sig på, och ger möjlighet att installera högvis med olika program om man vill ha burken till något mer än bara lagring. Ett exempel är Asterisk - ett program som gör att man kan använda sin NAS som telefonväxel för IP-telefoni :)

Jag hoppar över allt sånt lull-lull så länge, och nöjer mig med att ha den som filserver. Tanken är att den också ska få stå i ett annat hus på tomten än det där jag har min dator med alla originalfiler. Visserligen är kanske inte mina bilder det allra viktigaste om huset brinner ner, men det kan ju ändå vara trevligt om de finns kvar.

Jag investerade också lite av skattepengarna i nya pikétröjor. Jag tog nog i lite väl i storlek (9XL), men de var i alla fall luftiga och sköna!

Ha en trevlig nationaldag!

Konstfoto - vad ska det vara bra för?

Jag har tidigare ondgjort mig över att en del fotografer verkar snudd på besatta av att tillhöra ett visst fack. De som kallar sig gatufotografer är väldans noga med att det är just deras sätt att se på gatufotografi som är det rätta (även om det skiljer sig massor mellan de individer som kallar sig gatufotografer). Likadant är det i många andra genrer; T.ex. naturfotografi måste bedrivas på rätt sätt, fast vad som är rätt varierar friskt. En del tycker att rena artporträtt av fåglar är det enda rätta, medans andra inte drar sig för att klippa och klistra antingen direkt i kameran eller i datorn i efterhand. Sportfotografer tycker om att ta tusentals bilder per dag, med så stor, dyr och tung utrustning som möjligt. Och så vidare och så vidare ;)

Konst(igt) ljus

Vad är då konstfoto? Ja, inte tusan vet jag! När ämnet kommer upp till diskussion ser jag framför mig något ganska flummigt, som absolut inte kan beskrivas konkret och man ska helst inte se vad motivet föreställer.

Längtan till Italien (eller kanske en röd stuga med vita knutar)

Jag har också förstått att det är viktigt att ha titlar, på sina konst(iga)foton. Titeln får gärna vara lika obegriplig som bilden, och det skadar heller inte att den är skriven på utrikiska. Jag är dålig på obegripliga titlar, så mina titlar på bilderna i det här inlägget är nog för tydliga för att platsa i genren.

Sönderfall (eller ett ganska hårt efterbehandlat löv)

Inom genren konstfoto finns det förstås också bilder där det är lätt att se vad bilden föreställer, så då gäller det att ta till andra knep. Svartvita och ödesmättade bilder är ett bra recept då tycker jag mig sett.

Ensam vårvinter (fast den här skulle kunna vara en naturbild också, men för den genren är den nog för efterbehandlad)

En sak som alltid fungerat i konstens förunderliga värld är att shocka åskådarna. Skildringar av våld, sex, naket och skitigt har lockat många. När man som fotograf tar till det greppet är man dock nära något slags socialrealism som gränsar till dokumentär- eller reportagefotografi, och jag är inte säker på att det är konst.

Utsatt (eller bara småfnissande och kliande från mattan)

Jag hoppas ni förstår att det här är skrivet med glimten i ögat, och att jag inte vill hoppa på någon (så mycket). Jag tycker bara att det här med tillhörigheten till olika fotografiska fack ibland blir lite fånig :)

Ha det gött!