Backup - är inte det ganska fegt?

Svaret på frågan i rubriken är ett rungande ja, men ibland kan det vara bra att vara lite feg. Datorer krashar, hårdiskar går sönder eller blir uppätna av jycken och om man är trött i mössan kan man själv ställa till med elände bland sina filer.

Jag kör just nu med både hängslen och livrem, och har två separata backuper. Dels har jag en extern SATA-disk kopplad till min arbetsdator där jag gör dagliga automatiska backuper med Windows egen backupfunktion, och dels kopierar jag över alla filer till en dator som jag har kopplad till teven. För den kopieringen använder jag programmet ViceVersa Pro som gör det enkelt för mig att kopiera bara ändrade och nya filer med en bat-fil.

Tyvärr är min mediadator ganska slö som filserver, då jag kör Windows 8 Storage Spaces på den, och det är inget höjdare dessvärre. Av den anledningen bestämde jag mig för att en del av skatteåterbäringen fick gå till en NAS.

Valet föll på den här synnerligen fula skapelsen som heter Synology DiskStation DS413J. Den har plats för fyra hårddiskar och kan köra några olika RAID-varianter. Jag köpte till tre stycken Western Digital Red på 3 TB styck, och kör dem i RAID-5 vilket innebär att jag får 6 TB lagringsutrymme, och om en disk går sönder finns all data kvar.

Installationen av diskarna var enkel. De skruvas fast i ganska plastiga hållare som stoppas in bakvägen efter att man öppnat en lucka med fyra tumskruvar. Med diskarna på plats var det bara att plugga in strömkabeln och nätverkssladden och trycka på strömbrytaren.

För att konfigurera NAS:en måste man installera ett program på sin dator som letar rätt på den, och sedan ansluter man sig med en webbläsare. Det första den sa åt mig att göra var att hämta ny firmware, vilket tog ett par minuter. När det är gjort får man upp ett ganska snyggt skrivbordsliknande gränssnitt som är lätt att förstå sig på, och ger möjlighet att installera högvis med olika program om man vill ha burken till något mer än bara lagring. Ett exempel är Asterisk - ett program som gör att man kan använda sin NAS som telefonväxel för IP-telefoni :)

Jag hoppar över allt sånt lull-lull så länge, och nöjer mig med att ha den som filserver. Tanken är att den också ska få stå i ett annat hus på tomten än det där jag har min dator med alla originalfiler. Visserligen är kanske inte mina bilder det allra viktigaste om huset brinner ner, men det kan ju ändå vara trevligt om de finns kvar.

Jag investerade också lite av skattepengarna i nya pikétröjor. Jag tog nog i lite väl i storlek (9XL), men de var i alla fall luftiga och sköna!

Ha en trevlig nationaldag!

Konstfoto - vad ska det vara bra för?

Jag har tidigare ondgjort mig över att en del fotografer verkar snudd på besatta av att tillhöra ett visst fack. De som kallar sig gatufotografer är väldans noga med att det är just deras sätt att se på gatufotografi som är det rätta (även om det skiljer sig massor mellan de individer som kallar sig gatufotografer). Likadant är det i många andra genrer; T.ex. naturfotografi måste bedrivas på rätt sätt, fast vad som är rätt varierar friskt. En del tycker att rena artporträtt av fåglar är det enda rätta, medans andra inte drar sig för att klippa och klistra antingen direkt i kameran eller i datorn i efterhand. Sportfotografer tycker om att ta tusentals bilder per dag, med så stor, dyr och tung utrustning som möjligt. Och så vidare och så vidare ;)

Konst(igt) ljus

Vad är då konstfoto? Ja, inte tusan vet jag! När ämnet kommer upp till diskussion ser jag framför mig något ganska flummigt, som absolut inte kan beskrivas konkret och man ska helst inte se vad motivet föreställer.

Längtan till Italien (eller kanske en röd stuga med vita knutar)

Jag har också förstått att det är viktigt att ha titlar, på sina konst(iga)foton. Titeln får gärna vara lika obegriplig som bilden, och det skadar heller inte att den är skriven på utrikiska. Jag är dålig på obegripliga titlar, så mina titlar på bilderna i det här inlägget är nog för tydliga för att platsa i genren.

Sönderfall (eller ett ganska hårt efterbehandlat löv)

Inom genren konstfoto finns det förstås också bilder där det är lätt att se vad bilden föreställer, så då gäller det att ta till andra knep. Svartvita och ödesmättade bilder är ett bra recept då tycker jag mig sett.

Ensam vårvinter (fast den här skulle kunna vara en naturbild också, men för den genren är den nog för efterbehandlad)

En sak som alltid fungerat i konstens förunderliga värld är att shocka åskådarna. Skildringar av våld, sex, naket och skitigt har lockat många. När man som fotograf tar till det greppet är man dock nära något slags socialrealism som gränsar till dokumentär- eller reportagefotografi, och jag är inte säker på att det är konst.

Utsatt (eller bara småfnissande och kliande från mattan)

Jag hoppas ni förstår att det här är skrivet med glimten i ögat, och att jag inte vill hoppa på någon (så mycket). Jag tycker bara att det här med tillhörigheten till olika fotografiska fack ibland blir lite fånig :)

Ha det gött!

Aldrig får man vara riktigt nöjd! (Var är min komfortzon när den så väl behövs?)

Efter en lång och kall vinter med ofantliga mängder snö var vi nog många fotografer som såg fram emot våren. Vädergudarna behagade dock dröja med att tillgodose oss på den punkten, och nu när våren väl är här har den sanslöst snabbt gått över i något slags försommar. Under min promenad från kontoret på gågatan till bilen i Luthagen funderade jag lite på vädereländet ...

Här gick det inte att ta några rökpauser för en månad sedan - då var det vatten upp till bänken

När snön smälte för en dryg månad sedan var det mest spännande man kunde fotografera här i Uppsala den översvämmade Fyrisån. Det var i och för sig ganska spännande, men alla tog ju ungefär samma bilder :)

Nu är vattnet borta och det har ganska fort blivit ordentligt mycket varmare. Det resulterar i en jävla massa sånt där grönt elände i alla bilder. Hur man än bär sig åt blir alla bilder som innehåller växtlighet illgröna.

Här har jag nog inte lyckats få det riktigt skarpt nånstans, men det är jättegrönt!

Idag fotograferade jag med en digitalkamera (kanske inte så konstigt eftersom jag just nu bara äger digitala kameror), och det var ju tur det. På filmtiden var det många fotografer som frestades att ladda kameran med filmer som t.ex. Fuji Velvia - om mina bilder från idag är gröna, så kan jag garantera er att samma bilder fotograferade med Velvia hade varit oooootroligt mycket mer gröna (och inte så lätta att påverka i efterhand).

Dans på bryggan

Nu är det ju så att eftersom jag använt just en digital systämkamera för att fotografera de här bilderna idag, så kan jag välja att göra mig av med allt det där gröna slemmet från bilderna på ett mycket enklare sätt än om jag fotograferat med film. Det har diskuterats tidigare här i bloggarna (bl.a. i min) om det där med att ta bort färg ur bilderna verkligen hör hemma i dokumentärfotografi. En del tycker att bilderna ska vara så lika verkligheten som möjligt, och andra tycker att det är svartvitt som gäller för hela slanten.

Lätt sepiatonade och färglösa rökare

Jag utger mig inte för att göra dokumentära bilder. Inte heller är jag gatufotograf, naturfotograf eller sportfotograf, trots att jag ibland gör bilder som hör hemma i dessa (eller andra kategorier). Jag är en glad amatörfotograf (till skillnad från den ganska uttråkade proffsfotograf jag var i början av 90-talet), som fotografera det som faller mig in och jag följer inte några pretentiösa regler om hur bilder ska se ut eller med vilken utrustning de ska tas.

Blev ju inte skarpare i svartvitt, men rätt snyggt ändå ...

Jag är av den liberala inställningen att man får göra vad man vill med sina bilder, och kalla dem för vad som helst så länge man inte försöker föra folk bakom ljuset eller kränker de man fotograferar. Jag försöker undvika att fotografera folk i situationer jag själv inte skulle vilja bli fotograferad i (fast det säger inte så mycket eftersom jag står ut med nästan vad som helst på den punkten).

Den här blev lite mer dramatisk i svartvitt

Nu har jag konstaterat att jag fotograferar vad skit som helst och är ganska nöjd med det. Jag tycker nog egentligen lite bättre om hösten när det är riktigt fint väder, och fortfarande varmt - då är det åtminstone inte så jäkla grönt överallt (även om det som synes går att råda bot på). Någon komfortzon vad gäller foto har jag nog inte hittat trots att jag fotograferat i 30 år ...

Jag har lite tankar på att börja fotografera analogt igen i sommar, om jag bara får tag på den kamera jag behöver. Vi får väl se om jag hittar någon komfort i den analoga världen igen, fast det skulle ju förstås innebära att jag inte kan välja mellan färg eller svartvitt ... Aldrig får man vara nöjd :)

Nyrakat och nytt objektiv beställt!

Nej, inte jag - jag behåller min träsktrollslook, men den stackars jycken som länge tyckt det varit alldeles för varmt med den långa pälsen fick sig en rakning på Hundsalong Europa idag :)

Rossi, fotograferad med NEX-7 och Sigma 30/2,8 @ f/4

Jag valde att göra bilden svartvit, då det blev lite för mycket av det gröna i jyckens omgivning. Tycker det blev rätt bra :)

Det billiga Sigmaobjektivet har visat sig ge riktigt bra resultat. Jag gillar både hur skärpan och oskärpan ser ut, och priset är oslagbart. Nu har jag dock ändå beställt en Sony 35/1,8 OSS för att få både bättre ljusstyrka och stabilisering (vilket jag ofta behöver) - återstå att se om den presterar lika bra som den billiga Sigman. På f/1,8 lär den förstås göra det, liksom när stabiliseringen är nödvändig, men frågan är om den är lika skarp och har snygg bakgrundsoskärpa.

Det var nog bättre förr, trots allt ... 1

Jag börjar bli gammal tror jag - jag har låtit håret växa och har det i hästsvans. Jag har dock ännu inte köpt någon motorcykel (mest för att det verkar så saaatans bökigt och dyrt att ta nytt körkort). Jag sitter och går igenom en massa gamla bilder och skannar dem, och konstaterar att det faktiskt gick att göra bra bilder också på den gamla onda filmtiden. Visserligen är mina nutida bilder bättre rent tekniskt, men innehållsmässigt vete fan ...

Evert Eriksson som nyligen drabbats av en hjärtinfarkt blev så rörd när han besöktes av Salaortens Lucia, Anna Eriksson, att det var svårt att släppa taget. När hon gått var det inte långt till tårarna. Foto och Copyright Anders F. Eriksson 1990-12-15

Bilden ovan är hämtad från min tid som pressfotograf på småstadstidningen Sala Allehanada (populärt kallat propellern då den ofta innehöll endast ett fåtal blad). Under den tid jag arbetade där satsades det ganska stort just på bilder, så vi var många fotografer och vi fick fotografera många roliga saker. Något år senare ändrades inriktningen till s.k. multijournalister, och fotoavdelningen försvann nästan helt om jag förstått det rätt. Bildtexten är den som står på baksidan av bilden, så den har inte jag skrivit :)

Bilden är troligen fotograferad med Nikon F4 och 35-70/2,9

I årets första crosstävling på Isätrabanan utanför Sala samlades bortåt 140 deltagare för att trängas på den regnvåta och leriga banan. Foto och Copyright Anders F. Eriksson 1991-05-20

Crossbilden ovan är något nyare, och är antagligen fotograferad med F4 och 300/2,8 eller möjligen 80-200/2,8. Det är ont om EXIF-data i gamla negativ :)

Torget i Sala. Jag fotograferade och tecknaren Jan-Erik Pettersson  färglade bilden.

På den här tiden var det dyrt att trycka i färg (och det tog tid), så bilden ovan var ett undantag för att illustrera höstens intåg (tror jag). Bilden är kopierad på matt fotopapper och tidningens tecknare målade färg på löven med pensel och vattenfärg - inget photoshop där inte :)

Bilden är troligen tagen med Nikon F4 och Ais 20/2,8.

To be continued ...