ANNONS
Annons

Ken Rockwell: guru eller clown?

Produkter
(logga in för att koppla)
Jag blir mest förvånad över att folk har så mycket tid och ork att reta sig på att andra är teknikfreaks - varför får dom inte vara det? Om det gör någon lycklig att ha en finare kamera än dom behöver, varför är så många så fördömande mot det? Avundsjuka? Sköt ert eget och gör det ni själva tror ni blir lyckliga av, och låt hellre era egna bilder sköta snacket - att spana på andra och gnälla på deras val av kamera kan inte vara bra för det egna blodtrycket. :)

Nu är det väl inte så att det handlar om varken avundsjuka eller att någon missunnas att ha en fin kamera. Det jag menar är att om någon som är nybörjare lägger ett inlägg här på Fotosidan och ber om köpråd, så ska man väl för bövelen inte ge ett råd om en utrustning i 100.000kr klassen, som har skett här i forumet.

Det är då JAG menar att teknikhysterin har spårat ur. Ska man hjälpa andra så måste man se till att vara sannsad, vilket ofta brister ibland, tråkigt nog.
 
Jämför med att världen en gång sågs som platt. Den som påstod annat och samtidigt var tillräckligt trovärdig, riskerade att bli dödad! Alla som läst Platons grottliknelse känner igen det där. Men om det påstods av någon som inte hade trovärdighet, en riktig pajas och clown, då var påståendet fullkomligt ofarligt. Applicera nu detta på Rockwell och diskussionen här.. där får vi alltså svaret på trådskaparens två år gamla fråga..

Vad är din egen uppfattning om Rockwell?

För egen del säger jag guru för jag gillar mycket av det han skriver och stör mig inte ett dugg på att han spetsar till sina artiklar.
 
Jag tror det också finns en hel del biologi bakom våra beteenden, vi (läs: framförallt männen) är samlare, jägare och utmanare till alfa-statusen i gruppen, och i vår moderna värld så är "bytet" en ny platt-TV eller en stilig bil, och det lite sorgliga i det hela är ju att det också fungerar precis som det gjorde på grott-tiden - omgivningen (läs: framförallt kvinnorna) blir vederbörligen imponerade och tycker att det är ett mått på framgång och en signal för tänkbar fortplantning. Det krävs en hel del självinsikt och självsäkerhet för att gå emot generna och det tror jag kommer med ålder då man hunnit prova alla felköpen själv. Man lär aldrig av andras misstag eller andras erfarenheter, och det är bara tröttsamt med predikanter som försöker bestämma hur andra får bete sig.

Själv tycker jag att det viktiga är att vara ärlig mot sig själv - jag gillar att äga kompetenta och välgjorda verktyg, det är inte för att imponera på andra (blir närmast generad om jag måsta skylta med för dyra prylar) utan för mitt eget intresses skull. Jag vet att jag inte egentligen behöver många av mina prylar men jag har nöje av att äga och använda dom, och så länge jag förstår varför jag gör som jag gör så har jag inga problem att rättfärdiga det inför mig själv, eller inför andra om det nu skulle behövas. Är man ärlig med att man köper en pryl för att man vill ha den och inte för att man tror att man nädvändigtvis blir en bättre fotograf så lurar man inte sig själv i alla fall. Om andra sedan tycker illa om det så är det väl deras problem. Jag dömer inte dom som vill eller måste fota med enkla prylar, och jag förväntar mig att dom ger mig samma respekt om jag vill använda dyrare prylar.

Vad gäller råd till andra så håller jag med om att många skjuter bredvid målet och rekommenderar för dyra prylar. Men, man får väl försöka känna av vem som frågar, vilken budget denne har, och varför inte ge flera alternativ i olika prisklasser och så objektivt som möjligt ge plus och minus för dom olika produkterna? I slutändan får man ju faktiskt ofta det man betalar för, och i längden kanske det lönar sig att köpa lite dyrare.
 
Postdigital

Jag tycker ditt inlägg är väl skrivet och håller med om mycket i det. Däremot tvivlar jag på att vi är särskilt nära "den punkt då hysterin avtar". För mig har digitalkamerautveckling mycket gemensamt med all annan elektronikutveckling och jag är tämligen säker på att megapixelrace/brusprestanda kommer att bestå länge till och därmed teknikhysterin. Digital elektronik är långt ifrån mogen än.

Jag vill nog komplicera saken lite mer, nu har ni fått igång mig och jag hatar det. Jag spår ingen avstanning av elektronikutvecklingen, snarare att det som styr utvecklingen förändras och leder den i lite nya riktiningar, som mer har med människor att göra än med tekniska möjligheter.

För några månader sedan snubblade jag på ordet "postdigital" som väckte min nyfikenhet. Läste en hel del om saker som diskuteras inom reklam och marknadsföring, till dem som fotografer levererar bilder.. Inom det området söker de alltid att ligga i framkant, analyser av samhällsutveckling och liknande. Ordet syftar på det samhälle som kommer efter den digitala revolutionen, därav "post". Somliga anser att detta samhälle redan börjar vara här, andra att vi har långt kvar. Själv är jag av uppfattningen att det inte finns någon skarp gräns och att utvecklingen ser olika ut inom olika områden.

Under mina irrgångar på nätet har jag hittat många djuplodande diskussioner som intresserat mig mycket. Jag har inte "häckat" så här mycket på nätet på länge. Har tyvärr inte direkt sparat länkar, så jag kan inte länka till det. En slående jämförelse jag läste om rörde 70 och 80-talets digitala armbandsur. Dem kommer jag också ihåg, hur "alla" skulle ha digitalklocka och vilka bakåtsträvande idioter det var som ville ha sådana med visare. De blev allt värre och späckade med finesser, spelade små melodier, blev väckarklockor, miniräknare och tom. radio. Men titta på er vänstra handled idag, de flesta av er har klockor med visare nuförtiden och ni har inte köpt dem av några nostalgiska bakåtsrävande skäl. Utevecklingen av klockor och urverk stannade inte heller, i stort sett alla klockor av idag är fullt elektroniska, även om de har visare. Vad som hände var att när revolutionen var över, så tog andra intressen över och styrde utvecklingen. Nyhetens behag, reklamens kraft osv. gick över.

Vi kan också hitta andra jämförelser från den förra riktigt stora tekniska revolutionen, industrirevolutionen. När den pågick med sin största kraft, så kallades samhället modernistiskt. 1920-tal ungefär. Arkitekter på den tiden ansåg inte ens att de följde någon stil, det allenarådande var teknisk funktion, senare kallad funkis. Men efter kriget när samhället verkligen var alltigenom industriellt och revolutionen kan sägas vara överstökad, då hände något. Nu blev samhället postmodernistiskt och helt andra saker blev viktiga. Saker som livsstil och design för skönhets skull, ergonomi blev också viktigt och de rent tekniskt funktionella aspekterna fick ge plats till dessa andra värden. Ytterligare ett exempel var det var nu som småbildskameran fick sitt genombrott, trots att den tekniskt underlägsen de tidigare kamerorna. Rätt mycket underlägsen också, i synnerhet med den tidens film. Men måttstocken hade ändrats, nu hade det blivit viktigt att kameran kunde följa med och vara lätt att använda och filmen hade blivit tillräckligt bra för att kunna användas i det lilla formatet.

Själv använder jag fortfarande min gamla analoga kamera, inte för att jag gillar film, utan för att jag gillar kameran som verktyg bättre än de digatala underverken. Jag tvingas alltså använda film och skulle helst se att min gamla mekaniska tingest var digital. Jag tycker att Rockwell uttrycker det bra om äldre kamerors enkelhet. Jag blir mest irriterad på min klumpiga koloss till digital systemkamera som knappt ens har en sökare värd namnet, som jag tvingas använda vid tajt deadline. Alla menyer gör mig bara förvirrad, på precis samma sätt som 80-talets digitalklockor. Tyvärr finns det inte någon digital spegelreflex på marknaden som skulle passa mig, precis som att klockor med visare hade ett mycket begränsat urval på 80-talet.

Det är också lätt att se på olika forum att fotografer runt om i världen har börjat fingra på sina gamla kameror, av precis samma skäl, brist på digitala alternativ. Rockwell är ett tydligt exempel. Kodak blev fullkomligt överraskade av den efterfrågan som kom när de presenterade sin Ektar 100 film, även jag fick jaga runt ett bra tig innan jag fick tag på en rulle att testa. Den tog slut i affärerna runt om i hela världen!

Det är inte en fråga om tillverkarna kommer att fylla detta behov, det är nog bara en fråga om när. Det skulle inte förvåna mig om utvecklingen redan är igång, för jag kan inte tro att de missat en så uppenbar marknads-nish. Detta på precis samma sätt som att tillverkarna blev tagna på sängen när folk återigen ville ha klockor med visare. Vi har olika behov, vi använder kameror på olika sätt. Mitt behov är vitt skilt från press eller sportfotografen. Men än så länge blir många arga när jag uttrycker mitt behov, precis som om jag var i färd med att ta deras kameror ifrån dem, eller förolämpa dem grovt, vilket som tidigare uttryckt har sina förklaringar, så jag kan inte bli arg på dem. Detta på exakt samma vis som 80-talets klocköpare behandlades som ett hot om de argumenterade för visare istället för siffror - bakåtsräveri.. Men när "psykosen" släppt, då är det inget problem längre. Idag är det ingen som ses som knäpp oavsett om deras klocka har visare, siffror eller både och. Jag tror inte det är så länge kvar tills detsamma börjar gälla för kameror, för dagens kameror börjar allt mer likna de där klockorna med både miniräknare och radio, hysterin kring dem är också liknande den som rådde strax innan den "psykosen" släppte.

Vi närmar oss troligtvis den dag där vi kan välja vad vi vill och inte bli påhoppade för våra val, en marknad som mer styrs av efterfrågan än av vad som är tekniskt möjligt. Betänk att ingen efterfrågade digitalkamerorna i början, i synnerhet inte proffsen som såg dem som undermåliga dyra leksaker. De som såg framtiden var teknologerna, som skapade sig sin marknad.
 
Hm, den här tråden tog fart på nytt, ser jag.

Nå:
Att ha självdistans tycker jag är en bra egenskap.
Att ifrågasätta sej själv är ett - vad skall jag säga - nästa steg i en positiv riktning.

Det finns - upplever jag - personer som klamrar sej fast ganska hårt kring något yttre.
Tex en ägodel eller ett visst fabrikat av något eller kanske ett idrottslag.
Jag har svårt att förstå vad det skall vara bra för?
Jag säger inte att "Det borde dessa personer sluta upp med!",
Men jag säger att jag inte förstår varför det är så viktigt för dem.
Jag kan låta dessa personer vara ifred, absolut!
Men jag engagerar mej, för att jag tycker att det är ett intressant fenomen och för att jag gillar att fundera på saker.

Åter till ämnet:
Det har ju framförts kommentarer här om att man väl kan låta pryl-intresserade människor få vara pryl-intresserade.
De som menar att det nya objektivet kommer att ge hobbyn en "kick", ja de kan väl få mena det då!

Det jag kan tycka är lite intressant är följande:
Många personer besitter en imponerande kunskap om tekniken i både kameror och bildbehandling.
De är mycket pålästa om skillnader mellan olika kameror,
De har en jättekoll på nya modeller.
De kan berätta massor om varför RAW är att föredra framför Jpeg. De är pålästa om histogram och hur de skall tolkas.
De kan massor om Jpeg-artefakter och hur en god färgbalans skall åstadkommas på bästa sätt,
De vet på vilka bländare respektive objektiv är skarpast mm, mm.

Så får man emellanåt se något av deras alster. Och blir lite häpen.

Nu säger jag INTE att alla teknikkunniga stämmer på ovanstående.
Jag säger att jag emellanåt häpnar.
Bilderna borde väl se lite bättre ut med all den redovisade kunskapen, kan jag ibland tänka.
Förvisso är bildbedömning en subjektiv övning.

Hursomhelst, Det är givande att få argumentera lite och läsa andras inlägg och kommentarer.
Men om jag tänker efter, så vore det nog bättre om jag ägnade min tid år att plåta lite mer och skriva lite mindre...
:)
 
Senast ändrad:
... klipp ...
Så får man emellanåt se något av deras alster. Och blir lite häpen.
... klipp ...

Mja, det blir möjligen lite fel om personen i fråga gett sken av att kunna mycket om fotografi eller konst, men inte alls konstigt om han/hon bara uttryckt en massa kunnande om tekniken. Det finns samlare av snabba bilar som inte skulle vinna en tävling, samlare av musikinstrument som kan allt om deras historia men inte är speciellt bra musiker, osv.

Man skulle kunna tänka sig ett diagram med teknik på ena axeln och konst på den andra, (eller tekniker och konstnär) och sedan kan man försöka placera in sig någonstans på dom skalorna. Idealiskt hamnar man långt ut på båda två, men dom flesta av oss har förmodligen mer tyngd på den ena axeln än den andra, på grund av både anlag och intresse.

Jag tycker kamerasamlande och teknikintresse är en lika legitim hobby som bildskapande, så länge man är ärlig med att det är det man gör.
 
Det finns - upplever jag - personer som klamrar sej fast ganska hårt kring något yttre.
Tex en ägodel eller ett visst fabrikat av något eller kanske ett idrottslag.
Just detta tycker jag är obegripligt. Jag kan möjligen förstå att man håller på ett visst fotbollslag t.ex. för att man råkar komma från samma ort, även om det idag knappast finns någon koppling mellan de som spelar i laget och orten.

Men märkestalibaner, om det råkar vara bilar eller kameror eller jag vet inte vad. Totalt obegripligt. Det är ju ingenting annat än ett varumärke. Hur lurad kan man bli?

Kommer att tänka på en insändare i Teknikens Värld, tror jag det var. Någon gick igång på att de sågat en tysk bil (minns inte vilket märke det var). Signaturen var "German cars forever"! Han kunde väl åtminstone lärt sig lite tyska om nu deras bilar är bäst ...
 
Senast ändrad:
Hm, den här tråden tog fart på nytt, ser jag.

Nå:
Att ha självdistans tycker jag är en bra egenskap.
Att ifrågasätta sej själv är ett - vad skall jag säga - nästa steg i en positiv riktning.

Det finns - upplever jag - personer som klamrar sej fast ganska hårt kring något yttre.
Tex en ägodel eller ett visst fabrikat av något eller kanske ett idrottslag.
Jag har svårt att förstå vad det skall vara bra för?
Jag säger inte att "Det borde dessa personer sluta upp med!",
Men jag säger att jag inte förstår varför det är så viktigt för dem.
Jag kan låta dessa personer vara ifred, absolut!
Men jag engagerar mej, för att jag tycker att det är ett intressant fenomen och för att jag gillar att fundera på saker.

Åter till ämnet:
Det har ju framförts kommentarer här om att man väl kan låta pryl-intresserade människor få vara pryl-intresserade.
De som menar att det nya objektivet kommer att ge hobbyn en "kick", ja de kan väl få mena det då!

Det jag kan tycka är lite intressant är följande:
Många personer besitter en imponerande kunskap om tekniken i både kameror och bildbehandling.
De är mycket pålästa om skillnader mellan olika kameror,
De har en jättekoll på nya modeller.
De kan berätta massor om varför RAW är att föredra framför Jpeg. De är pålästa om histogram och hur de skall tolkas.
De kan massor om Jpeg-artefakter och hur en god färgbalans skall åstadkommas på bästa sätt,
De vet på vilka bländare respektive objektiv är skarpast mm, mm.

Så får man emellanåt se något av deras alster. Och blir lite häpen.

Nu säger jag INTE att alla teknikkunniga stämmer på ovanstående.
Jag säger att jag emellanåt häpnar.
Bilderna borde väl se lite bättre ut med all den redovisade kunskapen, kan jag ibland tänka.
Förvisso är bildbedömning en subjektiv övning.

Hursomhelst, Det är givande att få argumentera lite och läsa andras inlägg och kommentarer.
Men om jag tänker efter, så vore det nog bättre om jag ägnade min tid år att plåta lite mer och skriva lite mindre...
:)
jag tycker FS nya skribent Martin Agfors skriver det bra:
"Datoriserad prylnörd som tycker riktigt välgjord och genomtänkt teknik har en egen inneboende skönhet. Man kan nog säga att kameror är ett intresse jag har, att fotografera ett annat. Det är två intressen som går bra att kombinera."

detsamma gäller mig: jag har två intressen, tekniken och fotandet, och det går faktiskt rätt hyfsat att kombinera... sen finns det talibaner som tycker att det är fult att vara intresserad av tekniken och det bara är fotandet som räknas "på riktigt"
när jag köper ny utrustning så får sig båda mina intressen en boost, bara olika mycket
när jag bytte från D80 till D90 så var det nästan bara fotointresset som fick sig lite extra (behövde den nya sensorn) men teknikintresset i mig var inte så glad för det fanns ju inte så mycket nytt egentligen i nya kameran som teknikbögen inom mig kunde leka med...
har också precis köpt en 135 f2 ais, den är nästan helt till prylbögen, för jag tror inte att bilderna jag tar med den kommer skilja säg nämnvärt från mitt 85 1,8 men av nån anledning är prylbögen i mig väldigt väldigt glad över sitt nya inköp...

två olika intressen alltså varav många ser ner på det ena av dem
 
Jovisst! Jag är också intresserad av teknik. Jag samlar för övrigt på kameror. Men jag är dålig på att hänga med i allt nytt som kommer. Kameraintresset rör gamla (överkomliga) mekaniska kameror.

Vad jag förundras över är de dåliga bilder som tas av vissa människor. Människor som faktiskt VET väldigt mycket om hur man skall ta tekniskt bra bilder och har engagerat sej djupt i att läsa och lära sej.
Men det verkar som att en del av experterna inte förmår att tillämpa sin kunskap i praktiken.

Jag har tex sett exempel på foton tagna av folk som verkligen har snöat in på RAW. De fotar alltid i RAW.
De fotar i RAW för att vitbalansen kan korrigeras på ett mycket bättre sätt än i Jpeg och de har alla argumanten för varför.
De menar att det större antalet färger i RAW ger bättre bilder.
De argumenterar för än det ena än det andra.

Och de har rimligen rätt i att RAW också ÄR bättre kvalitetsmässigt! Jag invänder inte mot den saken.

Men likafullt är deras bildalster ibland så trista, obalanserade i kompositionen och intetsägande i motivvalet att man inte ids titta på bilderna. De har emellanåt inte ens reflekterat över skärpedjupet.
De kan sitta och fila på vitbalansen men bortse från att räta upp horisonten, eller missa att skära bort en störande detalj i ett bildhörn.
Eller överhuvudtaget reflektera över om bilden är värd att spara.

Men, visst:
Tycker man att vitbalans och CA är intressantare än bildutsnitt, impact och tom motiv-val, ja då är det väl så då.
Bara man mår bra, och det tror jag de gör.

Vad jag emellertid är "orolig för" är att vissa personer helt enkelt inte SER att de har tagit en trist bild. De ser bara tekniken i bilden. Eller "skottet" kanske är ett bättre ord i sammanhanget.
 

Bilagor

  • dsc0161m[1].jpg
    dsc0161m[1].jpg
    23.4 KB · Visningar: 485
Senast ändrad:
Vad jag inte begriper med Rockwell är det där med att fota med tex Velvia och scanna in bilderna.

Kan det ge högre upplösning än att fota digitalt från början?
Tydligen, om man betraktar resultaten.
Men jag begriper inte hur det kommer sej.
Scannern består ju också av pixlar.
 
...
Vad jag förundras över är de dåliga bilder som tas av vissa människor. Människor som faktiskt VET väldigt mycket om hur man skall ta tekniskt bra bilder och har engagerat sej djupt i att läsa och lära sej.
Men det verkar som att en del av experterna inte förmår att tillämpa sin kunskap i praktiken.
...

Vad som sedan är "dåliga bilder" är förstås väldigt subjektivt och har ältats till döds här - det finns inga absoluta rätt eller fel, bara personlig smak. Ett innehåll som talar till mig personligen eller ett minne från fotograferingstillfället vinner över både teknik och konstnärligt uttryck. Bilden kan vara skräp i en persons ögon men ovärderlig i en annans, vad som är bra eller dåligt beror på vem som tittar och vem du fotograferar för. Men visst bör man väl ha ambitionen att ha med både innehåll, utförande och känsla.

Som sagt, det finns tekniker och det finns konstnärer, och den ena sortens kunskaper och färdigheter garanterar inte den andra. Jag erkänner mig vara tekniker till läggning och intresse och det syns säkert i mina bilder och motivval. Mer teknik än konstnärlighet, helt klart, men jag tar inte bilder för andra, jag tar bilder som jag själv gillar, och jag fotograferar mer för att det är kul att jaga ögonblicket än att titta på bilderna efteråt.

Det finns många skäl att fotografera, och det är inte på långa vägar bara den färdiga bilden eller vad andra tycker om den som räknas. Ibland är det kul att bara leka med schyssta prylar en stund och strunt samma om det blir några bilder - lite som att fiska, jag tycker det är rogivande att kasta eller meta lite men egentligen vill jag inte ha någon fisk för då måste man ta hand om eländet när man kommer hem. :)
 
Vad jag inte begriper med Rockwell är det där med att fota med tex Velvia och scanna in bilderna.
Förr i tiden när digitalt var nytt och folk höll hårt i sina småbildskameror så var hans inställning att småbild var hetl värdelöst. Enda skälet att köra film var om man körde större format, helst 4x5 tum eller mer.

Idag när alla kör digitalt så driver han det omvända eftersom det är mer kontroversiellt.

Mer trafik och mer deg.
 
Har en scanner fler pixlar per mm än en sjysst kamerasensor?

I en scanner rör ju sig sensorn, så den kan ge hög upplösning utan att vara speciellt dyr. Däremot har väl själva småbildsformatet snart inte så mycket mer kvalitet att ge, varken digitalt eller via film.


Idag när alla kör digitalt så driver han det omvända eftersom det är mer kontroversiellt.

När allt förändras så snabbt som det gjort de senaste åren måste man väl få ändra åsikt, eller betona en annan sak än för flera år sedan.

Både digitalt och analogt har sin plats och kan talas för. Digitalt är bekvämare och snabbare, men folk glömmer bort att man faktiskt kan få ett svinbra resultat med en F100 som dumpas för 1000kr.
 
Ken Rockwell säger som det är, snarare än som folk vill att det skall vara. Många läsare av hans sida finner sålunda inte stöd för sina apparat-investeringar och apparat-orienterade resonemang. Det upprör dem och får dem att läsa Ken Rockwell som fan läser Bibeln. Detta verkar roa Rockwell, som gör god show av det hela.

Nej, Ken Rockwell skriver medvetet sånt som irriterar så många som möjligt för att på så sätt få så många besökare som möjligt och därmed större reklamintäkter. Han erkänner ju själv att han skriver massa skit bara för att provocera.

"I only update things as I discover errors. I offer no warrantees of any kind, except that there are many deliberate gaffes, practical jokes and downright foolish and made-up things lurking. While this site is mostly accurate, it is neither legally binding nor guaranteed. The only thing I do guarantee is that there is plenty of stuff I simply make up out of thin air, as does The Onion."

Vet man vilket typ av person han är så kan delar av sidan vara riktigt kul.
 
Vet man vilket typ av person han är så kan delar av sidan vara riktigt kul.

Ja det tycker faktiskt jag också. Stillastående väl uppvärmda plaskdammar där alltför många pissat i vattnet är ju inte så kul. Då är det bara hälsosamt att någon ibland ställer frågorna på sin spets eller drar någon linje "in absurdum" och rör om lite i plaskdammen. Tids nog så rätar alltid debatten upp sig om bara folk finner det värt besväret.

Jag kommer ihåg en gammal polsk judisk man på kibbutz Kiriat Anavim i Israel som sade:"Finns det två judar, så finns det minst tre åsikter!". Man kan tycka vad man vill om både judendom och religion i största allmänhet, men en viktig sak kommer det ju ut av detta och det är att man slipar sina tankar under argumentation i sina bibelstudier och samma metoder används i det civila samhället. Man diskuterar precis allt så stickor och strån ryker -ofta handgripligt (vilket kan kännas lite ovant för en lite liknöjd och uttråkad svensk som jag).

Så när jag har lite tråkigt i den politiskt korrekta tvångströjan, så skrattar jag gärna lite med Ken Rockwell eller åt när de slåss vilt under debatten i Knesset. Jag har t.o.m. kommit på att jag nog inte bryr mig om han tjänar någon cent på att jag klickar på någon länk på hans site. Är det någon som är så korkad så han ger Ken pengar för det så säger det mer om världen än om Ken. Jag kan t.o.m. tycka att det är långt mer prisvärt att sponsra Ken än någon skittråkig golftävling eller bandymatch. Ken har ju ett visst underhållningsvärde men det har definitivt inte golf. Är det verkligen någon som bevistar en golftävling "live" som fattar vad som egentligen händer? Är det någon som dessutom förstått vilka kriterier golfen tydligen nu uppfyllt, som plötsligt gjort att den både betraktas som sport och kvalar in som OS-gren? Någon måste bara ha mutat någon!

Jag lägger en blåklocka på Ken om jag nödvändigtvis måste välja!
 
Senast ändrad:
OT:

Hm, golf...
Ja jag har inte sett tjusningen i det. Det betyder inte att jag inte skulle kunna göra det. Jag har aldrig provat golf.

Jag bara funderar över att det kan gå mode i intressen.

På sjuttitalet exploderade Slalom. Alla skulle åka slalom.
Jag gjorde det aldrig och har fortfarande aldrig gjort.

Jag är nog för obstinat för att "hänga på".

Ursäkta OT
 
OT:

Hm, golf...
Ja jag har inte sett tjusningen i det. Det betyder inte att jag inte skulle kunna göra det. Jag har aldrig provat golf.

Jag bara funderar över att det kan gå mode i intressen.

På sjuttitalet exploderade Slalom. Alla skulle åka slalom.
Jag gjorde det aldrig och har fortfarande aldrig gjort.

Jag är nog för obstinat för att "hänga på".

Ursäkta OT

Intressant. Det finns naturligtvis en positiv, sympatisk sida av att vara obstinat och "kontratrendig". Jag kan tänka mig att det är en bra förmåga för attkunna stå emot allt från överkonsumtion till religiösa frälsarläror eller politisk extremism om den skulle blossa upp.

Sen finns det också något lite fattigt och jantemässigt i attityden. Det blir väl egentligen inte mer eller mindre kul att åka slalom bara för att många gör det? Vad är det för fel att låta sig entusiasmeras av en stämning i tiden? Att vara mottaglig för inspiration kanske är en i grunden god egenskap.

Tina upp. Häng på!
 
Att "inte hänga på" pga någon obstinat inställning att "alla andra gör det" är ju att precis lika mycket bry sig om vad andra gör och tycker som de som följer med strömmen lite mer. Men med mer magsyra och tjurighet. Undrar vem som mår bäst? :)
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar