Gustaf:
Bra och intressant kameraval - om den är monochrome. En Leica M10 monochrome är nog den enda kamera idag jag är riktigt intresserad av - men aldrig kommer köpa. Inte för att den är old school och tekniskt fullständigt antik utan för att den är monochrome utan en massa detaljätande filter framför sensorn. De bilderna är magnifika .... men
Du skriver att du är beredd att offra ögonblicksbilderna och för mig är det de som gör fotograferingen riktigt intressant. Det är också det som i grunden göra att vi gör så olika val. Vi är helt enkelt två representanter för diametralt olika syn på saker som dessa.
Jag skrev för något år sedan en blogg där jag utgick från dessa olika personligheter när jag skulle laga en trasig båt:
Två olika typer av människor
1977 skrev Robert M. Pirsig en riktig kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag råkade läsa om den i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor på var sida om motorn och behövde lagas.
Grovt handlar den yttre ramen om författarens funderingar under en resa på motorcykel från Minneapolis över the Central- och Great Plains upp till bergen i Montana (där han tidigare varit verksam som professor i filosofi), tillsammans med hans 11 årige son och ett annat par på en BMW R60. Det ska också sägas att han helt krackelerat psykiskt och slutat sitt arbete som professor vid ett universitet efter att ha försökt förstå och smälta samman två helt oförenliga filosofiska världsåskådningar och begreppet "Kvalitet" som trots ambitiösa försök inte låtit sig definieras ens under inflytande från LSD. Ja för jag är rätt säker på att han gått på något "sinnesutvidgande" innan sin personliga härdsmälta.
Själv förstår man att han kör något gammalt mekarvänligt rassel, som rasslar isär med jämna mellanrum och som behöver servas och lagas mest varje kväll. Detta motorcykelelände ställs mot resekamraterna Sylvias och Johns BMW R60, som bara går och går, utan behov av handpåläggning. Sylvia och John har valt sin motorcykel med omsorg, då de är vad Pirsig kallar "massmänniskor", som likt de flesta sådana hatar att befatta sig med tekniska prylar som inte fungerar. De är konsumenter helt enkelt, som lever med tekniken utan att egentligen ha att göra med den på djupet eller förstå den. Pirsigs alter ego däremot älskar att meka med sin genomrisiga hoj som faller isär i sina beståndsdelar med jämna mellanrum och det skapar irritation hos hans två resekamrater, som inte kan förstå att någon vettig människa vill lägga tid på sådant. De tycker att teknik bara ska fungera, som deras tyska BMW R60. De föredrar, som de romantiker de är, att njuta i fulla drag av de vackra naturscenerierna under resan istället.
Två typer av världsåskådning
Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar: den klassiska inställningen vs den romantiska och de speglar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder (de tittar aldrig på bilder som andra) pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och avskyr precis som Sylvia och John allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack.
Den romantiska inställningen till klassikern och vise versa
Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras i fullständig oändlighet. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och konsten istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt inte alls verkar förstå kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.
Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Han tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.
Slutord
Jag har sagt det förr:
Jag tror faktiskt på allvar att tekniken kommit så pass långt att automatiken nu blivit så pass smart att även "romantikern" kan klara av att leva med den eftersom den inte alls "är i vägen" för "bildskapandet" som den tidigare kunde upplevas vara. Den är så pass enkel nu att man inte längre behöver tänka på den, förutsatt att den först konfigurerats en gång för alla och om man är osäker på hur det ska gå till så är det bara att börja med en video på Youtube.
Även "klassikerna" eller teknikfreaken kan säkert se fördelarna med automatiken och likt jag välkomna den i ett grundläge förutsett att den kan överstyras effektivt, dynamiskt och enkelt - och där är vi nu.
Äntligen kan båda grupperna koncentrera sig på att verkligen fånga tillfällena och koncentrera sig på att sätta kompositionerna istället för att bråka med sina kameror. Helt plötsligt kan även en tekniker som jag fullständigt koncentrera mig på bilderna. Var det inte just det "romantikerna" hela tiden tidigare gnällde över att vi inte gjorde?? ZEN!
