PMD
Aktiv medlem
På den tiden fanns inga AF-punkter i kamerorna (utom i några mycket speciella kameror som mest var att betrakta som experiment).
Kan kameran bli för bra på att ställa in sig själv?
- Trådstartare afe
- Start datum
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Ja, men jag undrar om det inte var ett fall av "kokta RAW-filer. "Pentax har annars gjort mycket bra genom åren men nu går jag mest och undrar i deras fall hur länge de kommer lyckas överleva där på den yttersra marginalen.
Intressant det berättar om automatiken. Fan vad du kommer ihåg Bengt!
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
På den tiden fanns inga AF-punkter i kamerorna (utom i några mycket speciella kameror som mest var att betrakta som experiment).
Jag menar i det fallet DSLR-AF, för så såg det ut många år i den världen. Big deal var hur många korslagda fokuspunkter som fanns och hur många var de? Hade en sådan kamera totalt över 50 fokuspunkter så var det näst intill en sensation. Jag har svårt att se att det generellt sett skulle vara en bra ide att begränsa vare sin AF- eller ljusmätningsarea på det sättet idag. Med video kan det vara en konstnärlig poäng i vissa situationer, så där kan det ha sin plats men jag gar svårare att se det för stillbild.
Även de senaste Sony-kamerorna har ju fortfarande med sig en massa "legacy"-arv och centrum-vägd AF och ljusmätning är nog att betrakta som just ett av dessa.
apersson850
Aktiv medlem
Nu har jag inte använt någon Canon med grön ruta de senaste tio åren, så jag vet inte riktigt vilka kombinationer som finns i de modeller som fortfarande har den rutan. Men när jag använder slutartidsautomatiken har jag för mig att det antingen är ett fast värde eller relaterat till brännvidden, med fem olika nivåer runt 1/brännviddsregeln.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Vore intrressant att veta om Canon gjort den funktionen tillgänglig som standard och man slipper själv göra den tillgänglig som med Sony.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Gustafjansson.se
Aktiv medlem
Intressant diskussion! För ett år sedan lämnade jag Fujifilm för en Leica M10, mer minimalistiskt kan det inte bli. Har kört autoslutare till och från i början, men senaste halvåret har jag kört allt manuellt. och grejen är att vi människor har en jävla förmåga att lära oss saker, så nu mer kan jag ofta ha allt inställt redan innan kameran är igång (då jag har manuella reglage och fokusmätningen synlig på linsen). Vad som är snabbast hit och vad som är snabbast dit är nog mer en diskussion kring människans krav på perfektion, Ibland fångar man inte exakt "det" ögonblicket, men man fångar 20 andra i samma händelse. Ibland blir det inte knivskarpt, men det kan finnas en känsla i bilden som lyser igenom. Ibland kanske det är lite kornigt, men vad spelar det egentligen för roll?
Antar att det är olika typer av krav man ställer, men i mina ögon kanske tillverkarna pressar gränser som vi redan är nöjda med för att kunna kränga mer skit. Det gör att klienter/kunder blir mer kräsna vilket i sin tur ställer högre krav på fotografens utrustning som måste bytas till en nyare modell. Lite av ett ekonomiskt hamsterhjul som bara snurrar runt.
Jag har aldrig provat en Sony-kamera, men jag lockas väldigt lite av det om jag ska vara ärlig. Jag provade däremot en Leica SL2 (med M-linser) för någon månad sedan och insåg att det inte var något för mig. Efter 1 år utan EVF så kändes det oinspirerande och tråkigt att fota genom en skärm. Mycket distraktion, focus peaking som täcker stora delar av motivet. SL2:an har måååånga fördelar över M10:an helt klart, men det är ändå känslan mellan mig och kamerahuset som är det viktigaste för mig personligen, och nu vet jag att det tekniska övertaget inte vinner.
Jag fattar såklart att "den gröna rutan" har sina fördelar, men jag har kommit till den punkten att jag är beredd att offra ögonblicksbilder. Det är inte hela världen, det är bara ett ögonblick av miljoner andra.
Antar att det är olika typer av krav man ställer, men i mina ögon kanske tillverkarna pressar gränser som vi redan är nöjda med för att kunna kränga mer skit. Det gör att klienter/kunder blir mer kräsna vilket i sin tur ställer högre krav på fotografens utrustning som måste bytas till en nyare modell. Lite av ett ekonomiskt hamsterhjul som bara snurrar runt.
Jag har aldrig provat en Sony-kamera, men jag lockas väldigt lite av det om jag ska vara ärlig. Jag provade däremot en Leica SL2 (med M-linser) för någon månad sedan och insåg att det inte var något för mig. Efter 1 år utan EVF så kändes det oinspirerande och tråkigt att fota genom en skärm. Mycket distraktion, focus peaking som täcker stora delar av motivet. SL2:an har måååånga fördelar över M10:an helt klart, men det är ändå känslan mellan mig och kamerahuset som är det viktigaste för mig personligen, och nu vet jag att det tekniska övertaget inte vinner.
Jag fattar såklart att "den gröna rutan" har sina fördelar, men jag har kommit till den punkten att jag är beredd att offra ögonblicksbilder. Det är inte hela världen, det är bara ett ögonblick av miljoner andra.
Bengf
Aktiv medlem
Nja det var en jäkla rusch på den tiden, Sony kom med den nya A700 så man följde hur den stod sig mot andra kameror, Canon hade värstingen 7D, Nikon D300, Pentax K5 och kanske någon mer, D300 hade en 51 punkters autofokus ( men som sällan fungerade så bra om alla skulle vara med ) D300 autofokussystem hängde med ända till D4 med förbättringar förstås. Foto gjorde något unikt och tog med dessa kameror på en andra test runda under en hel vecka, man växlade också då kamerorna mellan varandra och fick nya kunskaper om varje kamera. A700 hade väl inte riktig samma fina objektiv som fans till C/N, bland annat ett kit objektiv tror det var av typen 17-70 som inte var särskilt bra. Hur det nu fans svagheter med autofokus hos dessa DSLR, såg låg ändå C/N i framkant på den tiden, inget annat märke kunde hävda sig mot C/N vad gällde just autofokus och att följa rörliga motiv. A700 fick väl beröm för säkerhet med autofokus, men inte så bra på följande autofokus.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Jag tror det kanske var den jämförelsen som för evigt fick mig att vara totalskeptisk till kamerajämförelser.
Kamera & Bild var intressanta de jämförde denna A700 med Nikon och Canons motsvarande modeller. Sonyn hade möjligen ett kitobjektiv. Nikon-kameran ett proffsobjektiv för någonstans mellan 15 och 20 000 spänn och den vann ju förstås objektivt denna jämförelse lätt men K & B överaskade med att utse Canon-kameran till denna "shoot outs" vinnare! Varför? Ja den var ju billigast! Då brast något i mig
.När de sedan totaldissade A700 i sammanhanget så var argumentet att den saknade "toppdisplay" för det skulle alla semipromodeller ha då eftersom det var sådana som skiljde konsumentmodeller från de mer proffsiga modelletna.
Svårt det här med jämförelser och allra svårat är att jämföra AF. Vem har någonsin lyckats med det?
Senast ändrad:
apersson850
Aktiv medlem
Vet inte riktigt vad du menar med "själv göra den tillgänglig"? I Canons fall finns funktionen tillsammans med ISO-inställningarna. Vilket är någorlunda logiskt, för det är ju en inställning som talar om för kameran hur den ska prioritera, när den har att välja på att öka ISO eller förlänga tiden.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Så är det inte riktigt på Sonys kameror.
I Sonys kameror är inte gränssnittet till Auto ISO Minimum Sutter Speed, som gör det möjligt att smartare och effektivare styra det automatiska exponeringssystemet tillgängligt, med mindre än att användaren själv konfigurerar kameran. Denna funktion måste mappas via menyerna som styr vad som kommer finnas tillgängligt via kamerans programmerbara gränssnitt - läs dess konfigurerbara knappar och andra yttre reglage som är tillgängliga i detta system.
Om man inte gör detta så kommer systemet stå i "defaultläget" "Standard", vilket jag tror är det som används i "gröna rutan" och standard är alltså slutartiden 1/brännvidden. Så "gröna rutan" är ett ordentligt strypt gränssnitt som utrsluter all överstyrning som systemet rätt konfigurerat faktiskt kan ge. Det är en väldig skillnad rent praktiskt med att faktiskt kunna överstyra vid behov. När detta gjorts så aktivrras det i exv. mitt fall genom att jag trycker på AEL-knappen som jag alltså programmerat om till detta istället och inte genom att vrida in "gröna rutan" på "Mode"-ratten.
Det finns möjlighet att nå ISO-menyerna också men de innehåller inte samma info eftersom Auto ISO Min. Shutter Speed är optimerat dels för att vara snabbare med sina fem "bias"-val och dessutom inte handlar om exakta ISO-val utan istället om den slutarhastighet systemet inte tillåts gå under.
Senast ändrad:
apersson850
Aktiv medlem
För Canonkameror som har grön ruta brukar det vara begränsat vad man kan påverka så länge man har den inställd. Något åt det hållet brukar det också vara om man väljer förprogrammerade lägen för sport, porträtt osv., där sådana finns. De kameror jag använder riktar sig till användare som själva vet, eller åtminstone förmodas veta, hur de ska ställa in kameran för att fotografera de motiv de nu siktar på. Där finns inga sådana förenklade lägen.
Programmera knappar kan man göra. Fast inte just till den funktionen. Det man kan göra är att kopiera ISO-inställningarna till en snabbmenysida, som man kan ställa in så den visas direkt när man trycker på MENU. Men om jag skulle göra det som du beskriver här tror jag att jag skulle använda Fv, där slutartiden ställs enligt prioriteringarna till automatiken tills man ändrar den. Då kan man direkt sätta den var man vill, och sedan lätt gå tillbaka till automatik igen.
Jag lär nog prova det om jag känner behov av att göra som du beskriver, något som nog inte riktigt har hänt än. Jag har jobbat på andra sätt.
nivas
Aktiv medlem
Har kollat på R6 och R7, i gröna rutan-läget går det överhuvudtaget inte att påverka ISO-talet själv.
Beroende på vad jag ska fota så brukar jag innan fotograferingen gå in och ändra lite på ISO-automatiken, precis som jag även ibland ändrar på AF-inställningarna.
Sen är det vanliga att jag använder bländarförval, och då sköter kameran tid och ISO åt mig precis som jag har bett den att göra.
Jag har några gånger kört med Fv-läget, som ger oss möjlighet att välja lite fritt vad vi vill ställa in, och vad kameran ska göra åt oss.
Även om jag i princip aldrig använder gröna rutan så skulle jag nog vilja påstå att kameran för det mesta gör alldeles utmärkta inställningar
MattiasL
Aktiv medlem
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Gustaf:
Bra och intressant kameraval - om den är monochrome. En Leica M10 monochrome är nog den enda kamera idag jag är riktigt intresserad av - men aldrig kommer köpa. Inte för att den är old school och tekniskt fullständigt antik utan för att den är monochrome utan en massa detaljätande filter framför sensorn. De bilderna är magnifika .... men
Du skriver att du är beredd att offra ögonblicksbilderna och för mig är det de som gör fotograferingen riktigt intressant. Det är också det som i grunden göra att vi gör så olika val. Vi är helt enkelt två representanter för diametralt olika syn på saker som dessa.
Jag skrev för något år sedan en blogg där jag utgick från dessa olika personligheter när jag skulle laga en trasig båt:
Två olika typer av människor
1977 skrev Robert M. Pirsig en riktig kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag råkade läsa om den i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor på var sida om motorn och behövde lagas.
Grovt handlar den yttre ramen om författarens funderingar under en resa på motorcykel från Minneapolis över the Central- och Great Plains upp till bergen i Montana (där han tidigare varit verksam som professor i filosofi), tillsammans med hans 11 årige son och ett annat par på en BMW R60. Det ska också sägas att han helt krackelerat psykiskt och slutat sitt arbete som professor vid ett universitet efter att ha försökt förstå och smälta samman två helt oförenliga filosofiska världsåskådningar och begreppet "Kvalitet" som trots ambitiösa försök inte låtit sig definieras ens under inflytande från LSD. Ja för jag är rätt säker på att han gått på något "sinnesutvidgande" innan sin personliga härdsmälta.
Själv förstår man att han kör något gammalt mekarvänligt rassel, som rasslar isär med jämna mellanrum och som behöver servas och lagas mest varje kväll. Detta motorcykelelände ställs mot resekamraterna Sylvias och Johns BMW R60, som bara går och går, utan behov av handpåläggning. Sylvia och John har valt sin motorcykel med omsorg, då de är vad Pirsig kallar "massmänniskor", som likt de flesta sådana hatar att befatta sig med tekniska prylar som inte fungerar. De är konsumenter helt enkelt, som lever med tekniken utan att egentligen ha att göra med den på djupet eller förstå den. Pirsigs alter ego däremot älskar att meka med sin genomrisiga hoj som faller isär i sina beståndsdelar med jämna mellanrum och det skapar irritation hos hans två resekamrater, som inte kan förstå att någon vettig människa vill lägga tid på sådant. De tycker att teknik bara ska fungera, som deras tyska BMW R60. De föredrar, som de romantiker de är, att njuta i fulla drag av de vackra naturscenerierna under resan istället.
Två typer av världsåskådning
Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar: den klassiska inställningen vs den romantiska och de speglar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder (de tittar aldrig på bilder som andra) pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och avskyr precis som Sylvia och John allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack.
Den romantiska inställningen till klassikern och vise versa
Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras i fullständig oändlighet. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och konsten istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt inte alls verkar förstå kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.
Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Han tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.
Slutord
Jag har sagt det förr:
Jag tror faktiskt på allvar att tekniken kommit så pass långt att automatiken nu blivit så pass smart att även "romantikern" kan klara av att leva med den eftersom den inte alls "är i vägen" för "bildskapandet" som den tidigare kunde upplevas vara. Den är så pass enkel nu att man inte längre behöver tänka på den, förutsatt att den först konfigurerats en gång för alla och om man är osäker på hur det ska gå till så är det bara att börja med en video på Youtube.
Även "klassikerna" eller teknikfreaken kan säkert se fördelarna med automatiken och likt jag välkomna den i ett grundläge förutsett att den kan överstyras effektivt, dynamiskt och enkelt - och där är vi nu.
Äntligen kan båda grupperna koncentrera sig på att verkligen fånga tillfällena och koncentrera sig på att sätta kompositionerna istället för att bråka med sina kameror. Helt plötsligt kan även en tekniker som jag fullständigt koncentrera mig på bilderna. Var det inte just det "romantikerna" hela tiden tidigare gnällde över att vi inte gjorde?? ZEN!
Senast ändrad:
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Intressant, ja man vet ju inte hur det blir framöver men lösningar som folk finner funktionella brukar ju korsbefrukta över plattformsgränserna. Idag är både Eye Focus och peaking mainstream och behöver inte konfigureras i mina kameror för att kunna användas och så är det väl på de flesta spegellösa plattformarna idag. Gröna rutan finns väl även den på alla plattformar som standard och maskineriet bakom "gröna rutan" är säkert i Sonys fall till en del Auto ISO Min. Shutter Speed i defaultläge d.v.s. "Standard". Fler plattformar kanske kommer med mer konfigurerbara lösningar - om de nu inte redan finns och även Sony kanske får för sig att hjälpa användarna med att göra funktionen mer tillgänglig än den faktiskt är i en framtida fabrikskonfiguration.
