Kan kameran bli för bra på att ställa in sig själv?

[PMD]

Det är en korrekt observation att manuella exponeringsinställningar inte kan byta ut bakgrunden like effektivt som en bildbehandlingsapp.

Om kameran exponerar så mycket som möjligt utan att mätta någon av färgkanalerna, så kan man justera bilden ljushet helt och hållet vid efterbehandlingen. Jag känner dock inte till någon kamera som kan göra sådan exponering helt automatiskt.

Det vore knappast raketkirurgi att införa sådan automatik, så det är lite konstigt att det inte finns (eller det kanske det gör, och jag har bara inte sett den kameran än?).

 

[Sten-Åke Sändh]

Även fokus kan i viss mån korrigeras i efterhand för vissa systemkameror av ett känt märke, men inte så mycket. Det är ungefär samma princip som en Lytrokamera använder, men i den senare är justeringsmöjligheterna mycket större (på bekostnad av antaler bildpunkter som registreras i bildfilen).

Små steg i början. Vi får väl se hur det går.

Yep, Canon har länge haft den möjligheten eftersom de har dual focus (eller vad de nu kallar det). Undrar hur många som ens är medvetna om den finessen?

 

[PMD]

Dual Pixel AF heter Canons system. Nyss har Olympus kommit med Quad Pixel AF, men jag vet inte vad det innebär för slags nya finesser.
Att man kan justera både fokus och skärpedjup i efterhand, kanske?

[Tillägg]: Nä, visst nä, skärpedjup kan man justera i en Lytro-bild, kom jag just ihåg. Olympus QPAF kanske medger justering av rörelseoskärpa i efterhand.

 

[Sten-Åke Sändh]

Alltså, det jag undrade var ju om Auto iso-läget du skrivit om var nödvändigt längre, men du svarade på det i ett annat inlägg att det inte var det så då vet jag.

Nä nu läser du dåligt. A7rV kommer med sin mycket bättre bildstabilisering som nu lyfts från 4 till 8 steg göra behovet mindre när det gäller skakoskärpan men det hjälper tyvärr inte särskilt mycket mot rörelseoskärpa så behovet kommer finnas kvar och gränssnittet till Auto ISO Min Shutter Speed kommer behövas för att göra det möjligt att snabbt och effektivt överstyra automatiken.

Den stora fördelen med A7rV kommer många upptäcka är att de kommer klara sig långt om dock inte ända fram med en fabriksstandardkonfiguration. Men vill man även kunna parera rörelseoskärpa effektivt och snabbt om man har verkligt bråttom så kommer denna funktion fortsatt att behövas.

 

[Sten-Åke Sändh]

Du svarade att många tycker det är jätteviktigt, men inte vilken betydelse det har med en något bättre teknisk bildkvalitet.
Jag påstod inte att du var intresserad utan fascinerad. Du skriver om ganska perifera tekniska finesser på samma sätt som jordens mest hypade PR-avdelning skulle göra.
Jag tycker det är tiptop att man utvecklar grejer som underlättar fotograferandet. Men att tro att något auto iso-läge eller konfigurerbara knappar revolutionerar detta vet jag inte om jag håller med.
Roligt också att du gärna använder ett extra tillkrånglat språk för att få saker att låta mer avancerade än vad de är. Som ”delsystemkomplex” t.ex.

Det vi pratar om är ett verkligt komplex efter som så många av kamerans delsystem samverkar och t.o.m. låser varann ibland. Det finns s.k. "interlock" också som exv. hindrar vissa saker att hända om andra saker är aktiva ... eller inte aktiva exv.

Det här är verkligen inga "perifera tekniska finesser" i alla föregående kameror innan A7rV. Auto ISO Min Shutter Speed är ett av de två viktigaste delsystemen som tillsammans - i Sonys kameror - möjliggör den totala frigörelse från tekniken för oss som använder den. Det här fungerar i vår vardag och är vår livförsäkring som gör att vi inte längre som förr ständigt missar en massa tillfällen och bilder för att våra kameror råkar vara felriggade för de situationer vi ställs inför.

Detta funkar och funkar fantastiskt väl i alla Sony-modeller från exv. A7 III till A7 IV, A1, A7r IV och A7s III och A9-orna samt A6300 till A6600. Om folk väljer att stå där med brallorna nere när det händer så står det dem fritt men det kommer inte vara de som kommer hem med bilderna när det går fort och man måste vara med utan de som inte behöver tänka på att skruva på spakar och kranar vid exponeringstillfället.

Jag tror inte att Auto ISO Min Shutter Speed revolutionerat sättet jag fotograferar på, utan jag vet det efter att ha använt tekniken i kanske tre år nu. Att jag skrivit om det är därför att Sony sin vara troget gömt systemet nere i menyträsket ända tills Mark Galer för tre-fyra år sedan lyfte upp det i ljuset i sin video.

Om man ändå väljer att stå där och brottas med kameran ända fram till exponeringstillfället fast man inte egentligen har tid, så är det fine också för mig men då tror jag man har helt andra skäl till det än att säkerställa att fånga dessa bilder på bästa sätt. Då är man nog mer kär i att mickla med sin kamera än att ta bilderna. Jag har dock svårt att förstå den energi en del här verkar lägga på att dissa en delvis gömd och glömd funktion som faktiskt fungerar fantastiskt bra för att lösa några av de problem många fotografer faktiskt brottas med i vardagen. Låt de som vill använda funktionen för att förbättra sin timing och öka andelen "keepers" göra det även du om själv fortsatt hellre väljer att stå där och mickla medan tillfällena går dig förbi.

Det är ingen som hindrar dig att dumma ner din kamera och fortsätta som förut men låt andra pröva funktionen och bilda sig en egen uppfattning i den här frågan.

 

[Sten-Åke Sändh]

Jag tror inte det var svar på det jag frågade. Du verkar vara väldigt fascinerad av teknik. Jag tror inte de detaljer du predikar om har någon större praktisk betydelse.

Jo det var det! Alla dessa parametrar betyder och folk bryr sig om dem alla här på FS.

Du skrev: Vad har det för betydelse om ett foto har en något bättre tekniskt kvalitet?

Jag tycker du gärna kan fånga tillfället och starta en tråd med exakt den skrivningen, så du kan diskutera den med en intressera allmänhet.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det är en korrekt observation att manuella exponeringsinställningar inte kan byta ut bakgrunden like effektivt som en bildbehandlingsapp.

Ja nu handlade ju inte det om att bara byta ut en bakgrund. Den behandlade bilden består utöver grundbilden av de ändringar som gjorts i 11 lager inklusive bakgrundslagret som ju är själva originalet. Ur kameran i JPEG kan bara komma grundbilden.

För mig är ursprungsbilden jag visade rätt intressant. Den är tagen 2014 tror jag med den NEX 7 jag hade då - Sonys första 24 MP spegellösa. Den är tagen med RAW+JPEG och JPEG-bilden är rakt ur kameran och jag tror inte jag konfigurerat standard style sheet i kameran ens. Så den är väldigt lik hur RAW-bilden ser ut faktiskt. Den original-JPEG-en anser jag personligen är obrukbar i sin oskärpta och omättade kontrastlöshet - och det är så alla dessa filer ser ut från den safarin. Så kunde det alltså se ut 2014. För mig är det svårt att se att RAW-bilden ens kunde innehålla den detalj den faktiskt gjorde för det blev uppenbart först i Capture One.

Skillnaden mot idag kan vara stor men jag kan säga att inte ens mina JPEG-bilder rakt ur kameran tagna med min förra huvudkamera A7 III alla gånger är särskilt kul obehandlade. Så de som hävdat i den nu parallella tråden om manuellt foto att det mest handlar om att ställa in kameran på M så är saken biff har nog gjort det väl enkelt för sig, för så enkel är inte den här digitala fotovärlden om man har ambitionen att få ut det man faktiskt kan få ut ur sina RAW-bilder.

Jag ser dock en viss skillnad mot min nyare A7 IV för jag tror numera att de flesta tillverkarna inser att de måste generera hyfsade JPEG ur kamerorna av flera skäl. Dels finns även ett produktivitetsskäl. Det finns fotografer som vill kunna skicka in bilder direkt obehandlade till sin redaktion eller en kund. Det är också så att allt fler har allt svårare att acceptera att en kamera som A7rV eller liknande för 50 000 skulle generera sämre bilder än en mobilkamera för kanske en tiondel av pengarna rakt ur kameran.

Ursprungsbilden visar också med stor tydlighet att JPEG-bilder sällan eller aldrig håller utan efterbehandling. Så att det trots det fortfarande finns professionella naturfotografer som bestämt hävdar att de bara tar bilder i JPEG och då underförstått också säger att de avstår från mer avancerad efterbehandling (eftersom det i allmänhet krävs RAW för det - Deep Prime XD denoise funkar ju exv. endast med RAW-filer bara för att ta det exemplet). Jag har rätt svårt att ta in att dessa naturfotografer frivilligt skulle avhända sig samma möjligheter att förädla sina bilder i RAW-konverterare och andra bildeditorer som deras konkurrenter har.

Jag tror heller inte att de flesta hyfsat seriösa hobbyfotografer skulle vara helt indifferenta till den ofta väldigt mycket bättre bildkvalitet som efterbehandling i en bra konverterare kan ge. Jag tror faktiskt de som är det är en rätt marginell grupp - inte minst här på FS.

Jag tror heller inte att jag behöver skriva så mycket mer i den här tråden för de som är öppna för att testa den teknik jag beskrivit med sina Sony-kameror och jag tror heller inte att både Canon R- och Nikon Z-fotografer kommer ha några större problem att rigga sina kameror på liknande sätt som vi kan om de nu skulle vilja det. Övriga kan bara fortsätta som de alltid ha gjort, om de nu skulle känna sig gladare med det. Snart kommer säkert främst Canon att ta upp kampen med Sony och följa efter med AI-stödd AF och smartare automatik som gör att även deras användare kan fokusera på att ta sina bilder istället för att brottas med kameror som är onödigt mycket "i vägen" när de ska ta sina bilder.

 

[sb12]

Det vi pratar om är ett verkligt komplex efter som så många av kamerans delsystem samverkar och t.o.m. låser varann ibland. Det finns s.k. "interlock" också som exv. hindrar vissa saker att hända om andra saker är aktiva ... eller inte aktiva exv.

Det här är verkligen inga "perifera tekniska finesser" i alla föregående kameror innan A7rV. Auto ISO Min Shutter Speed är ett av de två viktigaste delsystemen som tillsammans - i Sonys kameror - möjliggör den totala frigörelse från tekniken för oss som använder den. Det här fungerar i vår vardag och är vår livförsäkring som gör att vi inte längre som förr ständigt missar en massa tillfällen och bilder för att våra kameror råkar vara felriggade för de situationer vi ställs inför.

Detta funkar och funkar fantastiskt väl i alla Sony-modeller från exv. A7 III till A7 IV, A1, A7r IV och A7s III och A9-orna samt A6300 till A6600. Om folk väljer att stå där med brallorna nere när det händer så står det dem fritt men det kommer inte vara de som kommer hem med bilderna när det går fort och man måste vara med utan de som inte behöver tänka på att skruva på spakar och kranar vid exponeringstillfället.

Jag tror inte att Auto ISO Min Shutter Speed revolutionerat sättet jag fotograferar på, utan jag vet det efter att ha använt tekniken i kanske tre år nu. Att jag skrivit om det är därför att Sony sin vara troget gömt systemet nere i menyträsket ända tills Mark Galer för tre-fyra år sedan lyfte upp det i ljuset i sin video.

Om man ändå väljer att stå där och brottas med kameran ända fram till exponeringstillfället fast man inte egentligen har tid, så är det fine också för mig men då tror jag man har helt andra skäl till det än att säkerställa att fånga dessa bilder på bästa sätt. Då är man nog mer kär i att mickla med sin kamera än att ta bilderna. Jag har dock svårt att förstå den energi en del här verkar lägga på att dissa en delvis gömd och glömd funktion som faktiskt fungerar fantastiskt bra för att lösa några av de problem många fotografer faktiskt brottas med i vardagen. Låt de som vill använda funktionen för att förbättra sin timing och öka andelen "keepers" göra det även du om själv fortsatt hellre väljer att stå där och mickla medan tillfällena går dig förbi.

Det är ingen som hindrar dig att dumma ner din kamera och fortsätta som förut men låt andra pröva funktionen och bilda sig en egen uppfattning i den här frågan.

Varför skulle jag vilja dumma ner min kamera? Jag älskar automatik. Jag tycker bara inte att exponeringsautomatik känns särskilt revolutionerande 2022.

Måste lägga till detta: du tycker det är komplext, jag tycker inte det

 

[sb12]

Jo det var det! Alla dessa parametrar betyder och folk bryr sig om dem alla här på FS.

Du skrev: Vad har det för betydelse om ett foto har en något bättre tekniskt kvalitet?

Jag tycker du gärna kan fånga tillfället och starta en tråd med exakt den skrivningen, så du kan diskutera den med en intressera allmänhet.

Nja, såvitt du vet är det parametrar som är viktiga för dig. Men frågan var ju varför de är viktiga när det skiljer något i dem i kvalitet mellan olika bilder.

 

[FiCa1]

Nästa generation kameror kommer att ha röststyrning. Med några enkla kommandon skickar man ut den hjulförsedda kameran med inbyggt teleskopstativ på önskat uppdrag. Alla inställningar sköter kameran efter att du talat om vilka aspekter som ska prioriteras. Om du vill så kan kameran skicka bildfilerna direkt till valt bildredigeringsprogram vars AI tar hand om redigeringarna. Sedan automatisk överföring till valt lagringsmedia. "Fotografen" behöver aldrig gå utanför dörren. Eller så blir kameran ett överflödigt steg i bildprocessen – bara tala om för AI vad för slag "fotografi" som önskas, så genereras ett sådant på några sekunder. Du sköna nya "foto"värld ...

 

[Gustafjansson.se]

Gustaf:

Bra och intressant kameraval - om den är monochrome. En Leica M10 monochrome är nog den enda kamera idag jag är riktigt intresserad av - men aldrig kommer köpa. Inte för att den är old school och tekniskt fullständigt antik utan för att den är monochrome utan en massa detaljätande filter framför sensorn. De bilderna är magnifika .... men

Du skriver att du är beredd att offra ögonblicksbilderna och för mig är det de som gör fotograferingen riktigt intressant. Det är också det som i grunden göra att vi gör så olika val. Vi är helt enkelt två representanter för diametralt olika syn på saker som dessa.

Jag skrev för något år sedan en blogg där jag utgick från dessa olika personligheter när jag skulle laga en trasig båt:

Två olika typer av människor

1977 skrev Robert M. Pirsig en riktig kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag råkade läsa om den i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor på var sida om motorn och behövde lagas.

Grovt handlar den yttre ramen om författarens funderingar under en resa på motorcykel från Minneapolis över the Central- och Great Plains upp till bergen i Montana (där han tidigare varit verksam som professor i filosofi), tillsammans med hans 11 årige son och ett annat par på en BMW R60. Det ska också sägas att han helt krackelerat psykiskt och slutat sitt arbete som professor vid ett universitet efter att ha försökt förstå och smälta samman två helt oförenliga filosofiska världsåskådningar och begreppet "Kvalitet" som trots ambitiösa försök inte låtit sig definieras ens under inflytande från LSD. Ja för jag är rätt säker på att han gått på något "sinnesutvidgande" innan sin personliga härdsmälta.

Själv förstår man att han kör något gammalt mekarvänligt rassel, som rasslar isär med jämna mellanrum och som behöver servas och lagas mest varje kväll. Detta motorcykelelände ställs mot resekamraterna Sylvias och Johns BMW R60, som bara går och går, utan behov av handpåläggning. Sylvia och John har valt sin motorcykel med omsorg, då de är vad Pirsig kallar "massmänniskor", som likt de flesta sådana hatar att befatta sig med tekniska prylar som inte fungerar. De är konsumenter helt enkelt, som lever med tekniken utan att egentligen ha att göra med den på djupet eller förstå den. Pirsigs alter ego däremot älskar att meka med sin genomrisiga hoj som faller isär i sina beståndsdelar med jämna mellanrum och det skapar irritation hos hans två resekamrater, som inte kan förstå att någon vettig människa vill lägga tid på sådant. De tycker att teknik bara ska fungera, som deras tyska BMW R60. De föredrar, som de romantiker de är, att njuta i fulla drag av de vackra naturscenerierna under resan istället.

Två typer av världsåskådning

Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar: den klassiska inställningen vs den romantiska och de speglar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder (de tittar aldrig på bilder som andra) pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och avskyr precis som Sylvia och John allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack.

Den romantiska inställningen till klassikern och vise versa

Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras i fullständig oändlighet. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och konsten istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt inte alls verkar förstå kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.


Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Han tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.

Slutord

Jag har sagt det förr:
Jag tror faktiskt på allvar att tekniken kommit så pass långt att automatiken nu blivit så pass smart att även "romantikern" kan klara av att leva med den eftersom den inte alls "är i vägen" för "bildskapandet" som den tidigare kunde upplevas vara. Den är så pass enkel nu att man inte längre behöver tänka på den, förutsatt att den först konfigurerats en gång för alla och om man är osäker på hur det ska gå till så är det bara att börja med en video på Youtube.

Även "klassikerna" eller teknikfreaken kan säkert se fördelarna med automatiken och likt jag välkomna den i ett grundläge förutsett att den kan överstyras effektivt, dynamiskt och enkelt - och där är vi nu.

Äntligen kan båda grupperna koncentrera sig på att verkligen fånga tillfällena och koncentrera sig på att sätta kompositionerna istället för att bråka med sina kameror. Helt plötsligt kan även en tekniker som jag fullständigt koncentrera mig på bilderna. Var det inte just det "romantikerna" hela tiden tidigare gnällde över att vi inte gjorde?? ZEN!

Väldigt matigt inlägg, för bara några år sedan såg jag de teknologiska fördelarna som vinnande i alla punkter. Idag är det dock annorlunda. Jag vill ha saker som fungerar (M10, annars hade jag fotat enbart analogt), men jag vill samtidigt känna att jag är en del av skapande-processen. I mina ögon är M-serien och fujis X och Pro-serie de bästa alternativen på marknaden för just den delen.

På min M kan jag nu ställa in allt innan kameran ens är på. Slutare, bländare och ISO, samt fokus. Av dessa fyra delar är fokusen den jag är sämst på, om man kör någorlunda öppen bländare. Men när det kommer till ljuskänsligheten blir det spot on allt mer när kameran startat upp och ljusmätaren visar hur jag ligger till. Detta är något jag aldrig skulle lärt mig med ”den gröna rutan” eller ens en annan kamera på manuellt läge. Det är mycket tack vare de fysiska reglagen man (lös jag) blir mer medveten om vad kameran faktiskt är inställd på.

 

[Sten-Åke Sändh]

Varför skulle jag vilja dumma ner min kamera? Jag älskar automatik. Jag tycker bara inte att exponeringsautomatik känns särskilt revolutionerande 2022.

Måste lägga till detta: du tycker det är komplext, jag tycker inte det

Det finns gott om fotopurister som gärna dummar ner sin kamera och inte fullt ut använder de funktioner som den faktiskt har. Det är inget fel i det men då undrar jag om de verkligen ska köpa sig en Sony A7r V - för det var ju kring dess funktionalitet frågan först togs upp. De kommer nog trivas mycket bättre med en manuell Leica istället.

Om en stor del av grejen med foto för en viss fotograf är att man tycker det är trevligt att vrida på sina spakar och rattar helt utan automatik så ska han självfallet göra det. Men om grejen istället är ett totalt fokus på motiv och timing för att få med sig ett så bra grundmaterial till efterbehandling som möjligt och slippa missa bilder för att man står där och micklar med sina spakar, kranar och vred även ända in till kaklet mot själva exponeringen så kommer nog de flesta trots allt inse att automatiken nu för gott har kört förbi människan.

Det är ju dessutom så att automatiken nu är så smart och öppen för fotografens egen överstyrning att även den kommer gå snabbare än rent manuell hantering och med bättre träffsäkerhet och fokus än det manuella, eftersom utgångspunkten för överstyrningen nästan alltid kommer att vara bättre än om man startar från 0 själv vid varje tillfälle.

Ett skäl till att vi kanske inte tycker det känns komplext (för det är det verkligen om man ser till hela systemet inklusive den datormjukvara vi använder) är ju just att en bra utformad automatik är utformad just så att den ska dölja det för användaren. Den är i allt högre grad utformad så att den inte ska vara "i vägen" vid exponeringsögonblicket.

Grundtekniken har funnits länge. Det som varit revolutionerande för många med mig är att den starkt förbättrade ergonomin som en smart exponerings- och antikskakövervakning genom automatisk justering även av slutartiderna utifrån vals brännvidd som Auto ISO Min Shutter Speed erbjuder och som även enkelt kan överstyras. Det som är och varit revolutionerande fortfarande är det är att hela vårt sätt att fotografera förändras om vi använder tekniken i jämförelse med om vi inte gör det.

Jag tror alla som börjat använda denna teknik ihop med dagens allt smartare AI-styrda AF kommer uppleva att de förbättrar sin timing avsevärt. För mig och väldigt många andra har det ändrat allt och återigen, denna automatik har inte mycket med "gröna rutan" att göra. Gröna rutan är i mycket rent statisk och det jag försöker lyfta fram är att både AF och exponerings- och antiskak-automatiken kopplad till exponeringen är just att den är dynamisk och styrbar - om man nu vill det.

 

[apersson850]

I går behövde jag fotografera ett styrsystem i ett elskåp för att illustrera en testanvisning.
Styrsystemet är gult, sitter i ett elskåp där det är dunklare runt omkring, belysningen är flimrande lysrör och på styrsystemets framsida sitter det lysdioder i olika färger. Helst ska man se färgerna på dessa LED på den färdiga bilden.
Använde kameran med automatiskt fokus, automatisk flimmerreducering, automatisk exponering, automatisk stabilisering trots ett gammalt 50 mm objektiv och automatisk HDR för att producera en jpeg-bild direkt från kameran.
Första bilden uppfyllde alla krav på användbarhet.

Automatik är suveränt.

 

[sb12]

Det finns gott om fotopurister som gärna dummar ner sin kamera och inte fullt ut använder de funktioner som den faktiskt har. Det är inget fel i det men då undrar jag om de verkligen ska köpa sig en Sony A7r V - för det var ju kring dess funktionalitet frågan först togs upp. De kommer nog trivas mycket bättre med en manuell Leica istället.

Om en stor del av grejen med foto för en viss fotograf är att man tycker det är trevligt att vrida på sina spakar och rattar helt utan automatik så ska han självfallet göra det. Men om grejen istället är ett totalt fokus på motiv och timing för att få med sig ett så bra grundmaterial till efterbehandling som möjligt och slippa missa bilder för att man står där och micklar med sina spakar, kranar och vred även ända in till kaklet mot själva exponeringen så kommer nog de flesta trots allt inse att automatiken nu för gott har kört förbi människan.

Det är ju dessutom så att automatiken nu är så smart och öppen för fotografens egen överstyrning att även den kommer gå snabbare än rent manuell hantering och med bättre träffsäkerhet och fokus än det manuella, eftersom utgångspunkten för överstyrningen nästan alltid kommer att vara bättre än om man startar från 0 själv vid varje tillfälle.

Ett skäl till att vi kanske inte tycker det känns komplext (för det är det verkligen om man ser till hela systemet inklusive den datormjukvara vi använder) är ju just att en bra utformad automatik är utformad just så att den ska dölja det för användaren. Den är i allt högre grad utformad så att den inte ska vara "i vägen" vid exponeringsögonblicket.

Grundtekniken har funnits länge. Det som varit revolutionerande för många med mig är att den starkt förbättrade ergonomin som en smart exponerings- och antikskakövervakning genom automatisk justering även av slutartiderna utifrån vals brännvidd som Auto ISO Min Shutter Speed erbjuder och som även enkelt kan överstyras. Det som är och varit revolutionerande fortfarande är det är att hela vårt sätt att fotografera förändras om vi använder tekniken i jämförelse med om vi inte gör det.

Jag tror alla som börjat använda denna teknik ihop med dagens allt smartare AI-styrda AF kommer uppleva att de förbättrar sin timing avsevärt. För mig och väldigt många andra har det ändrat allt och återigen, denna automatik har inte mycket med "gröna rutan" att göra. Gröna rutan är i mycket rent statisk och det jag försöker lyfta fram är att både AF och exponerings- och antiskak-automatiken kopplad till exponeringen är just att den är dynamisk och styrbar - om man nu vill det.

Oj vad du ändrade inlägget sen jag läste det först. Snurrigt.
Jag förstår fortfarande inte fascinationen med auto iso och exponeringsautomatik. Särskilt när viss automatik inte gills, som gröna rutan. Varför skulle inte just den kunna vara avancerad och komplex? I en telefon så är det väl alltid gröna rutan som gäller och satan vad grejer den gör och beräknar med både AI och allt möjligt komplicerat. Men vem bryr sig?
Min poäng var att auto iso min shutter speed som du skrivit väldigt mycket om är en funktion som funnits i över ett decennium. På de flesta kameror. Du skriver om det som nån sorts hemlig kunskap som du har lyckats få fram och som de flesta har missat. Jättemärkligt.
Och jag personligen tycker sällan att just att ställa in exponeringen är ett problem, oavsett om jag kör med automatik eller inte.
Och framförallt inte eftersom det inte är särskilt noga längre.

 

[hampusm]

Gustaf:

Bra och intressant kameraval - om den är monochrome. En Leica M10 monochrome är nog den enda kamera idag jag är riktigt intresserad av - men aldrig kommer köpa. Inte för att den är old school och tekniskt fullständigt antik utan för att den är monochrome utan en massa detaljätande filter framför sensorn. De bilderna är magnifika .... men

Du skriver att du är beredd att offra ögonblicksbilderna och för mig är det de som gör fotograferingen riktigt intressant. Det är också det som i grunden göra att vi gör så olika val. Vi är helt enkelt två representanter för diametralt olika syn på saker som dessa.

Jag skrev för något år sedan en blogg där jag utgick från dessa olika personligheter när jag skulle laga en trasig båt:

Två olika typer av människor

1977 skrev Robert M. Pirsig en riktig kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag råkade läsa om den i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor på var sida om motorn och behövde lagas.

Grovt handlar den yttre ramen om författarens funderingar under en resa på motorcykel från Minneapolis över the Central- och Great Plains upp till bergen i Montana (där han tidigare varit verksam som professor i filosofi), tillsammans med hans 11 årige son och ett annat par på en BMW R60. Det ska också sägas att han helt krackelerat psykiskt och slutat sitt arbete som professor vid ett universitet efter att ha försökt förstå och smälta samman två helt oförenliga filosofiska världsåskådningar och begreppet "Kvalitet" som trots ambitiösa försök inte låtit sig definieras ens under inflytande från LSD. Ja för jag är rätt säker på att han gått på något "sinnesutvidgande" innan sin personliga härdsmälta.

Själv förstår man att han kör något gammalt mekarvänligt rassel, som rasslar isär med jämna mellanrum och som behöver servas och lagas mest varje kväll. Detta motorcykelelände ställs mot resekamraterna Sylvias och Johns BMW R60, som bara går och går, utan behov av handpåläggning. Sylvia och John har valt sin motorcykel med omsorg, då de är vad Pirsig kallar "massmänniskor", som likt de flesta sådana hatar att befatta sig med tekniska prylar som inte fungerar. De är konsumenter helt enkelt, som lever med tekniken utan att egentligen ha att göra med den på djupet eller förstå den. Pirsigs alter ego däremot älskar att meka med sin genomrisiga hoj som faller isär i sina beståndsdelar med jämna mellanrum och det skapar irritation hos hans två resekamrater, som inte kan förstå att någon vettig människa vill lägga tid på sådant. De tycker att teknik bara ska fungera, som deras tyska BMW R60. De föredrar, som de romantiker de är, att njuta i fulla drag av de vackra naturscenerierna under resan istället.

Två typer av världsåskådning

Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar: den klassiska inställningen vs den romantiska och de speglar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder (de tittar aldrig på bilder som andra) pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och avskyr precis som Sylvia och John allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack.

Den romantiska inställningen till klassikern och vise versa

Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras i fullständig oändlighet. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och konsten istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt inte alls verkar förstå kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.


Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Han tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.

Slutord

Jag har sagt det förr:
Jag tror faktiskt på allvar att tekniken kommit så pass långt att automatiken nu blivit så pass smart att även "romantikern" kan klara av att leva med den eftersom den inte alls "är i vägen" för "bildskapandet" som den tidigare kunde upplevas vara. Den är så pass enkel nu att man inte längre behöver tänka på den, förutsatt att den först konfigurerats en gång för alla och om man är osäker på hur det ska gå till så är det bara att börja med en video på Youtube.

Även "klassikerna" eller teknikfreaken kan säkert se fördelarna med automatiken och likt jag välkomna den i ett grundläge förutsett att den kan överstyras effektivt, dynamiskt och enkelt - och där är vi nu.

Äntligen kan båda grupperna koncentrera sig på att verkligen fånga tillfällena och koncentrera sig på att sätta kompositionerna istället för att bråka med sina kameror. Helt plötsligt kan även en tekniker som jag fullständigt koncentrera mig på bilderna. Var det inte just det "romantikerna" hela tiden tidigare gnällde över att vi inte gjorde?? ZEN!

Men… hur definierar man kvalitet?

 

[apersson850]

Ursprungsbilden visar också med stor tydlighet att JPEG-bilder sällan eller aldrig håller utan efterbehandling.

En fluga gör ingen sommar och en enda ursprungsbild visar ingenting alls. Det finns gott om bilder som redan när de såg världens ljus var förvandlade till jpeg, och som överlevde den skapelsen och hela vägen in i tidningstrycket.

Automatik rent generellt, som kan korrigeras av användaren, har funnits sen långt innan Sony ens satte logotypen på någon kamera av seriöst slag. Automatik som inte behöver konfigureras för att vara användbar har också funnits ett bra tag. Nu ligger tråden i ett Sonyforum, men eftersom vi skriver om manuellt kontra automatiskt i vida ordalag får vi ändå titta lite vidare omkring än bara på ett fabrikat.

Huruvida din tanke om bilder i jpeg relaterar till hur de ser ut när de kommer från en Sony eller i största allmänhet är jag inte säker på. Däremot är jag säker på att det finns jpegbilder som kommer från en del kameror som definitivt går att använda som de är.

 

[Bengf]

Pentax K5 kom september 2010, lite senare har DPR en stor test av kameran, jag blev överraskad när jag klickade fram denna test för jäklar vad omfattande den var, men av någon anledning tycker jag mig inte läsa så där väldigt mycket om K5:ans mycket avancerade Auto-ISO inställningar för just den tiden, fick uppfattningen att K5:ans Auto-ISO var en bit före andra kamera märken i alla fall. så visst kom Auto-ISO tidigt till vissa kameror och K5 hade mer inställningar av Auto-ISO än tex min A77 som kom 2011-2012. Kan så klart ha missat en del om A77 då jag inte varit inne där i menyerna på flera år. Någon annan testfirma hade dock berättat om K5 och dom avancerade Auto-ISO egenskaperna men jag har inte hittat den än.