elgenper
Aktiv medlem
Jag undrar om det inte börjar bli läge att värna om de rättigheter vi faktiskt har att fotografera på allmän plats även här i Sverige. Det här hände mig i morse:
Jag var ute och rastade min vovve som vanligt, med min D200 o 18-200 i väskan. Det visade sig att ett daghem vi brukar passera hade blivit mer eller mindre nerbränt till grunden, tråkigt nog. Brandkåren var tydligen klar med eftersläckning och deras sista bil lämnade platsen precis när vi kom. Av polis sågs inga spår annat än de blåvita banden (märkta med "militärpolis"!??) runt hela tomten. Självklart inga barn eller personal, bara en ensam bil med en väktarfirmas dekaler.
Eftersom jag har vanan att använda kameran som dagbok, tog jag upp den och tog en del bilder; givetvis höll jag mig till den allmänna gångvägen förbi dagiset, jag kom inte ens i närheten av avspärrningarna. Likväl rusade en väktare ur bilen och ropade m e m bryskt. "Du får inte ta kort här!" samtidigt som han (innanför avspärrningen) halvsprang fram mot mig.
Jag väntade in honom och frågade lugnt vilket lagrum han baserade sitt påstående på: jag var på allmän plats och dagiset var inget skyddsobjekt. Det fick honom att tveka lite, men sen kom det: "Polisen gillar inte att man fotar här". Jag påpekade igen att det inte fanns något lagligt stöd för vare sig dem eller honom att hindra fotografering där jag stod, vare sig de gillade det eller ej. Han tittade långt på mig, och med ett spydigt "Tack för hjälpen" stegade han tillbaka till bilen.
Tilläggas bör att han inte någon gång uppträdde hotfullt och att han uppenbart tog intryck av mina påpekanden, så någon "skräckhistoria" vill jag absolut inte göra det hela till.
Men frågan kvarstår: Vad får honom (och uppenbarligen en betydande andel av landets auktoriserade, oauktoriserade eller självutnämnda upprätthållare av Ordningen) att reagera så på en kamera på allmän plats? Vare sig han faktiskt fått direktiv av polisen (vilket jag tvivlar på; det kan knappast störa utredningen att fotografera vad som faktiskt är fullt synligt från allmän plats) eller hade någon slags egen ryggmärgsreaktion så fort han såg en kamera, så tycker jag inte att vi skall acceptera det utan protester.
Jag kunde förvisso leva lycklig utan att ha de här bilderna, men jag är rädd om min rätt att faktiskt välja själv om jag vill fotografera vad jag ser, och det var väl det som fick mig att säga emot, och faktiskt ta ett par bilder till inom fullt synhåll för honom. Uppenbarligen hjälper det att lugnt och odramatiskt påpeka att man faktiskt har rätt att fotografera på allmän plats, men man tycker det borde ingå i deras utbildning att hantera även fotofrågor på ett riktigt sätt. I väntan på det, tycker jag att vi fotografer inte bara skall ta ner kamerorna och gå undan, utan faktiskt påpeka att vi har rätt att göra det vi gör.
I USA, där detta uppenbarligen är ett mycket större problem, har någon tagit fram ett tryckt papper med fotografers rättigheter att ta fram när man blir antastad. Finns något liknande på svenska, med svensk lag som underlag?
Per
http://ofverbeck.se
"In a world without walls and fences, who needs Windows or Gates?"
Jag var ute och rastade min vovve som vanligt, med min D200 o 18-200 i väskan. Det visade sig att ett daghem vi brukar passera hade blivit mer eller mindre nerbränt till grunden, tråkigt nog. Brandkåren var tydligen klar med eftersläckning och deras sista bil lämnade platsen precis när vi kom. Av polis sågs inga spår annat än de blåvita banden (märkta med "militärpolis"!??) runt hela tomten. Självklart inga barn eller personal, bara en ensam bil med en väktarfirmas dekaler.
Eftersom jag har vanan att använda kameran som dagbok, tog jag upp den och tog en del bilder; givetvis höll jag mig till den allmänna gångvägen förbi dagiset, jag kom inte ens i närheten av avspärrningarna. Likväl rusade en väktare ur bilen och ropade m e m bryskt. "Du får inte ta kort här!" samtidigt som han (innanför avspärrningen) halvsprang fram mot mig.
Jag väntade in honom och frågade lugnt vilket lagrum han baserade sitt påstående på: jag var på allmän plats och dagiset var inget skyddsobjekt. Det fick honom att tveka lite, men sen kom det: "Polisen gillar inte att man fotar här". Jag påpekade igen att det inte fanns något lagligt stöd för vare sig dem eller honom att hindra fotografering där jag stod, vare sig de gillade det eller ej. Han tittade långt på mig, och med ett spydigt "Tack för hjälpen" stegade han tillbaka till bilen.
Tilläggas bör att han inte någon gång uppträdde hotfullt och att han uppenbart tog intryck av mina påpekanden, så någon "skräckhistoria" vill jag absolut inte göra det hela till.
Men frågan kvarstår: Vad får honom (och uppenbarligen en betydande andel av landets auktoriserade, oauktoriserade eller självutnämnda upprätthållare av Ordningen) att reagera så på en kamera på allmän plats? Vare sig han faktiskt fått direktiv av polisen (vilket jag tvivlar på; det kan knappast störa utredningen att fotografera vad som faktiskt är fullt synligt från allmän plats) eller hade någon slags egen ryggmärgsreaktion så fort han såg en kamera, så tycker jag inte att vi skall acceptera det utan protester.
Jag kunde förvisso leva lycklig utan att ha de här bilderna, men jag är rädd om min rätt att faktiskt välja själv om jag vill fotografera vad jag ser, och det var väl det som fick mig att säga emot, och faktiskt ta ett par bilder till inom fullt synhåll för honom. Uppenbarligen hjälper det att lugnt och odramatiskt påpeka att man faktiskt har rätt att fotografera på allmän plats, men man tycker det borde ingå i deras utbildning att hantera även fotofrågor på ett riktigt sätt. I väntan på det, tycker jag att vi fotografer inte bara skall ta ner kamerorna och gå undan, utan faktiskt påpeka att vi har rätt att göra det vi gör.
I USA, där detta uppenbarligen är ett mycket större problem, har någon tagit fram ett tryckt papper med fotografers rättigheter att ta fram när man blir antastad. Finns något liknande på svenska, med svensk lag som underlag?
Per
http://ofverbeck.se
"In a world without walls and fences, who needs Windows or Gates?"
