.
Canon har en egen ålderstigen halvledarfabrik, i alla fall är den inte av senaste snitt. Canon kan därför inte högintegrera de digitala funktionerna på samma chip som själva den analoga sensorn, utan är hänvisade till att lägga de digitala bitarna såsom A/D-omvandlaren utanför själva sensor-chipet. Problem med 'bandning' tillkommer exemplevis.
Sony däremot, med tillgång till betydligt modernare och konkurrensmässigt storskaligare halvledartillverkning, klarar väsentligt tunnare ledarbredder på sina chip, klarar förmodligen större s.k. wafers för bättre produktionsekonomi, kan genom detta göra sensorn helt digital. "Column-Parallel A/D Conversion" medför lägre läsbrus, högre dynamiskt omfång, samt snabbare utläsning till förmån för kvalitetsvideo.
Nu har Canon flera kamerasegment som nyttjar deras egen CMOS-teknologi, såsom även deras nya kompakt G1X utöver DSLR. Många anser att G1X sensorn förebådar Canons inträde på de spegellösa systemkamerornas område. Det indikerar att Canon bedömer att de har ekonomi att fortsätta att köra sin egen halvledarverksamhet ytterligare ett antal år. Förmodligen vill de räkna hem pengarna på sin halvledarfab, genom att hålla den vid liv så länge det går.
Dock har de varken produktionskapacitet eller leveranssäkerhet för att våga sig på att ta in externa kunder, eftersom det knappast kan vara av konkurrensskäl längre de upprätthåller sin egen CMOS-lina. Förvånande ändå att de fortfarande håller sin fabrik igång, förmodligen är det för att de inte hittat någon '2nd source' ännu. Det kan ju vara riskablet att lägga alla ägg i samma korg, t.ex. olämpligt med en enda sensorleverantör pga. naturkatastrofer. Sony, Samsung, Panasonic, säljer däremot sina sensorer till externa kunder, Canon gör det inte.
Inom halvledartekniken, så är det framför allt bättre prestanda och lägre strömförbrukning man vinner på att använda de senaste halvledarprocesserna med allt finare ledarstrukturer på kisel. Det gäller enbart för de digitala funktionerna, som vi sett i racet mellan Intel och AMD på processorsidan, samt mellan nVIDIA och AMD på grafiksidan.
När det gäller sensorer är dessa huvudsakligen analoga, så där är det framförallt fråga om att utnyttja sensorarean maximalt, vilket kan göras genom att minska de digitala funktionernas utrymme så långt det går. På de analoga bitarna har Canon mångårig erfarenhet, så där är de fortfarande konkurrenskraftiga. Däremot har Sony genom sin modernare halvledarverksamhet ett stort strategiskt övertag. Panasonic och Samsung ligger dessutom hack i häl på Sony.
Den stora frågan är hur länge Canon bedömer att deras undermåligare sensortillverkning beträffande läsbrus, dynamikområde samt videoprestanda kan hållas vid liv? På sikt kommer Canon att behöva köpa in de digitala bitarna från externt håll, för att överhuvudtaget vara konkurrenskraftiga. De analoga bitarna som ju bara handlar om effektivt areautnyttjande, klarar deras egen halvledarverksamhet redan galant av, så en tvåchiplösning är mest trolig på kort sikt; Analog intern tillverkning + digital extern upphandling.
Personligen håller jag det dock för troligt att inom en icke alltför avlägsen framtid, så kommer det att vara Panasonic som ånyo levererar kamerasensorer till vissa av Canons systemkameror. Panasonic levererade ju som vi minns den första sensorn till Canons EOS-1D. Panasonic har modernare produktionsteknik än Canon och har idag helt digitala sensorer (liknande Sony's) med integrerade A/D-omvandlare på själva sensor-chipet för sina GH1/GH2-kameror.
Det är som vanligt de ekonomiska termerna som kommer att styra, så följer därför med intresse DSLR-drakarnas tvekamp.