Sweet Sixteen - en sextiotalsdröm

Translate into Google English:

Sweet Sixteen - a sixties dream - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

På sextiotalet så dreglade vi som smågrabbar över denna båtmodell.

En av mina grannar köpte en många år senare men skötte den inget vidare.

Den tillverkades av Marieholms Bruk från 1956.

För någon vecka sedan i augusti 2020 tog jag dessa bilder på en fin Sweet Sixteen från bryggan i Norrbergshamnen i Vaxholm, där jag har min egen båt:

Detta däck är möjligen bytt.

En del lägger ner både själ och pengar idag för att rädda detta kulturarv och en hel del av de som finns kvar är i stort behov av lite kärlek..

sweet-sixteen.se

Lägga mahognydäck på Sweet Sixteen - SeglarSnack - Maringuiden

Med moderna mått mätt hade Söta Sexton inga vidare sjöegenskaper men det var en fin "glidarbåt" och det är den fortfarande.

Gotland Runt vid Oxdjupet

Translate into Google English:

Gotland Runt vid Oxdjupet - Fotosidan (www-fotosidan-se.translate.goog)

På siten Gotland Runt - KSSS kunde man läsa:

"Världens största årliga havskappsegling Gotland Runt startar från Stockholm den 3 juli 2022. Över 250 båtar kommer då att starta inne i Stockholm på Stockholms ström för att segla ut genom skärgården för att runda Gotland och gå i mål i Sandhamn. Banan är cirka 350 sjömil, rekordet är på sträckan är 27 timmar 4 minuter och 9 sekunder men för de flesta ta seglingen närmare 3 dygn."

Idag söndag den 3:e gick starten på Gotland Runt och många Vaxholms- och Värmdöbor hade tagit sig ned till Oxdjupet mellan Rindö/Oscar Fredriksborg och Värmdö. Vindarna var svåra för båtarna och växlade starkt i sundet, vilket tillsammans med det stora antalet båtar som passerade, ibland skapade tillbud som var ytterst nära att leda till sammanstötningar. Det var båtar från många nationer. Många båtar från Tyskland och Polen men t.o.m. någon från Spanien och Holland hade också tydligen letat sig dit. 

Bilderna nedan är tagna med mobil (Samsung A42 5G) och en hel del optisk zoom och vill man zooma funkar inte det högupplösta läget på 48 MP och det märks. Kvaliteten är inte helt på topp :-). Bilderna är helt oredigerade som de kom ur mobilen.

Jag hamnade i detta seglingsevenemang helt ovetandes. Jag är faktiskt rätt ointresserad av segling egentligen och var på Rindö i helt andra ärenden. Annars hade jag tagit med bättre grejor ... men det var ju helt uppenbart att många andra verkligen uppskattade vad de såg och följde båtarna med stort intresse.

Här är båtarna på väg in i Oxdjupet. Färjan vid Stenslätten på Värmdö i bakgrunden

Tidvis var det väldigt trångt och besvärligt för besättningarna som måste kryssa genom sundet då de seglade i motvind. Mot Rindösidan fick ekipagen ofta bättre vind medan det ofta var nästan stiltje mot Värmdösidan. Notera drönaren  i övre högra hörnet. Det surrade påtagligt av drönarna, för det var ett antal uppe i luften samtidigt

En hel del följde tävlingen även från Värmdö-sidan. Notera den gamla optiska telegrafen på det gamla kanontornet. Det fanns ett antal sådana stationer mot Stockholm tidigare som såg till att meddelanden från det då strategiskt viktiga Oscar Fredriksborg snabbt nådde Stockholm. Oxdjupet har ju en intressant historia. Här fick fångarna under flera hundra års svåra umbäranden jobba med att lägga igen sundet med sten men när man gjort jobbet, så fick man snart öppna sundet igen. Idén hade ju varit att tvinga all sjöfart förbi den starkt befästa inloppet till Vaxholm och Vaxholms Kastell men det fungerade inte när båtarna i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet blev allt större och mer djupgående.

Då var det bara att rensa bort avspärrningarna i Oxdjupet som man jobbat så hårt för att få på plats under flera hundra år. Runt Vaxön finns än idag mängder av undervattensbarriärer av sten och inte minst då just på norra sidan av Rindö mellan Rindö, Pukholmen och Skarpö. Varenda år går mängder av småbåtar,  vars skeppare inte riktigt tagit navigeringsuppdragen på allvar, på dessa avspärrningar som oftast förrädiskt nog är helt oflaggade över ytan. För något år sedan skrevs det i lokaltidningen om en närboende som fört bok över påstötningarna och var upp i över 40 stycken om jag minns rätt och det redan innan högsäsongen tagit slut

Åskådarna njuter av solen medan hela eskadern är på väg ut mot vindarna på Trälhavet.

Det är faktiskt skillnad på båtar och båtar

Translate into Google English

Det är faktiskt skillnad på båtar och båtar - Fotosidan (www-fotosidan-se.translate.goog)

En liten hälsning från Vaxholm i värmen

Jag har skrivit om båtar förr för att jag tycker det är lite intressant som ett lackmuspapper för vår tidsålder. Många stönar över bensinpriserna när de tankar sin bensin och inte minst diesel som länge kostat 25 spänn litern minst, men då har ni nog inte mött en del båtfolk. De verkar helt obekymrat köpa ännu större motorer än de som såldes ännu förra året.

Ingen fossilskam här i Vaxholm inte för det finns ju faktiskt inga eldrivna båtar än - vad jag vet - som gör vare sig, 50, 60, 70 eller 80 knop - för det är ju trots  allt de prestanda vi talar om här. Detta trots att Vaxholm Komposit och KTH nu jobbar på det problemet här på Rindö där man nu bygger lokaler för kommande forskningsprojekt och tillverkning av eldrivna båtar.

Man kunde nästan tro att bensinpriserna på sjön, som ju vid sjömackarna ofta är ännu dyrare - ca två spänn till - skulle lagt sordin på båtlivet, men icke! Det körs som aldrig förr och utombordsmotorerna har aldrig varit större. Fram till förra sommaren var dubbla 350 Hk montage det många tyckte man skulle ha på RIB-båter och Anytec-plåtlådor - ute nu, för nu finns häftigare grejor. Nu fem i tolv i fossilerans dödsryckningar så har Mercury lanserat två nya monstermotorer - en 450R och en 600. Efter oss syndafloden. 450 HK motorn är en V8 på 4,6 liters slagvolym och 600-maskinen är en V12:a på hela 7,6 liter. 

I reklamen ser man ofta bilder inte bara på dubbelmontage utan även quadruppelmontage av 600 Hk-varianten. Jag roade mig med att kolla upp bensinförbrukningen på full gas. En äldre 400R drar enligt boat-fuel-economy.com 38 GPH (US Gallon per timma) och 600 HK motorn 51 GPH. Det gör i liter ca 144 liter resp ca 193 liter. Nya 450R bör väl klocka in någonstans mitt emellan. Det finns bildbevis på båtar som har 4 X  Mercury 600 HK (2400 HK) på akterspegeln. Det ekipaget drar runt 770 liter i timmen på full gas. Multiplicera det med 27 kr litern vid en sjömack så hamnar man på 20 844 spänn för en timmes totalorgasm på sjön. Det är ju inte så farligt ändå för någon som möjligen är riktigt svårt uttråkad av livets övriga meningslösheter.

I denna länken ser ni i en video hur ett quintmontage med fem Mercury 450R på totalt 2250 Hk kan se ut 

Quint Mercury 450R Spin Up / Catalina Fun Run - YouTube

Mercury Racing 450R Outboard Review | ng MagBoati

Här trippel och quadruppelmontage av Mercury 600 Hk

Test Driving Mercury's NEW 600 Horsepower V12 Outboard on Lake X | PowerBoat Television - YouTube

Här kan ni roa er med att själva kolla förbrukningstabeller.

Ett US Gallon motsvarar 3,785 liter

Mercury Outboard Fuel Consumption | Gallons per hour GPH (boat-fuel-economy.com)

Finfrämmande i Vaxholm: 800 HK väcker en del uppmärksamhet på Winbergs där lunchgästerna just äter "Hamnburgare" och det är ju det som är hela meningen i detta fall när det sitter en reklamlogga i fören. Källhagen är ett värdshus efter Djurgårdskanalen, för de som möjligen inte känner till det. Ett ställe där man spenderar betydligt mer på en lunch uppenbarligen än vi andra gör på Winbergs och det behövs väl för att finansiera den här typen av reklam.

Några lite skammfilade Mercury 400R - tyvärr för Källhagen redan "yesterdays news", när det nu är 450R som gäller. Det kostar att ligga på topp! Den nya versionen 450R med en V8 på 4,6 liter kostar mellan 54 000 och 64 000 $ beroende bl.a. på hur extrema växelhus  maskinerna har. Ett par sådana är bara det en miljon.

Skärgårsbefolkningen får ofta hålla till godo med betydligt enklare flytetyg

Här har just kommit in en liten ombyggd "skrotbåt" till Skärgårdmackarna i Söderhamnen, från Sippsö norr om Värmdö. Hoppas skeppar'n överser med det epitetet, för det var inte illa menat och jag har ju en själv. De bofasta håller sig ofta med flera båtar, för varierande behov. Lite originell är den allt med sin högst praktiska styrhytt som ägaren förklarade var konstruerad av grejor som låg och skräpade i hans verktygsbod. 

Dessa små båtar är av stor betydelse för ägarna på vårar och höstar och inte minst även under vintrarna när isen börjat lägga sig och när deras större båtar ligger upplagda. Ofta har de mindre gamla lättservade tvåtaktsmotorer som miljösamvetet älskar att hata, då de släpper ut större andel oförbränt bränsle än nyare direktinsprutade tvåtaktare och fyrtaktare - sett per liter då - men borde vi inte fråga oss om det verkligen är så vi ska se på problemet?

Vi som bor här ute bland öarna har även dessa båtar för de är de enda man möjligen kan räkna med att få ha i fred från de öststatsstöldligor som hellre tar nya fyrtaktare - då helst Yamaha. Dessa båtar förbrukar inte sällan mindre än ett hundra liter på en hel säsong och det är som bekant klart mindre än vad en vanlig Anytec med ett dubbelmontage av några gamla 35o hästare drar på full gas per timme. Två sådana motorer är i princip typbestyckningen numera på snabbare båtar.

... ändå är det sådana som skepparen ovan med sin lilla 3 eller möjligen 5 hästare som miljösamvetet av någon outgrundlig anledning håller med miljömoral för att han kör tvåtaktare, medan en båt med 2400 HK, som kan dra ända upp till 770 liter i timmen på full gas, mycket väl kan flyga under miljösamvetsradarn i sina 70+ knop, just för att den har "miljövänliga" fyrtaktmotorer. Miljösamvetet vet trots "vetet" i slutet sällan att alla motorer på full gas använder en stor del av bränslet till att kyla motorerna med på full gas, så det är faktiskt inte rosenvatten som kommer ur de motorerna heller på full gas. En Mercury Verado 350 Hk på en Anytec 747 drar enligt Anytec 33 liter per timme vid 26 knop, men hela 143 liter (!) vid full gas på dubbla hastigheten.

Det praktiska Båt-Sverige är uppenbart ordentligt ur fas med vad som händer på land år 2022. När Konjunkturinstitutet i DN som en annan ytterlighet säger att ett bensinpris på 42 kr litern måste till för att Sverige ska kunna i princip helt fasa ut fossil fordonstrafik till 2030 (tydligen 20 år innan några andra länder har planer på att göra detsamma), så undrar man ju hur Sverige ska klara det utan att helt braka ihop. Som bekant så finns ingen kollektivtrafik som skulle kunna svälja den belastning som skulle uppstå när de som tvingas ställa fossilbilarna för gott inte har råd att köpa de dyra elbilarna och alla kan faktiskt inte jobba hemifrån, så en del av detta gränsar till ett rent självskadebeteende.

För några dagar sedan var Vaxholms eget miljösamvete Johan Rockström ute och kommenterade folks ilska över bensin- och dieselpriser i rätt arroganta och närmast hånfulla ordalag men även han måste väl undra en smula över varför ett svenskt miljöparti nu ligger på 3,5 % trots brinnande miljökris och riskerar att på allvar åka ur riksdagen efter höstens val. Det är ju snudd på rekord i politiskt misslyckande med de förutsättningarna men förklaras väl till stor del av miljörörelsens totala arrogans inför folks problem med att få ihop vardagen. Det är ju faktiskt efterkrigstidens samhällsbyggnadspolitik som har byggt fast folk i en verklighet som ser ut som den gör, därför att landet byggts utifrån en bilism som gjort de decentraliserade bosättningsmönster möjliga som vi skaffat oss efter 1945.

.... jaja privatbåtarnas utveckling är en sak men det är väl inget mot vad de riktigt stora båtar drar och skitar ner, men de blir å andra sidan ännu mer sällan, för att inte säga aldrig anklagade för att skita ner badvattnet vid Skogsö Södras långgrunda fina sandstrand. Det var ju heller inte längesedan ytterligare än båt rengjorde sina tankar ute till havs och släppte skiten rakt ut i sjön och förr i tiden fick vi även olja på Skogsös stränder vid upprepade tillfällen. Det var dock länge sedan småbåtarna förbjöds ha toaletter med utlopp jakt i sjön. Även här har man hållit småfolket med moral medan en del stora båtar fortsätter att skita ner - för att spara kostnader men kryssningsfartygen tvingar man numera att köpa tjänster av Stockholm för att hantera sitt avfall när de ligger i hamn.

Det var mycket ståhej om hur stor denna amerikanska krigsbåt skulle vara men det finns faktiskt en del kryssningsfartyg som är både längre och har betydligt högre profil. En del av kryssningsrederierna har dessutom kritiserats för att använda billigare och skitigare oljor av kostnadsskäl men nog har även det blivit bra mycket bättre. På 60-talet var det ofta fullt med måsar efter finlandsbåtarna och det berodde på att personalen på båtarna vräkte både förpackningar och matavfall från aktern på båtarna på både Torsby- och Solöfjärdarna redan långt innan de ens passerat Oxdjupet. Idag finns knappt några måsar kvar över fjärdarna för den nedskräpning med förpackningar i papp och plast finns inte mer. Det är svårt att hitta ens en vilsekommen plastpåse i vassarna runt Vaxholm idag. Så rent är det faktiskt. Så de få måsar som ännu finns kvar skulle svälta ihjäl om de inte kunnat stjäla turisternas korvar och glassar på kajerna utanför Winbergs i Söderhamnen. Vi har tyvärr fått mängder av skarv istället.

Jag hade tur och kom med en Waxholmsbåt på väg till Skogsö precis när detta omtalade skepp kom genom Oxdjupet med sin eskort. Waxholmskapten glömde helt tidtabellen och synkade den med flottbesöket istället. Så vi låg där och guppade ett bra tag. Ryska oligarker har ibland båtar med dubbla helikopterplattor men vad är det mot båtar som har drivor av helikoptrar och t.o.m. vertikalstartande Harrier-attackplan (se aktern).

Bilden tog jag när vi angjorde Skogsö Södra.

Rost - eller någon hade en gång en cykel

Translate into Google English:

Rust - or someone once had a bicycle - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

På en flytande arbetsbrygga utanför Vaxholms pir låg denna gamla fullständigt upprostade cykel i går 10 juni. Den var så anfrätt att det inte ens fanns några ekrar längre i hjulen och att döma av skicket måste den legat på botten säkert sedan sextiotalet eller så. Skälet att anta något sådant utan att veta är att det gick mycket vildare till då än i dagens gentrifierade Vaxholm med hyfsat kontrollerat och städat drickande. Det gjorde det inte alltid på sextiotalet och då åkte inte helt sällan just cyklar i drickat.

Det var ju då det var verkligt populärt inte bara bland knuttar utan även bland raggare att ta en repa genom Bogesundslandet ut till Vaxholm. En lördag kom stora mängder raggarbilar i en lång karavan på besök. Förmodligen var de särskilt törstiga efter den turen och brydde sig inte särskilt om att Systemet för tillfället var stängt (det var det ju länge på lördagarna dessutom). Rutorna slogs in och sedan gick de in och "tankade" det de behövde och drog iväg samma väg de kommit. 

På den tiden fanns en liten polisstyrka i Vaxholm men den kunde inget göra mot den övermakten utan påkallade hjälp från Stockholm. Sådan kom verkligen och mötte upp på Bogesundslandet men vad hjälpte det. Raggarna som var i förkrossande majoritet gick helt enkelt bara ut och omringade polisbilen och lyfte och "gungade" bilen ner i diket så att raggarna kunde åka tillbaka till Stockholm igen och det var precis vad de gjorde. Annars har polisen inte sällan haft hjälp av det faktum att det på denna tid bara fanns en enda väg ut till Vaxholm.

Finn Zetterholm dedikerade en gång sången "Den siste raggaren" till denna i Stockholm numera utdöda subkultur

Den siste Raggaren

Calle Forsberg, Stockholms Stadshus och dess förgyllda kronor

Stockholms Stadshus

Translate into Google English:

Calle Forsberg, Stockholm City Hall and its gilded crowns - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

En bakgrund

På platsen där Stadshuset ligger idag låg förr en stor kvarn - Eldkvarn - som tyvärr brann ner. På den tomma tomten byggdes Stadshuset - Stockholms kanske mest ikoniska byggnad - i rött grovt tegel i Medeltidsstil med ett 100 meter högt tegeltorn krönt med ett klockspel i vackert ärgad koppar som avslutas i en spira täckt av bladguld krönt med tre förgyllda kronor på toppen, som en referens till det gamla slottet Tre Kronor som brann ned 1697. Även tornet Kärnan i det gamla slottet var ju krönt med tre kronor och sol, måne och stjärnor fanns då på de mindre spirorna på slottet. Även det går igen på Stadshuset idag. Det finns de som tycker sig se uttryck för ett islamskt symbolspråk i dessa månskäror, solar och stjärnor men de influenser som ofta understryks är nog mer de italienska och de islamska mer ett tidssamband från en tid med betonad multikulturalism, inte minst inom stadens egna förvaltningar.

Arkitekten Ragnar Östberg vann den tävling som utlystes 1902 och bygget påbörjades 1911 och stod färdigt 1923 (och utfördes alltså till stor del under 1:a Världskrigets ekonomiskt pressade år vilket inte gör bedriften med uppförandet mindre) , så nästa år 2023 så är det 100 års jubileum. Stadshuset är väl mest känt för Nobelfesterna som brukar hållas med middag i Blå hallen och dans i Gyllene Salen men det är även framförallt Stockholms politiska centrum, där Stadsledningskontoret med sina hundratals anställda huserar. I Rådsalen där de politiska besluten fattas har Stockholms kommunfullmäktige sina möten var tredje måndag. Övriga förvaltningar har länge till stor del funnits även de på Kungsholmen i det s.k. Tekniska Nämndhuset medan åter andra av stadens verksamheter är spridda i andra fastigheter runt om i staden.

Jag har aldrig varit på någon Nobelfest men jag har faktiskt varit på en jättefin fest med middag i Blå Hallen och dans i Gyllene Salen med sin gyllene mosaik. Varje år innan pandemin bjöd man tidigare de som arbetat i kommunen i minst 30 år och deras partners på en fest som inte var dålig och jag var alltså där tillsammans med min fru som varit socialsekreterare i kommunen i alla dessa år.

Stadshustornet sett från Monteliusslingan vid Mariahissen på Södermalm

(Foton av Sten-Åke Sändh tagna på ca 700 meters distans med Sony A7 IV och Tamron 150-500mm optik)

Stadshusets klockspel med spira

Längre ner i texten säger Monica Salomonsson följande: "Vi ser över fastigheten regelbundet och hade ställningar uppe när vi renoverade tornet 1987, ­säger Monica Salomon och tillägger att det inte är aktuellt att renovera kronorna på ännu ett decennium – minst." Detta är alltså uttalat i Eva-Karin Gyllenbergs artikel från 2014 som jag citerat så det kanske blir i sommar 2022 eller så om man vill ha det klart till 2023 och 100 årsjubileet.

OBS!

Om ni kollar noga så ser ni en massa hål av varierande storlek i själva den förgyllda spirans bladguldtäckta yta. Det kanske trots allt börjar bli dags att fixa det på nytt.

Citat Wikipedia:

"På Stadshustornets norra sida finns på en balkong den så kallade Sankt Göransleken. Det är en figurgrupp bestående av riddaren, jungfrun, väpnaren och draken, som sommartid klockan 12:00 och 18:00 rör sig ute på balkongen under förutsättning att maskineriet fungerar, vilket inte alltid är fallet. Figurerna är utförda i målad och förgylld koppar av Gustaf Nilsson.

Samtidigt med Göransleken spelar stadshusets nio slagklockor den medeltida Sankt Örjansvisan. Klockspelet tillverkades i Nederländerna av firman Petit & Fritsen och monterades på sensommaren 1924. Den största klockan väger 3 000 kg och är en gåva från Nederländerna; den bär namnet S:t Erik, den minsta klockan kallas S:t Örjan. Hela klockspelet väger omkring åtta ton och donerades av en privatperson som ville vara anonym. Klockspelet uppfördes mellan åren 1937 och 1970 i samband med programmet Tolvslaget i Sveriges Radio och blev en sorts signaturmelodi för Stockholm." (slut citat)

Calle Forsberg och underhållet av Stadshusets gyllene spira med sina Tre Kronor 

Eva-Karin Gyllenberg som ju länge skrivit om Stockholms historia i Dagens Nyheter skrev 22 mars 2014 en artikel som hette "Nya rön om kronorna". Anna Karin som länge lutat sig mycket mot Stadsmuseets "Faktarum" med sina mycket kunniga antikvarier, när det fortfarande fanns innan museet byggdes om för några år sedan, gjorde dock en del egna sonderingar i detta ämne. 

Det Eva-Karin lyfter är en diskussion kring om betalning och risktillägg:

"En som borde veta hur det förhöll sig med betalningen är Ann Katrin Pihl Atmer, som för ett par år sedan kom ut med praktverket ”Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg”. Ann Katrin hörde av sig och berättade att arbetslaget krävde och fick (efter förhandling) ett tillägg på tusen kronor. Hon skriver att det troliga var att tusen­lappen delades mellan dem som arbetade med kronorna. En tusenlapp år 1923, då Stadshuset ­invigdes, motsvarar närmare 30 i dagens penningvärde."

"Marianne Myrman ringde och berättade att hennes pappa Nils var en av dem som arbetade med ­kronorna och Marianne, som ­föddes två år efter invigningen, fick höra fadern berätta om hur hivades upp på en bräda för att arbeta med bladguldet.

– Pappa var höjdrädd, men han berättade att det var fin utsikt där uppe.

– Att arbetet var svårt och att bladguldet var dyrt, säger ­Marianne Myrman som inte vet mer om ­ersättningen än att ”pappa fick bra betalt”.

Det tycker jag att man ska ha om man utför så svåra uppgifter.

Att det var tufft där uppe vittnar Heléne Ljung om. Hon har mejlat både text och bilder från den restaurering som gjordes i maj 1949. Hennes far Sven Gustavsson var med när dessa bilder togs. Då var timersättningen 200 kronor (motsvarar 3 500 i dag), men arbetet kunde av förklarliga skäl inte göras om det blåste för mycket. Vindstyrkan fick inte överstiga 8 meter/sekund.

Det fanns ytterligare krav, berättar Heléne:

”Den som utförde arbetet måste också vara nykterist och helst inte rökare. Arbetsförhållandena och de bristfälliga säkerhetsrutinerna framgår av bifogade bilder. Mannen på bilderna hette Calle Forsberg och kom från Ljusdal.”

Om man tittar närmare på bilden där Calle Forsberg klänger under mittenkronan ser det ut som om ­repets ena ände är fastknutet i ­stegen. Frågan är vad den andra ­änden sattes fast.

(Min anm: Den andra änden satt nog fast i det "räcke" som löper runt hela spirans nedre bas, vilket kan ses på mina bilder ovan men den övre delen ser helt osäkrad ut)

Jag ringde upp Monica Salomon fastighetsförvaltare på Fastighetskontoret med bland annat ansvar för Stadshuset för att höra när det är dags att klättra nästa gång.

– Vi ser över fastigheten regelbundet och hade ställningar uppe när vi renoverade tornet 1987, ­säger Monica Salomon och tillägger att det inte är aktuellt att renovera kronorna på ännu ett decennium – minst.

Dagens överkurs: De tre kronorna, som väger 70 kilo vardera är 220 centimeter breda och 110 ­centimeter höga. De gick under smeknamnet ”wienerbröden”. Det var väl sött?" (slut citat)

Enligt texten nedan så fanns det en grupp arbetare som arbetade med att montera kronorna i toppen av tornet men det finns bara dessa bilder på Calle Forsberg från 1938 vad jag vet hos Stadsmuseet. Jag har ju själv sett alla de bilder som funnits digitaliserade fram till 2016, då jag själv designade och utförde det mesta av integreringen av museets SQL-metadatadatabaser med det då nya Digitala Stadsmuseets DAM-system (Digital Asset Management) och skötte mycket av den efterföljande ursprungliga datakonverteringen då dessa metadata skrevs in i själva bilderna, som man numera oftast gör på många museer med bilder som ska leva på Internet.

För er fotonördar så kan det kanske vara intressant att veta att Stadsmuseet normalt har digitaliserat sina historiska bilder "as is", med vilket jag menar att de normalt inte retuscherar skador som de ni ser på dessa bilder också. Däremot snyggade man ibland till "leveransbilder" (JPEG-kopior) som folk beställde, för att exv. ha med i böcker eller andra publikationer. Faktum är att de flesta historiska bilder som som idag finns på Digitala Stadsmuseet har ursprungligen digitaliserats just p.g.a. beställningar.

Calle Forsberg under underhållsarbetena 1938. Calle var vid tillfället 23 år gammal

(OBS! enligt Stadsmuseet är bilderna tagna 1938 av en okänd fotograf på Aftonbladet)

Länk till Digitala Stadsmuseet

Historiska fotografier - Digitala Stadsmuseet (stockholm.se)

Mitt eget bidrag kring uppfinnaren och mångsysslaren Calle Forsberg

Min pappa Arthur Herman Sändh var skolkamrat med Calle Forsberg när de gick i Ljusdals Realskola och de höll kontakten under många år efter att Arthur flyttade till Stockholm. Calle besökte oss vid ett antal tillfällen på 50-talet i Skärmarbrink där vi bodde och för mig var han nog lite av en idol - ungefär som McGyver var för min son när han växte upp.

Calle var oerhört smart och kreativ och uppfann en massa saker under sitt aktiva liv. Bland annat konstruerade han en motor som han hade med sig en modell av och visade för min pappa. Han tog även fram ett rätt fyndigt avgassystem som kunde justeras. Det funkade ungefär som en trombon och man kunde genom att skjuta en rörlig del precis som på tromboner finljustera och minimera avgasljudet. 

På den tiden när det var vanligt med flaggstänger i trä, så konstruerade Calle en manick som kunde slipa av och måla flaggstängerna UTAN att man behövde fälla dem! Man satte helt enkelt manicken på flaggstängerna och sedan kördes denna upp och ner tills stången var finslipad och ommålad. Om jag inte minns fel så ställde Calle ut sin manick på S:t Eriksmässan. Att jag kommer ihåg detta beror på att vi fick fribiljetter till mässan som gick av stapeln på "Storängsbotten" vid Lidingövägen. 

Vi var flera gånger på S:t Eriksmässan och en annan gång hade Calle uppfunnit några smarta bygghissar och bygglyftar som det var meningen att man skulle sälja till byggarbetsplatser.

Ibland kom Calle i skitigt blåställ men däremellan berättade Arthur att han tjänat bra med pengar på någon verksamhet eller uppfinning han lyckats sälja och då kom han väldigt överdådigt "riggad" och sprätte omkring med käpp med "silverkrycka" och hade t.o.m. skaffat sig bil.

För oss som levde rätt normala liv blev Calle en fläkt från den stora spännande nya tekniska efterkrigsvärld där "allt" var möjligt om man bara var smart och begåvad och inte lät några tvivel, någon Jante-lag eller något dåligt självförtroende lägga några hinder i vägen. Calle var verkligen både något av en Hälsinge-kändis och en förebild för mig och mina kusiner när vi växte upp i unga år - men också en verkligt, verkligt udda fågel. Så jag tycker det är rätt kul att kunna ge Calle Forsberg en del av den "cred" jag tycker han är värd för den inspiration han varit för både mig, min pappa och mina kusiner. Det var ju orädda män som Calle som utvecklade och lade grunden till det Sverige vi känner idag, en gång i tiden.

Jag tror att han inspirerade min pappa, som ju var betongarbetare som ung, att intressera sig för Radio-TV och elektronik. Redan 1954/55- alltså före TV-apparater kunde köpas i handeln som färdiga produkter och annat än provsändningar fanns från Chalmers och KTK - så byggde han själv ihop en TV av lösa delar han skaffade hos elektronikfirman ELFA - allt mellan antenn och jord :-) - (som ju funnits i evigheter).

När TV-sändningarna startades officiellt 1956 hade vi halva kvarterets alla ungar hemma som storögt kollade på TV. Jag hade nog själv sannolikt varken utvecklat produktadministrativa och prissättningssystem åt Sveriges då på 90-talet största IT-produktdistributör eller byggt Stockholms Digitala Stadsmuseum utan Calles och min pappas exempel. Cirkeln slöts kanske än tydligare med min hypersmarte, superkreativa kusin Rustan som märkligt nog - enligt Calles exempel - faktiskt blev uppfinnare på gamla dar.