Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Translate into Google English:

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga - Fotosidan (www-fotosidan-se.translate.goog)

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga". Jag använder denna blogg för att ge en mer lättläst och välformaterad text än den man kan få i portfolion. Formateringen av texten inte är lika bra där. Istället länkar jag till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1978 (53 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Vi hade åkt båt till Finland och åkt tåg genom dåvarande Sovjetunionen till ett rätt ogästvänligt Moskva. Vi flög därifrån till Baku i Azerbaijan och där tog vi en båt över Kaspiska havet till Bandar Pahlevi i Iran. Vi kom med en buss full med pilgrimer som var på väg från Tehran till den stora moskén i Mashad i Iran. Det förebådade den iranska revolutionen året efter. Hela vägen spelades Ayatolla Khomeinis tal och böner medan en gammal man som hade tuberkulos hostade upp sina lungor i en hink alldeles bakom oss längst bak i bussen. Till slut kom vi fram till Afghanistan och hamnade olyckligtvis mitt i Saur-revolutionen då 1978, som ju blev startskottet för de senaste 40 årens utveckling av konflikter i stora delar av Mellan-Östern. Ni kan läsa en bakgrund om detta i en blogg längre ner som just handlar om detta längre ner i bloggarna och se de ögonvittnes bilder jag tog vid tillfället. Vi satt ju på Khyber Restaurant när en gammal ryskbyggd T54/55 stridsvagn 10 meter från oss och med bakdelen  vänd mot oss i retaurangen öppnade eld. Vi klarade oss främst för att fönstren hade breda aluminium jalusier som tog emot den våldsamma tryckvågen och allt glassplitter från fönstren. Hade de inte funnits hade vi nog blivit blinda av det glasmoln träffade jalusierna.

Vi fick med lite tur lift ut ur Afghanistan med en buss full med danska hippies från Kristiania som många verkade ha anammat den gamla hippiepredikanten Timothy Leary´s Tune In - Turn On - Drop Out. De levde ut vad de kunde av det på väg till Katmandu när allt exploderade i kuppen och Saur-revolutionen i slutat av april 1978 och vi tillfälligt blev fast i Kabul tills den nya regimen säkrat vägarna.

Vi åkte sedan via Pakistan (Peshawar och vidare till Lahore och gränsen till Indien). Vi kom till Amritsar, sikhernas heliga stad i delstaten Punjab. Då hade vi fått nog av revolutioner och posttraumatisk stress för ett tag (ja det sköts hej vilt i Peshawar också men då handlade det bara om bröllop men det visste ju inte vi så det gjorde ju att vi blev omskakade igen). Efter det beslutade vi oss för att snarast lämna det heta låglandet och ta oss upp i bergen till Kashmir för att ta det lite lugnare och vila efter allt resande. Men första nätterna i Srinagar sköt man med artilleri på håll så det var svårt att sova. Vi frågade lite oroligt en militär vi stötte på om skjutandet. Han skrattade bara och sade: " This is the Happy valley (som man i Kashmir kallar Kashmir-dalen) not the death valley".

Kashmir var ett av våra verkliga mål med denna resa. Vi ville ha det lugnt och skönt på det som ju var som lite av en för tidig bröllopsresa. Det var den första långresa jag gjorde med min flickvän Ingrid. Hon hade varit på Sri Lanka tidigare och var inte helt ovan vid en miljö som Kashmir och Indien men vi fick en del utmaningar även i Kashmir. Samhället som utvecklats på Dal Lake vid Srinagar i form av husbåtar och på sjöns olika öar  är i bokstavlig mening ett hydrauliskt samhälle där en stor del av livet försiggår på vattnet och kringliggande öar. Livet på husbåt visade sig vara långtifrån så romantiskt som man kunde trott. Visst är båtarna fantastiska med sina inredningar a la "tusen och en natt" men redan första kvällen satt vi och drack te på båtens veranda när min blivande fru undrade om det var jag som luktade illa. Jag blev först rätt förnärmad innan vi kom på att det var sjön som luktade ren skit.

När vi sedan dagen därpå började nyttja faciliteterna insåg vi ju snart att vi måste flytta till ett riktigt hotell. Duschvattnet kom från en tank på båtens tak i form av ett gammalt oljefat. Det var i princip samma vatten som man tidigare spolat ur toaletten med. Det pumpades upp och där fick det stå och gotta till sig tills man tog sin dusch. Jag blev ju inte särskilt förvånad att vi blev dåliga i magen efter någon dag.

Kashmir har ju annars varit omstritt ända sedan britterna lämnade Indien 1947 och den blodiga kampen om arvet efter britterna har aldrig tagit slut. Det finns ingen fred än idag utan mer av ett väpnat vapenstillestånd. Flera fullskaliga krig (tre stycken hittills) har utkämpats med Pakistan om Kashmir och som om det inte vore nog så gick Kina in i norra Kashmir för att säkra bergspassen mellan Kina och Indien 1959, åren efter att Kina annekterat Tibet och mängder av flyktingar lämnat Tibet över dessa pass. Ett antal av dessa pass ligger på över 5000 meters höjd och är väldigt svårtillgängliga. Pakistan är Kinas vän i konflikterna med Indien och de har hjälpt Pakistan att bygga vägar i de höglänta delarna av Pakistanska Kashmir. Det mesta av gränsområdena är hårt bevakade och stängda för besökare. 

På 80- och 90-talet ökade dessutom konflikterna med radikaliserade islamister från Pakistan och Afghanistan. Vi ska inte glömma att pashtoner från Afghanistan alltid har vandrat mellan Afghanistan och sommarbetena i Himalayas höga dalar så dessa länder är kommunicerande kärl historiskt. Dessa islamister var en spin off från konflikterna i Afghanistan med ryssarna efter revolutionen och de sökte skydd i grannländerna när trycket ökade i Afghanistan. Sovjet gick ju in i Afghanistan vid årsskiftet 1978-79. Indien har nu nära en halv miljon man i Kashmir för att stabilisera området, som är ett av de mest militariserade i hela världen. Kashmirierna själva som till stor del är muslimer  har en naturlig koppling till Pakistan och 1947 hade de säkert hoppats många på en förening med Pakistan men det tog en ända med förskräckelse när den hinduiska statsledningen vände sig till Indien för hjälp. Istället blev de ockuperade av indierna och det är lite ironiskt att Kashmir utmärker sig som ett av de få ställen i världen där ett mer mörkhyat folk ockuperat ett land med mer ljushyade. Indien ses ju dessutom fortfarande som världens största demokrati och i dessa dagar kan det också ses som en förmildrande omständighet att de aktivt bekämpar islamistiska jihadister. Idag vill många kashmirier snarast ha sin frihet tillbaka än att vara en del av Pakistan men många ser även fördelarna med att vara en del av Indien ekonomiskt då den indiska ekonomin har en snabbare tillväxt än den pakistanska.

Trots situationen idag i Kashmir med en väpnad vapenvila och en ockupation där tre olika regionala och globala stormakter delat på landet, där det kanske dött upp emot 100 000 i striderna över åren och där gränserna i stort sett är stängda över allt och där ett hårt förtryck av oppositionen i indiska Kashmir pågått länge, så har jag sällan hört någon internationell opinion för ett fritt Kashmir på samma sätt som det ju finns en levande opinion för ett fritt Tibet. Ibland undrar jag om det beror på att man inte haft någon Dalai Lama som talat för Kashmir men man har faktiskt nyligen fått en röst i den prisade indiska författaren Arundhati Roy som skrev De små tingens gud. I år kom så efter en lång tystnad hennes nya bok Den yttersta lyckans ministerium och den andra delen av den handlar helt om den indiska säkerhetstjänstens och armens jakt på islamistiska terrorister i synnerhet och kashmirisk opposition i allmänhet. Hon besökte nyligen Skavlans talk show men han missade helt möjligheten att prata med henne om detta, vilket kan tyckas lite förvånande. Det hade han kanske gjort om han tagit sin research på större allvar.

En majoritet av kashmirierna vill förmodligen inte höra till någon stormakt utan vill helst att Kashmir ska bli fritt. Ett fritt Kashmir med ett Ladakh utan indisk militär ockupation kunde ju dessutom vara en verkligt bra affär för Indien om det vore möjligt. Det måste ju kosta enorma pengar att hålla nära en halv miljon soldater i ständig beredskap. Vi kan ju bara erinra oss resten av världssamfundet inte orkat med att hålla ens en femtedel av den truppkontingenten i Afghanistan. Alla skulle kunna tjäna på att släppa Kashmir som knappast kan vara värt de uppoffringarna ekonomiskt som gjorts om det inte vore för dess stora strategiska betydelse och den globala jakten på islamister efter 9-11 som ju Kashmir blivit en del av. Indierna skulle nog dessutom vara än mer välkomna som turister i ett fritt Kashmir än de är idag - och ni vet Lewinsson Wood, han som gått genom hela Himalaya, han och andra skulle slippa få problem nästa gång han vill passera gränsen mellan Pakistan och Indien. Men risken är ju faktiskt också att ett militärt svagt Kashmir istället infiltreras av talibaner, Al-Qiada och/eller IS-kämpar som behöver en plats att omgruppera. Det har ju faktiskt redan skett på ett antal andra platser i världen såsom i Pakistan och Sudan (där exv. bin-Laden och Zawahiri bodde ett tag innan de åkte till Afghanistan). Inte heller Egypten har ju klarat sig undan IS-krigare som hittat en fristad i Sinai.

Indien byggde på 60-talet vägen upp till det gamla kungriket Ladakhs huvudstad Leh, som har en idag unik buddhistisk lamaistisk kultur främst för att möta det kinesiska trycket i området. En positiv bieffekt för oss blev dock att även vi som turister kunde nå området på ett par dagar istället som för tidigare då det krävdes fyra till sex veckor i jakkaravaner. Men det vi nog inte riktigt var beredda på var den släng av höjdsjuka vi drabbades av. Ladakh är ju världens högst belägna permanent bebodda område och folk bor  på höjder mellan 3500 och upp mot 5000 meter. Nedan finns även en länk med bloggbakgrund portfolio-länk till min bildportfolio om Ladakh. Den är den naturliga fortsättningen på den här bloggen och den här portfolion. 

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Translate into Google English:

Kashmir India 1978 - Kingdom of Ladakh - one of the world's centers of Buddhist Lamaism - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh  - ett av världens centrum för buddistisk lamaism". Jag använder denna blogg för att ge en mer lättläst och välformaterad text än den man kan få i portfolion. Formateringen av texten inte är lika bra där. Istället länkar jag till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1978 (42 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Högt upp i den västliga utlöparen till Himalayas ligger Karakoram-massivet med sina 10 toppar över 7000 meter. Nedanför dessa ligger det gamla kungariket Ladakh, i vad som idag är en del av delstaten Jammu och Kashmir i Indien. Ladakh kallas ofta för månlandet eller The Moon Land av indierna och det är en passande beskrivning, för det är i princip en kall karg ogästvänlig stenöken vi till stora delar talar om. En annan benämning är "Lilla Tibet". Det syftar mer på den lamaistiska buddhistiska kulturen som Ladakh har gemensam med tibetanerna.

Det bebodda kärnlandet ligger i floden Indus dalgång högt där uppe i bergen där Indus har sina källor i Karakorams glaciärer. Efter floden ligger ett pärlband av buddistiska kloster från väster till öster:  Mulbek, Lamayuru, Temis gam, Rizong, Alchi, Likir, Fiang, Leh, Sabu, She, Thikse, Chemre, Shakti, Hemis, Stakna och Mathe. Det här området är det högst liggande permanent bebodda området i världen och ligger på en höjd av 3500 - 5000 meter. Så även vi fick en släng av höjdsjukan och var utslagna något dygn efter våra ansträngande besök till klostren Chemre, Shakti, Hemis och Thikse. Det underlättar att vara vid hyfsad kondition och ung ålder om man planerar att göra ett besök.

Ladakh ligger väldigt strategiskt och genom de höga bergspassen, varav ett antal är över 5000 meter höga, har det gått karavanvägar som förbundit Kina med Indien, Pakistan, Ryssland, Afghanistan och Persien genom århundradena. Ladakh var alltså väldigt tidigt en viktig handelsknut och omlastningsplats på den gamla Sidenvägen. Det s.k. Karakoram-passet är högst och det ligger idag i Kina.  I äldre tider när trafiken var igång mellan Ladakh och Kina så måste karavanerna från Kina passera hela tre pass på över 5000 meter innan man kom fram. Några år efter att Kina annekterade Tibet och många tibetaner flytt över bergspassen till Indien, så gick Kina in i norra Kashmir och säkrade de strategiskt viktiga bergspassen.

På grund av krigen mellan först Indien och Pakistan och sedan Indien och Kina så var Ladakh stängt för resande (1947-74). Men den svåra terrängen gjorde också resandet länge omöjligt i området annat än med välutrustade Jak-karavaner och då bara under de varmaste sex månaderna på året. Det berättas att resan på den tiden tog mellan fyra och sex veckor i sexton etapper och att tibetanerna ibland tog med sig kriminella och fångar som de ville bli av med till Ladakh. De kunde ju svårligen ta sig därifrån utan att slå följe med en karavan, så på så sätt behövdes inga fängelser. På egen hand var det ju svårt att klara en sådan resa. För övrigt var kriminaliteten rent generellt väldigt låg.

Det var just efter konflikterna med Kina på 50-talets slut och början på 60-talet som indierna började bygga den strategiskt viktiga vägen mellan Srinagar (sommarhuvudstaden i indiska Kashmir) och huvudstaden Leh i Ladakh. När vi åkte den då relativt nya vägen upp till Leh från Srinagar tog den 43 mil långa resan två hela dagar. Vägen som långa stycken skurits ut ur bergsidorna var vid denna tid helt rå och oasfalterad. Det var först oklart om vägen var farbar då i maj eftersom den behövde repareras och röjas från snö efter vintern. Vägen drabbas på sina ställen av laviner och snödrev som omöjliggör resandet. Det var en hisnande och mycket otäck väg att åka på när vi väl kom iväg, med trånga mötesplatser vid skarpa hårnålskurvor där vägräcken saknades och det bara var någon halvmeter mellan bussen och flodravinerna som ofta var kilometerdjupa. Här och där låg färska spår av nedrasade stenar på vägbanan och vraken efter bussar, tank- och lastbilar samt vägmaskiner nere i ravinerna vittnade om tidigare olyckor. På toppen av detta fick vi punktering på bussens högra bakhjul i slutet på resans första dag. Vi hade tur att det inte var höger framhjul för då vet jag inte hur det gått (se bilderna)!  Jag var dock glad åt varje stopp då jag fick lite extra tid att hämta mig från min eländiga åksjuka :-).

Vi som ändå kunnat resa till detta fantastiska Ladakh står i stor tacksamhetsskuld till alla de vägarbetare som genom fruktansvärda umbäranden och sina offrade liv gjort vägen möjlig. Det berättas att det dött i genomsnitt en vägarbetare per kilometer av vägen. Den är som sagt 43 mil lång. Den berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin besökte Ladakh två gånger (under expeditionerna 1899-1902 och 1906-1908) och då var det Jak-expressen som gällde, vilket inte direkt gör den bedriften mindre. Idag har indiska militären byggt en flygplats i Leh.

Ladakh är en mycket säregen värld. Ungefär halva områdets befolkning är muslimsk (ungefär fram till den viktigaste muslimska tätorten Kargil) och den andra halvan är buddhistisk. I Kargil finns f.ö. ett krigsmonument från det senaste kriget mellan Indien och Pakistan, där några av de hårdaste striderna just stod kring denna tätort. Det buddhistiska inslaget ökar därefter markant och mycket abrupt när det första lilla klostret dyker upp i en ort som heter Mulbek. Klostret ligger vid en stor klippa och ur den har man skulpterat en stor Buddha direkt ur klippan. Vid Mulbek öppnar sig en mycket annorlunda och rent förtrollande värld - det är väldigt vackert och här i den västra delen av Indusdalen finns fortfarande en del grönt såsom aprikoslundar och mullbärsträd. Det första stora klostret man sedan stöter på är också det kanske vackraste - Lamayuru. Mot öster blir det sedan allt kargare.

Det är Indien som helt bestämmer vad som ska hända i och med Ladakh - då som nu. Leh och trafiken på den nya vägen präglades redan då 1978 starkt av den indiska armens närvaro. Men Ladakhs drottning hade åtminstone fått en plats i det indiska parlamentet Lok Sabha, som plåster på såret som den militära våldtäkten på landets huvudstad skapat. Ladakh var fattigt och underhållet av kloster och kungliga palats svårt eftersatt. Ladakhs kulturella guldålder sägs ha inträffat mellan 1533 och 1555 och det är bra länge sedan, så ska man ha råd att vårda sitt unika kulturarv, så behövs nog lite indiskt bistånd. Frågan är väl om det blir så mycket kvar till detta då Indien idag ser sig tvingat att ha en 400 till 500 000 man stark styrka på plats i Kashmir för att hålla den islamistiska oppositionen i schack. Kashmir är idag världens kanske mest militariserade område.

När det gäller faktauppgifter stöder jag mig på framförallt en källa:

The Moon land Ladakh, A travellers´guide från 1978 utgiven på Nest & Wings New Delhi

Det finns ytterligare en blogg om Kashmir med bakgrund och bilder från sommarhuvudstaden Srinagar, semesterorten Pahalgam och den lilla byn Guptu Ganga. Den når vi länken nedan:

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Translate into Google English:

Uganda 1986 - photos from a genocide - Nakaseke and Luweero after "The Bush War" 1981-85 - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85".

Portfoliobilder från 1986 (51 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund:

Jag var i Öst-Afrika redan 1972 och hade velat åka till Uganda ända sedan Hemmingway skrev om Afrikas gröna berg och Winston Churchill pratat om Uganda som "The Pearl of Africa". 1986 på våren satt jag i Nairobi och läste i tidningen the Nation att Musewenis National Resistance Army (NRA) som tagit över makten i januari samma år och drivit ut Milton Obotes trupper, äntligen lyckats skapa lugn åtminstone i landets södra och mellersta delar och att gränserna nu var öppna. I norr runt Gulu var det fortsatt problem med Joseph Konys Guds Arme och vi avråddes att åka upp dit.

Luwero-triangeln och byn Nakaseke

Att jag även kom att besöka Nakeseke som ligger mitt i den s.k. Luwero-triangeln där strider och utrensningar varit som värst berodde på att jag 1972 råkade se en propagandafilm som ISRAAID gjort när jag jobbade på ett hotell utanför Jerusalem, som Israeliska staten brukade använda för utbildningskonferenser. Jag åkte ensam men hittade en britt på tåget upp till gränsen vid Mbale som fått samma tankar som jag och det kändes bra med tanke på att jag hade den svenska journalisten Arne Lembergs öde och död 1979 under Amins sista år i färskt minne. Det fanns även en koppling till Amin och Israel vid denna tid som inte handlade om bistånd utan Israels önskan att destabilisera södra Sudan så att Jafaar Nemeiri i Sudan inte kunde hjälpa Egypten att försöka ta tillbaka Sinai-halvön som Egypten förlorade i Sexdagarskriget 1967. Av det skälet måste Obotes regering bort. Israel och USA hjälpte Amin till makten och utbildade och utrustade sedan hans arme, mot att han såg till att Israel kunde förse gerillan i södra Sudan med vapen.

Uganda har en sällsynt gräslig och brutal historia av våld mellan olika etniska grupper (stammar) och deras ledare. Det har pågått med varierande intensitet ända sedan självständigheten och Milton Obotes första period mellan 1962-66, över Idi Amins bisarra skräckvälde mellan 1971-79 och när det tog slut kom Obote tillbaka i en andra period mellan 1980-85, som blev än blodigare än mer förödande än båda de tidigare. Efter det har den nuvarande presidenten styrt under fem perioder ända fram till idag.

Folkmordet

Civilbefolkningen i både söder och norr har utsatts för rena folkmorden och under Obotes första period så drabbades främst Baganda-befolkningen i söder och väster. Mördandet under Amins period uppskattar juristkommissionen till minst 100 000 och andra källor har nämnt så höga siffror som 300 000. Många känner dock inte till att det var under Obotes andra period mellan 1980 och 1985 som Baganda-befolkningen i sydväst kom att drabbas allra värst, mycket värre än under Amin. Siffror finns på så mycket som 500 000 döda i strid men inte minst genom svält. Obote flyttade dessutom så många som 750 000 från den bördiga och folkrika s.k. Luweero-trianeln norr om Kampala där striderna mellan hans trupper och Musewenis National Resistance Army var som hårdast, till militärt övervakade flyktingläger. De som stannade kvar sågs som gerillasympatisörer och behandlades därefter. Även när jag besökte området på våren-försommaren 1986, så var Luweero-området kusligt tyst och människotomt och det trots att det tidigare varit ett väldigt tätbefolkat och bördigt jordbruksområde. I Uganda tog man tre skördar per år och innan krigen så hade Uganda potential att försörja hela den tidigare Öst-Afrikanska Unionen (Uganda, Kenya och Tanzania) med mat.

Freden 1986 - början på något nytt och hoppfullt?

Människorna hade precis börja lita på freden och flytta tillbaka när jag var där 1986 och de var verkligt glada att äntligen våga släppa ut sina barn så de kunde leka utomhus. De var också mycket glada för att de nu våga sig ut på åkrarna. Innan svalt man för att man inte ens vågade gå ut och odla jorden. Men trots att Luweero-området normalt är väldigt bördigt så hade man det fortfarande väldigt fattigt då landet var fullständigt sönderslaget av årtionden av krig.

Infrastrukturen var i mycket dåligt skick och när jag kom fram till Mbale vid gränsen måste vi lämna tåget och ta buss istället trots att järnväg normalt kunde åkas ända bort till Kasese i landets västra delar. En tågolycka hade just skett då ett passagerartåg kört in i ett transporttåg fullastat med kaffe och många hade skadats och de urspårade vagnarna blockerade linjen. Skälet till olyckan sades vara att det inte fanns något signalsystem längre eftersom kopparledningarna stulits under krigen.

Den vinnande National Recistance Army höll landet i ett järngrepp - med barnsoldater

Under bussresan stoppades vi säkert 20 gånger under resan förbi Jinja till Kampala av NRA:s barnsoldater som ibland hade automatvapen som var lika långa som barnsoldaterna själva. Men att de var ärrade erfarna soldater med en historia, trots att de var barn, var lätt att se bl.a. på hur de lärt sig att bunta ihop upp till fyra magasin med gummiband för att snabbt kunna skjuta många och långa serier. Få kunde läsa för när de kollade i passet höll de det ofta upp och ner tills de kom med sidan med fotot.

Under min tid i Uganda sköt man varje natt men det var förmodligen mest för att upprätthålla samband mellan soldaterna, då de saknade komradio. Trots det så har jag sällan känt mig så trygg som i detta land med sina outsägligt vänliga människor (trots allt jag läst om vad de gjort mot varandra under årtionden av galenskap och krig). Inte ens i Kampala, som jag då upplevde som en lite lantlig idyll genom all sin grönska och alla sina djur på gator och torg (mycket flygande hundar i träden och boskap på gatorna också) kände jag en bråkdel av den spänning Nairobi alltid bjuder på ens på nätterna. Det var märkligt befriande mitt i allt. Arne Lemberg hade verkligen otur som inte fick se den sidan av Uganda också.

Vardagen återvände så sakta under våren 1986 och gränserna öppnades igen

1986 hade våldet i stora delar just fått ett slut och man började försöka att återgå till en mer vanlig vardag. Men genom att man gjort sig av med hela den klass av affärsmän i form av 50-70 000 indier, så var landet väldigt handikappat när det gällde att få igång den internationella handeln igen.

Gränserna 1986 hade precis öppnats så att trafiken söderut från Kenya kunde komma igång. Landet var i stort behov av bistånd som de fick tidigt även från Sverige. Krigen i norr har dock blossat upp med jämna mellanrum och med dem kritiken av Musewenis regim och en del länder har tidvis varit starkt kritiska exv. Norge. Landet har lagat banden med både Israel och USA och man tar exv. emot afrikanska flyktingar som tagit sig till Israel mot hjälp med vapen och träning.

Andra Kongokriget - Uganda var det destruktiva navet kring vilket allt snurrade

Det Museweni kunnat leverera trots allt har varit stabilitet och ett visst mått av ekonomiska framsteg och Museweni är nu inne på sin femte regeringsperiod. Men kriget har inte varit långt borta under alla år vare sig det gällt Kongo, Rwanda, Tanzania eller södra Sudan där man precis som i fallet Kongo gått in ett antal gånger under åren i jakten på framförallt Konys Guds Arme (Lords Resistance Army) eller beväpnade grupper som pumpats ut och in från konflikternas Rwanda beroende på hur motsättningarna sett ut där. Detta har destabiliserat Rwanda, Kongo och södra Sudan under årtionden. En del av konflikterna har också varit ekonomiska då det gällt att få kontroll bl.a. över de för elektroniktillverkarna viktiga mineraler och metaller såsom exv. coltan/tantal och kobolt. Enligt Wikipedia har coltan-mineralet (columbit-tantalit) angivits "som en bidragande orsak till andra Kongokriget (1998-2003), en av historiens blodigaste konflikter med ett dödstal på omkring 5,4 miljoner. Illegalt utvunnen coltan har smugglats från Rwanda och Uganda för att finansiera krigen. Innan inbördeskrigen bröt sönder Uganda så utvanns kobolt även i Uganda av brittiska och kanadensiska gruvbolag exv i Kasese långt västerut mot Ruwenzoribergen i Uganda. Då jag själv besökte landet på sommaren 1986 så låg driften helt nere.

Bildlänk till bild på den gamla koboltgruvan i Kasese i västra Uganda:

https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpic.htm?ID=3626596

Politiskt förtryck eller blodiga stamkonflikter?

Det jag önskar är att ugandierna på allvar kunde ta sig ur stamlojaliteterna och istället se sig som ugandier, så att det äntligen kunde bli lugnt i hela landet. Man behöver koncentrera sig att ge befolkningen de förutsättningar man förtjänar för att kunna odla och utveckla landet istället för att hela tiden hamna i militära konflikter både internt och med sina grannar. Man behöver få lugn och ro så att man faktiskt kan få ta tillvara på de i grunden relativt sett goda förutsättningar man har. Uganda är mycket bördigt och i delar av landet kan man ta upp till tre skördar om året. Man har vattenkraft, vatten, god jord och duktiga människor och t.o.m. ett eget sedan länge etablerat universitet, men inte ens det räcker om det inte finns en fred man kan lita på i hela landet.

Uganda - inget vanligt turistland

Med undantag för gorillasafaris i Ruwenzori-bergen i väster och visst turistfiske efter nilabborre i Victoriasjön, så är Uganda inget vanligt turistland. Visst har man även där ett antal hyfsat attraktiva nationalparker men man saknar den havskust som exv. både Kenya och Tanzania och Victoriasjön, som man delar med bl.a. dessa länder lämpar sig kanske inte helt för bad med sina krokodiler och bara tanken på vattenhyacinter med sina parasiter och den bilharzia de ger får nog de flesta att helt avskriva Victoria-sjön som lämpligt badresemål. Det är synd att så få har upptäckt Uganda, för det är ett underbart vackert och intressant resmål som verkligen är värt ett besök, inte minst p.g.a. dess vänliga befolkning! ... men just det är ju en gåta för det är svårt att förstå att det har varit dessa olika stamfolk som gjort helt avskyvärda saker mot varandra ända sedan 1960-talet.

Om bildernas efterbehendlingsteknik

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i Fotosidans bildspel. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen. Ibland kan man rent av behöva öppna portfolion på nytt.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Translate into Google English:

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by - Fotosidan (www-fotosidan-se.translate.goog)

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by". Jag har undvikit att lägga denna text i själva portfolion eftersom formateringen av texten inte är lika bra där och istället länka till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1976 (35 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Kirtipur är  en märklig gammal medeltidsby i Nepal från 1000-talet, med en mycket blodig historia. Den ligger bara fyra fem km från Katmandu i Katmandu-dalen väster om Katmandus södra utfartsväg. Det berättas att Kirtipur efter upprepade försök med brutalt våld inlämmades i Gurkha-kungariket efter slaget om Kirtipur 1767. Innan dess hade byn kunnat utveckla sin särart under hundratals år. Shahen Prithvi Narayan lät efter att Kirtipur intagits skära näsorna av alla Kirtipur-bor över 13 års ålder som straff för deras motstånd.

Jag besökte främst Kirtipur och men även den lilla staden Patan alldeles öster om Kirtipur under några dagar 1976. Jag tyckte mycket om byn av flera skäl. Främst därför att den genom sitt läge högt upp på en strategisk starkt befäst bergshöjd kommit att bevara väldigt mycket av sin gamla medeltida känsla, arkitektur, livsstil och särart.  Eftersom den enligt uppgift ligger på ett hyfsat solitt berg , så har den ända fram till 2015 klarat de ofta förekommande jordbävningarna utan att förstöras, men det året hann tiden ikapp även Kirtipur.

En annat skäl var att de enda som fanns i byn på dagtid var mycket gamla män och alla dessa kvinnor som sysslade med alla sina dagliga sysslor för öppen ridå samt en massa barn. Det gjorde att det var mycket fridfullt och att jag kunde komma nära med min kamera och mitt 40mm objektiv utan några konflikter. Av männen i aktiv ålder var några få ute på de omkringliggande fälten medan andra var i Katmandu, Patan eller andra närtätorter i Katmandu-dalen på jobb.

Byn saknade fortfarande bilväg upp till själva byn när vi var där 1976 och alla måste ta sig upp via ett par enkla stenlagda gångvägar. El fanns men användes främst till byns vattenpumpar och belysning. Jag såg överhuvudtaget inga reklamskyltar i byn, vilket förstärkte känslan av att byn länge stått vid sidan av den utveckling som trots allt skett exv. i Katmandu.

Kirtipur fick officiellt status som världsarv år 2008 men mycket av byn förstördes tyvärr under den fruktansvärda serie jordbävningar (över 400 stycken) med max magnitude 7.6 som drabbade Nepal  25 april 2015. Totalt dog nära 10 000 i dessa jordbävningar i Nepal. Det finns flygfoton över Kirtipur efter katastrofen med markering av de hus som klarade sig och de är inte många.

Även andra världsarv såsom exv. Patan, som ligger på andra sidan den södra vägen till och från Katmandu drabbades hårt. Patan är precis som Baktapur/Badgaon känt för sina vackra gamla tempel runt sina respektive "Durbar Squares". Även det berömda templet Swayambu på sin höjd väster om Kirtipur med sin vackra stupa skadades delvis. Så dessa bilder är i sanning historiska för en hel del av de ni ser på dessa finns inte längre i original. Viss restaurering har skett men förödelsen var omfattande.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Translate into Google English:

Afghanistan 1972 - people and environments - before the "Catastrophe" 1978 - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Den här bloggen ger en bakgrund till min portfolio "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - före "Katastrofen" 1978".

Idag vet alla vad Afghanistan är och var det ligger efter att nu i jämt 40 år efter katastrofen - Saur-revolutionen - ha varit i medias blickfång. De här bilderna är från tiden före katastrofen, som med en smäll väckte landet ur en lång dvala det hamnat i redan efter 14-1500-talen då handelsvägarna tog andra vägar, än de haft i många hundra om inte tusentals år tidigare. Bilderna som visar folkliv och miljöer från 1972, har aldrig varit publicerade förr, men jag har använt dem ibland i min undervisning när jag var lärare.

Portfoliobilder från 1972 (66 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Den kan med fördel läsas före min andra blogg och portfolio om Afghanistan som heter "Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och om vägen till Kashmir".

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Afghanistan+1978+-+Saur+%28April%29-revolutionen+-+och+v%E4gen+till+Kashmir

Portfoliobilder från 1978 (29 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund:

Varför började jag resa och varför hamnade jag i Afghanistan?

Jag är utbildad flygtekniker och mitt första jobb fick jag som 19 åring på Linjeflyg på Bromma. Där jobbade massor av äventyrare som jobbat med hjälpflyg för FN, Röda Korset och Lutherhjälpen bl.a. Någon hade varit legosoldat och åter andra hade utnyttjat de friresor vi hade över hela världen. Under de första åren åkte jag till USA, Brasilien och Kenya. Efter en vild strejk som misslyckades och där jag var med i strejkledningen  (ja det var 70-tal :-) så tröttnade jag och skrev ut en sista resa till Israel som sedan skulle bli min bas under drygt ett år.

Jag hade nog aldrig åkt mot Indien och Afghanistan om jag inte träffat folk som var på väg dit under det år jag bodde i Israel. Jag lämnade Israel och Haifa med båt för Aten, för att sammanstråla med några amerikanska vänner i Istanbul men det drog ut på tiden så jag gjorde resan helt själv med båtar, tåg och lastbilar och bussar över den gamla Great Asean Trunk Road som haft sin sträckning i 1000-tals år. Ja det är så märkligt att man faktiskt fick åka båt även över Van-sjön mitt inne i Turkiet när man kom med tåg. Sedan fortsatte man vidare med tåget från andra sidan sjön till Tehran.

Två resor 1972 och 1978 - två portfolios

Jag har delat upp mina bilder i två portfolios. Denna som är den första är strikt från 1972. Den andra portfolion innehåller mina bilder från själva revolutionen 1978, då jag och min fru av en ren händelse råkade vara där just där och då.

Afghanistan 1970-73 - utfattigt hjälpberoende alliansfritt politiskt vaccum och buffertzon

1972 var Afghanistan ett politiskt vacuum som fungerade som en buffert mellan Sovjet Unionen, Iran och Pakistan framförallt och det gick en balansgång mellan öst och väst. Landet var officiellt alliansfritt men tog emot en hjälp man var i stort behov av från alla håll, Afghanistan var då som nu ett av världens absolut fattigaste länder med en BNP på endast 150 U$ per person och med en läskunnighet på 5-6%. Av de barn som fick utbildning var bara var sjunde flicka. Religionens grepp var mycket starkt och det fanns 15 000 bönehus och moskeer samt uppskattningsvis 250 000 mullor.

Svår missväxt, svält och statskupp - kungen avsätts

Under de här första åren på 70-talet drabbades landet svårt av missväxt (1970-73) och många svalt ihjäl i landets fattigaste och mest isolerade delar. Vintrarna i landet kan vara mördande. Inga kan överleva utan tak över huvudet som i exv. stora delar av Indien. Det var svår nöd de här åren och det ledde till att kungen störtades i en relativt oblodig kupp, av sin svåger Mohammed Dauod, medan kungen var i Italien för vård. Kungen var hyfsat populär men en svag och inkapabel regent som inte klarade av att lösa de utmaningar landet stod inför i tid. Reformer utlovades av Dauod men oron och nöden var så pass stor att det blev mest defensiv repression. Man hade bl.a. utlovat en jordreform som landets stora massa av jordlösa (ca 75 % av befolkningen) såg som ett hopp men den blev i princip inte av.

Trots situationen så såg jag faktiskt mycket lite av denna oro utan förtrollades snarast av lugnet, landets fantastiska skönhet, dess arkitektur med alla dessa enorma byggnadsminnen - alla utförda i soltorkad lera - och inte minst av alla väldigt vänliga och snälla människor jag mötte. På den här tiden var det fortfarande t.o.m. möjligt för kvinnliga turister att resa i landet utan skyddande manligt sällskap. Jag tyckte den afghanska befolkningen visade en väldigt stark integritet som var ganska väsensskild från hur jag upplevde grannländerna Turkiet, Iran och Pakistan.

Ett kulturellt rikt land med en fantastisk historia - något som tyvärr överskuggas av konflikterna

Det är synd att vi idag bara mäktar med att ha på koll på själva konflikterna och förblindas av dessa så att landets rika historia fallit i glömska. Mycket av de historiska lämningarna har förstörts under senare tid både av religiös fanatism (såsom Buddha-statyerna i Bamian) och till följd av strider både mellan utländska inkräktare och lokalbefolkning och inte minst av det förödande inbördeskriget mellan olika grupperingar av inhemska krigsherrar.

… men även klimatförändringar (som tvärtemot vad vi tror idag inte alls är något särskilt nytt) har historiskt drabbat landet hårt

Det är få som sett en del av de namnlösa glömda lämningar som finns nere i Nimrus och Helmand-området eftersom de ligger en bit från allfarvägarna (det här är Talibanland och området där de danska FN-trupperna varit stationerade) och de är fortfarande enorma. Thomas Löfström skev:

"Hela Dast-e-Margo "Dödens öken", är fylld av ruiner ..... Hur stor är staden jag passerade? Hur många timmar körde bussen med sjön på ena sidan och staden på den andra? En halv dag? Det finns ingen möjlighet. Men jag satt i bussen och såg staden före middagstid tills solen gick ner i sjön, och om vi så bara körde med en hastighet av 10 km/tim betyder det ändå 60 km. Och hela detta land är bara ruiner."

Var det försaltning av jorden som gjorde att staden övergavs eller var det Gingis Khans mongoler som även här ödelade bevattningssystemen och gjorde platsen obeboelig eller vad det helt enkelt ökensanden som sakta begravde staden på samma sätt som Timbuktu i Mali hotas idag?

Titta själva på bilderna under denna länk så får ni en liten uppfattning av vad vi kunde få möta för typer av lämningar då:
https://www.google.se/search?q=chakhansur+city+ruins&sa=N&biw=1707&bih=824&tbm=isch&tbo=u&source=univ&ved=0ahUKEwjo8Kq13_bRAhUJCywKHb7MAIs4ChCwBAgY&dpr=2.25

Hela jättestäder byggda i soltorkad lera

 Mycket finns kvar än idag av kulturarvet men en del är tyvärr sönderskjutet i striderna. Det område Löfström beskriver ligger efter stranden till den sjö som bildas i det inlandsdelta som Helmand-floden skapat. Ingen vet varför det övergivits slutligt men möjligen beror det på försaltningen av jorden. Detta område har säkert precis som Herat ödelagts av både Djingis och andra men till skillnad från denna stad så byggde man exv. upp Herat igen, så 1972 kunde man fortfarande se detta fantastiska Herat - en stor stad - då med ca 100 000 invånare helt byggd i lera. Idag ligger befolkningssiffran på ca 500 000 , så en mycket snabb urbanisering har skett som starkt drivits på av oroligheter och strider runt omkring i en osäker omgivning. Kabul som är den största staden hade på 70-talet mellan 500 000 och 750 000 invånare och idag har den svällt till runt 3,5 miljoner av samma skäl.

Jag älskar Afghanistan och blev lika golvad som Löfström, Myrdal, Charpentier och Bengtsson

Jag älskar Afghanistan som det var då främst för dess värdiga lugn och frid och dess naturs och kulturs storslagenhet och jag tycker det är verkligt sorgligt att de hur det blivit efter dessa 40 år av ständiga konflikter och krig. Jag hade unnat landet att få vakna och utvecklas i sin egen takt i fred. Då hade tilliten mellan lokalbefolkningen och de som rest till och genom det kunnat bevaras. Det kommer nog ta tid att återskapa den.

Det är svårt att gå förbi Jan Myrdal när det gäller Afghanistan och hans "Resa i Afghanistan" är läsvärd än idag trots att den kom redan 1960. Redan på bokomslaget på min utgåva från 1986 står en enda mening som väldigt väl sammanfattade hur det då var att resa i landet:

"Ett vackert land, ett rikt land, ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk kunde resa i fullkomlig trygghet."

Precis så uppfattade jag afghanernas stora integritet. De respekterade oss och lämnade oss ifred om vi inte själva sökte kontakt. Om man bemötte afghanerna på ett respektfullt sätt så fick man deras respekt tillbaka. De kändes väldigt annorlunda att resa där i jämförelse med i grannländerna Turkiet, Iran, Pakistan och Indien och det är säkert något helt annat än hur det är idag tyvärr efter 40 års oavbrutna strider.

Källor på svenska

"Resa i Afghanistan" av Jan Myrdal från 1960 är beskrivning av en resa med en liten risig Citroen CV2 i en tid då vägarna var betydligt mindre upptrampade än de senare blev med hippievandringen via Afghanistan till Indien. "Jag ville att det jag skrev skulle bidra till kampen mot kolonialism och imperialism", skriver Myrdal och på så sätt var hans berättelse väldigt tidstypisk.

Jag har följt Afghanistan sedan dess och läst en hel del av det som publicerats på svenska i bokform. De viktigaste bidragen har varit Tomas Löfströms "Landet mitt i världen" från 1976. Det är den vackraste bok jag läst om Afghanistan och det är verkligen en bok om att resa och ger dessutom en väldigt kunnig nyfiken inblick i historien fram till 1973.

För att förstå vad som egentligen hände änder kupp och revolution 1978 är dock Carl-Johan Charpentiers "Afghanistan - mellan Mecka och Moskva" en betydligt mer handfast och klargörande text. Charpentier som är antropolog har skrivit åtminstone fem böcker om Afghanistan. De finns på Stadsbiblioteket och jag har plöjt alla jag fått tag på. Även Charpentier är övertygad socialist precis som Myrdal. Han är först precis som jag själv positiv till revolutionen men precis som i alla andra kända fall så förbyttes glädjeyran efter maktövertagande snabbt i terror, förföljelser och mördande och det fick även Charpentier att senare inte en betydligt mer kritisk hållning till de afghanska kommunisterna.

James A Micheners "Karavan" är en roman från 1963, som skildrar de afghanska nomadernas liv och som även den innehåller en del annat intressant.

Från 1975 är Bengt Göran Stenslands "Afghanistan beskrivning av ett U-land". Det är en ren landöversikt från denna tid och den beskriver även maktövertagandet när kungen avsätts och Mohammed Daod tar makten.

"Afghanistan crossroads of the ages" av Masatoshi Konischi är en mer traditionell reseguide från 1963 och 1975 på engelska med en bra landbeskrivning, kartor och framförallt väldigt många och fina bilder.

"Pansjir - Fem tigrars dal" är ett välillustrerat reportage av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren inifrån Pansjir-dalen,  som Sovjet och den afghanska kommunistiska armen aldrig lyckades inta trots otaliga försök.

Det senaste som skrivits som jag läst är gamle TV4-journalisten Lasse Bengtssons "Afghanistan - om en yttre och inre resa". Den är både en krönika över Bengtssons ca två år som "informationssamordnare" för Svenska Afghanistankommittén i Afghanistan mellan 2010 och 2012 och en översikt över Afghanistans historia de senaste dryga 40 åren samt en intressant inblick i SAK:s verksamhet på plats

Utrustning, bildmaterial och behandling

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dia tagna med CT18 och CT21 film och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. De låga ASA/ISO-talen på 50 respektive 100 var då ofta en reell utmaning. Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitalt födda bilder.

Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svarar dessutom mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten och istället dra upp Fine contrast högt. Vid export har jag efterskärpt med "Bicubic Sharp". Det har tagit flera år att komma fram till en metod som fungerat. Samtliga bilder är reprofotade med 100mm makro och hanterade med direktfångt/tethering med Capture One.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet i Fotosidans bildportfolio-del. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir