Calle Forsberg, Stockholms Stadshus och dess förgyllda kronor

Stockholms Stadshus

Translate into Google English:

Calle Forsberg, Stockholm City Hall and its gilded crowns - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

En bakgrund

På platsen där Stadshuset ligger idag låg förr en stor kvarn - Eldkvarn - som tyvärr brann ner. På den tomma tomten byggdes Stadshuset - Stockholms kanske mest ikoniska byggnad - i rött grovt tegel i Medeltidsstil med ett 100 meter högt tegeltorn krönt med ett klockspel i vackert ärgad koppar som avslutas i en spira täckt av bladguld krönt med tre förgyllda kronor på toppen, som en referens till det gamla slottet Tre Kronor som brann ned 1697. Även tornet Kärnan i det gamla slottet var ju krönt med tre kronor och sol, måne och stjärnor fanns då på de mindre spirorna på slottet. Även det går igen på Stadshuset idag. Det finns de som tycker sig se uttryck för ett islamskt symbolspråk i dessa månskäror, solar och stjärnor men de influenser som ofta understryks är nog mer de italienska och de islamska mer ett tidssamband från en tid med betonad multikulturalism, inte minst inom stadens egna förvaltningar.

Arkitekten Ragnar Östberg vann den tävling som utlystes 1902 och bygget påbörjades 1911 och stod färdigt 1923 (och utfördes alltså till stor del under 1:a Världskrigets ekonomiskt pressade år vilket inte gör bedriften med uppförandet mindre) , så nästa år 2023 så är det 100 års jubileum. Stadshuset är väl mest känt för Nobelfesterna som brukar hållas med middag i Blå hallen och dans i Gyllene Salen men det är även framförallt Stockholms politiska centrum, där Stadsledningskontoret med sina hundratals anställda huserar. I Rådsalen där de politiska besluten fattas har Stockholms kommunfullmäktige sina möten var tredje måndag. Övriga förvaltningar har länge till stor del funnits även de på Kungsholmen i det s.k. Tekniska Nämndhuset medan åter andra av stadens verksamheter är spridda i andra fastigheter runt om i staden.

Jag har aldrig varit på någon Nobelfest men jag har faktiskt varit på en jättefin fest med middag i Blå Hallen och dans i Gyllene Salen med sin gyllene mosaik. Varje år innan pandemin bjöd man tidigare de som arbetat i kommunen i minst 30 år och deras partners på en fest som inte var dålig och jag var alltså där tillsammans med min fru som varit socialsekreterare i kommunen i alla dessa år.

Stadshustornet sett från Monteliusslingan vid Mariahissen på Södermalm

(Foton av Sten-Åke Sändh tagna på ca 700 meters distans med Sony A7 IV och Tamron 150-500mm optik)

Stadshusets klockspel med spira

Längre ner i texten säger Monica Salomonsson följande: "Vi ser över fastigheten regelbundet och hade ställningar uppe när vi renoverade tornet 1987, ­säger Monica Salomon och tillägger att det inte är aktuellt att renovera kronorna på ännu ett decennium – minst." Detta är alltså uttalat i Eva-Karin Gyllenbergs artikel från 2014 som jag citerat så det kanske blir i sommar 2022 eller så om man vill ha det klart till 2023 och 100 årsjubileet.

OBS!

Om ni kollar noga så ser ni en massa hål av varierande storlek i själva den förgyllda spirans bladguldtäckta yta. Det kanske trots allt börjar bli dags att fixa det på nytt.

Citat Wikipedia:

"På Stadshustornets norra sida finns på en balkong den så kallade Sankt Göransleken. Det är en figurgrupp bestående av riddaren, jungfrun, väpnaren och draken, som sommartid klockan 12:00 och 18:00 rör sig ute på balkongen under förutsättning att maskineriet fungerar, vilket inte alltid är fallet. Figurerna är utförda i målad och förgylld koppar av Gustaf Nilsson.

Samtidigt med Göransleken spelar stadshusets nio slagklockor den medeltida Sankt Örjansvisan. Klockspelet tillverkades i Nederländerna av firman Petit & Fritsen och monterades på sensommaren 1924. Den största klockan väger 3 000 kg och är en gåva från Nederländerna; den bär namnet S:t Erik, den minsta klockan kallas S:t Örjan. Hela klockspelet väger omkring åtta ton och donerades av en privatperson som ville vara anonym. Klockspelet uppfördes mellan åren 1937 och 1970 i samband med programmet Tolvslaget i Sveriges Radio och blev en sorts signaturmelodi för Stockholm." (slut citat)

Calle Forsberg och underhållet av Stadshusets gyllene spira med sina Tre Kronor 

Eva-Karin Gyllenberg som ju länge skrivit om Stockholms historia i Dagens Nyheter skrev 22 mars 2014 en artikel som hette "Nya rön om kronorna". Anna Karin som länge lutat sig mycket mot Stadsmuseets "Faktarum" med sina mycket kunniga antikvarier, när det fortfarande fanns innan museet byggdes om för några år sedan, gjorde dock en del egna sonderingar i detta ämne. 

Det Eva-Karin lyfter är en diskussion kring om betalning och risktillägg:

"En som borde veta hur det förhöll sig med betalningen är Ann Katrin Pihl Atmer, som för ett par år sedan kom ut med praktverket ”Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg”. Ann Katrin hörde av sig och berättade att arbetslaget krävde och fick (efter förhandling) ett tillägg på tusen kronor. Hon skriver att det troliga var att tusen­lappen delades mellan dem som arbetade med kronorna. En tusenlapp år 1923, då Stadshuset ­invigdes, motsvarar närmare 30 i dagens penningvärde."

"Marianne Myrman ringde och berättade att hennes pappa Nils var en av dem som arbetade med ­kronorna och Marianne, som ­föddes två år efter invigningen, fick höra fadern berätta om hur hivades upp på en bräda för att arbeta med bladguldet.

– Pappa var höjdrädd, men han berättade att det var fin utsikt där uppe.

– Att arbetet var svårt och att bladguldet var dyrt, säger ­Marianne Myrman som inte vet mer om ­ersättningen än att ”pappa fick bra betalt”.

Det tycker jag att man ska ha om man utför så svåra uppgifter.

Att det var tufft där uppe vittnar Heléne Ljung om. Hon har mejlat både text och bilder från den restaurering som gjordes i maj 1949. Hennes far Sven Gustavsson var med när dessa bilder togs. Då var timersättningen 200 kronor (motsvarar 3 500 i dag), men arbetet kunde av förklarliga skäl inte göras om det blåste för mycket. Vindstyrkan fick inte överstiga 8 meter/sekund.

Det fanns ytterligare krav, berättar Heléne:

”Den som utförde arbetet måste också vara nykterist och helst inte rökare. Arbetsförhållandena och de bristfälliga säkerhetsrutinerna framgår av bifogade bilder. Mannen på bilderna hette Calle Forsberg och kom från Ljusdal.”

Om man tittar närmare på bilden där Calle Forsberg klänger under mittenkronan ser det ut som om ­repets ena ände är fastknutet i ­stegen. Frågan är vad den andra ­änden sattes fast.

(Min anm: Den andra änden satt nog fast i det "räcke" som löper runt hela spirans nedre bas, vilket kan ses på mina bilder ovan men den övre delen ser helt osäkrad ut)

Jag ringde upp Monica Salomon fastighetsförvaltare på Fastighetskontoret med bland annat ansvar för Stadshuset för att höra när det är dags att klättra nästa gång.

– Vi ser över fastigheten regelbundet och hade ställningar uppe när vi renoverade tornet 1987, ­säger Monica Salomon och tillägger att det inte är aktuellt att renovera kronorna på ännu ett decennium – minst.

Dagens överkurs: De tre kronorna, som väger 70 kilo vardera är 220 centimeter breda och 110 ­centimeter höga. De gick under smeknamnet ”wienerbröden”. Det var väl sött?" (slut citat)

Enligt texten nedan så fanns det en grupp arbetare som arbetade med att montera kronorna i toppen av tornet men det finns bara dessa bilder på Calle Forsberg från 1938 vad jag vet hos Stadsmuseet. Jag har ju själv sett alla de bilder som funnits digitaliserade fram till 2016, då jag själv designade och utförde det mesta av integreringen av museets SQL-metadatadatabaser med det då nya Digitala Stadsmuseets DAM-system (Digital Asset Management) och skötte mycket av den efterföljande ursprungliga datakonverteringen då dessa metadata skrevs in i själva bilderna, som man numera oftast gör på många museer med bilder som ska leva på Internet.

För er fotonördar så kan det kanske vara intressant att veta att Stadsmuseet normalt har digitaliserat sina historiska bilder "as is", med vilket jag menar att de normalt inte retuscherar skador som de ni ser på dessa bilder också. Däremot snyggade man ibland till "leveransbilder" (JPEG-kopior) som folk beställde, för att exv. ha med i böcker eller andra publikationer. Faktum är att de flesta historiska bilder som som idag finns på Digitala Stadsmuseet har ursprungligen digitaliserats just p.g.a. beställningar.

Calle Forsberg under underhållsarbetena 1938. Calle var vid tillfället 23 år gammal

(OBS! enligt Stadsmuseet är bilderna tagna 1938 av en okänd fotograf på Aftonbladet)

Länk till Digitala Stadsmuseet

Historiska fotografier - Digitala Stadsmuseet (stockholm.se)

Mitt eget bidrag kring uppfinnaren och mångsysslaren Calle Forsberg

Min pappa Arthur Herman Sändh var skolkamrat med Calle Forsberg när de gick i Ljusdals Realskola och de höll kontakten under många år efter att Arthur flyttade till Stockholm. Calle besökte oss vid ett antal tillfällen på 50-talet i Skärmarbrink där vi bodde och för mig var han nog lite av en idol - ungefär som McGyver var för min son när han växte upp.

Calle var oerhört smart och kreativ och uppfann en massa saker under sitt aktiva liv. Bland annat konstruerade han en motor som han hade med sig en modell av och visade för min pappa. Han tog även fram ett rätt fyndigt avgassystem som kunde justeras. Det funkade ungefär som en trombon och man kunde genom att skjuta en rörlig del precis som på tromboner finljustera och minimera avgasljudet. 

På den tiden när det var vanligt med flaggstänger i trä, så konstruerade Calle en manick som kunde slipa av och måla flaggstängerna UTAN att man behövde fälla dem! Man satte helt enkelt manicken på flaggstängerna och sedan kördes denna upp och ner tills stången var finslipad och ommålad. Om jag inte minns fel så ställde Calle ut sin manick på S:t Eriksmässan. Att jag kommer ihåg detta beror på att vi fick fribiljetter till mässan som gick av stapeln på "Storängsbotten" vid Lidingövägen. 

Vi var flera gånger på S:t Eriksmässan och en annan gång hade Calle uppfunnit några smarta bygghissar och bygglyftar som det var meningen att man skulle sälja till byggarbetsplatser.

Ibland kom Calle i skitigt blåställ men däremellan berättade Arthur att han tjänat bra med pengar på någon verksamhet eller uppfinning han lyckats sälja och då kom han väldigt överdådigt "riggad" och sprätte omkring med käpp med "silverkrycka" och hade t.o.m. skaffat sig bil.

För oss som levde rätt normala liv blev Calle en fläkt från den stora spännande nya tekniska efterkrigsvärld där "allt" var möjligt om man bara var smart och begåvad och inte lät några tvivel, någon Jante-lag eller något dåligt självförtroende lägga några hinder i vägen. Calle var verkligen både något av en Hälsinge-kändis och en förebild för mig och mina kusiner när vi växte upp i unga år - men också en verkligt, verkligt udda fågel. Så jag tycker det är rätt kul att kunna ge Calle Forsberg en del av den "cred" jag tycker han är värd för den inspiration han varit för både mig, min pappa och mina kusiner. Det var ju orädda män som Calle som utvecklade och lade grunden till det Sverige vi känner idag, en gång i tiden.

Jag tror att han inspirerade min pappa, som ju var betongarbetare som ung, att intressera sig för Radio-TV och elektronik. Redan 1954/55- alltså före TV-apparater kunde köpas i handeln som färdiga produkter och annat än provsändningar fanns från Chalmers och KTK - så byggde han själv ihop en TV av lösa delar han skaffade hos elektronikfirman ELFA - allt mellan antenn och jord :-) - (som ju funnits i evigheter).

När TV-sändningarna startades officiellt 1956 hade vi halva kvarterets alla ungar hemma som storögt kollade på TV. Jag hade nog själv sannolikt varken utvecklat produktadministrativa och prissättningssystem åt Sveriges då på 90-talet största IT-produktdistributör eller byggt Stockholms Digitala Stadsmuseum utan Calles och min pappas exempel. Cirkeln slöts kanske än tydligare med min hypersmarte, superkreativa kusin Rustan som märkligt nog - enligt Calles exempel - faktiskt blev uppfinnare på gamla dar.

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid

Translate into Google English:

DN/Expressen - Computerization and fierce union struggle from the 70s to the present - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

"Huset som aldrig sover", kallades DN/Expressen-huset i Marieberg, där det under papperstidningarnas storhetstid arbetade 3000 personer. I förgrunden ses "Industrihuset" där grafikerna och tryckarna arbetade. Under hela markplanet fanns ett stort tryckeri i tre-fyra våningar och i våningarna över mark jobbade folk med att sätta tidningarna och gjuta tryckplåtar i bly. I  höghuset satt ledningen allra högst upp med en vidunderlig utsikt över Stockholm och på våningarna under låg administration och redaktioner där bl.a. mängder av journalister arbetade.

16 historiska bilder och ett bidrag till den grafiska industrins historia

Syfte

Det här är ett bidrag till den magra historieskrivning som finns idag på nätet kring "Direktlito" i allmänhet och införandet av denna och annan ny teknik på Dagens Nyheter / Expressen på 70-talet. Däremot finns en väldigt viktig och enormt informativ källa i bokform över den kamp DN / Expressens grafiker förde under perioden mellan ca 1970 till 1980 i boken "Typerna och den Datoriserade Draken", vilken skrevs 1981 av den lokala typografklubbens ordförande Sture Ring, som ett sorts bokslut över det tidigare decenniets fackliga kamp på DN. Framför allt är denna bok en fantastisk källa kring hur DN / Expressen-grafikerna försökte förhålla sig till det massiva datoriserings- och rationaliseringstryck den nya grafiska tekniken skapade i början och mitten av 1970-talet och som tidigare exv. i både USA och Storbritannien krossat grafikernas motstånd. Boken kan nästan läsas som en handbok i facklig kamp och är en viktig del av grafikernas fackliga historiska arv. Som sådan borde den vara viktig även för kommande generationer fackligt anslutna arbetare och tjänstemän.

Grafiker - En hotad yrkesgrupp under tryck även internationellt på 70-talet

I USA och Storbritanien valde man ut några av de största och viktigaste tidningarna där man målmedvetet bröt ned allt motstånd mot den nya grafiska tekniken. I en del fall köpte man helt enkelt ut de äldre grafikerna och i andra fall avskedade man alla för att sedan fritt kunna införa den nya tekniken, nya arbetsflödesförändringar och anställa ny och billigare personal istället för grafikerna. Ibland rundade man både grafiker och deras organisationer och lät tiden göra jobbet med att fasa ut de sysslolösa från arbetsplatserna. Efter ett tag började många dricka och då fick arbetsgivarna ett naturligt incitament att föra över dessa i den grupp som brukar benämnas "naturlig avgång".

Grafikerna på DN/Expressen i korstryck

På DN/Expressen måste grafikerna mer eller mindre samtidigt under hela 70-talet försöka värja sig mot datorisering, fotosättningens konsekvenser, hotet om samproduktion och ett rätt brutalt försök att inför MTM (Metod Tid Mätning). MTM är en metod att bryta ner arbetsprocesser i standardiserade delmoment för att kunna strömlinjeforma och rationalisera arbetsinsatser och personal maximalt. Grafikerna var med rätta rädda för att det skulle leda till att de sattes i tvångströja. Grafikernas svar på allt detta blev bl.a. att hälla bly i stämpelklockorna. Möjligen hade man blivit inspirerade av min kusin Bengt Sändh och Finn Zetterholm som 1972 släppte skivan "OBS! Täxten" (OBS! f.d. grafiker som läser detta, det är en medveten felstavning som NI INTE ska korrigera :-), på vilken låten "Orättvisan" fanns. Refrängen i den låten gick: "Häll klister i din stämpelklocka och en näve sand".

När det taktiskt kunde motiveras så "råkade" man även "av misstag" komma åt någon kant på någon pappersbana i tryckeriet när pressarna gick för fullt eller helt enkelt "byta proppar" i något strategiskt proppskåp när det var som mest "olägligt". Det brukade resulterade i brott på pappersbanan genom en stor del av valsverken, stillestånd i tryckeriet och det mycket tidskrävande arbetet att leda in papperet igen. Då blev det kanske inga tidningar på Gotland den dagen. På så sätt fick man företaget att komma till förhandlingsbordet "i lite mer konstruktiv anda". Expressens dåvarande chefredaktör Bosse Strömstedt, svarade med att öppet anklaga grafikerna för sabotage.

Efter en studieresa som DN/Expressen gjorde till nio städer i USA och där man besökte ett antal tryckerier som stod inför datorisering eller som redan genomfört den , så fick typograferna som var med på resan väldigt klart för sig hur de INTE ville ha det i Sverige. Sture Rings bok är historien om hur de lyckades med sin kamp genom en extrem facklig sammanhållning, stor teknisk kunskap och ett i grunden positivt förhållningssätt till ny teknik, samt en outtröttlig kamp för att bevara sin yrkesidentitet och sin försörjning, genom att kräva den fortbildning som krävdes för att de skulle kunna bemästra alla de nya krav de nya datoriserade produktionsmedlen ställde.

Grafiska industrin i Sverige på 70-talet

På 1970-talet fanns fortfarande en stark verkstadskultur även i och runt Stockholm. En del av dessa verkstadsföretag levde i symbios med de stora industrierna i och runt runt staden och en av dessa var den grafiska industrin. 1970-talet var ju också en guldålder för både morgon- och kvällspressen samt även veckopressen med Bonniers och Saxon & Lindström i spetsen hade väldigt stora upplagor. 1969 var DN / Expressen enligt Sture Ring Sveriges mest lönsamma företag. DN:s dåvarande ledning under Gustaf Douglas lät även de pengar tidningarna genererade jobba som finanskapital där det var möjligt att tjäna stora pengar på ett betydligt enklare sätt än att bråka med besvärliga grafiker och trycka tidningar.

Vi hade också fortfarande företag då som tillverkade alla möjliga grafiska maskiner både inom landet och runt Stockholm. Solna Offset tillverkade mindre, smidigare och enklare offsettryckpressar och NOHAB i Trollhättan byggde bl.a. de stora amerikanska Ampress-högtryckpressar på licens, som både DN/Expressen och andra större tidningar i Norden använde långt fram i tiden. Svecia Silkscreen Maskiner ute i Alby (Eriksbergs Industriområde) byggde under samma tid världsledande silkscreenmaskiner ("Sveciamatic" och den s.k. "Cylinder´n" som var den snabbaste silkscreenpress som då fanns i världen). Dessa användes till allt från tryckning av reklam, tygmönster, långtradarsläpspressar, kretskort, defrosterslingor på bilrutor, tryckta ramar på ugnsluckor samt till att breda smör på mackorna ute på Arlanda! 

Hur jag hamnade i den grafiska industrin

Jag är bl.a. utbildad flygtekniker och jobbade några år inpå 70-talet på Linjeflyg (det dåvarande svenska inrikesflyget på Bromma) men slutade efter en vild strejk där jag var en av de som representerade flygteknikerna, men även för att jag inte fick ledigt som jag ville för att resa mer. Jag började då arbeta i den grafiska industrin som maskinmontör av en ren slump och första stället var just Svecia Silkscreen Maskiner. Där kunde jag komma och gå som jag ville mellan mina både långa och många resor i Asien mellan 1973-1979, då jag var backpacker till och från. (backpacker var jag f.ö. under 15 år mellan 1971 och 1986).

INGOL och DN

Det fanns dessutom mindre företag såsom Ingenjörsfirma Olof Olsson AB i Ulvsunda Industriområde vid Bromma. INGOL var ett förvånansvärt framgångsrikt litet exportföretag som varvade exporten av grafiska maskiner, med att serva maskinerna på de större tryckerierna i både Stockholm, Sverige och grannländerna - inte minst då Norge, som hade väldigt många mindre landsortstidningar. Detta lilla företag, med endast drygt 10 anställda, tillverkade dåtidens snabbaste och effektivaste roterande häftmaskiner som främst användes för att nita ihop tabloidtidningar och bilagor i större tryckpressar med hög kapacitet. Maskinerna var genialt konstruerade av Olof Ohlsson själv och hade väldigt få kritiskt rörliga delar, som i det mesta dessutom var tvångsstyrda, vilket gjorde att de nästan kunde köras hur fort som helst. Man vann t.o.m. en viktig order vid en upphandling New York Times gjorde i mitten av 70-talet i konkurrens med dåtidens dominerande företag på tryckpressmarknaden det amerikanska GOSS.

"Direktlito" - och hur jag hamnade på DN

Jag själv jobbade på INGOL och monterade just dessa häftmaskiner ("stitchers") mellan 1977-78.  Det var genom min tid på INGOL som jag kom in på DN och kunde dokumentera en del kring övergången från högtryck till s.k. "Direktlito". Ingenjör Ohlsson var inte bara leverantör till DN utan även vän med dåvarande verkstadschefen på DN, vilket nog bidrog till att just INGOL fick i uppgift att utföra en del av konverteringarna i de gamla högtryckstryckverken som behövdes inför införandet av  "Direktlito". Detta jobb tog INGOL över vintern 1977, då vi för tillfället hade en svacka i den övriga orderingången. Vår insats bestod främst i att rostskydda de valsar som skulle komma att utsättas för den fukt de nya tryckplåtarna begöts mellan tryckningen av varje sidan. Dessa valsar förkopprades och förnicklades med elektrolys i flera steg och möjligen fanns även kadmium i vätskorna. Kadmium som användes just för att rostskydda stål vid denna tid förbjöds 1982 då det kunde ge njurskador i större doser. 

Dessa arbeten hade f.ö. DN/Expressens egen verkstadspersonal vägrat att utföra, då de som jobbat med detta snabbt blivit skadade av förkopprings- och förnicklings-elektrolyten som användes. Även jag vägrade jobba med detta efter att jag bara efter några dagars jobb med elektrolyterna fått utslag på händerna och underarmarna och börjat känna att huden hettade. Då tog de in några unga arbetslösa från arbetsförmedlingen istället. Så gick det alltså till när valsarna i tryckverken fuktsäkrades innan "Direktlito"-starten, med hjälp av arbetsmarknadens då mer skyddslösa arbetskraft som alltså fick utföra de jobb ingen annan vettig människa då ville utföra.

"Direktlito"-tekniken 

Den gamla Boktrycks- eller Högtrycksmetoden som den också kallas hade nått vägs ände vid slutet av 70-talet då den helt enkelt inte var kompatibel med "Fotosättning" och allmän datorisering av tryckeriprocesserna. De tidningar som investerat i högtryckspressar på 60-talet som DN, hamnade då i problem. Bonnier insåg att de stod inför att köpa helt nya offset-tryckpressar till DN/Expressen och det ovanpå de 200 miljoner datoriseringen tydligen kostade. Det var en kostnad som var väldigt stor även för ett mycket lönsamt storföretag som DN, men turligt nog hade fler sett dessa problem komma, så på Västerbotten Kuriren fanns då en genial tekniker som hette Östen Lindqvist från Bjurträsket Norsjö, som löste samma typ av problem på VK. VK skyddade metoden med ett patent som de sedan sålde till andra tidningar med samma problem. Enligt Sture Ring så var det grafikerna som förordade "Direktlito". En del i företagsledningen ville satsa på nya mer automatiserade offsetpressar också för att kunna göra sig av med en stor del av tryckarna.

"Direktlito"-tekniken gick ut på att man helt enkelt använde offset-plåtar i i de gamla högtryckpressarna. Plåtarna spändes fast i en sadelformad distans av aluminium, som fyllde ut mellanrummet mellan tryckvalsarna och plåtarna så att totala tjockleken kom att motsvara de gjutna plåtarnas. Istället som i offset maskiner där plåtarna först går mot en gummivals som i sin tur sedan går mot själva pappret, så gick vid "Direktliton" plåtarna direkt mot pappret. Både offset- och "Direktlito"-trycket sker i "samma plan" och  de delar av plåtarna som fuktas av fuktverken som monteras in i de gamla tryckverken gör att färgen bara fäster på den del som inte "sugit åt sig" vatten.

Genom "Direktlito" kunde de gamla NOHAB Ampress-pressarna hos DN byggas om så de fick sin livstid fördubblad (från 15 år till 30) vilket sparade DN verkligt stora pengar. Östen Lindgren från Västerbotten Kuriren hyrdes även in som konsult av DN under ombyggnaderna. Pressarna kördes med högtrycket mellan 1963/64 till 11 april 1978 då "Direktlito" och fotosättning infördes, vilket är alltså är ca 15 år. "Direktlito"-tekniken användes sedan ända fram till 31 september 1992, vilket är ytterligare 15 år. Efter det trycktes tidningarna på DNEX-tryckeriet i Akalla med offset-teknik istället.

Mina bilder från DN

Att jag kom att ta dessa nu historiska bilder berodde på flera saker. Varken jag eller några andra politiskt intresserade i Sverige vid denna tiden hade kunnat undgå den stenhårda arbetsmarknadskonflikt, som då pågick på DN mellan främst grafikernas lokala fackklubb och Bonniers ledning och DN / Expressens ledning. Företaget ville rationalisera och datorisera så fort som möjligt och grafikerna på DN förstod tidigt att en del av planerna också innefattade att göra sig av med en självmedveten rätt bildad och svårhanterad arbetararistokrati, som dessutom både hade ordet och satt på en inte föraktlig maktposition genom att de kontrollerade de kritiska delarna av produktionsprocessen. Det var grafikernas medlemmar som i praktiken ofta avgjorde om det skulle komma ut några tidningar eller inte och det var en situation som företagsledningen tyckte var fullständigt otänkbar att leva under någon längre tid. De ville verkligen göra sig av med grafikerna för gott. Grafikernas makt kom ytterst ur det faktum att de tryckte extremt störningskänslig "färskvara" som helt enkelt var osäljbar dagen efter. 

Det var annars en ren tillfällighet att jag kom att hamna mitt i detta, när INGOL placerade mig och mina arbetskamrater i tryckeriet bl.a. för att bl.a. förbereda och bygga om NOHAB-pressarna för s.k. "Direktlito". Eftersom jag snabbt förstod att jag hamnat i ett veritabelt historisk slag om hur den grafiska industrins omvandling skulle gå till både på DN/Expressen och i övriga landet, så gick jag så fort jag hade lite slack i mina egna uppgifter runt och pratade med grafikerna och fotograferade det jag tyckte var intressant. Idag är jag väl lite förvånad över att de faktiskt lät mig hålla på med mitt dokumenterande. Jag kan inte minnas att någon enda hade några invändningar mot det. Jag visste redan då att jag ville bli lärare och jag har använt både dessa bilder och många andra genom åren i min undervisning. Bilderna har dock aldrig tidigare publicerats i andra sammanhang.

Alla dessa bilder är ursprungligen tagna med Agfa CT 18 och 21 (ISO/ASA 50 resp 100). Därefter har de efter drygt 40 år reprofotats och givits en brun ton.

Bly - Tryckplattor - ... och Blypumpen

Första numret av Dagens Nyheter kom ut 23 december 1864 som målningen är daterad med nere till höger i bild. Målningen har förmodligen flyttats från tidningskvarteren i Klara till de nya tidningshusen i Marieberg. Tavlan visar dåtidens tryckeriförfaranden. Notera de två grafikerna i förgrunden som sysslar med ombrytning av tidningssidorna i den ram ("ett skepp") som ligger på ett klassiskt stadigt tryckeribord i hyvlat gjutjärn. I princip så användes fortfarande denna metod att montera sidorna, ända fram tills fotosättningen ersatte "stilmetallen/blyet" i tryckprocesserna. Det är faktiskt mer än 113 år mellan ombrytningen på bilden ovan och det jag såg på DN / Expressen ända fram till "Direktlito" och "fotosättningen" infördes fullt ut i april 1978.

Skillnaden var dock att på tavlan med 1864 års teknik, använde man ramarna direkt som de monterats vid boktryck/plantryck. I Marieberg 1978 gjordes fortfarande avdrag i papper från ramen, dels för att kolla kvaliteten på trycket och dels för att sedan kunna fota av avdraget och skapa ett negativsjok som sedan kunde skannades och skickades till tryckeriet i Jönköping. Där tog man sedan fram offsetplåtarna till de nya GOSS-offsetmaskiner man redan skaffat dit. I Jönköping jobbade företagsledningen bakom ryggen på grafikerna i Stockholm med att försöka rationalisera bort en stor del av tryckarna och flytta kontrollen över tryckprocesserna till arbetsledarna istället men det blev det stopp för, när grafikerna fick nys om vad de höll på med. Grafikerna i Jönköping kontaktade nämligen grafikerna i Stockholm och berättade vad man höll på med i Jönköping.

I Marieberg med sina rotationshögtryckspressar tvingades grafikerna (stereotypörerna) istället skapa gjutmatriser till gjutmaskinerna. Det gjordes genom att under stort tryck pressa ett fuktigt värmebeständigt kartongliknande material mot ramens typer och klichéer för att få fram matriserna. Matriserna spändes sedan fast i ett sadelformat fäste i gjutmaskinerna före gjutningen.

Här en ca 20 kilo tung tryckplatta. I detta fall för tryckning av två Expressen-sidor i tabloid-format. När man tryckte DN på den tiden så täckte en tryckplatta in endast en tidningssida, då ju DN hade ett dubbelt så stort fysiskt format som Expressen.

Blyplattorna

Skälet till att man övergick till gjutna sadelformade tryckplattor var förstås att de rotationspressar som man köpte på 60-talet till Mariebergstryckeriet var väldigt mycket snabbare än plantrycket. Det bara dånade ut tidningar tryckeriet när allt gick på full fart och i Marieberg trycktes då, beroende på dag ca 390 000 DN och 460 000 Expressen.

Baksidan var dock att när man gick ifrån det gamla historiska "boktrycket" som i princip sett likadant ut sedan senmedeltiden och införde rotationspressar, så måste man gjuta sadelformade tryckplattor istället, vilket ledde till flera nya moment i arbetsprocessen. När handsättningen ersattes av maskinsättningen och rotationspressarna kom blev hela tidningsproduktionen verkligen industriell.

"Blypumpen" eller "Dahlins fontän"

Med industrialiseringen av tidningsframställningen kom ibland en viss ingenjörsmässig hybris och sådant har ofta roat och i viss mån stärkt folket "på golvet" på DN / Expressen. Sture Ring hävdar bestämt att grafikernas respektlösa hållning till företagsledning och teknisk ledning till en icke ringa del kom sig av de erfarenheter man fått under åren genom att tvingats leva med dessa beslut och deras praktiska konsekvenser.

Blypumpen var möjligen det bästa exemplet på detta. Efter en studieresa till USA hade den tekniska ledningen beslutat att installera världens enda slutna femvåningar höga stilmetallkretslopp. Detta pumpade upp den smälta stilmetallen hela fem våningar upp från smältgrytan i rullkällaren, (där allt papper förvaras och hanteras), till femte våningen där gjutmaskinerna stod. Det gick länge bra, men stilmetallen är mycket tung och trycket i rören blev mycket stort. Flödet genom rören slet till sist hål i de försvagade rören.

- Sommaren 1970 inträffade så "läckan i skåpet" som resulterade att tre ton bly rann ut och stelnade i de rullspår som gick i golvet och som var avsedda för att transportera de tunga papprullarna till tryckverken. Spåren fick rensas av folk med gasbrännare och ansiktsmasker, för att kunna användas igen. 

- En vecka senare så var det dags igen och då rann blyet in bland elkablarna i tryckeriet och orsakade kortslutning.

- Den tredje incidenten döpte grafikerhumorn till "Muggsprutan", då ett rör sprang läck i taket inne på en toalett!!! som lyckligtvis inte användes vid tillfället.

- Året efter överhettades smältgrytan till 1000 grader vilket deformerade den helt och det ledde till en brand i rullkällaren som om den nått pappersrullförrådet mycket väl kunnat leda till att både Industri- och Kontorshuset brunnit upp. Den branden var mycket svår att komma åt och tog hela två år att släcka. Smältgrytan som innehöll både ett innerkärl och ett ytterkärl blev helförstörd och måste bytas och det var ren tur att ytterkärlet inte sprack helt det med.

Efter alla dessa incidenter döpte grafikerna helt respektlöst "Blypumpen" till "Dahlins fontän" efter namnet på tidningens dåvarande tekniske chef, som var ansvarig inte bara för både blypumpens konstruktion och drift utan även för de säkerhetskontroller som skulle förhindrat dessa olyckor. Minnena av dessa tekniska skeppsbrott tog man också med sig in i de förhandlingar man tvingades ta med företaget om den nya tekniken.

Datorisering och "Direktlito"

En ny och bättre arbetsmiljö

När "Direktlito" infördes våren 1978, så innebar detta att man kunde börja göra sig av med sättmaskiner, gjutmaskiner och allt som hade med blyet att göra. Den farliga blypumpen kunde man börja montera ned och man slapp äntligen den tunga och mycket ohälsosamma hanteringen av bly, de tunga "skeppen" och blytryckplattorna. Som ni kanske kommer ihåg så pumpades blyet hela vägen upp till femte våningen i Industrihuset där gjutningen skedde och när plattorna gjutits så forslades dessa sedan ner med paternosterhissar till tryckeriet, där man lade dem på ett transportband som gick i tryckeriets golv fram till tryckpressarna. Väldigt mycket logistik var det och det kan ju tyckas väldigt ineffektivt, men möjligen kunde arbetsflödena rättfärdigas av utrymmesskäl. Det fanns möjligen helt enkelt inte plats för ombrytning i ramar och gjutningsverksamheten i källaren.

Om blyet hos Dagens Nyheter varit högtryck, maskiner, smuts , oljud och verkstadsslammer i drygt ett sekel, så gav datorisering, terminalarbeten och fotosättning m h a pappersmallar och med texter och bilder från "datalakan", en möjligheter till en mycket renare, tystare, mer kontorslik och mer hälsosam arbetsmiljö - åtminstone i de övre våningarna i Industrihuset. Men observera detta steg innefattade inte layoutarbete på terminalerna då det skulle ta ytterligare några år innan det första industriellt användbara Desktop Publishing-programmet såg dagens ljus.

DN/Expressen och alkoholen - "Lucköppningen i tryckeriet" lagom till Advent

Tidningsvärlden har varit känd för att vara alkoholliberal och DN/Expressen var sannerligen inget undantag. Många är de journalister som haft problem med spriten och som fått hålla på så länge de levererat. När de slirat väl mycket har man "patchat" upp dem på "torken" så de kunnat återgå lite senare i tjänst igen. 

Även bland grafikerna fanns uppenbara problem som visade sig helt öppet, inte minst i tryckeriet. Före Jul under Advent 1977 så var stämningen hög på både "kröken" och lösningsmedel, inte minst bland de som hade till uppgift att hålla maskinerna rena. Det var ett gäng äldre gubbar som lullade runt maskinerna i makligt tempo även med DN/Expressen-tryckeriets mått mätt. Med jämna mellanrum skrek någon "Lucköppning gubbar!!". Som ni säkert förstått redan så handlade det inte om att samlas kring Radiohjälpens Adventskalender i något barnprogram på TV, utan det var istället kodorden för att samlas vid något av omklädningsrummens skåp där man förvarande brännvinet. Det här var i och för sig inget unikt inom industrin, för på 70-talet levde fortfarande en rätt väl impregnerad spritkultur kvar på många verkstäder också. Den "inkilningskultur" som avslöjats i bl.a. ishockeyklubbar 2021 hade funnits i många decennier även i verkstadsindustrin.

Konflikter kring uppstartsproblemen

Grafikerna hade varnat för ett antal saker med den nya tekniken. Bland annat befarade man en betydligt sämre tryckkvalitet. Sättarna varnade även för avstavnings- och språkfel när mycket av det förväntades att skötas mer eller mindre automatiskt i ordbehandlarna. Deras farhågor kom snabbt att besannas då inkörningsproblemen var mycket stora i början. Många ton tidningspapper gick rakt ner i källaren som "mackel" och plåtarna som var framtagna för att gå mot offsetspressarnas gummivalsar höll inte alls på samma sätt när de istället kördes direkt mot pappret, som "slipade" plåtarna betydligt mer än gummit. Det tog ett tag att reda ut och åtgärda detta med slitstarkare plåtar. Grafikernas farhågor kring en ökning av de språkliga felen brydde man sig till stor del inte om på företaget och ledningen fick nog rätt i sina antaganden att tidningsläsarna nog ändå skulle vänja sig vid detta.

Konflikter kring vilka som skulle göra vad bl.a. mellan grafikerna och journalisterna

Den bättre miljön var en stor vinst för alla och det måste även grafikerna känt fast deras ställning i grunden hela tiden varit hotad av den nya tekniken men kampen var ingalunda över fast grafikerna lyckats hyfsat väl ändå med att genom fortbildning skaffa sig en del nya färdigheter som gjorde att de kunde få in "sitt folk" även i terminalarbetet. Detta var ingalunda självklart då förtaget inget hellre ville än att göra sig av med grafikerna och anställa nya billigare, mer lätthanterliga och möjligen flinkare unga tjejer som terminalarbetare. Sättmaskinerna var ju historia och grafikerna såg det som självklart att de skulle fortsätta skriva in texterna i tidningen m h a datorterminalerna, även om det inte skedde i bly. Här kunde det gått illa för grafikerna, då det först uppstod en svår konflikt mellan journalisterna och grafikerna om vem som skulle skriva in texterna i systemet. Företaget försökte utnyttja detta men de gick på pumpen då grafikerna och journalisterna till sist insåg att de båda skulle förlora på interna konflikter. I princip så enades man om en kompromiss på DN / Expressen, där endast texter som kom in sent fick skrivas in direkt av journalisterna. På många andra ofta mindre tidningar, blev det ändå så att journalisterna kom att ta över delar av grafikernas jobb.

Översikts vy över DN / Expressens datorrum våren 1978 efter fotosättningen införts. Notera de stora minnesenheterna till höger i bild. Så här idag tycker jag nog det är lite konstigt att man släppte in mig där. Det hade man nog inte gjort idag.

Detaljbild över datorerna i datorrummet

Terminalarbete efter att datorisering och fotosättning införts. Terminaloperatörerna skrev in texterna som sedan skrevs ut på s.k. "datalakan" inför den slutliga manuella monteringen på sidmallar av papper.

Exempel på hur ett "datalakan" kunde se ut när det skrivits ut. Nästa steg var att montera brödtext och rubriker på sidmallen

Här monteras ett par Expressen-sidor med hjälp av mall, skalpell och klister av omskolade grafiker, ett jobb som i princip motsvarade den ombrytning som skedde med blytextrader och bildklichéer och stålramar tidigare. Under denna tid utbildades de gamla grafikerna för sina nya roller i de nya arbetsflödena och man hade inrättad en intern fortbildnings- och yrkesskola i Svenska Dagbladets hus i fastigheten bredvid. Det var denna omfattande omskolning som till sist gjorde att grafikerna på Dagens / Nyheter Expressen till stor del lyckades behålla sina jobb och sitt yrke även om det ofta i grunden förändrats när det kom till arbetsinnehållet. 

När sidan var färdigmonterad, så reprofotades den i en reprokamera och ett av mina bidrag till DN denna tid var att flytta en av företagets stora reprokamera, samt att flytta den dokumenthiss som användes för att skicka ner de framkallade negativsjoken till den avdelning som gjorde tryckplåtarna och som skannade negativen som skulle överföras till tryckeriet i Jönköping. Även grupperna stereotypister/kopister hade omskolats för att kunna ta ansvar för sin del av de nya arbetsflödena

Exempel på framkallat negativsjok. Dessa skickades via skanner till tryckeriet nere i Jönköping där de gjorde offsetplåtar till de GOSS-offsetpressar man hade där och i Marieberg användes negativen för att ta fram plåtarna som användes i de gamla NOHAB-maskinerna som byggts om till "Direktlito"

Här en bild på en tryckplåtlinje som man färdigställde "Direktlito"-tryckplåtarna i

Till sist den färdiga offsetplåten som sedan skickades ner till tryckeriet

I de ombyggda tryckverken hade man ersatt de gamla blytryckplåtarna med fasta distanser i aluminium monterade på tryckvalsarna. På dessa spändes sedan offsetplåtarna fast. Tryckarna fick därigenom en viss förbättring i arbetsmiljön när de 20 kilo tunga högtrycksplåtarna kom bort. Däremot blev jobbet möjligen slabbigare då man förde in fuktverk i tryckverken. Detta fick även till konsekvens att en del vatten faktiskt ställde till problem med rost i rullställ och tryckverk.

En bild på de gamla av NOHAB licensbyggda Ampress-högtryckspressarna som byggts om för "Direktlito". Tre av tryckeriets fyra "våningar" är synliga och under golvplåtarna finns rullhållarna med pappersrullarna. Ett sånt här tryckeri är en väldigt stor anläggning. Efter år 1993 och 30 totalt i drift, så slutade man använda dessa maskiner när man flyttade tryckningen till nya offsettryckerier i Akalla där man numera samtrycker inte bara Bonniers nyhetstidningar.

Just samtryckningen var en verkligt het potatis under kampen på DN / Expressen på 70-talet och för många radikala grafiker och en stor del av den socialistiskt färgade allmänheten var det en fullständigt otänkbar tanke då att trycka exv. Aftonbladet eller Stockholmstidningen tillsammans med borgerliga tidningar. Frågan har numera helt tappat sin politiska laddning, även om grafikerna kämpade hårt i decennier för att kunna bevara kontrollen över tryckaryrkets arbetsinnehåll men i dagens moderna offsetmaskiner så sker väldigt mycket av det som legat i tryckaryrkets yrkesinnehåll med automatik. Tryckaryrket finns självfallet kvar men arbetsinnehållet är starkt förändrat.

Även arbetet i packsalen datoriserades och automatiserades men här var det åtminstone en del som upplevde att de fick lite intressantare arbetsuppgifter enligt Sture Ring. 

Här kom till slut tidningarna ner via transportbanden till "stackers" och buntmaskiner, där de packas, märktes, buntades och matas ut i transportburar rakt ut till väntande lastbilars flak.

Facit efter det första teknikskiftet 1978

Hur gick det då om man ska försöka sammanfatta?

Ja grafikerna på DN/Expressen lyckades i stort med väldigt mycket. De lyckades verkligen genom sin unika sammanhållning, sin relativt sett höga bildningsnivå i egenskap av att de tillhörde landets verkliga arbetsaristokrati och en verkligt driven facklig lokalorganisation att försvara sin yrkesstolthet och ett arbetsinnehåll man kunde acceptera. Man fick även en sänkt arbetstid till 36 timmar/vecka. På många sätt är grafikernas kamp på DN /Expressen ett verkligt föredöme för hur man som arbetstagare kan agera för att hävda sin kollektiva rättigheter på arbetsmarknaden - MEN, det är också viktigt att förstå att grafikerna i detta sammanhang också levde under villkor som många andra grafiker inte gjorde i exv. de företag som inte var lika ekonomiskt starka som DN och som inte tryckte extrem färskvara som man gjorde i Marieberg. 

Negativa effekter av grafikernas kamp på DN/Expressen

Grafikerna på DN/Expressen var inte alltid så väl sedda exv. bland de som jobbade på de tryckerier som tryckte veckotidningar och månadstidningar. Ett av skälen var just att de hade betydligt bättre förutsättningar att driva upp löner och förbättra sina villkor än de som jobbade på "civiltryckerier" och de stora veckotidningstryckerierna. Jag arbetade flera skollov i tryckeriet i Bonnierhuset på Torsgatan, hos Åhlén & Åkerlund som var Bonniers veckotidningsförlag, när jag gick på Universitetet under 80-talets första år. Även det var ett riktigt stort tryckeri där man använde både djuptrycks- och offsetpressar. Idag finns det tryckeriet inte kvar och det finns inte deras dåtida största konkurrent Saxon & Lindström heller, som låg vid Sveaplan vid Norrtull.

Överallt där den nya tekniken infördes fick veckopressens arbetsgivarna nya möjligheter att helt enkelt runda både grafikerna och deras lokala organisationer. Nu kunde man helt enkelt skicka över sitt data till helt andra och billigare tryckerier istället och det var precis vad man gjorde. Tidningen SE var väl en av de först att tryckas utomlands (Finland om jag minns rätt) och andra svenska veckotidningar har jag för mig trycktes i Ungern - åtminstone under en period. På så sätt fick grafikernas i Mariebergs framgångar negativa effekter för de flesta andra som inte tryckte färskvara eller hade dåligt organiserade lokala fackföreningar. Någon större hjälp hade de inte heller att vänta av LO och Grafiska Förbundet för LO:s överordnade uppgift var precis som vid den vilda strejken på LIN jag deltog i, att försöka lägga lock på alla vilda konfliktyttringar.

Nästa stora teknikskifte - den fullständiga datoriseringen 1993 och samproduktionen

Det andra steget i datoriseringen - Fullständig datorisering och Samproduktion

I artikeln "Nya tekniken har erövrat DN" av Roland Gyllander, så berättade han i slutet av 1993 om den största omläggningen någonsin av tidningstekniken hos DX/Expressen.  Den innefattade inte bara en fullständig övergång till datoriserade grafiska processer, där pappret i processerna helt rationaliserats bort, utan även om att höghuset i Marieberg tömts på DN-folk och hyrts ut till andra företag, medan de som är kvar på företaget efter omläggningen istället flyttats in i det gamla Industrihuset. 

Det gamla tryckeriet hade monterats ned och istället hade all tryckning flyttats till en jättestor tidningsfabrik (DNEX) i Akalla. Det behövdes nu betydligt färre tryckare i de moderna mycket mer automatiserade nya offsettryckpressarna, så tryckarna hade hamnat under ett stenhårt rationaliseringstryck vid denna övergång och nära hälften fick gå i samband med flytten.

De grafiker som inte köpts ut eller tvingats iväg på annat sätt med "naturlig avgång", som det brukar heta, hade än en gång tvingats till fortbildning. Denna gång för att kunna sätta tidningarna och sköta sidombrytningen m h a Desktop Publishing-program som Quark Express, som länge fullständigt dominerat ute på tidningarna och fotoredigeringsprogram som Photoshop. Resultatet av deras arbete skickades nu digitalt från Marieberg till Akalla-tryckeriet och de andra tryckerierna man hade i landet.  

Papperstidningarna och tryckerierna på 2000-talet

"GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch (GS facket) är ett ganska nybildat fackförbund kan tyckas då det grundades 2009, men sanningen är att GS facket bildades genom en sammanslagning av flera olika fackförbund som därefter upplöstes i och med synergin. Arbetstagarorganisationen som driver sina frågor inom LO, är till för anställda inom träindustri, skogsbruk samt grafisk design och har drygt 50,000 medlemmar runt om i landet. Exempel på yrkesgrupper som fackförbundet arbetar för verkar inom: virkesmätning, tapetfabriker, sågverk, screenföretag (silkcreen-företag? min anm.), pappersemballagefabriker, påsfabriker, bokbinderier, annonsbyråer, pre-pressföretag och lyxpappersfabriker."

Konflikterna i mars 2003 i Akalla

Fler och fler för varje år hade börjat läsa nyhetstidningarna digitalt och färre och färre papperstidningar behövde tryckas. DN ville rationalisera så pass tidigt som 2003 på Bolded Printing, som DNEX döpts om till 1998. Dessutom hade man svåra tekniska problem som gjorde att tidningen inte kom ut alla dagar och företagsledningen anklagade tryckarna för att "maska". Tryckarna svarade med att de ställts inför en massa specialkrav som gjort man tvingats frångå sina rutiner bl.a. kring hur man brukade dra pappret genom valsställen. DN ville både avskeda 29 personer och förlänga arbetstiden och tryckarna protesterade på de sätt tryckare brukar protestera. Det gick så långt att DN hotade med att helt sluta trycka hos Bolded Printing och istället lägga ut all tryckning av DN/Expressen på andra tryckerier runt Mälardalen och de förhandlade om samarbetsavtal med UNT, VLT och några tidningar till för att sätta kraft bakom orden. Till slut kunde man tydligen kompromissa så pass att tryckningen av DN och Expressen kunde fortsätta ett tag till i Akalla. 

2012 till 2017

2012 installerades några nya snabbare och mer effektiva tryckpressar hos Bolded och de hade en kapacitet på 90 000 ex i timmen. Ursprungligen hade Akalla-tryckeriet 400 anställda men fortlöpande upplagenedgångar och rationaliseringar hade 2017 krympt personalstyrkan till ca 180 personer. Den siffran kan också ställas mot bemanningen i Marieberg, som var 750 personer totalt i det gamla högtryckstryckeriet, under blyets storhetstid. Upplagan hade dessutom år 2017 krympt till 150-200 00 ex, vilket är en halvering mot upplagorna under guldåldern, vilket med de nya pressarna kunde tryckas på ett par timmar. Idag är denna upplagesiffra förmodligen betydligt mycket lägre för övergången till den digitala DN / Expressen har accelererat på senare år.

Kommer papperstidningarna överhuvudtaget överleva?

I början av januari 2022 stod det att läsa i DN att det rådde svår pappersbrist generellt, då de pappersbruk i Finland som normalt brukade leverera 50% av allt tidningspapper vi använder i Sverige, hade svårt att leverera. En del analytiker menar att allt mer av pappret nu går till emballage i en tid av exploderande Internet-handel. Detta har drivit upp papperspriserna så pass att en del lokaltidningar nu tvingas ge upp och det är ju bl.a. en del av dessa som fyller ut en del av överkapaciteten tryckeriet i Akalla haft. Även bokförlagen flaggar för högre priser p.g.a. dyrare produktionskostnader. 

I vår familj har vi alltid föredragit DN i pappersform, men till följd av allt strul vi haft med papperstidningen den delen av året vi bott ute på öarna i Skärgården, så vi har vi istället försökt köra digitalt då. Men DN:s hopplösa hantering av autogiro, när man säsongsmässigt går från papperstidning till digitalt och vise versa, har gjort att även jag nu vill avsluta pappret. Dessutom kostar papperstidningsprenumerationen nästan 600 kr per månad nu (innan papperspriserna stigit) och det är rätt mycket pengar. (Den digitala kostar väl ungefär hälften.) Frågan är om DN verkligen kommer kunna höja prenumerationspriserna för papperstidningarna ännu mer utan att tappa ännu fler papptidningskunder. För 600 kan man väl få både en prenumerera på digitala DN och både Spotify och Netflix. Så jag tror det är tveksamt.

En del hoppas ju dessutom att skogen ska lösa i princip alla våra framtida miljöproblem och det kommer ju innebära allt hårdare konkurrens om skogsråvaran och det bådar inte gott vare sig för tryckare eller tryckerierna. Står vi nu till slut inför en helt ny epok, där DN i pappersformat nu i rask takt faktiskt kommer fasas ut och  försvinna efter 158 år för att den helt enkelt blir för dyr? Det jag skrivit ovan känns ju mer och mer som en dödsruna över en epok som nu faktiskt på allvar är på väg att ta slut.

En tid helt utan papper

Fullständig integration och automation med DAM- och CMS-system

Sedan man fullständigt datoriserade 1993 så har helt nya möjligheter öppnat sig inte bara för DN / Expressen, utan för alla tidningar som tjänat pengar under tiden och haft råd att följa med den snabba utveckling av nya typer av mjukvara. Idag är det möjligt att bygga enormt effektiva arbetsflöden både för bild- och texthantering, som binder ihop hela stora företag som DN/Expressen i ett enda kommunicerande sammanhang - som i ett enda gemensamt blodomlopp av data.

Många har nu generella "Enterprise DAM-system" som med hjälp av metadata kan göra alla typer av data som både bild- och textobjekt möjliga att söka och hantera i ett enda sammanhang i hela företagen. Det gör det även möjligt att kunna styra dataflödena med tidningsinnehållet helt automatiskt mha XMP-metadata. Bilder och text flyter på många tidningar idag in från fotografer och journalister via DAM till redaktionerna som matar- och styr webbtidningarnas layout med s.k. CMS-system (Content Management System)  På vägen in sker dessutom ett visst automatiskt efterarbete med bilderna i dessa DAM-system innan de är färdiga för användning.

Hur dessa system ska konfigureras och fungera är inte helt självklart. Det är fortfarande ytterst en maktfråga. Redan under "Direktlito"-tiden stod en strid om bl.a. hur den tidens redaktionssystem skulle fungera. Företaget ville att dessa system skulle separeras från grafikernas inflytande om man får tro Sture Rings skrivningar och grafikerna ville istället att alla system skulle vara mer öppna och integrerade och knyta ihop de olika processerna istället. 

En klassiskt satt och ombruten DN eller en modernare DN med mer webbanpassad layout och funktion

Hittills har det inte varit en fråga om antingen eller på DN utan om både och. Det jag menar är att alla vi som har digitala DN idag, fortfarande välja mellan att läsa den s.k. e-DN eller DN.SE. e-DN ser fortfarande på Internet, exakt ut som papperstidningen - uppslag för uppslag - om man läser den på en större skärm. Det innebär att den i grunden är designad precis som en tidning var redan på 1800-talet eller för den delen om den satts med Desktop Publishing-mjukvara som Quark Express när den tekniken började användas på tidningarna i skarven mellan 80 och 90-talen. Det är den klassiska tidningslayouten som fortfarande lever och utgör det verkliga arvet från den gamla blytiden och grafikernas storhetstid. 

DN.SE däremot är DN:s mer moderna, flexibla och mer "skrollvänliga" Internet-version. Det är så nästan alla nyhetstidningar ser ut nu på Internet. Tidningar som ofta skapats med CMS-system kopplade till DAM-system och som drivs av nya yrkesgrupper sprungna ur Internet-publishing som exv. webbdesigners. 

Jag undrar verkligen om DN kommer fortsätta att underhålla två så pass olika uttryck på Internet även i framtiden när papperstidningarna gått ur tiden. Nackdelen med den klassiska DN är ju dessutom att den fortfarande måste leva under den klocka som pappersnyhetstidningarna alltid haft att leva med, där man med en jätteansträngning varje dygn med viss vånda och deadlinestress klämmer ur sig ett nummer per dygn.

Med webbtidningarna så kan man leva med ett mycket mer flexibelt arbetsflöde än med det klassiska tidningsformatet och gör man sig av med pappret och anpassar sig mentalt till en ny verklighet så kommer man kunna spara mycket stora belopp. Man kommer säkert förlora en del äldre prenumeranter men man slipper all praktisk hantering som att driva dessa tryckerier, ha massor av personal i ohälsosam och dyr skiftgång. Driva en massa idag olönsam logistik från papperstransporterna till att leverera tidningar varje morgon i alla dessa brevlådor är heller ingen bra formel för lönsamhet idag. På toppen av det sparar man en massa träd.

Jag själv har sett just detta att varje morgon få en papperstidning levererad i brevlådan, som "den sista verkliga lyxen" för mig och många andra människor. Det är faktiskt en väldigt viktig del av vår civilisation som nu går under. Från och med att detta sker kommer också de gamla tidningarnas status att riskera att degraderas ordentligt, för när man nu i allt högre grad tvingas  konkurrera på samma villkor som  Internets övriga kakafoni av megafoner, så är det långtifrån säkert att det är de gamla nyhetstidningarna som kommer gå segrande ur den kraftmätningen. Papperstidningarna har ju på sätt och vis varit lite av "gammelmedias" skyddade verkstad och den är nu slutligen på väg att läggas ned.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Petra - Den glömda staden

Translate into Google English:

Petra - The Forgotten City - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Bakgrund

Vägen till Petra

Jag har hamnat på många ställen i världen av en ren slump men den antika staden Petra i sydvästra delen av nuvarande Jordanien var inte en av alla dessa. På sommaren år 1973 lämnade jag Israel efter att ha bott där i ca ett år. Jag hade då arbetat ett bra tag på ett hotell i Kiriat Anavim, som ligger mellan Jerusalem och Tel Aviv uppe mot Judeens arida kullar och berg. Där jobbade jag bl.a. ihop med en nyanländ amerikansk judisk immigrant, Avi som i femtioårsåldern hade beslutat att ta hela sin familj med vuxna barn och barnbarn till Israel. En dag när vi jobbade tillsammans i ett utomhuscafe, visade Avi mig en folder han hade fått över Petra i Jordanien. Det var hans dröm att kunna få åka dit, men den drömmen hade hamnat på is efter Sexdagarskriget 1967, då gränsen mot Jordanien stängts helt. Jag förstod hans fascination för Petra direkt.

Innan jag lämnade kibbutzen och vände hemåt beslöt jag att åka till Petra över Syrien och Turkiet. Jag lämnade Haifa, hamnstaden i nordvästra Israel med båt för Mersin i sydöstra Turkiet. Därifrån åkte jag genom turkiska Kurdistan mot syriska gränsen via storstäderna Adana och Gaziantep till Kilis på nuvarande väg D850, som går till den syriska gränsen. Där fick man gå in i Syrien över ett ingenmansland mellan Turkiet och Syrien. Jag hade tur som fick tag i "den lyckliga" ägaren till två ton gammalt amerikanskt 50-tals skrot - det var hans taxi. Han sparkade på kofångaren och tjöt "Rolls Royce" innan vi åkte vidare mot Aleppo. Jag älskade Aleppo, världens kanske längst kontinuerligt bebodda stad, med sina 10 000 år på nacken och dess fantastiska gamla citadell högt uppe där på ett gammal restberg ovan staden och dess gamla stad med bazarer och ombyggda karavanserajer.

Snart åkte jag dock söderut i rätt raskt tempo till Damaskus via Hama och Homs som idag tyvärr är helt sönderslagna efter kriget. Där i Damaskus fick jag raskt problem med ett gäng gatukillar och senare polisen efter att jag fotograferat en enormt överlastad åsnetransport med gamla olivoljedunkar. Sånt fick man inte fotografera då (det upplevdes kränkande) utan det man helst skulle fotografera var "det nya" moderna Damaskus framsteg. "Gå ner och ta bilder av det nya mässområdet istället för att ta bilder av gamla åsnor", sade man.

En illa vald tidpunkt - månaderna innan Jom Kippur-kriget

Det här var bara ca två månader innan det s.k. "Jom Kippur"-kriget startade i oktober 1973 och jag såg spår av uppladdning inför kriget i Syrien även om jag först efteråt fattade vad det var jag sett. De grävde bl.a. ner tanks och artilleri bakom sandvärn. I Damaskus fick jag så besök på mitt hotell av två män från den syriska hemliga polisen, som frågade ut mig om vad jag gjorde i landet. Innan jag åkte till Syrien hade jag rekvirerat ett nytt ettårigt interimspass via ambassaden i Tel Aviv, då mitt gamla pass hade ett antal israeliska stämplar i sig. På den tiden släpptes inga med dessa stämplar in i något arabland. 

Den syriska säkerhetspolisen och jag

Den syriska säkerhetspolisen var med rätta fruktad under Hafez Assads tid vid makten. Först bjöd de på te och var professionellt trevliga - tills de hittade min Bartholomew Map över Mellan Östern när de rotade genom min ryggsäck. På den stod bl.a. the Persian Gulf och på den texten pekade ett finger och rösten sade: "This is NOT the Persian Gulf, it's the Arabian Sea!" När jag påpekade det faktum att det inte var jag som gjort kartan utan bara köpt den, så pekade fingret på nästa text: d.v.s. Israel och då började jag bli lätt nervös då jag erinrade mig den israeliske mästerspionen Eli  Cohens öde före Sexdagars kriget. Han blev offentligt hängd på ett centralt torg i Damaskus efter att ha nästlat sig in högt upp i Syriens statliga och militära hierarki som rådgivare. (Han fick bl.a. syriska militären att plantera träd uppe i Golanhöjderna som solskydd, men den verkliga avsikten med dessa träd var att märka ut syriska bunkrar som riktmärken åt Israels artilleri.) "This is Fillisteen" (Palestina alltså), fortsatte rösten. Visst, sade jag och duckade. Till slut gick de och när jag sedan pustade ut och packade upp alla mina kläder, såg jag till min fasa en sak jag fullständigt missat att göra mig av med - en israelisk T-tröja med hebreisk text på lappen i halslinningen, som jag nog skulle fått stora problem med att snacka bort om den upptäckts.

Äntligen Jordanien, Wadi Musa och Petra

Morgonen efter lämnade jag snabbt Damaskus och åkte vidare mot Jordanien. När jag kom till Jordaniens gräns så hälsade några värmetrötta jordanska gränspoliser med ett lätt ironiskt "Shalom" istället för "Salaam". Jag fortsatte söderöver över förbi det gamla Jerash till ett Amman, där det var hemskt hett och allt vatten var avstängt på dagarna. Det var vägspärrar överallt där man letade efter vapen, då det här var tider med mycket aktiv palestinsk terrorism. Efter den antika staden Kerak kom jag så äntligen till Wadi Musa som är den dal där det gamla Petra ligger och där vecklade jag ut min sovsäck på en varm klippa, lade mig ovanpå den och somnade direkt. Dagen efter gick jag ner i Petra med stora förväntningar.

Petra- turismen då och nu

Det var helt fantastiskt att kunna göra denna resa då 1973, för nära femtio år sedan, till Syrien, Jordanien och Petra, för då fanns nästan inga andra turister där än jag p.g.a. det spända politiska läget. Det ska jämföras med tiden innan Covid-pandemin. Då toppåret 1979, besöktes Petra av hela 1.135.300 besökare. Skälet till detta stora intresse var bl.a. att Petra 1985 utnämnts till Världsarv och ovanpå detta utnämndes staden 2007 till ett av "Världens Sju NYA Underverk", efter att 100 miljoner människor röstat om saken över nätet.

Karta: Holger Behr Public Domain

Al Siq och vägen ner till Petra

Man började vandringen ner mot Wadi Musa och Petra från det som ligger i kartans nedre högra hörn - "the Obelisk Tomb".  Denna är logiskt nog avbildad på den första av mina bilder ni kommer få se. Via den nära 1,5 kilometer långa ravinen - Al Siq - som börjar där, vindlar vägen vidare ner mot Petra. På sina ställen var klippväggarna upp till 75 meter höga efter vägen. Det var inget annat än helt magiskt och ljuset tog fram de mest fantastiska rosa- och ockra-färgade kulörerna som skiftade i band efter band som sandstenen en gång lagrats i.

Bilderna ni nu får se nedan ligger i princip i den ordning  jag tagit dem under mina vandringar. Sägnerna som har sina grunder i Bibeln, säger att sprickravinen bildades när Moses slog sin stav i berget och en vattenkälla sprang fram ur berget. Av det skälet kallas platsen Wadi Musa eller Moses dal. Som kartan visar finns mängder av arkeologiska antika lämningar (ca 600 stycken) i dalen, de flesta byggda av de arabiska nabatéerna.

Petras historia

Edoméer och Nabatéer

Petra har varit bebott i ca 10 000 år tror arkeologerna - ungefär lika länge som Aleppo - men dock långtifrån kontinuerligt bebott. Det är känt genom Bibeln Andra Mosebok Exodus, men då under namnet Edom, som det dåtida riket hette som judarna passerade efter uttåget ur Egypten på vägen mot Kanans land och nuvarande Jerusalem trakten. Det är dock inte edoméerna som byggde Petras megalitiska antika stad. Det var istället lite otippat ett arabiskt nomadfolk, nabatéerna som gjorde detta och till skillnad från edoméerna som bodde högre upp i terrängen så slog sig nabatéerna ner i dalen, eftersom det var där vatten fanns i stora mängder, vilket de behövde till sina djur.

Petras storhetstid - 100 år av överdåd

Ungefär för drygt för 2000 år sedan börjar nabatéerna hugga ut de fantastiska tempel- och gravfasaderna ur sandsstensklipporna runt dalen och det mesta av denna våldsamma kreativitet sker under en så kort tid som ca 50 år. Det var den storhetstid då Petra med antika mått mätt blev oerhört rikt på sin långväga handel och den rikedomen kom främst att manifestera sig i Petras spektakulära megalitbyggen. Man byggde även mängder av vattenrännor och cisterner för att kontrollera de tidvis stora vattenflödena under vintern. Kontrollen över vattnet säkerställde också att man hade gott om vatten även under årets torrare delar. Detta vatten kom också att utgöra basen för Petras affärsidé att erbjuda karavanerna och handeln som gick mellan Egypten-Arabien-Levanten-Europa och knöt ihop även handeln med övriga Mellan Östern och Kina, både en skyddad rastplats och vatten till djuren och marknader. Via Petra och dess marknad passerade guld, kryddor, aloe, myrra från Jemen, parfym, pärlor, bomull, mattor och tyger m.m. En kamelkaravan kunde gå tre mil på en dag och det tog fyra dagar från Petra till Gaza som var närmaste dåtida storhamn vid Medelhavet. Från söder kom gods från Östern med båtarna till nuvarande Akaba.

Nedgången och slutet - romersk invasion, ändrade handelsvägar  och jordbävningar

Nedgången och slutet för Petra kom med en romersk invasion är 106 e.Kr. Istället för att vårda Petras handel och beskatta den efter bärkraft så tog den gränslösa romeska girigheten snabbt död på staden. Ovanpå detta raserades delar av staden vid jordbävningar (den värsta skedde 363 e.Kr). Innan det sker kommer även romarna att lämna en del byggnadsverk efter sig och det betydde även mycket att mer av transporterna kommit att går sjövägen istället, men inte via Akaba utan via Egyptiska hamnar längre norrut istället. Syriska staden Palmyra eller Tadmor som man säger lokalt kom senare också att successivt ta över Petras roll i Levanten. Tyvärr förstördes även det kulturarv som funnits kvar ända till våra dagar i Palmyra, till stor del helt medvetet av IS under Kalifatets dagar.

Petras storhetstid varade bara ca 100 år och redan på 500-talet e.Kr. var staden övergiven. Korsfararna och Saladin slogs om ruinerna under slutet av korsfarartiden men efter det var Petra slutgiltigt glömt och övergivet av alla utom beduinerna under 600 år, tills det återupptäcktes av schweizaren John Burckhardt 1812.

Mina Bilder

Värmeskadad film som dessutom åldrats lite illa

Samtliga dessa bilder är tagna med ORWO-film (ISO 100) som tillverkats i dåvarande Öst-Tyskland och de är av rätt låg teknisk kvalitet. Jag hade gjort slut på mina Agfa dian i Israel och tvingades istället köpa dessa ORWO-filmer i ett glödhett Damaskus där de troligen inte förvarats korrekt, utan alldeles för varmt. Åtminstone en del hade legat i skyltfönstret (det var all diafilm man hade)!! Lyckligtvis var inte de rullar jag använde i Petra bland de värst skadade men bilderna är väldigt mjuka även av ålder då de ju är nära 50 år gamla. Så är det även med många av mina Agfa dian som inte bara blivit väldigt kontrastlösa. De har även ofta tappat en stor del av den gröna "RGB-kanalen".

Dessa bilder från Petra har aldrig tidigare visats offentligt.

Reprometod

Mina dian är reprofotade med en Sony A7 III och ett Sony 90mm/2,8 som är ett av Sonys skarpaste objektiv men originalen innehåller det de innehåller och sådan här repro handlar bara om att inte tappa mer kvalitet än bilderna redan tappat. Dynamiska omfånget är uselt och bildkornet särskilt i blå himlar, är tämligen hemskt och "blotschigt". Utan de verktyg som finns i DXO Photolab 5 så hade nog dessa bilder gått i soptunnan. Särskilt viktigt har varit att ställa Microcontrast inte på 0 utan på -100 (så mycket - det bara gått). Det gör nämligen underverk med dessa svåra himlar. Även dehaze-verktyget CleearView Plus, som är så bra med digitalt födda bilder, kan i princip heller inte användas.

Till slut så har jag emulerat Kodak T-max 100 (kanske Kodaks mest finkorniga svartvitt film) för att hjälpa till att slå sönder det naturliga kornet i filmen så mycket det bara går och för skärpningen så används den nya Lens Corrections Sharpen och Detail intesivt men den mest manifesta skärpningen uppnås nog ändå med Bicubic Sharpen vid JPEG-exporten. Detta bildmaterial är det mest tids- och efterbehandlingskrävande jag någonsin givit mig på och utan Photolab 5 undrar jag om jag överhuvudtaget kommit i mål med detta rätt krävande project. 

Petra Jordanien: Innan man kommer ner i den 1,5 kilometer långa klippravinen Al Siq som leder ner till Wadi Musa och den antika klippstaden Petra så passerar man "the Obelisk Tomb" eller Obelisk-graven. Denna byggnads fasad är drygt 12 meter hög och 15 meter bred och en av de mindre i Petra.

Klippravinen Al Siq, Petra, Jordanien: Den 1,5 kiolometer långa Al Siq som tog mig ner i Petra har ända upp till 75 meter höga sidor och på sina ställen är den bara några få meter bred. Det något av det mest makalösa naturfenomen jag någonsin sett. Notera mannen på åsnan längst in mot ravinen

Al Siq, Petra, Jordanien: En bit ner i ravinen. Notera klippväggarnas höjd

Petra Jordanien: Kazneh Al Firaoun eller Faraos Skattkammare är ingen skattkammare utan en kungagrav som huggits rakt ur den rosa sandstenen. Det var möjligen nabatékungen Aretas IV som lät bygga den någon gång mellan åren 8 f.Kr och 40 e.Kr. Det är denna makalösa över 40 meter höga klippgrav man ser när vägen ner till Petra via ravinen Al Siq plötsligt öppnar sig i en stor öppen plats med denna ikoniska rosa klippgrav i fonden

Petra Jordanien: En av den antika oasstaden Petras många vattencisterner

Petra Jordanien: Ett exempel på klippgravar efter "Fasade Street" i Petra

Petra Jordanien: En annan vy av några av klippgravar efter "Fasade Street" i Petra

Petra Jordanien: Även om dessa bilder nu inte är i färg så kan ni se den spektakulära ådring denna sandsten har som skiftar i rött, rosa, ockra, gräddvitt och till och med ljusblått!

Petra Jordanien: Några av de mest imponerande klippfasaderna efter Facades Street, The Palace Tomb till vänster och The Corinthian Tomb till höger. I en del av dessa kammare finns även vattenreservoirer

Petra Jordanien: Exempel på mindre klippgravar som Petras omgivningar är fulla av

Petra Jordanien: Urn Tomb under restaurering

Petra Jordanien: Detalj av the Corinthian Tomb

Petra Jordan: Huvudgatan med stenläggning från romartiden. Huvudvägarna i Petra byggdes av nabatérna men romarna förbättrade dem en del och stensatte dem. Efter denna  huvudväg fanns en gång dubbla rader med pelare, av vilka nu bara ett fåtal står kvar

Petra Jordanien: En av de gamla huvudvägarna i Petra. Efter vägen ligger resterna av de pelare som en gång stått efter hela vägen.

Petra Jordanien: Det fanns en amfiteater redan under nabatéernas glansdagar men den byggdes ut ordentligt av romarna så att den kunde ta upp till 3000 åskådare

Petra Jordanien: Vy tagen från amfiteatern mot huvudvägen. En gång flöt två vattenflöden ihop här nere i dalen och det var en av Petras dåvarande naturliga samlingsplatser. Notera hur få människor det är på bilden. Jag ser bara två och möjligen två till längst bort på vägen. 2019 besöktes Petra av över 1,1 miljoner människor. Det ger ett snitt på 3100 besökare per dag och om vi utgår från att de flesta skulle kommit på sommaren så kan man ju föreställa sig att kanske 5-10 000 skulle kunnat vara där under en dag. När jag var där var det nästan öde och det fanns överhuvudtaget ingen turistkommers. Massturismen hade ännu inte upptäckt Petra då 1973. 

Petra Jordanien: Qasr al-Bint Fir’aun eller Faraos dotters palats som det kallas är den enda större fristående byggnad som fortfarande står upprätt efter jordbävningarna. Byggnaden är resten av ett gammalt nabatéiskt tempel trots sitt namn

Avslutning

Petra Väldsarvet och ett av Värdens Sju Nya Underverk

Petra är en av de märkligaste städer som någonsin byggts i världen, där tempel och gravar huggits rakt in i den fantastiskt vackra rosa sandstenen. Det är inte konstigt att man valde Petra som inspelningsplats för delar av filen "Indiana Jones" med bl.a. Harrisson Ford.

Idag är Petra en plats som många verkar ha satt upp på sin lista över platser man vill se och uppleva innan man dör likt pyramiderna i Egypten, Taj Mahal eller Mach Pichu och gemensamt med dessa är att de alla är en del av Världens Sju Nya Underverk, där bara pyramiderna finns kvar från den ursprungliga listan över Världens Sju (ursprungliga) Underverk. Nu har Corona-pandemin tillfälligt stoppat turisthorderna, så om man vill få en liten känsla av hur det var att nästan ensam strosa genom denna smått magiska antika stad, så kanske man ska passa på att göra ett besök nu (om man vågar och kan) innan turisthorderna väller in igen.

Hemresa och Jom Kippur-kriget

Jag lämnade låglandshetten i Petra och Wadi Musa och åkte ner till Akaba nere vid Röda Havet för att svalka mig i vattnet och havsbrisen lite innan jag vände norrut till Amman för att åka hem igen. När jag så kom hem så tog det inte lång tid innan Jom Kippur-kriget bröt ut. Israelernas rätt våldsamt uppblåsta självbild, efter Sexdagarskrigets förkrossande snabba seger, fick sig en ordentlig törn, då man var mycket mycket nära att förlora kriget. Först efter några veckors stenhårda strider uppe i Golan och nere i Sinai vände krigslyckan bl.a. med hjälp av amerikanska satellitbilder. Man lyckades till sist, trots ett enormt övertag för syrierna när det gällde både manskap och antalet artilleripjäser och stridsvagnar, att stoppa de kraftiga syriska stridsvagnsattackerna uppe i Golanhöjderna som hotade inte bara Tiberias och området runt Genesarets sjö, utan även hela norra Israel och Haifa, för att inte säga hela staten Israels existens. Israels stads- och militärledning med Golda Meier och Moshe Dayan i spetsen hade dock bestämt sig för att denna gång inte bli de som inledde "nästa krig", då man efter Sexdagarskriget dragit på sig stark internationell kritik för att ha startat angreppet då på sina grannar. Mot denna bakgrund och ett stort mått av hybris efter Sexdagarkrigets blixtseger så sänkte man garden och grovt missbedömde situationen hösten 1973 . 

Jag fick efter ett tag veta, genom andra vänner som varit i Kiryat Anavim, att en av våra närmaste israeliska kompisar Arie hade försvunnit uppe i Golan under pansarslagen där och officiellt rapporterats som saknad. Han var stridsvagnssoldat på en av Israels Centurion-stridsvagnar. Han var även bror till den flicka som var tillsammans med Pluto, den schweizare jag delade hus med.

Brevet till Avi

Om ni kommer ihåg amerikanen Avi som en gång inspirerat mig till att besöka Petra, så skickade jag honom mina sista syriska och jordanska sedlar när jag kom hem (som ett bevis för att jag faktiskt besökte Petra).  Jag är dock osäker på om han verkligen fick dem och mitt brev, för jag tror inte han trivdes särskilt bra på kibbutzen vi bodde på. Som många amerikanska Israel-immigranter jag mött, gav även Avi klart uttryck för att kibbutz-livet innehöll lite väl tilltagna mått av smygkommunismen för honom och hans familjs smak. Så jag tror inte varken han eller hans familj blev kvar i Kiryat Anavim särskilt länge efter jag åkt. Jag hörde aldrig av Avi igen, men är väldigt tacksam för att han en gång för nära 50 år sedan - helt omedvetet - lyckades inspirerade mig så pass att jag faktiskt kom iväg på resan till Petra och Jordanien.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Söderströmstunneln - ett intressant och rätt extremt byggprojekt 2009-2017

Translate into Google English:

The Söderström tunnel - an interesting and quite extreme construction project 2009-2017 - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Bakgrund:

Järnvägstrafikinfarkt hotar Stockholm som behöver fler spår genom stan

Jag är bl.a. en gammal tekniker och som sådan har jag alltid varit intresserad av alla häpnadsväckande lösningar människan hittat på genom historien och när Stockholms tågtrafik höll på att få infarkt årtiondet efter millennieskiftet, så behövdes något drastiskt göras. Då tog man fram en rätt djärv plan att bygga en ny tunnel med plats för två spår och en avdelad servicetunnel bredvid från Centralstationen på Norrmalm genom en del av den gamla Stockholmsåsens rullstenslämningar och genom berget under Stockholms gamla medeltida historiska politiska centrum på Riddarholmen ut mot Riddarfjärden. På Riddarholmen mynnade ett av den blivande Söderströmstunnelns fästen 24 meter under Riddarfjärdsstranden. På Södermalm ligger det andra fästet ca 10 meter högre, så tunneln lutar alltså 10 meter på drygt de 300 meter den sträcker sig under vattnet. I princip är det en undervattensbro byggd på pålar som pålats och gjutits på plats under vattnet av dykare med särskild betong för undervattensbruk. På dessa pålar ligger alltså de tre tunnelkasunerna i stål och betong, ihopspända med kablar och sammangjutna. På Södermalm kom tunneln bl.a. att gå under den gamla Maria Magdalena-kyrkan från 1600-talet, vilket var känsligt då marken där är instabil. 

Tillverkningen av tunnelsektionerna

Gjutformarna till de tre tunnelsektionerna svetsades ihop på ett varv i Tallin och så att de blev flytande och skeppades sedan över Östersjön via Södertälje in i Mälaren där man sedan armerade dem med järn och göt in dem i betong. Varje stålgjutform var cirka 100 m lång, 20,5 m bred, 10,0 m hög. Färdiggjuten vägde varje sektion över 20 000 ton. Den första formen kom till Södertälje den 21 augusti 2009. Vid en kajplats längre in i Mälaren, görs viss armering och betonggjutning medan den avslutande gjutningen av bl.a. taken görs vid Södermälarstrand. Den 30 juni 2011 bogserades det tredje och sista tunnelelementet på Mälaren till Söder Mälarstrand för en slutliga betonggjutningar och det är där jag sedan börjar min dokumentation av arbetet. 

Monteringen på plats

Citat från Wikipedia: "Tunnelelementet bärs upp av två långsides monterade pontoner och hela ekipaget styrs av vajrar i både längs- och tvärled. Med hjälp av ballasttankar inne i tunnelelementen kan man påverka sektionen även i höjd- och djupled. När tunnelelementet är på plats läggs stenkross på tunneltaket och ballasttankarna töms. Hela sänkningsprocessen för ett tunnelelement tar cirka en vecka. Noggrannheten vid dockningen mot betonganslutningarna respektive mellan tunnelelementen är +/- 20 millimeter. Under våren och sommaren 2013 följer tunnelsegment två och tre. Det mellersta tunnelelementet (med namnet Mellanie) sänktes den 6 augusti 2013 och monterades sist. Sedan tas mellanväggarna ut och tunneln gjuts ihop.

Slutligen monteras 40 spännkablar genom alla tre tunnelelementen och kablarna efterspänns, vilket skall garantera att en livslängd för konstruktionen på 120 år uppnås. På Riddarholmssidan ansluter sänktunneln till ett så kallat foghus, där tunneln kan röra sig några centimeter.

.........Arbetena för Söderströmstunneln utfördes av Joint Venture Söderströmstunneln HB, i vilket ingick bland andra tyska Züblin och danska E Pihl & søn." (slut citat)

Om min dokumentation

Under denna tid jobbade jag med att bygga Stockholms Digitala Stadsmuseum på Stadsmuseet, så jag hade bara några minuter upp till Montelius-slingan uppe på Mariaberget alldeles ovanför Södermälarstrand. Där kunde jag följa de sista förberedelserna för gjutningen av taken på tunnelelementen gjordes med najningen av armeringen bl.a. Jag tog mina bilder mellan juni 2011 och juli 2013, alltså under två års tid och det är den längst dokumentation jag ägnat mig åt hittills. Det känns väldigt bra att jag äntligen avslutade detta. Bilderna i denna dokumentation har jag aldrig visat tidigare för någon annan sedan jag tog dem.

(Förstora gärna mina bilder för extra detalj)

Om min utrustning

Museets egna fotografer hade inte den tid jag hade, så de kunde inte fokusera som jag på just på detta bygge och de hade heller inte min typ av utrustning. Mina bilder tog jag bl.a. med en liten spegellös Sony NEX 7 som hade Sonys första 24 MP sensor APS-C-sensor och på den hade jag ett Sigma 150-500mm objektiv. Med NEX:ens sensorstorlek så gav detta objektiv en brännvidd på hela 750 mm, vilket gjorde att jag kunde ta en del intressanta närbilden fast allt av vikt skedde på 250 till 400-500 meters håll.

Förberedelserna sommaren 2011

Sommaren 2011 fanns alla tre tunnelelementen framme på Riddarfjärden och foghuset på Riddarholmen och fästet på Södermalmssidan var båda färdiga att tas i bruk.

Tunnelfästet ligger under Mariahissen, vilket är den röda tegelbyggnaden längst till höger i bild. Golvplanet i tunnelfästet ligger ca 14 meter under vattenytan och tunneltaket ca 4, vilket alltså inte är särskilt djupt. I förgrunden syns det flytande platskontor som användes av Joint Venture Söderströmstunneln HB-konsortiet för att övervaka och leda arbetet. Alldeles till höger om Mariahissen ligger Monteliusslingan högt upp på Mariaberget där jag tog alla bilder ifrån både 2011 och 2013.

När man ser denna bild inser man hur otroligt delikat läget är. Här har man alltså sprängt alldeles vid Riddarholmskyrkan, en av Sveriges mest omistliga kyrkor där många av våra kungar ligger begravda. I förgrunden finns lämningar från Gråmunkeholmens gamla kloster. Husen i förgrunden är även de högst skyddsvärda då de en gång hyst några av den gamla ståndsriksdagens "ständer". Inte långt bort ligger både Riddarhuset och gamla Riksarkivet.

Här ser man mer i detalj schaktet som byggts för det s.k. foghuset där det tunnelelement som ska på plats kan skjutas in i. Denna tunneldel sköts alltså in lite så att det tredje elementet till sist kunde läggas in mellan de två som redan var på plats vid Riddarholmen och vid Södermälarstrand. Taket på denna tunneldel ligger ca 14 meter ner och golvet i foghuset ligger hela 24 meter under vattenytan då hela tunneln lutar ca 10 meter från Söder till Riddarholmen.

Detalj från en av arbetsflottarna vid Riddarholmen och på kajen. Kajerna återställdes sedan 2013. Många kompressorer var det ute på flottarna. Det behövdes både för borrningsarbeten och för dykarbetena som var omfattande under en stor del av bygget.

Det är otroliga mängder armeringsjärn i taken. De ska ju stå emot både vattentrycket och den ballast som senare läggs ovanpå taken för att hålla elementen på plats när de töms på vatten och åter får en hel del lyftkraft.

Kranförarna var en väldigt viktig grupp arbetare vid bygget. Mycket av den praktiska vardagssäkerheten på bygget vilade på deras axlar och omdöme.

På denna bild ser man verkligen hur massiva taken blev. Killen till höger i bild i svart står ju på formens botten och det är en bra bit upp till den färdiggjutna betongen killen i mitten står på. OBS! notera även aluminiumrören som gjuts in som ska användas för de vajrar som man ska förspänna hela tunneln med innan de sista foggjutningarna kommer på plats.

Mot sommaren 2013 sänks tunnelkasunerna ned och sammanfogades under vattnet

Nedsänkningen av den första tunneldelen vid Södermälarstrand

Sedan sommaren 2011 har man jobbat på. Ute på Riddarfjärden ligger nu de tre tunnelsegmenten och flyter. Efter Södermälarstrand ligger nu en jättestor arbetspråm istället för tunnelsegment. Höger i bild väntar det första tunnelsegmentet hängande i en stor katamaran med vajerspel med vilken nedsänkningen ska kontrolleras. Katamaranen i sin tur hålls i position av ett antal vajrar.

Detaljjvy av delar av vajerstyrningen

Det är tisdag 30 april och klockan 10:40 ca och den första tunneldelen dras sakta i läge för att sänkas och dockas.

Några sista kontroller görs innan sänkningen börjar

Det är ett spännande, adrenalinfyllt och definierande moment som man förberett åtminstone sedan 2009 och många jobbat hårt för och mängder av konsortiets folk är på plats för att övervaka att allt går som det ska och ta privata bilder som minne.

Mängder av nyfikna och amatörfotografer blandades med folk från pressen där uppe på Mariaberget och Monteliusslingan

Även konsortiets egna fotografer är på plats och i spänd förväntan bara knappt 5-10 meter från tunneldelen

Nu är det bara sekunder kvar. Vinschoperatören gör sig klar och stämmer av med det kamerateam som är där för att föreviga trycket på knappen.

Inga skinnheads syns längre till vid deras gamla samlingsplats vid Gamla Stans tunnelbana och helikopterplattan. Däremot en liten grupp nyfikna men de har nog svårt att se vad som egentligen händer 500 meter bort vid Södermälarstrand. På bild nummer åtta, som är en vy över hela arbetsområdet runt Riddarfjärden så får man en uppfattning om hur långt det faktiskt är från Monteliusslingan där uppe på Mariaberget där bilden tog till helikopterplattan vid Gamla Stans T-banestation. Bilden är tagen med en gammal Sigma-zoom på 150-500mm brännvidd på 500mm men med den lilla sensor som finns i det kamerahus jag använt, så motsvarar bildvinkeln egentligen 750 mm. Jag är fortfarande förvånad över att bilden trots detta är så skarp som den är.

Här har det första tunnelsegmentet sänkts ned på de plattformar som pålats och gjutits på botten. Dykarna är på plats för att göra finliret. Flotten med det gula huset och kompressorn är just dykarflotten. Den uppmärksamme har kanske sett att det sticker upp ett litet rostigt torn ur vattnet vid katamaranens närmaste pontons vänstra del. Det är ett dykarschakt som kommer användas när man behöver dyka ner i tunneldelen och göra arbeten i denna.  På tunneldelens andra sidan finns ett litet fackverkstorn som jag tror har en nivå indikering på sig som man haft till hjälp vid sänkningen.

Nedsänkningen av den andra tunneldelen vid Riddarholmens strand och färdigställningen av tunneln

Det andra tunnelsegmentet har dragit i läge inför sänkningen av även detta.

Efter att alla segmentet lagts på plats och slutmonterats så läggs en massa sten på taket av hela tunneln för att stabilisera den. Arbetet med att återställa kajerna på Riddarholmen och Södermälarstrand påbörjas.

Tunneln i genomsnitt med all stenkross på taket. (källa: Trafikverket och Wikipedia)

Arbetena 2014 till 2017

En av skyltarna Trafikverket satt upp för att informera allmänheten. Som framgår väl av denna så sker sedan en massa arbete med att inreda tunneln för järnvägstarfiken . Sedan byggs en del av T-banestationerna om vid T-Centralen och Odengatan. 2017 invigs så allt och Stockholms s.k. "getingmidja" har blivit en del bredare.

En liten avslutande historia

En tid efter att jag avslutat min bevakning av detta långa projekt så gick jag ned till Södermälarstrand och passerade Konsortiets flytande ledningscentral som nu var rätt övergiven men ut kommer ett par killar som jag byter några ord med om Söderströmstunnelbygget och berättar om att jag följt det i flera år av ett rent tekniskt intresse. De berättade då att de skulle vidare till Tanzania, Zanzibar och Stone Town, där jag varit fyra gånger själv under åren. De skulle dit för att arbeta med att bygga en ny hamn. Jag önskade dem lycka till och sade att de kommer älska det för där är åtminstone sikten i vattnet otroligt mycket bättre och dessutom slipper man frysa. Det tyckte jag de verkligen var värda dessa vardagshjältar som ofta tvingas jobba under mycket hårda, krävande och ogästvänliga förhållanden, inte sällan dessutom långt hemifrån under verkligt långa tider i stora långdragna projekt som bygget av Söderledstunneln. Sedan när de åkt hem så kommer få ens tänka på att de faktiskt åker i en lång tunnel under vattnet på väg hem eller till jobbet och ingen kommer någonsin se den tunneln mer under hela sina liv där den ska ligga minst 110 år till och göra ovärderlig nytta. 

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Lyxskonaren Avatar från Harlingen gästar Vaxholm

Translate into Google English:

Lyxskonaren Avatar från Harlingen gästar Vaxholm - Fotosidan (www-fotosidan-se.translate.goog)

Eftersom jag bor i Vaxholm och jobbade vid Slussen, så har jag pendlat mellan Vaxholm och Stockholm med Waxholmsbåt i många år. Genom det så har jag haft förmånen att få se väldigt många fina båtar men det är få som slagit den finish som Avatar från Harlingen i Holland visar upp.

Jag roade mig själv lite och försökte hitta detaljer de negligerat eller slarvat med men jag måste säga att jag fick ge upp. Jag kunde tyvärr inte gå ombord och dokumentera båtens interiörer men kunde ana genom fönster och dörrar att det var minst lika putsat och fejat där. Det var bara att ge sig! Förstora gärna bilderna själva och se. Jag tycker det är ett enastående skeppsbygge som de har all ära av och som kommer glädja många entusiaster som älskar att titta på  exv. Tall Ship - sammanhang där man tydligen deltar ibland.

Ursprungligen byggdes den 34,5 meter långa och 6,4 meter breda Avatar 1941 i Wolgast i Tyskland som ett marint krigsfartyg maskerat till fiskefartyg för att lura de allierade under WW II. Då var hon t.o.m. bestyckad med ett antal kanoner!  Holländarna konfiskerade skeppet efter kriget och hon byggdes om till ett segelfartyg som användes för sportfiske.

2010 köptes båten av André Hanzens som byggde om henne till en lyxskonare som idag främst används till exklusiva segelexcursioner bl.a. i skandinaviska vatten. 

Jag hade förmånen att studera båten ett bra tag och prata lite med besättningen samt ta ett antal bilder som jag nu tänkte dela med er. Fotoförhållandena var inte de bästa idag onsdag 8 juli då vi fick ett riktigt skyfall alldeles innan jag kunde gå ut och ta mina bilder. Därav den mörka horisonten. Samtliga bilder är tagna med Sony A7r samt Sony Zeiss 35mm/2,8, Sony 90mm/2,8 makro och Sony 70-200mm/4 och de är alla efterbehandlade med hjälp av DxO Photolab 4. Alla bilder är exporterade efter att ha processats av DxO Deep Prime, för att ta bort det brus som skapats av det dåliga ljuset. 

Den som är mer intresserad kan googla själva på "Avatar Hartlingen" eller klicka på länken nedan:

Maritime_by_Holland_spread_sept2014.pdf (tallship-avatar.com)

I morgon bitti seglar de vidare längre ut i Skärgården och där kan en del semesterfirare som har tur få se henne fullt riggad för fulla segel. Sedan vänder de nedåt mot Göteborg och Oslo innan de seglar tillbaka till Tyskland med sina passagerare.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir