mer kraniebilder - med KOTTAR!

det är bara att erkänna.

jag har alldeles för kul med det här. häromdagen var jag ju upp i skogen med hunden, och plockade kottar. de har legat på tork ett par dagar, och idag kunde jag inte hålla mig längre, det gick bara inte.

alla tre, edward, ebba och hedda, ställde upp som modeller idag, men det blev flest bra bilder på edward och hedda. ebba hade inte alls nån lust att vara med idag. men; det är ok - jag har andra bilder på henne, och hon kanske har större lust för just det här en annan dag.

som ni märker är det inte svartvitt. det slog mig nämligen att om jag inte hittar någon bra fiolbild att ha i den där snygga ramen jag visade för några inlägg sedan, så kanske en kraniebild funkar. men inte i svartvitt. men jag tänker att kranierna i sig kan funka, om det inte är alltför kraftfullt i färgmättnad. kottarna torde ju garanterat funka.

det slog mig för övrigt att det kanske finns någon som undrar hur jag tänker när jag fotograferar på det här viset. jag är HELT övertygad om att kursdeltagarna i kommande porträttkursen kommer att undra, eftersom det jag håller på med just nu är en av övningarna jag vill att de gör hemma - för att träna på ljus. men som newbie på att göra sånt här uppstår ju en drös frågor.

som t ex;

• hur många bildidéer kan man komma med, om man ska fotografera en och samma pryl?
• hur fotograferar man för att visa sin modell (oavsett om det är ägg, apelsiner, kranier, en barbiedocka, ett kramdjur, ett par skor eller whatever) på ett så smickande vis som möjligt?
• hur tänker man omkring komposition, när det är motiv mot en enfärgad (rekommenderas) bakgrund?
• hur får man de färdiga bilderna att faktiskt se vettiga ut, när originalfilen (oavsett om det är raw eller .jpg) ser så illa ut?

när det gäller komposition, så tänker jag att samma koncept/regler gäller, som annars. man får tänka lite annorlunda, bara.

när det gäller kranierna så har de ju fördelen att ha rätt många "sömmar", som man kan använda sig av. och eftersom de har suttit på en levande varelse, så har de ju ett "framåt" och ett "bakåt" - alltså kan man skapa riktning, beroende på hur man placerar kraniet. i övrigt så får man helt enkelt testa sig fram och se vad som funkar för en själv när det gäller kompositionen, utifrån den sorts komposition man använder i vanliga fall. och där skiljer det sig nog - jag tror inte att jag nödvändigtvis använder mig av någon slags gängse tradition när det gäller just komposition.

för att vidareutveckla iaf litegrand; jag tänker gärna i ett rutsystem om 3x3 rutor. jag tänker ofta i tyngdpunkter, balans, vikt, linjer, former.. nej, nu ljuger jag. jag tänker ALLTID i de termerna. :D

däremot tänker jag sällan på.. jag vet knappt ens vad det kallas - 3-dels-nånting!? i sidled, tänker jag mig att den regeln oftast används!? jag tänker inte så. jag vill göra något med hela ytan, även om det innebär att delar av den är negativa (tom yta).

hur man bär sig åt för att få sitt motiv att se så bra ut som möjligt?

återigen; man får testa sig fram. det beror naturligtvis på vad man fotograferar. ett gosedjur kanske man behöver fotografera på ett visst sätt, medan ens mammas första par skor kanske behöver ses på ett annat sätt. detsamma gäller ljuset - vissa saker kanske funkar att fotograferas med en viss typ av ljus, medan annat blir bättre med en annan sorts ljussättning.

här ska tilläggas att jag är enormt lat och bekväm av mig. jag kör med samma ljussättning en hel fotografering rätt igenom. och eftersom jag är ännu latare än så, orkar jag inte byta eluttag till golvlampan med spotlighten, så att jag exvis kan byta sida med den. alltså blir det ungefär samma ljus till allt.

när det gäller bildredigeringen för att få bilderna att se vettiga ut, så kommer det att behövas. mina råfiler från de här fotograferingarna ser inte kloka ut. jag skulle INTE vilja visa dem för någon. :D :D :D sen beror ju redigeringen såklart på tycke och smak. jag gör mina bilder såsom jag vill ha dem. det finns nog de som skulle envisas med att säga att mina bilder är underexponerade för att det inte finns några detaljer i den svarta bakgrunden - men jag vill ha det så. jag gillar när mina motiv liksom smyger sig ut ur mörkret.

så varför vill jag att mina kursdeltagare ska ägna sig åt detta? det har ju inte särskilt mycket att göra med porträtt. eller?

det beror ju på hur man ser det.

till att börja med är det här ett bra sätt att börja titta på ljus. nu är ju det här ett ljus som man kan styra, vilket man inte kan med naturligt ljus. vi har ju inte mycket att säga till om när det gäller väder, t ex. men att fotografera såhär, och att testa olika sätt att placera den/de lampor man använder, är ett bra sätt att lära sig känna igen hur olika ljus (utomhus) fungerar. det är skillnad på en solig högsommardag och en grå, dimmig höstmorgon, eller en vinterdag med snö och skarpt solsken som gör att ögonen tåras.

det är sånt som är bra att ha koll på, iaf litegrand, om/när man ska fotografera porträtt. nu kommer ju inte dessa kursdeltagare att bli erkända porträttfotografer efter kursen - det är heller inte målet. men de kommer förhoppningsvis att ta med sig nånting som hjälper dem att känna att deras porträtt-skills blivit lite mer solida.

jag är ett stort fan av tanken att det man lär sig i ett sammanhang går alldeles ypperligt bra att använda i ett annat. i såna här fotograferingar har man ALL kontroll över bilden, både före, under tiden och efteråt. man styr precis exakt ALLT. vad som ska fotograferas, hur ljuset ska se ut, hur motivet ska placeras, hur det fotograferas, kamerans inställningar (om man engagerar sig i det), från vilken vinkel och vilket perspektiv, och därefter - hur bilden ska redigeras för att se ut som man tänkt sig.

så jo. jag tycker att det finns rätt stora poänger med att testa på det här. sen fattar jag också att det inte passar alla. själv har jag sysslat med sånt här till och från, ända sedan jag började fotografera (analogt, på den tiden). jag har fortfarande en bild på väggen som jag tog i mitt studentrum i uppsala - den är skitsnygg.

men då finns det ju å andra sidan oändligt många sorters fotografering som jag inte sysslar med alls. antingen för att jag är helt ointresserad, eller för att jag är rent ut sagt dålig på det. :D

ebba och hedda

ni har ju redan sett bilder på edward och ebba. idag var det dags igen, men faktiskt premiär för hedda som aldrig har modellat förut. vet inte varför det har blivit så - hon har funnits med här hemma rätt länge. kanske för att jag alltid har tyckt att edward och ebba gör sig så bra på bild, och inte velat lägga till en till modell ifall att det skulle bli trist.

vi tar ett par bilder på ebba, till att börja med. jag skrev senast igår att det här är så jävla roligt - och det är det (uppenbarligen). det jag verkligen, verkligen gillar med att fotografera just kranier/ben, är hur gråskalan ter sig. det blir så oerhört vackert, framför allt i svartvitt. jag har i ärlighetens namn inte ens övervägt att göra något annat än svartvitt av det, så det är svårt att veta hur det skulle se ut i färg. men jag är så nöjd med det här att jag inte ens tänker prova.

att jag sedan råkar ha oerhört vackra, torkade rosor och rosblad, är ju en match made in heaven. nu är ju det något som av uppenbara skäl inte framgår i svartvitt, men tro mig - det är riktigt jävla vackert och en ögonfröjd att beskåda medan jag fotograferar.

det här är då alltså hedda. hon kom till mig genom en bekant som hade hittat ben efter - någonting, i någon skog, och tog med sig det till mig eftersom hen visste att jag gillar sånt. hedda står på samma bokhylla som edward, där hon minns tiderna som var och hur vacker hon ansågs vara på den tiden det begav sig.

faktum är att hedda har stått orörd så länge på bokhyllan att hon var mer än lovligt dammig. nu tog jag mig friheten att låta henne vara dammig - lite av poängen med de här bilderna är ju det förgängliga, det som är lämnat bakom, minnen av det som varit.. och då blir det ju lite fånigt om mina modeller är kliniskt rengjorda. de är ju som vackrast au naturell, tycker ju jag personligen.

det lustiga med de här tre fantastiska modellerna är att de, liksom vilka mänskliga modeller som helst, har lite olika proportioner och uttryck. alltså tog det mig en stund att hitta heddas bästa sidor och hur hennes egen skönhet framhävs som bäst.

men jag hoppas att ni förstår varför jag tycker det är så fantastiskt att fotografera de här tre. de har hängt med i rätt många år, och jag uppskattar deras sällskap oerhört. de har alla mycket olika personligheter, och ger mycket olika intryck. hedda är den jag känner minst, men det här lilla äventyret kanske gör att vi lär känna varandra lite bättre.

det bästa med det här är att jag nu kommer att ha ännu fler bilder att välja mellan, till det börjar bli dags att förnya det som sitter på väggarna här hemma. jag tror att jag eventuellt kommer att visa er, när jag har bestämt mig. vi får se. det återstår att se. :)