provocerande porträtt

well. just den här bilden är kanske inte så provocerande. inte som bild, iaf. två människor som står/sitter rakt upp och ner, tittar mot kameran, och en drös linjer i bakgrunden som följer samma rörelse.

trots att det är en så traditionell bild på ett brudpar (som det gäller - de gifte sig i hemlighet några veckor innan fotograferingen), så är jag faktiskt väldigt förtjust i den. jag är annars inte så traditionell av mig, så det känns lite småskumt att gilla den så mycket som jag gör. men så är det.

det som kan upplevas som provocerande i den här bilden - och ännu mer i en av bilderna som kommer, är det faktum att en person med synlig och märkbar funktionsnedsättning har en kärleksrelation med en gående person, och dessutom visar det offentligt.

och tro mig, även om du själv inte känner så, så finns det gott om individer i samhället som inte alls har någon trevlig syn på personer med funktionsnedsättningar. det är t ex väldigt otrevligt att veta att den här kvinnan har vräkts ur sin rullstol för att hon höll sin partner i hand offentligt, så folk såg. att folk ens kommer på tanken att göra våld på andra för att de är avvikande, är för mig helt.. jag har inte ens ord att uttrycka mig med där, känner jag.

det som dock är ännu märkligare är hur många ur funkisrörelsen som tyckte att den här bilden var alldeles, alldeles för mycket att hantera. min väninna blev av med flertalet vänner på facebook, som tyckte att hon hade gått över alldeles för många gränser i den här och liknande bilder.

är det inte märkligt, säg, med tanke på att om det här hade varit två fullt fungerande, gående personer, så hade nog de flesta tyckt att det var en riktigt läcker bild som uttryckte deras passion och kärlek för varandra.

själv tyckte jag att det var fantastiskt roligt att göra den här fotograferingen. jag har fotograferat min väninna tidigare, men inte i det här sammanhanget. vi pratade mycket om att göra det här till ett större projekt, just för att skapa någon slags tanke om att personer med funktionsnedsättningar både kan och får ha kärleksrelationer, och till och med skaffa familj om de har lust - på samma sätt som alla andra. varför ska kärlek vara begränsad till de som kan gå, kan man undra!?

sen tycker jag att det finns fler poänger med fotografier såsom dessa. nu råkar ju jag känna den här kvinnan, och enbart för den sakens skull tycker jag ju att hon är oerhört vacker. men jag tänker att det också är intressant att lyfta fram att skönhet inte alltid måste motsvara rådande skönhetsideal. bara för att man inte ser ut som angelina jolie eller någon annan pinnsmal tjej med stora tuttar och plutande läppar, så betyder inte det att man per automatik är ful.

jag har drösvis med tankar om vad jag skulle vilja göra med det här. hittills har jag inte fått arslet ur, men förr eller senare kommer jag att vilja göra något av det. det är alldeles för viktigt för att låta bli. och det finns ju hur mycket som helst man kan göra med det här.

...

hur provocerad blir du av bilderna?

det här med bildspråk

det är skillnad på bildseende, bildkomposition och bildspråk. de ligger förvisso väldigt nära varandra, och det ena är beroende av det andra och det tredje, utan inbördes rangordning.

men det är skillnad - iaf som jag ser det.

bildseende handlar ju om att se i bild. för mig är det medfött - jag tänker i bild, så att se bilder som ligger och väntar är inte ett problem för mig. visst blir bildseendet mer aktivt när jag väljer att fotografera mycket. men det finns alltid där.

bildkomposition handlar ju om att möblera det man ser, innanför bildkanterna. det är i mångt och mycket en träningssak. man kanske inte är skitbra på det när man tar upp kameran första, andra, tredje eller sjuttonde gången, men medvetenhet och övning ger erfarenhet, och till slut sitter det.

bildspråk handlar, åtminstone för mig, om vad man vill säga med sina fotografier, och hur man uttrycker det. i min värld är det oerhört starkt kopplat till vem man är som person och vad som är viktigt för en. alla vi som fotograferar, väljer ju t ex mer eller mindre olika motiv. varför väljer vi just de motiv vi gör? hur fotograferar vi dem? vad inkluderar och exkluderar vi? vad framhäver vi, och vad låter vi sjunka undan i bilden?

när jag var barn älskade jag tanken på tomtar, vättar, troll och annat skrymt i skogen. mina farföräldrar hade en sommarstuga som var omgiven av skog. där lekte jag mycket, och överallt i diverse håligheter i både träd, under stenar, mellan grenar osv, såg jag små bostäder för alla magiska varelser som barn tror på. idag är jag ju uppenbarligen inte ett barn längre, och även om jag inte nödvändigtvis tror på tomtar, troll, vättar mm längre, så tror jag på magi - på ett annat vis, bara.

jag minns mycket väl när jag började fotografera som jag gör idag. skulle tippa på att det är runt 20 år sedan. jag var klar med mitt porträttfotograferande som yrkesverksam, och började fotografera helt för min egen skull i stället. av någon anledning fick jag för mig att jag ville fotografera träd, och så bestämde jag mig för att jag skulle göra det ur ett skogsmagiskt perspektiv. det vill säga; det blev många detaljer på träd, håligheter under stenar och allt det där jag upplevde som barn.

som person är jag rätt otillgänglig, och många anklagar mig för att vara både spännande och mystisk. :D inte vet jag om det stämmer, men det finns vissa ord som jag gillar och i hyfsat stor utsträckning identifierar mig. ord såsom hemlig, undangömd, dunkel, förgänglig, och ett antal liknande uttryck. jag har alltid, ända sen jag var barn, varit intresserad av framför allt vampyrer, och som vuxen, naturromantik, gotik (både medeltidens gotiska kyrkor, samt 1800-talets gotiska berättelser, och fotografi från samma period), art grotesque (de flesta konstnärliga uttryck). sånt färgar av sig i hur och vad man ser.

i bilden här ovan, ser jag t ex en älvas slängkappa som hänger på tork. alla bilder i det här inlägget (hittills) är fotograferade idag, och jag tog flera på löv som låg ovanpå granris. de flesta av dem såg jag som små sängar som någon slags granféer lägger sina barn i för att sova.

...

sen förstår jag ju att ni som betraktar mina bilder, inte tolkar dem på samma sätt. :D underligt vore väl om ni gjorde det. vi alla ser, förstår och tolkar allt vi ser på olika sätt, utifrån vilka vi är. vid tillfälle ska jag faktiskt skriva ett inlägg om den saken också, eftersom jag planerar att skriva en bok om det (arbetstitel: sanningen att säga).

men för att återgå till bildspråk - det är inte något jag bedömer att man kan lära ut. det är något som växer fram över tid. eftersom det är så länge sen jag började fotografera själv, måste jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det funkade för mig då. men jag ser på mina kursdeltagare att de redan från början har varsina sätt att se - det som händer under kursen är att det förfinas lite i uttryck, och det kommer att fortsätta utkristallisera sig, allt eftersom de fotograferar mer och mer. det är väldigt roligt att se.

men nu tror jag att det får bli en bild till, sen får det här inlägget vara färdigskrivet. :D

när inspirationen tryter

idag var det dags för ytterligare en träff med mina fantastiska kursdeltagare. jag har verkligen haft en enorm tur - det är en helt jävla fantastisk grupp, och vi har SÅ trevligt tillsammans. jag kunde verkligen inte vara mer nöjd än jag är - det känns så lyxigt.

det som känns lite mindre lyxigt är när (även) jag har dagar där inspirationen verkligen tryter. idag är en sådan dag. vi var till stans friluftsmuseum, där det finns oerhört mysiga miljöer. jag har fotograferat rätt mycket här genom åren, och det kanske är därför jag inte kände mig så inspirerad. dagens kurstema var "ram-i-ramen" - att rama in något i bilden med hjälp av något annat. och.. been there, done that, ur de flesta perspektiv jag kunnat hitta, just på det här stället, so many times before.

när jag kom hem, tömde ur kameran och började titta på bilderna så kände jag verkligen ingenting. normalt sett brukar jag känna iaf NÅNTING, men näh. det var helt tomt i känslorna. alltså, jag ser ju att bilderna är helt ok, men jag känner verkligen inte ett skit för någon av dem - och det brukar jag göra.

samma sak hände mig igår. jag var ute en kort sväng med kameran med mig, och visst.. bilderna blev ok, men jag kände mig ändå besviken när jag tittade på dem. hur skumt som helst.

men jag misstänker att det beror på att jag vände dygnet för ett par dagar sen - och jag är för gammal för att det ska vara ok, numer. förr kunde jag vara vaken 24 - 36 timmar flera gånger i veckan utan att det störde alltför mycket, men det funkar inte längre. jag blir tröttbakis i upp till nån vecka, tio dagar. och dessutom blir jag lite skum i skallen, så jag gissar att det är vad som spökar just nu.

jag tror att det jag skulle behöva göra är att bege mig till något ställe där jag antingen inte varit på, eller iaf inte varit så mycket. jag tror att jag vill ha lite NYTT att se, och att fotografera. och tack och lov - jag har börjat planera inför fortsättningskursen i vår, och i den planeringen ingår det en hel del fotograferande. jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg, dock.

bilden här ovan har inte jättemycket att göra med den här veckans kurstema, dock. det är en av friheterna man kan ta sig som kursledare (det är iaf så jag bortförklarar mig inför deltagarna :D ), att inte behöva hålla sig till dagens tema. den här bilden har dock ett annat tema som vi ska ägna oss åt om ett par veckor, som jag kallar "dragkamp". det handlar om när två linjer/riktningar möts och det uppstår någon form av konflikt eller dragkamp. jag vet att jag har kommenterat ett par bilder här på fotosidan, med just sådana konflikter i en linje. det är inte alltid uppenbart vid fotograferingsögonblicket, utan det är något som iaf jag själv oftast upptäcker när jag tittar ordentligt på dagens bildskörd.

jag avslutar dagens inlägg med en bild på en ursnygg tupp som traskade runt med sina hönor. jag hade med mig min hund, som bröt ihop fullständigt och trodde att han skulle få.. ja, man vet inte riktigt vad han trodde att han skulle få göra. det är en stor, fet #facepalm på den. han skällde ut nämnda tupp och hönor rejält. för att inte tala om hur han skällde ut hästarna som promenerade förbi på lite avstånd. det var så jag fick skämmas för hundskrället. tur för honom att han är söt. ^^

och vet ni vad? nu när jag har visat er några av dagens bilder, så känns det faktiskt lite bättre.