Min mara , en solens mareld

Hej hej

Ibland är gudarna emot en, men rätt ofta är gudarnas motvilja fröet till tankebanor som ger en annan substans till det som inte var med en vid tillfället. Mina gudar skrattade rätt rått åt mig häromdagen. På min färd hem genom det nordhalländska landskapet denna ödesdigra dag tornade ett magnifikt naturens skådespel upp sig. Ett katedraliskt vackert molnsjok bredde ut sig från mitt zenit ner mot havshorisonten men lämnade en flik precis i ovan horisonten. Ur denna flik, under det att solen kysste horisonten godnatt, erupterade en bedövande vacker solmareldsdans i det att solens sista ljus kastades som orangera smekningar i molnsjokets struktur. Det var mäktigt, vackert och svulstigt nästan. Jag framstod inte som den bästa av bilister i det att jag vinglande framförde mitt fordon mer betraktade denna naturpjäs än att se på vägen. 10 minuter ungefär, sedan var föreställningen över och mörkret avancerade över nejden. Gudarna då? Jo, dels hade jag inte kameran med mig, dels kom jag iväg sent från jobbet, dels valde jag den långa men mer vackra vägen hem. Allt orsaker till att jag missade att föreviga denna oefterhärmliga solnedgång, allt orsakat av att mina gudar inte bistod mig i någon av de parametrarna som åtminståne kunde gett mig en chans att fotografera moder Gaias godnattkyss.

Ja, när man väl kom hem så hade ju frugan naturligtsvis fotograferat solnedgången, inte lika begaistrad som jag över den, men ändock nog för att engagera sig i ett litet foto. Detta lilla foto publicerades på Fejjan med ackompanjemang av "likes" i massor. Under kvällen så droppade det in mer och mer små fotografier på denna solnedgång från en masse olika människor vilka likväl som jag och min fru mer eller mindre fascinerats av detta naturens uppträdande. Då slog det mig en tanke som inte bara roat mig sedan dess utan kanske är det lilla fröet som gudarnas motvilja sått.

Solnedgångar är karaktäriserat i officiella sammanhang som ickemotiv, tävlingar vägrar ta emot dem, bildbyråer vomerar över dom, proffsfotografer skyr dem som kackerlackor mm (nu överdriver jag kraftigt för polemikens skull) men ALLA fotograferar dem. Ingen nu levande fotograf, hobby som proffs, har inte fotograferat en solnedgång. Det är så skämmigt vackert, i nivå med hötorgskonst. Då kommer naturligtsvis följdfrågan, vad mera kan man tänka sig är ett motiv i denna kategorin? Ni får gärna komma med förslag men jag sparkar in världens absolut gargantuastiskt öppna dörr när jag nu presenterar de tre mest älskade motiven, utan inbördes ordning och utan att överhuvudtaget ha rätt.

1. Barn! Inget motiv kan väcka känslor som ett starkt porträtt på ett barn, vare sig den lilla är trumpen, avvaktande, arg, nyfiken, glad, smutsig eller  bara sprudlande sprallig. Och ens egna barn skall man inte tala om, varje foto på dem är ett totalt okritiskt mästerverk i förälderns ögon!!

2. Solnedgångar! Visst är det så, denna vardagliga händelse gömmer så mycket primala känslor och symbolik. Om Ni orkat läsa hela vägen hit så förstår Ni att jag kan hänföras av solens kvällsliga och eldiga dans. Utöver det rent estetiska ryms även symbolik förärad och ärvd genom hela vår historia som subliminalt triggar känslor, tankar om livets skörhet, rytm och värde. 

3. Nu kommer en outsider, väldigt personligt påverkad och kanske lite styrd av min önskan att publicera nedan bild  ;-) . Strömmande vatten fotograferad med lång slutartid, eller ja, kanske vatten i alla dess miljöer under en lång exponering. Något är det som triggar oss att leka vattenleken med kameran. Även här trycker jag in lite symbolik. Vatten är vår närmaste föda, vår kropps största sammansättning, ett gemensamt arv buret av liv i alla dess former genom livets hela historia, ett flöde av en bestämd mängd vatten här på vår vackra jord som vi alla delat på, delar på och kommer att dela på i framtiden. Plussar man på med att flödande vatten blir mjuk, trolskt och fantasieggande under en lång exponering kan konklusionen inte bli annan än att det tilltalar oss djupt.

Så, vad kan man då utröna av denna lilla blogg då? Jag vet inte faktiskt, gudarna är som dom är, motiv kommer och går, allt är fotograferat men alla fotograferar det igen... kanske..... jag har iallafall inte fotograferat den solnedgången häromdagen, den är istället inpräntad i mina sinnen samt i bromsfoten (har man inte blicken på vägen hoppas man att bromsfoten räddar en) .......det jag har är en bild på vatten......... som strömmar likt ett bomullskuddshav för näcken......

Väl Mött

//Peter\\

Jag, en iStockprostituerad

Hejhej!

Jag erkänner med en gång eftersom rubriken så talande avslöjar mig. Jag är en av de som i vissa kretsar betraktas som medlöpare till den professionella fotografins moras, en som säljer sitt hantverk för judaspengar, en som skyggt stryker under det fotografiska överflödets bord för att få ta del av mammons smulor som så knappt faller från fotoköpehetsens frosseri. Jag erkänner och kan ta smälek för det, kan leva betraktad med onda ögon och en pariastämpel. Det som skrämmer mig är den begynnande iStockmentaliteten som infekterar min hjärna.

Jag är på intet sätt en framstående fotograf, det gamla hederliga "hellre än bra" är devisen som präglar mina verk. Dock så har jag genom åren alltid hävdat min integritet, mitt sätt att se på min egen och andras fotokonst. Jag har en tanke och idé kring fotografering, kan se att mitt sätt att betrakta och värdera foto är både klassikt skolad likväl som modernt präglad om jag får lov att vara lite förmer i min självbetraktelse. Inte på något sätt bättre än andra men inte heller så värst mycket sämre hoppas jag. Utifrån den självbetraktelsen har jag sedan några år sakta men säkert inlemmat mig i iStockvärlden.

Det finns en uppenbar marknad, jag har vänner (sic) som tjänar bra med pengar per månad på att sälja bilder via Stockbyråer. Utöver det så finns det professionella iStockfotografer som lever på denna verksamhet har jag förstått det som. Så drömmen om att tjäna pengar på mina bilder fick näring utifrån detta faktum, en sidoinkomst som kunde täcka min dyra hobbykostnad. Ytterligare drömmar att nå Exclusive där man kan få 20 dollar per bild istället för 2 dollar eller mindre hägrade bortom horisonten.

Nu är jag här, ett par års erfarenheter rikare(?). En av iStockphotos mer misslyckade individer med en rejectionrate (en iStockterm) som gränsar till negativt värde. Denna unika placering är resultatet av min till idioti gränsande integritet som är nämnd ovan. Att vara iStockfotograf är att falla in i ledet. Bilder skall vara knivskarpa, ljusa, glättiga, färgglada, identitetslösa. Dom skall komponeras med plats för "copyspace", möjlighet till spegelvändning, texter, ytor för placering av företagslogos och annat skräp. Ingen efterbehandling whatsoever, drar man för mycket i något reglage i ett bildbehandlingsprogram får The Inspectors (domare, jury och bödlar) indignationshicka och rejectar bilden med äcklad blick.  Inte alls de bilder som jag intill vansinnets gräns har laddat upp till iStock under åren.

Mina bilder är jag, kan vara en förklaring iofs, och jag har genom åren bankat min panna blodig mot tangentbordet (qwerty är praktiskt taget ingraverat i pannan) i min frustration över alla rejections av alla de fantastiska (egen bedömning) bilder jag laddat upp i tron att det är just den bilden som har ett inte bara materiellt värde utan även konstnärligt och symbiosen i den bilden borde vara en frälsning för iStock. HA... inte så. Resultatet blev som Ni förstår tvärtom.

En vändpunkt. Den kom. Jag fotograferade, processade och behandlade en bild som i mitt tycke blev bra. Den speglade lite min tanke om liv och tro, den skörhet, den värme och transparans som omger oss. Är sällan jättenöjd med bilder men här var jag jätenöjd(bara ett t nöjd) och laddade upp bilden på iStock. Responsen blev dramatisk, mellan rejectionsraderna läser jag in den fasa dessa stackars inspectors måste ha känt, dom plockade upp tangentbordet som sköld och lasermusen som svärd, äntrade sina magnifika datorer och galopperade ut till korståg mot mig. Detta var en blasfemi mot iStockreligionen. Jag tog moloken skydd i min integritetsbunker och kurade. Bilden jag pratar om är denna:

Vändpunkten då? Jo, det är här detta blogginlägg egentligen börjar. Vändpunkten är till förfång för min "konstnärliga" ådra. Nu när jag äntrar mina fotosejourer så finns där en gnagande tanke. Varje gång (lite överdrivet) jag står inför ett motiv eller en händelse att fotografera så är iStockdemonen där och sprider syra i mina tankar. Passar det här, skall jag komponera om lite så det passar bättre, kan en logga passa in vid sidan här, är det färgglatt nog, skiner glädjen igenom, är det här vad iStockköparen verkligen vill ha??? Det pågår en kamp inne i min lilla hjärna och just för tillfället är den konstnärliga ryttaren hopplöst förlorad likt Don Quijote. Mammons broder snikenheten har knockat motståndaren som knappt rört sig innan nio....... Vändpunkten! Jag tänker...iStockmentaliteten som infekterar min hjärna

... jag är iStockprostituerad.....

//Peter\\

PS Alla personer (inspectors) som nämns i inlägget är helt fiktiva. Inga personer kan eller skall relateras till denna yrkesgrupp. Deras reaktioner och handlingar är enbart en fantasi skapad att ge dramatik till inlägget DS

PS 2 Jag laddar fortfarande upp bilder till Stockbyråer DS

PS 3 Räknat till utförda timmar är min inkomst från Stockbyråer på fantasiljoners kronor back DS

PS 4 Alla inspectors som läser det här, jag heter egentligen inte Peter, det är min pseudonym DS 

Naturfotografering, ett rent h-vete

Hej hej!

Efter att hösten genom veckorna visats sin sämre sida med regn, molntunga skyar och vindpiskande kyla hände ett litet under idag. Ingenting under dagen påvisade möjligheten att solen skulle titta fram denna dag men si, det gjorde den under eftermiddagen. Halv fem var klockan när min blick förvånat konstaterade en blå himmel, go höstvärme och  obefintlig vind.  Inget tid att förlora tänkte jag, tog på mig fotokläderna, fotoryggsäcken och laddade kameran på stativ. Målet var Lillesjön, in liten fotogenique pärla här i Halland. Jag och lilla Billy, en 3 år ung Bichon Frisé äntrade bilen och gav oss iväg.

När vi kom fram började en lustiger dans med alla kluriga små skogsalver, troll och knytt som med iver lade försåtsfällor för mig. Lillesjön, som jag tänkte mig skulle bada i eftermiddagsljus, låg stilla i skogens skugga och var tämligen ointresserad av att bli avporträtterad. Missade lite där att eftermiddagssolen inte nådde ner i sänkan som sjön låg i. Attans! Spontan planering är nog inte min cup of tea, typ. Ok, backupplanen.. hmmm . Lillesjön ligger som sagt i en sänka och de skogsbeklädda höjderna runt sjön brann av eftermiddagsljusets vackra sken. Sagt och gjort, upp till toppen av höjden som badade i ljuset. No big deal. 

Eller huuur??!!! Höjd är ju en sak, att ta sig upp en annan sak för att göra en kort historia lång. Vi pratar inte Mount Everest på något sätt men det här var brant, halt och snårigt så in i norden. Att sedan flåset lämnade min stackars lekamen för c:a 1000 år sedan hjälpte ju inte till. Utöver det så var ju lilla Billy med, ni vet den lilla hunden, Bichon Frisén. För Er som inte vet det så är Bichon Frisé det längsta man komma från att kalla en naturhund. Framavlad som en ren sällskapshund i den mindre storleken med mjuk fluffig päls och ett charmig egensinne är dess rätta plats inte i en skog utan i ett palats, typ. I skogen är denna hund motsvarigheten till en supermagnet, allt fastnar på honom. Så där hasar jag mig upp för den snårdränkta höjden, utschasad efter någon meter, svetten dryper, benen värker och till råga på allt så är de förbenade trollen och knytten framme och pepprar lilla Billy med allsköns bråte i form av små grenar, stickor, löv och Gud vet vad.

När vi väl är uppe på höjden, jag lätt förvirrad av ansträngningen och lilla Billy c:a 10 kilo tyngre av all natur hans kardborrepäls har plockat upp på vägen kommer nästa motgång. Under klättringen upp har solen hastigt och lustigt dalat en hel del ner mot horisonten och lämnat bara några få strimmor ljus att leka med på toppen. Lilla Billy sätter sig ner och börjar plockepinnleken i sin päls medans jag jagar dessa stackars ljusstrimmor under skogsalvernas glada skratt i ett fåfängt hopp att få en bild åtminståne.  Lagom till jag trocklat fram kameran så ser jag ljusstrimmorna försvinna in i den bakomliggande granskogens kompakta mörker. Hmmmm..... irritation, tja kanske.

Två ganska dumma beslut denna underbara söndagskväll är väl för lite antog jag ivrigt påhejad av all lömsk trolldom som gömmer sig i våra skogar och embarkerade mitt tredje. Under det att mörkret vältrar sig in över nejden tar jag min utrustning, stör Lilla Billy i hans plockepinnlek och går vidare, tänkte  ta en lite vidare sväng så att jag kom ner bortanför Lillesjön, jag gick upp för berget hitom sjön så att säga. Inget bra beslut skall det visa sig. Utan att jag riktig förstått hur så är jag hastigt och inte så lustigt inne en djävulusisk urskog. Tätvuxen är bara förnamnet på denna urskog, små förbenade träd så nära varandra att man behöver vara tvådimensionell för att kunna ta sig förbi dom. Ryggsäcken fastnar, kameran på stativ hakar i, grenar smätter och sticker en i öron, ögon och allt annat som gör ont i ansiktet. Alla troll, knytt och skogsväsen kastar kottar, skakar loss vatten från grenar och löv, lägger fällben. Glöm inte lilla Billy, nu ytterligare 5 kilo tyngre springer han som en tätting i vilda försök att ta sig ur detta helveteshål vilket resulterar i att kopplet fastnar och vrider sig runt dessa förbenade träd med resultat att jag utöver min kamp mot elementen måste utöva intellektuella handlingar att lösa dessa gordiska knutar min kära lilla hund orsakar med kopplet. Och mörker faller.....

Panik... njaää.. mörker, tätvuxen urskog och trollknytt, vad kan gå fel... ??? Lätt förvirrad visar det sig att jag iallafall tänkt någorlunda rätt. När vi väl kom ur urskogen, i rättan tid för att skoja till det lite, så är vi vid höjdens kant i den bortre delen av sjön. Inget skall vara enkelt i denna underbara värld så med alla illvivlliga skogsväsens hånskratt ringade i öronen tumlade lilla Billy och jag nerför höjden i en kavalkad av mer eller mindre akrobatiska nummer och det vara bara min oförmåga att överhuvudtaget spänna en muskel i min kropp som gjorde att inget vitalare bräcktes. Benämningen trasdocka fick sitt ansikte denna kväll.... ;-)

På säker mark styrdes kosan hem, lilla Billy tjöt av glädje vid åsynen av bilen, trygghet och värme kanske han tog den för. Väl hemma "straffades" lilla Billy med en dusch, för honom var det droppen på denna underbara dag antar jag för han har gett mig onda ögat hela kvällen sedan dess.

Naturfotografering, en avkopplande och hälsosam aktivitet. I h-vete heller.....

Blev det något fotograferat på denna avartiga exkursion då?? Förvånasvärt nog så fanns det bilder på minneskortet men jag är övertygad om att dessa bilder har de små rackans troll, knytt och skogsväsen roat sig med att ta när jag förvirrat vilset irrade i skogen.... nedan är ett av dem....  

"The colorexplosive autumndance beholds the message of the coming dark season"

Väl mött

//Peter\\

Vad i all världen?

Hejhej

En strålande vacker höstdag har snart passerat här på västkusten. Utanför smeker kvällsolen det nordhalländska odlingslandskapet  med sina gyllengula fotonpartiklar under det att mäktiga, fuktmättade och tunga molnsjok vältrar sin sömngångaraktiga vandring över himlavalvet. Denna mastodonthöstdag har jag tyvärr tillbringat i hemmet då en liten elaking gjort ett ovälkommet hembesök i min taffliga lekamen, alltså en förkylning som på typiskt supergenusförträdd fördom däckade mig i går.

Dock, efter en dunderkur med mirakelmediciner evoloverade ur eoners kunskap från medicinmän till kvacksalvare och finjusterade med excellent forskning fick jag kraft nog för en liten, kort vandring i eftermiddagssolen i en förtrollande höstskog som benämns Stättared. Jag saluterar näsdroppar och ibumetin, några av mänsklighetens största framsteg.

Denna korta promenad förväntades inte ge mer än en mental massage av själen och lite kraft att eskalera striden mot det listiga förkylningsviruset men gav faktiskt lite mer. Ett oväntat möte i det höstprunkande kulturlandskapet inspirerade mig till en liten frågelek. Vad är det som jag fotograferat?

Erkänner att bilden är något croppad, uppskärpt (då mina frossbrytningar till följd av den inre kampen mot förkylningsdemonen gav lite oskärpa  )  Vilket som så blev mötet lite mer en insikt av naturens urkraft. Kul om Ni försöker gissa tycker jag......

Nu har solen kysst horisonten och efterlämnat en kysk rodnad på himlen. Den magiska blå timmen anträder sin korta livsfärd under det att de ihärdiga månskensbönderna galopperar sina gigantiska tröskmaskiner över det nordhalländska odlingslandskapet som omfamnar min enkla boning. Livet är kanske som bäst när man betraktar det med sitt enklaste sinne.....

Väl mött

//Peter\\

Gjort en Hellesö

Hejhej!

Ett tidigare blogginlägg jag gjorde om att städa i naturen inför fotografering har fått mina tankar att vandra lite. Jag har läst igenom och besvarat de inlägg som bloggen gav vilket fått mig att fundera vidare. Det är inte på något sätt nya funderingar utan de har funnits sedan urminnes tider, redan de tidiga stenåldersmänniskor som skapade fantastiska grottmålningar satt kanske runt lägerelden(?) och grymtade missnöjt till den tidige konstnären  som i sin konstnärliga frihet överdramatiserat, kanske jakten som illustrerades, genom att lägga till ett och annat djur för att får fram intensiteten och dramatiken i jakten. Sedan dess har diskussionen bara fortsatt..... typ.

Jag har en bild som jag har gjort något liknande på. Detta strax innan Terje Hellesö så skamfullt fick krypa till korset för sina manipulerade bilder. Lite historia kring bilden först. Jag var på Grimsholmens naturreservat och fotograferade klippor, hav och strandnära motiv. På väg fram till platsen för brottet det här blogginlägget handlar om ser jag över horisonten ett fågelstreck som piskar fram över nejden. Kameran, stativ och objektiv var oproffsigt nog inte skjutklara och under tiden som fågelstrecket majestätiskt passerar en i övrigt dramatisk och vacker havsnatur trasslar jag mig in i remmar, hösken, ryggsäck och stativben. Kan tänka mig att min gamle stumfilmsidol Harold Loyd skulle extraherat en del slapstickhumor ur den situationen. Alltnog, när väl kameran var på plats och bilden kan tas så är det vackra fågelstrecket retsamt nog bara en prick i en undflyende tanke. Jag tar dock bilden för den är i sig i mina obildade ögon en vacker scen.

När jag kommer hem och efter några dagar börjar arbeta med bilden kan jag inte släppa fågelstrecket vilket levt sig kvar på näthinnan vilket passerat så perfekt över himlavalvet just när kameraremmen släppte från min fot ( lite illustrativt överdrivet det här med utrustningen). Jag bestämmer mig och letar upp gamla bilder på fågelstreck jag har, klipper ut ett av dem och gör ett montage, jag lägger till ett fågelstreck i bilden, jag manipulerar, jag fuskar. Allt i syfte att få bilden att bli det som jag såg att den hade blivit, om jag inte hade varit så färbålt klumpig och insnärjd. Den färdiga bilden ser ut så här

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpiclarge/100143/2425193.htm?set=mp&_target=_blank

Så min undran är, med tanke på omständigheterna kring och utefter historien jag gett om bilden, om denna är en godtagbar naturbild eller om den borde bannlysas å det starkaste och min trovärdighet för alltid är urholkad??

Väl mött 

//Peter\\