Namibia
Duvorna vid domkyrkan
Jag har funderat en del kring bilden från inlägget Prime-paket. Jag gick på en gångväg som är parallell med gången mannen går på, fast lägre. Han gick brevid mig och jag såg duvorna. Jag sprang i förväg, vände och gick mot den övre vägen/duvorna samtidigt som mannen passerade. Duvorna skrämdes av mig och flög upp och skapade en båge kring mannen. Det var den dagens bästa bild, och i kameradisplayen tyckte jag den var en riktigt vinnare. Vi tittar på den igen. Betrakta den noga, gärna i fullstorlek.
En gammal kyrka, man med hund, ett träd åt vänster, duvor som flyger. Den har "allt". Men faktum är att den är ganska tråkig. Egentligen är det intressantaste med bilen att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör den så tråkig.
Några saker slår mig:
• Mannen är för liten. Antingen skulle han vara en större del av bilden, eller bara en lite siluett. Nu är han ett tråkigt mellanting.
• Han matchar inte bakgrunden. Han både smälter in i bakgrunden och skär sig mot den samtidigt.
• Han matchar inte förgrunden. Duvorna flyger upp, de skärms av något (mig när jag klev fram med kameran), men mannen bara går i bakgrunden. Det finns ingen koppling mellan händelserna, och den kompositionsmässiga kopplingen är för svag. Med ett rejält tele och större avstånd hade jag kunnat klämma ihop mannen och duvorna mer och då hade bilden kanske funkat bättre.
• Ingen närvaro. Mannen stirrar ner i backen och de tre skrämda fåglarna ger ingen närvarokänsla.
Vad är det som funkar då?
• Kyrkan. De tre kraftiga väggpelarna och fönstren ger härliga linjer genom bilden, speciellt med trädet längst till vänster.
• Duvorna. Okej, de är för få, men i övrigt är de väldigt bra. Att de är lagom suddiga, ljuset på vingarna och att de flyger åt alla håll.
Så, två bra saker och fyra dåliga. Poäng: -2. Betyg: bra försök.
Men jag har nog inte sett allt. Vad tycker DU funkar och inte funkar?
Verktyg: klassificering och fotoläxor
Ett av verktygen jag nämnde i inlägget Färdighet är klassificering. Det innebär kort att man delar in alla bilder i A- B- och C-bilder.
ABC-bilder
A-bilder är riktiga toppbilder. Så bra att till och med andra tycker om dem.
B-bilder är okej, men inte mer. Lägger man upp 100 av 300 bilder så kommer B-bilderna med.
C-bilder är korrekt exponerade och i fokus. Mer än så kan man inte säga om dem.
Till dessa vill jag lägga till K-bilder (K för kass, eller möjligtvis något annat k-ord med negativ klang), som är övriga bilder.
Det är dock ett problem med denna klassificering, och det är att den är till för professionella fotografer. ABC är en klassificering av hur säljbara bilderna är.
Jag kommer under kommande månader ta bilder i pedagogiskt syfte. Att klassificera bilderna i hur lärorika de är funkar inte riktigt, men att bara bedöma bildens brahet räcker inte heller.
Stjärnsystemet
Jag har därför i typisk pedagogisk frenesi tagit fram ett till system, där jag bedömer hur väl jag utfört angiven uppgift. Ju fler stjärnor desto bättre:
★★★★★ Dessa bilder lyckas mycket väl med uppgiften och är samtidigt en bild av hög klass (A- eller stark B-bild.)
★★★ Dessa bilder är på något sätt misslyckade. Antingen har de inte uppfyllt fotouppgiften, eller så är de helt enkelt inte särskilt intressanta bilder.
★ Dessa bilder misslyckas på båda vis.
(★★ och ★★★★ kommer användas, sparsamt, i riktiga gränsfall.)
Jag har även i detta system lagt till en extra subkategori.
☆ Skäms, Anders. Skäms!
Stjärnbetyg kommer användas för bilder med ett uttalat syfte. Det kan vara en välplanerad fotoläxa eller bara något jag bestämt mig för spontant. Är det något jag i förväg bestämt att jag vill åstadkomma med bilden så bedöms den med stjärnor.
De två subkategorierna har jag pga ett annat tips från gode Thom: bedöm dina misslyckade bilder. Att bara göra bedömningen ”misslyckad” och radera bilden känns ofta bra, men om man istället analyserar vad det är som gör bilden misslyckad (och hur det hade kunnat undvikas) så kanske man lär sig något. Som man kanske kommer ihåg nästa gång man är i en liknande situation. Som kanske leder till en bättre bild.
Många kanske ger kanske något i längden.
Jag vet inte om dessa två bedömningssystem kommer hjälpa eller stjälpa på vägen mot bättre bilder, men det enda sättet att ta reda på det är att testa.
Så, vi testar!
Den 21 mars i år kollade jag ut genom fönstret och såg hur det snöblaskregnade i hård blåst. Den fallande snön bildade vertikala linjer över hela scenen. Jag bestämde mig för att försöka fota detta.
Uppgift: fånga snöregnet, som faller i grav lutning.
Bilderna är inte beskurna, och jag inte påverkat dem något annat än val av ljusstyrka och vitbalans i raw-konverteringen. (Inte för att bevara originalet eller något sådant, utan för att jag inte orkar fippla med en massa kassa bilder.)
Bild ett: 8995.
Först provade jag med normal-optik (35mm). Regnrusket framgår tydligt, men bilden i sig är 100% tråkig.
Betyg: ★★★
Bild två: 8998.
Jag bytte till 18-200mm och zoomade in till max. Regnets vinkel syns ännu bättre, och bilden är lite mer intressant, men fortfarande dödstråkig.
Betyg: ★★★
Bild tre: 9005.
Ett till försök, i lite vinkel. I övrigt samma kommentar som till förra bilden.
Betyg: ★★★
Bild fyra: 9009.
Snett ner åt höger gav en mer intressant bild. Med rätt efterbehandling kan den nästan bli en någorlunda okej bild. Tyvärr ser man inte lika tydligt att det regnar, och regnet vinkel syns inte längre.
Betyg: ★★★
Bild fem: 9011.
Jag provade några till rakt framåt, och lyckades med denna klassiker! Regnets vinkel syns inte, och inte heller cyklistens huvud.
Betyg: ★ Fotgängaren räddar bilden från betyg ☆
Utvärdering av hela uppgiften, systemet och allting: Ganska okej.
Man kan utöka uppgiften ”fånga snöregnet” till ”fånga känslan man får av att vara ute i snöregn”. Jag kommer ganska nära med 9009. Så mitt betyg på mig för uppgiften är: okej.
Jag måste dock klandas för att jag inte fortsatte neråt sidan. Jag var påväg åt rätt håll med 9009, men vände tillbaka rakt fram. Dålig intuition, eller bara lathet.
Bedömningsystemet i sig funkar... hyfsat. Många treor, så det är lite trubbigt, men det behöver inte vara dåligt.
Är betygsstegen grova måste jag göra ett ordentligt val. ★★★★★ tilldelas inte annat än väldigt bra, lyckade bilder.
In other news....
... Angående objektivinköp har jag upptäckt ett 500mm reflex-objektiv. F6.3. Det säljs som Bower, Pro-Optic, Rokinon, Samyang. Ett offbrandobjektiv så off att det inte ens har ett ordentligt märke. 2/3-delars bländersteg snabbare än Nikons, en kul fördel. Optiskt är den förstås sämre, men hallå, det är en reflex. Bara den är någorlunda skarp i mitten är jag nöjd. Det enda som gör mig orolig är att en del har varit med om att bajonettfattningen spruckit. Det vore synnerligen tråkigt.
Men livet ska levas farligt, tycker jag.
... Mina medresenärer var på ett möte med researrangören, Trackers, igår och vi har blivit lovade mycket vildmark, kalla nätter (neråt 10 plusgrader) och malaria. Så bra skor, en ordentlig tröja och vaccinering står på listan.
Tyvärr får man inte åka runt i parken mellan solned- och -uppgång, så att ta sig till ett bra vattenhål, leta upp det perfekta stället och vänta in solens första strålar kan blir knepigt. Men en och annan bild i magiska timmen lär det nog kunna bli ändå.
Problem vid 300
Förra inlägget om utrustning skapade egentligen fler frågor än det besvarade. Vilken 300mm? Behöver jag 500mm? Stativ? Vilken väska?
Jag fick några intressanta kommentarer på det inlägget, som alla rekommenderade 70-300mm.
Att göra mig av med 18-200mm är en idé jag inte funderat på tidigare. Klart intressant med tanke på min begränsade budget, men jag är lite orolig med tanke på redundansen. Blir min 70-300mm söndertrampad av en elefant så står jag där med 35mm och kan ”titta” på lejonen i fjärran. Och efter att version 2 av det objektivet kom har andrahandsvärdet på den tidigare versionen gått ner markant.
Nikkor 70-300mm
Det är inte ljusstarkt, men jag kommer använda megatele främst när vi är ute och åker (= dagtid), och när skymningen faller är det främst 35mm som kommer sitta på.
Det finns tre varianter av detta objektiv:
- 70-300mm f/4-5.6 AF-D ED.
- 70-300mm f/4-5.6G AF-D.
- 70-300mm f/4.5-5.6G AF-S ED-IF VR.
De två övre är billigast, kan fås för 1000-1500kr. Den nedre kostar bortåt 6000kr ny. Att betala fyra till sex gånger så mycket för inbyggd autofokusmotor (AF-S) och bildstabilisering (VR) känns inte aktuellt för min del. Men det är också bättre optiskt...
Ett moraliskt problem med 70-300mm är det faktum att jag egenligen inte vill köpa det, annat än för denna resa. Även om jag väljer en billig variant så är det ändå 1500kr.
Gör om – tänk rätt
Problemet med 70-300mm är att den senaste versionen är svindyr, och alla andra är optiskt kass. Bra vid 70mm, okej fram till 200mm, katastrof vid 300mm.
Och det var ju den extra räckvidden jag var ute efter. Jag är inte fanatiker när det gäller skärpa, men jag ser när bilden inte är riktigt skarp, och det stör mig. Vill jag verkligen komma hem med bilder som jag inte riktigt är nöjd med? Där allt är perfekt, men ögonen är lite luddiga?
Så jag kollade vidare på fasta 300mm. Det finns en uppsjö av dessa:
- Nikon 300mm f2.8 AF-S VR – ca-pris 40 000kr
- Nikon 300mm f4 AF-S – ca-pris 10 000kr (beg)
- Nikon 300mm f4 AF-D – ca-pris 6 000kr (beg)
- Sigma 300mm f4 APO – ca-pris 2500kr (beg)
- Nikon 300mm f4 ais – ca-pris 1500kr (beg). (Manuell fokus)
Prismässigt är Sigmat och AF-D-varianten intressanta, och optiskt har de fått bra betyg. Deras akilleshäl är autofokusen, som är apslö. Inget man jagar springande bufflar med. Så om de ändå kommer användas främst som manuell fokusobjektiv kan man väl lika gärna köpa ett sånt från början.
Men dessa är över 20cm långa, och tunga. Och fastlåst i en brännvidd, på ett givet avstånd (sittandes i en bil) är man väldigt begränsad. Väldigt läskigt begränsad.
Till sist har jag Nikon 80-200mm f2.8 AF-D – ca-pris 8000kr (beg), som man kan smälla på en telekonverter på. Men det blir alldeles för dyrt.
Jag har inte kommit någon vart funderingsmässigt när det gäller väska och stativ. Men det kan jag skjuta på framtiden. Väska är meningslöst att kolla vidare innan jag vet vilka objektiv jag tar med mig. Samma sak gäller stativfrågan.
Så detta är så långt jag kan komma när det gäller utrustning just nu. Jag kommer inte göra några inköp förrän i sommar och tills dess kan jag gott fokusera på att öka mina färdigheter. Dem kan jag träna på lika bra med de grejer jag har.
Fotoböcker
Förutom detta, sitter jag nu också i fotoboksköpstankar.
Interwebbartiklar och bloggar i all ära, men ordentligt lärande kräver ordentliga böcker. Det är värdekonservativa pedogogiska bakgrund som talar, jag vet, men för att citera Specialagent Dale Cooper: ”Old habits die hard, just about as hard as I want those eggs.”
Det där sista har inget med något att göra, men jag ville citera serien Twin Peaks, då det igår var precis 20 år sedan första avsnittet gick på TV för första gången.
Angående fotoböcker, så finns det minst 100 miljoner. Rena bilderböcker samt faktaböcker och läroböcker om precis alla aspekter av foto. Alla har fått jättebra recensioner och kommer garanterat göra dig till en bättre fotograf. Varenda sabla bok. ”I learned just what I needed about X”, ”This is a must-have book for anyone intrested in X”. Blärk.
Det jag inte vill ha är en bok som blandar ihop teknik och teknologi. ”Hur man tar bättre bilder” görs lätt om till information om skärpedjup och slutartid. Och sådana saker har jag redan koll på, i den mån jag behöver.
Jag var inte säker på vad jag egentligen var ute efter, då jag snubblade över dessa två:
Galen Rowells ”Inner Game of of Outdoor Photography” samt Freeman Pattersons ”Photographing the World Around You”.
I den första boken diskuterar författaren hur han tänker och gör för att ta bra landskapsbilder, och den andra försöker lära ut hur man ska titta för att se bilderna i sin omvärld. Jag vet inte om böckerna är så bra som de överdrivna recensionerna säger, men de borde ge något i alla fall.
Jag läste en interwebbartikel på Luminous Landscapes av Art Wolfe, kallad ”Seeing Like a Painter”, där han uppmanar fotografen att börja titta aktivt, och lära sig se mönster och strukturer. I ett citat summerar han perfekt vad det är jag varit ute efter, utan att ha förstått det själv: ”When the positive and negatives spaces become co-equal in your imagination as you compose the shot, you have seized control as an artist and are not merely grabbing images but creating them.”
Han är kanske överdrivet intresserad av linjer och former, men för att lära sig se dessa strukturer måste man vara överdrivet intresserad. Ett litet tag. Tills ögonen ser det utan att hjärnan påminner om det.
Tills ögonen ser "det".
Färdighet
”Tekniken är fotografens bästa hjälpmedel och hans största fiende. Det finns inga framstående fotografer, som är tekniska analfabeter, men det finns alltför många dåliga fotografer, som vet allt om tekniken men inget om bildskapandet.” - Fotografisk årsbok 1952, s. 45.
Dags att ta itu med det andra av mina tre förberedelseunderkategorier: Färdighet. Hela projektets huvudämne, egentligen, om jag bara lyckas hålla mig till det.
Här finns inga konkreta värden att luta sig mot, så det är lite svårt att planera vad jag ska uppnå. ”Jag planerar att bli 30% bättre.” Nej, går inte.
Men något slags konkret mål är ändå bra att ha. Vi försöker igen: ”Jag ska ta tre bra bilder i Namibia.”
Ja, det funkar. Vi skriver det som en rubrik för säkerhets skull.
Mål: Tre bra bilder i Namibia
Jag vet att det är väldigt ambitiöst, men ambitiösa mål får oss att sträva högre, och oavsett om vi når målen eller ej medför strävan alltid framsteg.
Som konkret mål verkar det måhända aningen vagt, men det är alldeles tillräckligt för att veta vad man är ute efter. Och vad jag inte är ute efter.
Mitt mål är inte att bli yrkesfotograf, det är heller inte att att ta 15 000 bilder i Namibia. Det är absolut inte att fånga The Big Five. (För det första vet jag inte om alla fem finns i Namibia, för det andra är jag inte helt säker på exakt vilka fem djur som avses och för det tredje: ett sådant mål vore det bästa sättet att missa alla bilder som inte innehåller dessa fem.)
ABC-bilder
Och när jag skriver tre bra bilder, så menar jag inte tre bilder i fokus, eller tre bilder utan avklippta huvuden. Jag menar tre A-bilder. Min virtuella mentor Thom Hogan har skrivit om detta i en artikel kallad Shoot Less.
Där nämnar han sin mentor Galen Rowell, som hade ett ABC-system för att rangordna bilder. A-bilder var hans stjärnor – de hamnade i fotoböcker och utställningar. B-bilder var han nöjd med, dessa kunde han sälja till bildbyråer. C-bilder var korrekt exponerade och i fokus, men inte så mycket mer.
Jag har för mig att Ansel Adams vid något tillfälle sagt att han tog tolv bra bilder per år. Så tre A-bilder på två veckor är väldigt ambitiöst.
Det ska omedelbart sägas att alla har olika A-nivå. Mina A-bilder är inte Hogans eller Rowells eller Adams A-bilder. (Mina är förstås mycket bättre.)
Och där har vi mitt första redskap: rangordning. Att studera sina egna bilder kritiskt, både de bra och de dåliga, är något jag är väldigt dålig på. Alltså, jag kan nog göra det, men jag gör det aldrig.
På grund av att jag är en väldigt slö surfare fortsätter jag på byThom.com och letar fler verktyg.
Förvisualisering
Det andra verktyget jag måste bekanta mig med är ”Pre-visualisaton. ” Ett så groteskt amerikanskt ord att det nästan vänder sig i min svenska folksjäl, men det är något jag inser kommer vara nödvändigt. Thom Hogan skriver om det i Bosque del Apache.
Förvisualisering är helt enkelt att man i förväg tänker sig hur bilden ska se ut, vilka visuella element vad den ska innehålla och så vidare. I Thoms artikel är bild-idén ”fågel som flyger framför månen”. Mer komplicerat eller specifikt än så behöver det inte vara.
När bilderna visualieras i Sverige men ska tas i Namibia så går det inte att vara mer specifik, heller. Men att fundera kring hur bilder kan se ut kommer hjälpa mig se dem när tillfället ges, hoppas jag, utan att Big Five-effekten förstör alltihop.
Bildkomposition
I artikeln Getting Better at Photography skriver Thom att de flesta böcker om fotokomposition antingen är rudimentära eller flummiga. Inom måleriet finns en hel vokabulär som fotografer inte använder i den utsträckning man borde. Så en tur till biblioteket och lite bildlära, alltså. Min inställning till ”alla konstens regler”, är lite ambivalent.
Man kan dra en parallell till retoriken, med hjälp av Winston Churchill. Läs det sista stycket av hans tal från 4 juni 1940 för ett (klassiskt) exempel på hans talekonst.
Han använder en retorisk figur som heter anafor när han inleder varje mening med samma ord. Väldigt klassiskt och väldigt effektfullt. Men att påstå att man måste studera retorik för att kunna uttrycka sig effektfullt är förstås befängt. Jim Morrison gjorde samma sak i ett improviserat tal, när han var dyngfull i Miami 1969. Jim var påläst som få rockikoner, och visste kanske vad den retoriska figuren heter – men jag tvivlar på att han tänkte ”hmmn, här passar det med en anafor” just den kvällen.
De retoriska reglerna skapar inte språket, det är självklart tvärtom. På samma sätt är bildkompositionsregler är inget annat en samling iakttagelser av vad som ser bra ut i en bild. Uppenbart, kanske, men även självklarheter tål att sägas högt ibland.
En smula kaxigt skulle man kunna hävda att man inte behöver dessa regler alls, utan kan med tid och arbete själv lista ut vad som ser bra ut i bild. Det är förstås sant, men genom att studera de klassiska reglerna slipper man göra alla upptäckter själv.
Nyckeln, som jag ser det, är balans. Man måste, måste, måste förankra reglerna i sin egen erfarenhet. Testa dem själv, alltså.
Men fan vad det låter jobbigt.