Angående anskaffning av utrustning

I mitt för(st)a inlägg beskrev jag övergripande vilka förberedelser jag behövde göra inför resan och delade in dem i tre kategorier: Utrustning, färdighet och planering.

Vi börjar med utrustningen. Dels för att den är klart enklast, dels för att den faktiskt leder naturligt till de två övriga. Hantverket börjar med händerna (eller det man har i dem). Jag vill inleda med en varning – alla inlägg som är taggade med ”utrustning” kommer ägnas åt prylporr. Individer känsliga för sådant bör läsa med aktsamhet.

Min fotoväska

Först en genomgång av den kamerautrustning jag redan har.

• Nikon D300. En kompetent, väderskyddad kamera. 100% okej. DX-formatet är faktiskt att föredra iom att det ger 50% tele-effekt.
• Nikon 18-200mm. Alltiallo-zoom. Optiskt är den inte superb, men objektiv är alltid kompromisser.
• Nikon 35mm f1.8 DX. Min nya standardglugg. Följer mig överallt.
• Nikon 24mm f2.8 AF-D.

Jag har lite annat också, men inget som kan göra någon nytta i Namibia. Ett hus, en zoom med okej tele-längd och en normal. Det absoluta minimum man behöver på en fotoexpedition. Men inte tillräckligt.

Thoms regler

En resa av det här slaget är ju ett ypperligt tillfälle att köpa onödiga saker man egentligen inte behöver. Men vis av andra personers erfarenhet är det några saker jag tänker hålla fast vid:

• Man ska inte köpa något till en resa som man inte egentligen inte behöver, dvs som inte kommer användas efteråt.
• Man ska inte köpa något precis före en resa. 5% av all konsumentelektronik har produktionsfel, och vet man inte hur sina grejer funkar ordentligt får man inte ut det mesta av dem.
• Man ska ha redundans, alltså reserver av allt.
• Man ska inte ha med sig för mycket fotoutrustning på en resa. Det är dyrt, tungt, jobbigt och krångligt.

Dessa tips kommer från Thom Hogans artikel ”The Big Trip”. Förutom det sista, som står i ”Weighty Advice”. Han motsäger sig själv lite grann, men det är väl en del av utmaningen, får jag anta.

Idealet

En uppsättning som skulle passa det mesta vore:

• 12-24mm f4
• 24-70mm f2.8
• 70-200mm f2.8
• 200-400mm f4

Dessa objektiv kostar ca 18 plus 17 plus 20 plus 70. Tusen. Dvs 115 000kr. Använder jag hela min resbudget är jag ungefär 100 000kr kort.

Så jag behöver rationalisera.

Vad behöver jag till denna resa, som jag inte redan har?
Egentligen bara en sak: räckvidd. Lejonen kommer inte komma till mig, och jag kommer inte vilja komma för nära lejonen. Jag behöver åtminstone 300mm.

Det finns ett par alternativ som är inom budget:

• 70-300mm f4-5.6. Nikon har tre varianter av denna, och Sigma och Tamron har också var sin. Även en manuell 100-300mm bör undersökas.
• 300mm f4. Ljusstark, fast glugg. Det finns allt från 20 år gamla manuella till väldigt moderna och dyra saker med AF-S och VR och hela klabbet.
• 70-200mm f2.8 (offbrand) + telekonverterare. Denna kombo är dyr, men ska inte avfärdas alldeles på en gång.

Vilken variant av vilket alternativ det till slut blir har jag ingen aning om, men något i den gruppen borde duga.

Räcker det med fyra objektiv, alltså?

Självklart inte. 300mm är inte att förakta, men med tanke på att lejon och vilda dromedarer (nej, jag har inte läst in mig på Namibias fauna än) har en tendens att vara långt ifrån körande bilar, så hade ännu mera räckvidd varit kul. Tyvärr är större objektiv alldeles för dyra och stora och klumpiga. Jag kommer eventuellt inte ens ha med mig ett stativ och då går giga-telen bort.
Till exempel Nikons 500mm f4 VR väger lite mindre än 4kg och kostar lite mer än 50 000kr. Så vad göra?

Reflex-Nikkor 500mm f8

Aha! Jag har äntligen en perfekt förevändning att skaffa ett objektiv jag velat ha länge, men inte kunna motivera med rationella argument: Reflex-Nikkor 500mm f8.
Ett reflexobjektiv är en sällsam skapelse, som bygger på principen att låta ljuset studsa två gånger inuti objektivet. Objektivet blir kortare och mycket lättare. Jämför siffrorna nedan.

Hämtat från Photography in Malaysia.

Därtill kommer att man kan hitta en begagnad reflex-glugg för ca 1000kr, dvs mindre än en femtiondel av en normal 500mm. Så vad är kruxet? Varför bygger inte alla stora objektiv på den här tekniken?
Jo, därför att reflex-gluggar är kass. Megakass. De har fast bländare, dvs ett f8-objektiv är endast f8 och inget annat. Optiskt är de helt förkastliga. Man kan ev. få hyfsad skärpa i mitten, men kanterna är bara att glömma. Och till sist, bokkehn ser bedrövlig ut. ”Bokkeh” är hur det som inte är i fokus ser ut. Helst ska det vara mjukt rundat, så att ljusprickar i bakgrunden inte stör. I sämre objektiv kan dessa bli hårda kanter mellan ljust och mörkt (=irriterande).
I reflexobjektiv blir de ringar. Inte som i runda, utan som i ring-formade. Det är horribelt fult. Läs mer på "Information on Nikon 500mm f/8 Reflex Nikkor Lens”.
Alla seriösa fotografer är ense om att det inte är värt besväret. Spara ihop till en riktig 500mm eller gå lite närmre. Men som de flesta nog har förstått är inte jag en seriös fotograf.
Med dessa två - samt det jag redan har - klarar jag det mesta.

Räcker det med fem objektiv, alltså?

Det som ”saknas” vore möjligtvis en vidvinkel. Nikon 20-35 f2.8 eller kanske 16-35mm f4. Men jag kan inte köpa allt, och om jag verkligen behöver vidvinkel får min 18-200mm duga.
Andra objektiv jag skulle vilja skaffa mig i största allmänhet är Voigtländer Noktor 58mm f1.4, Nikon 10.5mm Fisheye och en Lensbaby composer. Men manuella porträttobjektiv och lekgluggar får faktiskt vänta. Någon måtta får det vara.

Därmed är objektiv- och kamerahusfrågan behandlad och kan bordläggas. Vad mer kamerautrustning behövs?

Batterigrepp MB-D10

Jag har i princip redan bestämt mig för att skaffa ett MB-D10 batteripack. Anledningarna är flera. Mer batteritid – man vet aldrig när man kan ladda i öknen, batteripacket tar dessutom AA-batterier. Ska man plåta en hel dag, kanske så mycket som en tredjedel stående (bilden, inte jag) så vill man kunna hålla kameran bekvämt även då. Och man kan sprutta iväg 8 bilder per sekund, mot 6 utan. Kan komma till pass när man ser en tiger attackera en antilop.
Dessa anledningar är förstås bara dåliga ursäkter – jag vill ha ett batteripack, det är inte mer med det. (Thom knackar mig på axeln, jag viftar bort honom.)

Nu återstår bara två ångest-ämnen: väska och stativ.

Kameraväska

Jag har kollat och läst om ett gäng väskor, och tror jag har span på en eller ett par som kommer tillåta mig att göra tre saker.

1. Bära all utrustning hela tiden, på ett bekvämt sätt.
2. Tillåta snabb åtkomst. Öppna, dra, skjut. Ryggsäck går fetbort.
3. Skydda mot sand, regn och tjuvar.

De väskor jag äger är en Lowepro Nova 5 och en Nova 1. Dessa kommer inte att duga. Den ena är för stor, den andra för liten, och de är båda för oergonomiska för att bära längre perioder. De jag har sneglat på är Lowepro Offtrail 2 och Inverse 200. Jag håller mig till Lowepro, främst för att jag inte orkar undersöka den ogenomträngliga djungel av kameraväskor som finns därute. De två jag valt ut är midjeväskor som fått goda kommentarer på fotosidan och andra ställen.
Helst skulle jag vilja gå till fotobutiken och testa mig fram, men utbudet av kameraväskor i Linköping är lite sorgligt. Jag får köpa objektiven först och i värsta fall utnyttja distanshandelslagen.

Stativ

Först hade jag inte tänkt ta med mig stativ, men när jag tänker efter begränsar jag mina möjliga motiv utan stativ. VR kompenserar delvis för detta, men inte helt helt. Vill jag fånga ljuset i Namibias (antagligen äckelvackra) solupp- och -nedgångar krävs slutartider på flera sekunder, och det kan ingen människa klara handhållet. Så har jag inte med mig stativ så kommer jag ångra det direkt.
Då har vi nästa problem: mitt stativ är ett Manfrotto 55 Pro B, som med kulled väger 3kg. Det är nästan lika mycket som all övrig kamerautrustning jag tänkt ta med tillsammans. Att släpa med tre kilo metallåbäke bara för att man eventuellt behöver det för någon fånig soluppgång. Bäh. Men vad är alternativet? Att köpa ett larvigt velbon som inte ens klarar att hålla kameran stadigt? Nej tack. Att skaffa ett Gitzo-stativ i kolfiber? Tja, om någon ger mig 5000kr. Eller hellre 8000, så kan jag skaffa en Real Right Stuff kulled samtidigt. Eh, nej, kommer inte hända.
Så jag får nog nöja mig med mitt Manfrotto och hoppas att flygplanet inte knäcks under tyngden.

Det här med utrustning kommer nog ta några vändor till innan det är spikat...

Ett samtal från bror

Det var sent på eftermiddagen, egentligen kväll. Jag var sist kvar på kontoret och skulle precis gå hem. Då ringer min privata mobil. Det är bror.
”Hej bror,” säger min bror, ”mamma har förstört mina semesterplaner för hela året, så jag tänkte att jag skulle förstöra dina också.”
”Lider du, måste alla lida,” höll jag med.
”Precis,” sa min bror och förklarade att han och hans flickvän ska åka med Mamma och hennes man till Namibia i november.

Min bror har ett hobbymässigt fotointresse, precis som jag, precis som hela Sverige efter digitalkamerans intåg. Min bror anser inte att han tar lika bra bilder som jag, vilket jag inte håller med om, egentligen. Själv tror jag det bara beror på att han envisas med att plåta mat och byggnader istället för människor, men det spelar ingen roll just nu.
Nej, det signifikanta i samtalet är hans slutsats av denna tilltro till min fotografiska förmåga (och hans misstro till sin egen).

Istället för att låna min fina kamera (en Nikon D300) eller köpa en egen fin kamera (Canon 50D) så vill han helt enkelt låna med hela mig på resan. Så får han automatiskt jättebra semesterbilder och jag får en resa till Afrika. Okej, ”automatiskt” är inte kanske ordet han använde, men det kändes som han gjorde det.

Jag blev omedelbart exalterad, men när jag tänker mig att jag ska åka så dyker hindren upp. Både rent praktiska och mentala.

• Jag har hållit på med kameror i många år, men mitt intresse är större än min erfarenhet.
• Den ringa erfarenhet jag har är till största delen personer/gatufoto. Mitt intresse av djur och natur är begränsat.
• Min ringa kamerautrustning jag har är främst anpassad för personer/gatufoto.
• Det längsta söderut jag varit är Legoland.
• Att resa till Afrika är i regel inte gratis.

Min bror har ett välbetalt jobb och står för min resa och boende. Men även om man räknar bort det så behöver jag minst 15 000kr, har jag gisstimerat. Jag har också ett jobb, men inte lika välbetalt, och saldot på mitt sparkonto är just nu 5kr. Att spara ihop de pengarna till november är helt klart görbart, men behöver jag mer än så kan det bli knepigt, och jag har egentligen ingen aning vad slutkostnaden landar på.

Jag skickade ett mail till min mor och frågade vad resan gick ut på, lite mer exakt. Jag fick ett föga upplysande svar i stil med ”det har vi inte riktigt fått veta än, men researrangören vet vad vi gillar så det lär bli ungefär som tidigare resor, eller lite annorlunda, kanske.” Det här blir mammas tredje resa till Afrika, men jag och bror har aldrig varit där.

Nåja. Pengafrågan får vi förutsätta kommer lösa sig. Det bästa sättet att hantera mentala hinder är att ta hand om de praktiska. Det är vad denna blogg kommer handla om, helt enkelt: förberedelserna inför en veckas resa i Namibia, där jag ämnar ta så bra bilder som möjligt.

Enligt wikipedia är medellåg- och högtemperaturen i Namibia i november 16 respektive 30 grader, och medelnederbörden är 23mm. Vilket kan jämföras med Sverige i juli: 15 respektive 23 grader, och minst dubbelt så mycket nederbörd. Torrt och varmt, alltså. Jag vet inte i vilken del av Namibia vi kommer vara, men landet består i princip av olika typer av öken, så i förberedelsehänseende är det ganska hugget som stucket.

Vilka djur som springer omkring där vet jag inte, jag vet inte hur städerna ser ut, jag vet inte hur mycket vi kommer vara i städerna, jag vet inte hur mycket vi kommer åka runt och hur mycket vi kommer hänga på samma ställe.

Det enda jag vet är att jag vill ta så bra bilder som möjligt. Och där har vi direkt Det Stora Kruxet. Så bra bilder som möjligt. Vilka förberedelser behöver man göra för att ta bättre bilder? Det är inte helt lätt fråga. Att spara ihop X tusen kronor, att vaccinera sig, skaffa ett pass och köpa bra vandrarkängor är lätta uppgifter. Att blir bättre är svårt.

Att bli bättre är alltid svårt. Är det lätt har man inte lärt sig något.

Projektet

Hur blir man bättre fotograf, med ett visst projekt i åtanke?
Jag anser att problemet kan delas upp i tre kategorier. Dessa flyter in lite i varandra, men det är inte ett problem. Jag ska ut och resa, inte bedriva empirisk forskning.

Utrustning. Jag behöver lämpliga fotografiska verktyg, och (minst lika viktigt) jag behöver vara bekväm med dessa verktyg, veta vad de går för.
Färdighet. Jag behöver öka min färdighet inom djur- och naturfoto. Iom att mitt ressällskap inte är på en fotoresa kan jag inte räkna med att kunna reka en plats och vänta in lejonen. Snarare blir bilder från åkande fordon. Gatufoto i öknen, typ.
Planering. Tiden på plats är kort, jag har ett väldigt finit antal solupp- och nedgångar och med lite tur ser vi lejon en gång. Jag måste veta vad jag är ute efter, vad jag vill plåta och hur, och när. Samtidigt som jag måste vara helt öppen för ögonblick som dyker upp. Denna speciella slags obestämda bereddhet ligger, anser jag, i hjärtat av vad fotografering är. Det är en intuition som kommer med erfarenhet. Fotograferar man tillräckligt mycket och länge lär man sig se på ett sätt som icke-fotografer inte gör.

Jag har sex månader att förbereda mig på. Dags att sätta igång.