Färdighet

”Tekniken är fotografens bästa hjälpmedel och hans största fiende. Det finns inga framstående fotografer, som är tekniska analfabeter, men det finns alltför många dåliga fotografer, som vet allt om tekniken men inget om bildskapandet.”  - Fotografisk årsbok 1952, s. 45.

Dags att ta itu med det andra av mina tre förberedelseunderkategorier: Färdighet. Hela projektets huvudämne, egentligen, om jag bara lyckas hålla mig till det.

Här finns inga konkreta värden att luta sig mot, så det är lite svårt att planera vad jag ska uppnå. ”Jag planerar att bli 30% bättre.” Nej, går inte.
Men något slags konkret mål är ändå bra att ha. Vi försöker igen: ”Jag ska ta tre bra bilder i Namibia.”
Ja, det funkar. Vi skriver det som en rubrik för säkerhets skull.

Mål: Tre bra bilder i Namibia

Jag vet att det är väldigt ambitiöst, men ambitiösa mål får oss att sträva högre, och oavsett om vi når målen eller ej medför strävan alltid framsteg.
Som konkret mål verkar det måhända aningen vagt, men det är alldeles tillräckligt för att veta vad man är ute efter. Och vad jag inte är ute efter.
Mitt mål är inte att bli yrkesfotograf, det är heller inte att att ta 15 000 bilder i Namibia. Det är absolut inte att fånga The Big Five. (För det första vet jag inte om alla fem finns i Namibia, för det andra är jag inte helt säker på exakt vilka fem djur som avses och för det tredje: ett sådant mål vore det bästa sättet att missa alla bilder som inte innehåller dessa fem.)

ABC-bilder

Och när jag skriver tre bra bilder, så menar jag inte tre bilder i fokus, eller tre bilder utan avklippta huvuden. Jag menar tre A-bilder. Min virtuella mentor Thom Hogan har skrivit om detta i en artikel kallad Shoot Less.
Där nämnar han sin mentor Galen Rowell, som hade ett ABC-system för att rangordna bilder. A-bilder var hans stjärnor – de hamnade i fotoböcker och utställningar. B-bilder var han nöjd med, dessa kunde han sälja till bildbyråer. C-bilder var korrekt exponerade och i fokus, men inte så mycket mer.
Jag har för mig att Ansel Adams vid något tillfälle sagt att han tog tolv bra bilder per år. Så tre A-bilder på två veckor är väldigt ambitiöst.
Det ska omedelbart sägas att alla har olika A-nivå. Mina A-bilder är inte Hogans eller Rowells eller Adams A-bilder. (Mina är förstås mycket bättre.)
Och där har vi mitt första redskap: rangordning. Att studera sina egna bilder kritiskt, både de bra och de dåliga, är något jag är väldigt dålig på. Alltså, jag kan nog göra det, men jag gör det aldrig.

På grund av att jag är en väldigt slö surfare fortsätter jag på byThom.com och letar fler verktyg.

Förvisualisering

Det andra verktyget jag måste bekanta mig med är ”Pre-visualisaton. ” Ett så groteskt amerikanskt ord att det nästan vänder sig i min svenska folksjäl, men det är något jag inser kommer vara nödvändigt. Thom Hogan skriver om det i Bosque del Apache.
Förvisualisering är helt enkelt att man i förväg tänker sig hur bilden ska se ut, vilka visuella element vad den ska innehålla och så vidare. I Thoms artikel är bild-idén ”fågel som flyger framför månen”. Mer komplicerat eller specifikt än så behöver det inte vara.
När bilderna visualieras i Sverige men ska tas i Namibia så går det inte att vara mer specifik, heller. Men att fundera kring hur bilder kan se ut kommer hjälpa mig se dem när tillfället ges, hoppas jag, utan att Big Five-effekten förstör alltihop.

Bildkomposition

I artikeln Getting Better at Photography skriver Thom att de flesta böcker om fotokomposition antingen är rudimentära eller flummiga. Inom måleriet finns en hel vokabulär som fotografer inte använder i den utsträckning man borde. Så en tur till biblioteket och lite bildlära, alltså. Min inställning till ”alla konstens regler”, är lite ambivalent.
Man kan dra en parallell till retoriken, med hjälp av Winston Churchill. Läs det sista stycket av hans tal från 4 juni 1940 för ett (klassiskt) exempel på hans talekonst.
Han använder en retorisk figur som heter anafor när han inleder varje mening med samma ord. Väldigt klassiskt och väldigt effektfullt. Men att påstå att man måste studera retorik för att kunna uttrycka sig effektfullt är förstås befängt. Jim Morrison gjorde samma sak i ett improviserat tal, när han var dyngfull i Miami 1969. Jim var påläst som få rockikoner, och visste kanske vad den retoriska figuren heter – men jag tvivlar på att han tänkte ”hmmn, här passar det med en anafor” just den kvällen.

De retoriska reglerna skapar inte språket, det är självklart tvärtom. På samma sätt är bildkompositionsregler är inget annat en samling iakttagelser av vad som ser bra ut i en bild. Uppenbart, kanske, men även självklarheter tål att sägas högt ibland.
En smula kaxigt skulle man kunna hävda att man inte behöver dessa regler alls, utan kan med tid och arbete själv lista ut vad som ser bra ut i bild. Det är förstås sant, men genom att studera de klassiska reglerna slipper man göra alla upptäckter själv.
Nyckeln, som jag ser det, är balans. Man måste, måste, måste förankra reglerna i sin egen erfarenhet. Testa dem själv, alltså.

Men fan vad det låter jobbigt.