Namibia
Ett samtal från bror
Det var sent på eftermiddagen, egentligen kväll. Jag var sist kvar på kontoret och skulle precis gå hem. Då ringer min privata mobil. Det är bror.
”Hej bror,” säger min bror, ”mamma har förstört mina semesterplaner för hela året, så jag tänkte att jag skulle förstöra dina också.”
”Lider du, måste alla lida,” höll jag med.
”Precis,” sa min bror och förklarade att han och hans flickvän ska åka med Mamma och hennes man till Namibia i november.
Min bror har ett hobbymässigt fotointresse, precis som jag, precis som hela Sverige efter digitalkamerans intåg. Min bror anser inte att han tar lika bra bilder som jag, vilket jag inte håller med om, egentligen. Själv tror jag det bara beror på att han envisas med att plåta mat och byggnader istället för människor, men det spelar ingen roll just nu.
Nej, det signifikanta i samtalet är hans slutsats av denna tilltro till min fotografiska förmåga (och hans misstro till sin egen).
Istället för att låna min fina kamera (en Nikon D300) eller köpa en egen fin kamera (Canon 50D) så vill han helt enkelt låna med hela mig på resan. Så får han automatiskt jättebra semesterbilder och jag får en resa till Afrika. Okej, ”automatiskt” är inte kanske ordet han använde, men det kändes som han gjorde det.
Jag blev omedelbart exalterad, men när jag tänker mig att jag ska åka så dyker hindren upp. Både rent praktiska och mentala.
- Jag har hållit på med kameror i många år, men mitt intresse är större än min erfarenhet.
- Den ringa erfarenhet jag har är till största delen personer/gatufoto. Mitt intresse av djur och natur är begränsat.
- Min ringa kamerautrustning jag har är främst anpassad för personer/gatufoto.
- Det längsta söderut jag varit är Legoland.
- Att resa till Afrika är i regel inte gratis.
Min bror har ett välbetalt jobb och står för min resa och boende. Men även om man räknar bort det så behöver jag minst 15 000kr, har jag gisstimerat. Jag har också ett jobb, men inte lika välbetalt, och saldot på mitt sparkonto är just nu 5kr. Att spara ihop de pengarna till november är helt klart görbart, men behöver jag mer än så kan det bli knepigt, och jag har egentligen ingen aning vad slutkostnaden landar på.
Jag skickade ett mail till min mor och frågade vad resan gick ut på, lite mer exakt. Jag fick ett föga upplysande svar i stil med ”det har vi inte riktigt fått veta än, men researrangören vet vad vi gillar så det lär bli ungefär som tidigare resor, eller lite annorlunda, kanske.” Det här blir mammas tredje resa till Afrika, men jag och bror har aldrig varit där.
Nåja. Pengafrågan får vi förutsätta kommer lösa sig. Det bästa sättet att hantera mentala hinder är att ta hand om de praktiska. Det är vad denna blogg kommer handla om, helt enkelt: förberedelserna inför en veckas resa i Namibia, där jag ämnar ta så bra bilder som möjligt.
Enligt wikipedia är medellåg- och högtemperaturen i Namibia i november 16 respektive 30 grader, och medelnederbörden är 23mm. Vilket kan jämföras med Sverige i juli: 15 respektive 23 grader, och minst dubbelt så mycket nederbörd. Torrt och varmt, alltså. Jag vet inte i vilken del av Namibia vi kommer vara, men landet består i princip av olika typer av öken, så i förberedelsehänseende är det ganska hugget som stucket.
Vilka djur som springer omkring där vet jag inte, jag vet inte hur städerna ser ut, jag vet inte hur mycket vi kommer vara i städerna, jag vet inte hur mycket vi kommer åka runt och hur mycket vi kommer hänga på samma ställe.
Det enda jag vet är att jag vill ta så bra bilder som möjligt. Och där har vi direkt Det Stora Kruxet. Så bra bilder som möjligt. Vilka förberedelser behöver man göra för att ta bättre bilder? Det är inte helt lätt fråga. Att spara ihop X tusen kronor, att vaccinera sig, skaffa ett pass och köpa bra vandrarkängor är lätta uppgifter. Att blir bättre är svårt.
Att bli bättre är alltid svårt. Är det lätt har man inte lärt sig något.
Projektet
Hur blir man bättre fotograf, med ett visst projekt i åtanke?
Jag anser att problemet kan delas upp i tre kategorier. Dessa flyter in lite i varandra, men det är inte ett problem. Jag ska ut och resa, inte bedriva empirisk forskning.
Utrustning. Jag behöver lämpliga fotografiska verktyg, och (minst lika viktigt) jag behöver vara bekväm med dessa verktyg, veta vad de går för.
Färdighet. Jag behöver öka min färdighet inom djur- och naturfoto. Iom att mitt ressällskap inte är på en fotoresa kan jag inte räkna med att kunna reka en plats och vänta in lejonen. Snarare blir bilder från åkande fordon. Gatufoto i öknen, typ.
Planering. Tiden på plats är kort, jag har ett väldigt finit antal solupp- och nedgångar och med lite tur ser vi lejon en gång. Jag måste veta vad jag är ute efter, vad jag vill plåta och hur, och när. Samtidigt som jag måste vara helt öppen för ögonblick som dyker upp. Denna speciella slags obestämda bereddhet ligger, anser jag, i hjärtat av vad fotografering är. Det är en intuition som kommer med erfarenhet. Fotograferar man tillräckligt mycket och länge lär man sig se på ett sätt som icke-fotografer inte gör.
Jag har sex månader att förbereda mig på. Dags att sätta igång.