Thoms fotoläxor

Min förhoppning, nu när utrustningsfrågan löst sig, var att komma igång med Färdighetsdelen av Namibiaförberedelserna.
Som på beställning skriver då Thom en serie miniartiklar under en vecka (”you week”) som handlade om dig som fotograf, att utveckla hantverket och inte stirra sig blind på prylar.

http://www.bythom.com/you.htm

Efter att ha ägnat två månader åt prylar, specar och recensioner så är det en närmast perfekt sätt att på allvar fokusera på kategori två: färdighet.

Artikeln ger läsaren ett antal läxor att genomföra.

Gå ut och fotografera med ett fast objektiv på kameran, stäng av autoexponering och -fokus.
Detta gjorde jag på nationaldagen. D300 utan batteripack och min trogna 35mm f/1.8. Jag gick till köpstaden Tornby i Linköping, handlade sandaler och en stor väska. Sandalerna är för sommaren och väskan för träningen, men båda köptes med Namibia i åtanke, faktiskt. Tillbaka i Ryd där jag bor var ”torget” fullt av nationalsdagsfirande så jag passade på att plåta lite där också.

Hur mycket missade du egentligen? Erkänn att du hittade tillbaka till det rena nöjet med att fotografera.
Några bilder här och där blev ur fokus, men pga det starka solskenet kunde jag använda f/8 och 1/500s vilket räddade det mesta. Det var faktiskt rätt kul att fokusera manuellt igen. Jag gör sällan det numera, och det var ovant att göra det utan fokus-mattskiva. Men på det hela taget gick det rätt bra.

Stoppa minneskortet i datorn och ta fram ett par av bilderna du tog. Rätt bra, va?
Ni får bedöma själva innan jag ger min åsikt.

Bild 1

bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Bild 7

Mina betyg, enligt ABC-skalan – eftersom jag inte hade något uttalat fotografiskt syfte med bilderna. Läs om min betygsskala här.
Bild 1: C. Fina färger och i fokus, men inte så mycket mer.
Bild 2: C. Fågeln är i fokus, bra jobbat Anders, men själva bilden är inte tillräckligt intressant.
Bild 3: B. Utan tantens solglasögon hade det varit en C-bild.
Bild 4: B. Den är exponerad för dagsljus helt enkelt för att jag inte hann/tänkte på att ändra inställningarna. Vilket förstås funkade utmärkt.
Bild 5: C. Ibland hittar man helt enkelt inte en intressant bild trots intressant motiv.
Bild 6: A. Årets första A-bild. Jag är vansinnigt nöjd med denna.
Bild 7: B. Aningen ur fokus, men att jag tog bilden trots att hon stirrade rakt in i kameran kompenserar för det.

Faktum är att jag tog fler bra bilder än jag brukar och de är också något annorlunda från de jag brukar komma hem med. Jag börjar komma över min tvekan att sätta en kamera i fejset på folk.
Här är sju bilder, men jag skulle nog kunna ta fram tre till som är okej. Jag tog ca 100, så 1 på 10 blev användbara, ett godkänt resultat vid planlöst gatufoto.
Thoms uppmuntrande kommentar till detta steg är ”om du märker att du missar exponering/fokus på många bilder så säger det dig att du lutar mot fotografiska kryckor”. Sant, förvisso.

Det är ytterligeare en läxa, att analysera alla bilder vi ser under 8 timmar. Denna har jag inte riktigt gjort, och det är även inget man kan skriva om. Resten av artiklen handlar om folks reaktioner på läxorna. Folk hade exponerat fel, de hade missat på fokusen, deras bilder blev ”annorlunda” osv. Det var nyttigt att läsa, för jag insåg vad jag missade: utsnitt. Jag har förlitat mig för mycket på zoom och crop sedan jag skaffade mig digitalkamera. Det är inte en enda av bilderna ovan som inte är beskuren, de flesta ganska kraftigt. Delvis kan jag skylla på att jag gillar det kvadratiska formatet, men jag borde verkligen skaffa mig lite bekärningsdiciplin.

Att komponera bilden i kameran är fotografering. Att komponera bilden i datorn är bildhantering.

Färdighet

”Tekniken är fotografens bästa hjälpmedel och hans största fiende. Det finns inga framstående fotografer, som är tekniska analfabeter, men det finns alltför många dåliga fotografer, som vet allt om tekniken men inget om bildskapandet.”  - Fotografisk årsbok 1952, s. 45.

Dags att ta itu med det andra av mina tre förberedelseunderkategorier: Färdighet. Hela projektets huvudämne, egentligen, om jag bara lyckas hålla mig till det.

Här finns inga konkreta värden att luta sig mot, så det är lite svårt att planera vad jag ska uppnå. ”Jag planerar att bli 30% bättre.” Nej, går inte.
Men något slags konkret mål är ändå bra att ha. Vi försöker igen: ”Jag ska ta tre bra bilder i Namibia.”
Ja, det funkar. Vi skriver det som en rubrik för säkerhets skull.

Mål: Tre bra bilder i Namibia

Jag vet att det är väldigt ambitiöst, men ambitiösa mål får oss att sträva högre, och oavsett om vi når målen eller ej medför strävan alltid framsteg.
Som konkret mål verkar det måhända aningen vagt, men det är alldeles tillräckligt för att veta vad man är ute efter. Och vad jag inte är ute efter.
Mitt mål är inte att bli yrkesfotograf, det är heller inte att att ta 15 000 bilder i Namibia. Det är absolut inte att fånga The Big Five. (För det första vet jag inte om alla fem finns i Namibia, för det andra är jag inte helt säker på exakt vilka fem djur som avses och för det tredje: ett sådant mål vore det bästa sättet att missa alla bilder som inte innehåller dessa fem.)

ABC-bilder

Och när jag skriver tre bra bilder, så menar jag inte tre bilder i fokus, eller tre bilder utan avklippta huvuden. Jag menar tre A-bilder. Min virtuella mentor Thom Hogan har skrivit om detta i en artikel kallad Shoot Less.
Där nämnar han sin mentor Galen Rowell, som hade ett ABC-system för att rangordna bilder. A-bilder var hans stjärnor – de hamnade i fotoböcker och utställningar. B-bilder var han nöjd med, dessa kunde han sälja till bildbyråer. C-bilder var korrekt exponerade och i fokus, men inte så mycket mer.
Jag har för mig att Ansel Adams vid något tillfälle sagt att han tog tolv bra bilder per år. Så tre A-bilder på två veckor är väldigt ambitiöst.
Det ska omedelbart sägas att alla har olika A-nivå. Mina A-bilder är inte Hogans eller Rowells eller Adams A-bilder. (Mina är förstås mycket bättre.)
Och där har vi mitt första redskap: rangordning. Att studera sina egna bilder kritiskt, både de bra och de dåliga, är något jag är väldigt dålig på. Alltså, jag kan nog göra det, men jag gör det aldrig.

På grund av att jag är en väldigt slö surfare fortsätter jag på byThom.com och letar fler verktyg.

Förvisualisering

Det andra verktyget jag måste bekanta mig med är ”Pre-visualisaton. ” Ett så groteskt amerikanskt ord att det nästan vänder sig i min svenska folksjäl, men det är något jag inser kommer vara nödvändigt. Thom Hogan skriver om det i Bosque del Apache.
Förvisualisering är helt enkelt att man i förväg tänker sig hur bilden ska se ut, vilka visuella element vad den ska innehålla och så vidare. I Thoms artikel är bild-idén ”fågel som flyger framför månen”. Mer komplicerat eller specifikt än så behöver det inte vara.
När bilderna visualieras i Sverige men ska tas i Namibia så går det inte att vara mer specifik, heller. Men att fundera kring hur bilder kan se ut kommer hjälpa mig se dem när tillfället ges, hoppas jag, utan att Big Five-effekten förstör alltihop.

Bildkomposition

I artikeln Getting Better at Photography skriver Thom att de flesta böcker om fotokomposition antingen är rudimentära eller flummiga. Inom måleriet finns en hel vokabulär som fotografer inte använder i den utsträckning man borde. Så en tur till biblioteket och lite bildlära, alltså. Min inställning till ”alla konstens regler”, är lite ambivalent.
Man kan dra en parallell till retoriken, med hjälp av Winston Churchill. Läs det sista stycket av hans tal från 4 juni 1940 för ett (klassiskt) exempel på hans talekonst.
Han använder en retorisk figur som heter anafor när han inleder varje mening med samma ord. Väldigt klassiskt och väldigt effektfullt. Men att påstå att man måste studera retorik för att kunna uttrycka sig effektfullt är förstås befängt. Jim Morrison gjorde samma sak i ett improviserat tal, när han var dyngfull i Miami 1969. Jim var påläst som få rockikoner, och visste kanske vad den retoriska figuren heter – men jag tvivlar på att han tänkte ”hmmn, här passar det med en anafor” just den kvällen.

De retoriska reglerna skapar inte språket, det är självklart tvärtom. På samma sätt är bildkompositionsregler är inget annat en samling iakttagelser av vad som ser bra ut i en bild. Uppenbart, kanske, men även självklarheter tål att sägas högt ibland.
En smula kaxigt skulle man kunna hävda att man inte behöver dessa regler alls, utan kan med tid och arbete själv lista ut vad som ser bra ut i bild. Det är förstås sant, men genom att studera de klassiska reglerna slipper man göra alla upptäckter själv.
Nyckeln, som jag ser det, är balans. Man måste, måste, måste förankra reglerna i sin egen erfarenhet. Testa dem själv, alltså.

Men fan vad det låter jobbigt.

Angående anskaffning av utrustning

I mitt för(st)a inlägg beskrev jag övergripande vilka förberedelser jag behövde göra inför resan och delade in dem i tre kategorier: Utrustning, färdighet och planering.

Vi börjar med utrustningen. Dels för att den är klart enklast, dels för att den faktiskt leder naturligt till de två övriga. Hantverket börjar med händerna (eller det man har i dem). Jag vill inleda med en varning – alla inlägg som är taggade med ”utrustning” kommer ägnas åt prylporr. Individer känsliga för sådant bör läsa med aktsamhet.

Min fotoväska

Först en genomgång av den kamerautrustning jag redan har.

• Nikon D300. En kompetent, väderskyddad kamera. 100% okej. DX-formatet är faktiskt att föredra iom att det ger 50% tele-effekt.
• Nikon 18-200mm. Alltiallo-zoom. Optiskt är den inte superb, men objektiv är alltid kompromisser.
• Nikon 35mm f1.8 DX. Min nya standardglugg. Följer mig överallt.
• Nikon 24mm f2.8 AF-D.

Jag har lite annat också, men inget som kan göra någon nytta i Namibia. Ett hus, en zoom med okej tele-längd och en normal. Det absoluta minimum man behöver på en fotoexpedition. Men inte tillräckligt.

Thoms regler

En resa av det här slaget är ju ett ypperligt tillfälle att köpa onödiga saker man egentligen inte behöver. Men vis av andra personers erfarenhet är det några saker jag tänker hålla fast vid:

• Man ska inte köpa något till en resa som man inte egentligen inte behöver, dvs som inte kommer användas efteråt.
• Man ska inte köpa något precis före en resa. 5% av all konsumentelektronik har produktionsfel, och vet man inte hur sina grejer funkar ordentligt får man inte ut det mesta av dem.
• Man ska ha redundans, alltså reserver av allt.
• Man ska inte ha med sig för mycket fotoutrustning på en resa. Det är dyrt, tungt, jobbigt och krångligt.

Dessa tips kommer från Thom Hogans artikel ”The Big Trip”. Förutom det sista, som står i ”Weighty Advice”. Han motsäger sig själv lite grann, men det är väl en del av utmaningen, får jag anta.

Idealet

En uppsättning som skulle passa det mesta vore:

• 12-24mm f4
• 24-70mm f2.8
• 70-200mm f2.8
• 200-400mm f4

Dessa objektiv kostar ca 18 plus 17 plus 20 plus 70. Tusen. Dvs 115 000kr. Använder jag hela min resbudget är jag ungefär 100 000kr kort.

Så jag behöver rationalisera.

Vad behöver jag till denna resa, som jag inte redan har?
Egentligen bara en sak: räckvidd. Lejonen kommer inte komma till mig, och jag kommer inte vilja komma för nära lejonen. Jag behöver åtminstone 300mm.

Det finns ett par alternativ som är inom budget:

• 70-300mm f4-5.6. Nikon har tre varianter av denna, och Sigma och Tamron har också var sin. Även en manuell 100-300mm bör undersökas.
• 300mm f4. Ljusstark, fast glugg. Det finns allt från 20 år gamla manuella till väldigt moderna och dyra saker med AF-S och VR och hela klabbet.
• 70-200mm f2.8 (offbrand) + telekonverterare. Denna kombo är dyr, men ska inte avfärdas alldeles på en gång.

Vilken variant av vilket alternativ det till slut blir har jag ingen aning om, men något i den gruppen borde duga.

Räcker det med fyra objektiv, alltså?

Självklart inte. 300mm är inte att förakta, men med tanke på att lejon och vilda dromedarer (nej, jag har inte läst in mig på Namibias fauna än) har en tendens att vara långt ifrån körande bilar, så hade ännu mera räckvidd varit kul. Tyvärr är större objektiv alldeles för dyra och stora och klumpiga. Jag kommer eventuellt inte ens ha med mig ett stativ och då går giga-telen bort.
Till exempel Nikons 500mm f4 VR väger lite mindre än 4kg och kostar lite mer än 50 000kr. Så vad göra?

Reflex-Nikkor 500mm f8

Aha! Jag har äntligen en perfekt förevändning att skaffa ett objektiv jag velat ha länge, men inte kunna motivera med rationella argument: Reflex-Nikkor 500mm f8.
Ett reflexobjektiv är en sällsam skapelse, som bygger på principen att låta ljuset studsa två gånger inuti objektivet. Objektivet blir kortare och mycket lättare. Jämför siffrorna nedan.

Hämtat från Photography in Malaysia.

Därtill kommer att man kan hitta en begagnad reflex-glugg för ca 1000kr, dvs mindre än en femtiondel av en normal 500mm. Så vad är kruxet? Varför bygger inte alla stora objektiv på den här tekniken?
Jo, därför att reflex-gluggar är kass. Megakass. De har fast bländare, dvs ett f8-objektiv är endast f8 och inget annat. Optiskt är de helt förkastliga. Man kan ev. få hyfsad skärpa i mitten, men kanterna är bara att glömma. Och till sist, bokkehn ser bedrövlig ut. ”Bokkeh” är hur det som inte är i fokus ser ut. Helst ska det vara mjukt rundat, så att ljusprickar i bakgrunden inte stör. I sämre objektiv kan dessa bli hårda kanter mellan ljust och mörkt (=irriterande).
I reflexobjektiv blir de ringar. Inte som i runda, utan som i ring-formade. Det är horribelt fult. Läs mer på "Information on Nikon 500mm f/8 Reflex Nikkor Lens”.
Alla seriösa fotografer är ense om att det inte är värt besväret. Spara ihop till en riktig 500mm eller gå lite närmre. Men som de flesta nog har förstått är inte jag en seriös fotograf.
Med dessa två - samt det jag redan har - klarar jag det mesta.

Räcker det med fem objektiv, alltså?

Det som ”saknas” vore möjligtvis en vidvinkel. Nikon 20-35 f2.8 eller kanske 16-35mm f4. Men jag kan inte köpa allt, och om jag verkligen behöver vidvinkel får min 18-200mm duga.
Andra objektiv jag skulle vilja skaffa mig i största allmänhet är Voigtländer Noktor 58mm f1.4, Nikon 10.5mm Fisheye och en Lensbaby composer. Men manuella porträttobjektiv och lekgluggar får faktiskt vänta. Någon måtta får det vara.

Därmed är objektiv- och kamerahusfrågan behandlad och kan bordläggas. Vad mer kamerautrustning behövs?

Batterigrepp MB-D10

Jag har i princip redan bestämt mig för att skaffa ett MB-D10 batteripack. Anledningarna är flera. Mer batteritid – man vet aldrig när man kan ladda i öknen, batteripacket tar dessutom AA-batterier. Ska man plåta en hel dag, kanske så mycket som en tredjedel stående (bilden, inte jag) så vill man kunna hålla kameran bekvämt även då. Och man kan sprutta iväg 8 bilder per sekund, mot 6 utan. Kan komma till pass när man ser en tiger attackera en antilop.
Dessa anledningar är förstås bara dåliga ursäkter – jag vill ha ett batteripack, det är inte mer med det. (Thom knackar mig på axeln, jag viftar bort honom.)

Nu återstår bara två ångest-ämnen: väska och stativ.

Kameraväska

Jag har kollat och läst om ett gäng väskor, och tror jag har span på en eller ett par som kommer tillåta mig att göra tre saker.

1. Bära all utrustning hela tiden, på ett bekvämt sätt.
2. Tillåta snabb åtkomst. Öppna, dra, skjut. Ryggsäck går fetbort.
3. Skydda mot sand, regn och tjuvar.

De väskor jag äger är en Lowepro Nova 5 och en Nova 1. Dessa kommer inte att duga. Den ena är för stor, den andra för liten, och de är båda för oergonomiska för att bära längre perioder. De jag har sneglat på är Lowepro Offtrail 2 och Inverse 200. Jag håller mig till Lowepro, främst för att jag inte orkar undersöka den ogenomträngliga djungel av kameraväskor som finns därute. De två jag valt ut är midjeväskor som fått goda kommentarer på fotosidan och andra ställen.
Helst skulle jag vilja gå till fotobutiken och testa mig fram, men utbudet av kameraväskor i Linköping är lite sorgligt. Jag får köpa objektiven först och i värsta fall utnyttja distanshandelslagen.

Stativ

Först hade jag inte tänkt ta med mig stativ, men när jag tänker efter begränsar jag mina möjliga motiv utan stativ. VR kompenserar delvis för detta, men inte helt helt. Vill jag fånga ljuset i Namibias (antagligen äckelvackra) solupp- och -nedgångar krävs slutartider på flera sekunder, och det kan ingen människa klara handhållet. Så har jag inte med mig stativ så kommer jag ångra det direkt.
Då har vi nästa problem: mitt stativ är ett Manfrotto 55 Pro B, som med kulled väger 3kg. Det är nästan lika mycket som all övrig kamerautrustning jag tänkt ta med tillsammans. Att släpa med tre kilo metallåbäke bara för att man eventuellt behöver det för någon fånig soluppgång. Bäh. Men vad är alternativet? Att köpa ett larvigt velbon som inte ens klarar att hålla kameran stadigt? Nej tack. Att skaffa ett Gitzo-stativ i kolfiber? Tja, om någon ger mig 5000kr. Eller hellre 8000, så kan jag skaffa en Real Right Stuff kulled samtidigt. Eh, nej, kommer inte hända.
Så jag får nog nöja mig med mitt Manfrotto och hoppas att flygplanet inte knäcks under tyngden.

Det här med utrustning kommer nog ta några vändor till innan det är spikat...