Verktyg: klassificering och fotoläxor

Ett av verktygen jag nämnde i inlägget Färdighet är klassificering. Det innebär kort att man delar in alla bilder i A- B- och C-bilder.

ABC-bilder

A-bilder är riktiga toppbilder. Så bra att till och med andra tycker om dem.
B-bilder är okej, men inte mer. Lägger man upp 100 av 300 bilder så kommer B-bilderna med.
C-bilder är korrekt exponerade och i fokus. Mer än så kan man inte säga om dem.
Till dessa vill jag lägga till K-bilder (K för kass, eller möjligtvis något annat k-ord med negativ klang), som är övriga bilder.
Det är dock ett problem med denna klassificering, och det är att den är till för professionella fotografer. ABC är en klassificering av hur säljbara bilderna är.
Jag kommer under kommande månader ta bilder i pedagogiskt syfte. Att klassificera bilderna i hur lärorika de är funkar inte riktigt, men att bara bedöma bildens brahet räcker inte heller.

Stjärnsystemet

Jag har därför i typisk pedagogisk frenesi tagit fram ett till system, där jag bedömer hur väl jag utfört angiven uppgift. Ju fler stjärnor desto bättre:
★★★★★ Dessa bilder lyckas mycket väl med uppgiften och är samtidigt en bild av hög klass (A- eller stark B-bild.)
★★★ Dessa bilder är på något sätt misslyckade. Antingen har de inte uppfyllt fotouppgiften, eller så är de helt enkelt inte särskilt intressanta bilder.
★ Dessa bilder misslyckas på båda vis.
(★★ och ★★★★ kommer användas, sparsamt, i riktiga gränsfall.)
Jag har även i detta system lagt till en extra subkategori.
☆ Skäms, Anders. Skäms!

Stjärnbetyg kommer användas för bilder med ett uttalat syfte. Det kan vara en välplanerad fotoläxa eller bara något jag bestämt mig för spontant. Är det något jag i förväg bestämt att jag vill åstadkomma med bilden så bedöms den med stjärnor.

De två subkategorierna har jag pga ett annat tips från gode Thom: bedöm dina misslyckade bilder. Att bara göra bedömningen ”misslyckad” och radera bilden känns ofta bra, men om man istället analyserar vad det är som gör bilden misslyckad (och hur det hade kunnat undvikas) så kanske man lär sig något. Som man kanske kommer ihåg nästa gång man är i en liknande situation. Som kanske leder till en bättre bild.
Många kanske ger kanske något i längden.

Jag vet inte om dessa två bedömningssystem kommer hjälpa eller stjälpa på vägen mot bättre bilder, men det enda sättet att ta reda på det är att testa.

Så, vi testar!

Den 21 mars i år kollade jag ut genom fönstret och såg hur det snöblaskregnade i hård blåst. Den fallande snön bildade vertikala linjer över hela scenen. Jag bestämde mig för att försöka fota detta.

Uppgift: fånga snöregnet, som faller i grav lutning.

Bilderna är inte beskurna, och jag inte påverkat dem något annat än val av ljusstyrka och vitbalans i raw-konverteringen. (Inte för att bevara originalet eller något sådant, utan för att jag inte orkar fippla med en massa kassa bilder.)

Bild ett: 8995.

Först provade jag med normal-optik (35mm). Regnrusket framgår tydligt, men bilden i sig är 100% tråkig.
Betyg: ★★★

Bild två: 8998.

Jag bytte till 18-200mm och zoomade in till max. Regnets vinkel syns ännu bättre, och bilden är lite mer intressant, men fortfarande dödstråkig.
Betyg: ★★★

Bild tre: 9005.

Ett till försök, i lite vinkel. I övrigt samma kommentar som till förra bilden.
Betyg: ★★★

Bild fyra: 9009.

Snett ner åt höger gav en mer intressant bild. Med rätt efterbehandling kan den nästan bli en någorlunda okej bild. Tyvärr ser man inte lika tydligt att det regnar, och regnet vinkel syns inte längre.
Betyg: ★★★

Bild fem: 9011.

Jag provade några till rakt framåt, och lyckades med denna klassiker! Regnets vinkel syns inte, och inte heller cyklistens huvud.
Betyg: ★ Fotgängaren räddar bilden från betyg ☆

Utvärdering av hela uppgiften, systemet och allting: Ganska okej.
Man kan utöka uppgiften ”fånga snöregnet” till ”fånga känslan man får av att vara ute i snöregn”. Jag kommer ganska nära med 9009. Så mitt betyg på mig för uppgiften är: okej.
Jag måste dock klandas för att jag inte fortsatte neråt sidan. Jag var påväg åt rätt håll med 9009, men vände tillbaka rakt fram. Dålig intuition, eller bara lathet.

Bedömningsystemet i sig funkar... hyfsat. Många treor, så det är lite trubbigt, men det behöver inte vara dåligt.
Är betygsstegen grova måste jag göra ett ordentligt val. ★★★★★ tilldelas inte annat än väldigt bra, lyckade bilder.

In other news....

... Angående objektivinköp har jag upptäckt ett 500mm reflex-objektiv. F6.3. Det säljs som Bower, Pro-Optic, Rokinon, Samyang. Ett offbrandobjektiv så off att det inte ens har ett ordentligt märke. 2/3-delars bländersteg snabbare än Nikons, en kul fördel. Optiskt är den förstås sämre, men hallå, det är en reflex. Bara den är någorlunda skarp i mitten är jag nöjd. Det enda som gör mig orolig är att en del har varit med om att bajonettfattningen spruckit. Det vore synnerligen tråkigt.
Men livet ska levas farligt, tycker jag.

... Mina medresenärer var på ett möte med researrangören, Trackers, igår och vi har blivit lovade mycket vildmark, kalla nätter (neråt 10 plusgrader) och malaria. Så bra skor, en ordentlig tröja och vaccinering står på listan.
Tyvärr får man inte åka runt i parken mellan solned- och -uppgång, så att ta sig till ett bra vattenhål, leta upp det perfekta stället och vänta in solens första strålar kan blir knepigt. Men en och annan bild i magiska timmen lär det nog kunna bli ändå.

Problem vid 300

Förra inlägget om utrustning skapade egentligen fler frågor än det besvarade. Vilken 300mm? Behöver jag 500mm? Stativ? Vilken väska?
Jag fick några intressanta kommentarer på det inlägget, som alla rekommenderade 70-300mm.
Att göra mig av med 18-200mm är en idé jag inte funderat på tidigare. Klart intressant med tanke på min begränsade budget, men jag är lite orolig med tanke på redundansen. Blir min 70-300mm söndertrampad av en elefant så står jag där med 35mm och kan ”titta” på lejonen i fjärran. Och efter att version 2 av det objektivet kom har andrahandsvärdet på den tidigare versionen gått ner markant.

Nikkor 70-300mm

Det är inte ljusstarkt, men jag kommer använda megatele främst när vi är ute och åker (= dagtid), och när skymningen faller är det främst 35mm som kommer sitta på.
Det finns tre varianter av detta objektiv:

• 70-300mm f/4-5.6 AF-D ED.
• 70-300mm f/4-5.6G AF-D.
• 70-300mm f/4.5-5.6G AF-S ED-IF VR.

De två övre är billigast, kan fås för 1000-1500kr. Den nedre kostar bortåt 6000kr ny. Att betala fyra till sex gånger så mycket för inbyggd autofokusmotor (AF-S) och bildstabilisering (VR) känns inte aktuellt för min del. Men det är också bättre optiskt...
Ett moraliskt problem med 70-300mm är det faktum att jag egenligen inte vill köpa det, annat än för denna resa. Även om jag väljer en billig variant så är det ändå 1500kr.

Gör om – tänk rätt

Problemet med 70-300mm är att den senaste versionen är svindyr, och alla andra är optiskt kass. Bra vid 70mm, okej fram till 200mm, katastrof vid 300mm.
Och det var ju den extra räckvidden jag var ute efter. Jag är inte fanatiker när det gäller skärpa, men jag ser när bilden inte är riktigt skarp, och det stör mig. Vill jag verkligen komma hem med bilder som jag inte riktigt är nöjd med? Där allt är perfekt, men ögonen är lite luddiga?

Så jag kollade vidare på fasta 300mm. Det finns en uppsjö av dessa:

• Nikon 300mm f2.8 AF-S VR – ca-pris 40 000kr
• Nikon 300mm f4 AF-S – ca-pris 10 000kr (beg)
• Nikon 300mm f4 AF-D – ca-pris 6 000kr (beg)
• Sigma 300mm f4 APO – ca-pris 2500kr (beg)
• Nikon 300mm f4 ais – ca-pris 1500kr (beg). (Manuell fokus)

Prismässigt är Sigmat och AF-D-varianten intressanta, och optiskt har de fått bra betyg. Deras akilleshäl är autofokusen, som är apslö. Inget man jagar springande bufflar med. Så om de ändå kommer användas främst som manuell fokusobjektiv kan man väl lika gärna köpa ett sånt från början.
Men dessa är över 20cm långa, och tunga. Och fastlåst i en brännvidd, på ett givet avstånd (sittandes i en bil) är man väldigt begränsad. Väldigt läskigt begränsad.

Till sist har jag Nikon 80-200mm f2.8 AF-D – ca-pris 8000kr (beg), som man kan smälla på en telekonverter på. Men det blir alldeles för dyrt.

Jag har inte kommit någon vart funderingsmässigt när det gäller väska och stativ. Men det kan jag skjuta på framtiden. Väska är meningslöst att kolla vidare innan jag vet vilka objektiv jag tar med mig. Samma sak gäller stativfrågan.

Så detta är så långt jag kan komma när det gäller utrustning just nu. Jag kommer inte göra några inköp förrän i sommar och tills dess kan jag gott fokusera på att öka mina färdigheter. Dem kan jag träna på lika bra med de grejer jag har.

Fotoböcker

Förutom detta, sitter jag nu också i fotoboksköpstankar.
Interwebbartiklar och bloggar i all ära, men ordentligt lärande kräver ordentliga böcker. Det är värdekonservativa pedogogiska bakgrund som talar, jag vet, men för att citera Specialagent Dale Cooper: ”Old habits die hard, just about as hard as I want those eggs.”
Det där sista har inget med något att göra, men jag ville citera serien Twin Peaks, då det igår var precis 20 år sedan första avsnittet gick på TV för första gången.

Angående fotoböcker, så finns det minst 100 miljoner. Rena bilderböcker samt faktaböcker och läroböcker om precis alla aspekter av foto. Alla har fått jättebra recensioner och kommer garanterat göra dig till en bättre fotograf. Varenda sabla bok. ”I learned just what I needed about X”, ”This is a must-have book for anyone intrested in X”. Blärk.
Det jag inte vill ha är en bok som blandar ihop teknik och teknologi. ”Hur man tar bättre bilder” görs lätt om till information om skärpedjup och slutartid. Och sådana saker har jag redan koll på, i den mån jag behöver.
Jag var inte säker på vad jag egentligen var ute efter, då jag snubblade över dessa två:
Galen Rowells ”Inner Game of of Outdoor Photography” samt Freeman Pattersons ”Photographing the World Around You”.
I den första boken diskuterar författaren hur han tänker och gör för att ta bra landskapsbilder, och den andra försöker lära ut hur man ska titta för att se bilderna i sin omvärld. Jag vet inte om böckerna är så bra som de överdrivna recensionerna säger, men de borde ge något i alla fall.

Jag läste en interwebbartikel på Luminous Landscapes av Art Wolfe, kallad ”Seeing Like a Painter”, där han uppmanar fotografen att börja titta aktivt, och lära sig se mönster och strukturer. I ett citat summerar han perfekt vad det är jag varit ute efter, utan att ha förstått det själv: ”When the positive and negatives spaces become co-equal in your imagination as you compose the shot, you have seized control as an artist and are not merely grabbing images but creating them.”
Han är kanske överdrivet intresserad av linjer och former, men för att lära sig se dessa strukturer måste man vara överdrivet intresserad. Ett litet tag. Tills ögonen ser det utan att hjärnan påminner om det.

Tills ögonen ser "det".

Färdighet

”Tekniken är fotografens bästa hjälpmedel och hans största fiende. Det finns inga framstående fotografer, som är tekniska analfabeter, men det finns alltför många dåliga fotografer, som vet allt om tekniken men inget om bildskapandet.”  - Fotografisk årsbok 1952, s. 45.

Dags att ta itu med det andra av mina tre förberedelseunderkategorier: Färdighet. Hela projektets huvudämne, egentligen, om jag bara lyckas hålla mig till det.

Här finns inga konkreta värden att luta sig mot, så det är lite svårt att planera vad jag ska uppnå. ”Jag planerar att bli 30% bättre.” Nej, går inte.
Men något slags konkret mål är ändå bra att ha. Vi försöker igen: ”Jag ska ta tre bra bilder i Namibia.”
Ja, det funkar. Vi skriver det som en rubrik för säkerhets skull.

Mål: Tre bra bilder i Namibia

Jag vet att det är väldigt ambitiöst, men ambitiösa mål får oss att sträva högre, och oavsett om vi når målen eller ej medför strävan alltid framsteg.
Som konkret mål verkar det måhända aningen vagt, men det är alldeles tillräckligt för att veta vad man är ute efter. Och vad jag inte är ute efter.
Mitt mål är inte att bli yrkesfotograf, det är heller inte att att ta 15 000 bilder i Namibia. Det är absolut inte att fånga The Big Five. (För det första vet jag inte om alla fem finns i Namibia, för det andra är jag inte helt säker på exakt vilka fem djur som avses och för det tredje: ett sådant mål vore det bästa sättet att missa alla bilder som inte innehåller dessa fem.)

ABC-bilder

Och när jag skriver tre bra bilder, så menar jag inte tre bilder i fokus, eller tre bilder utan avklippta huvuden. Jag menar tre A-bilder. Min virtuella mentor Thom Hogan har skrivit om detta i en artikel kallad Shoot Less.
Där nämnar han sin mentor Galen Rowell, som hade ett ABC-system för att rangordna bilder. A-bilder var hans stjärnor – de hamnade i fotoböcker och utställningar. B-bilder var han nöjd med, dessa kunde han sälja till bildbyråer. C-bilder var korrekt exponerade och i fokus, men inte så mycket mer.
Jag har för mig att Ansel Adams vid något tillfälle sagt att han tog tolv bra bilder per år. Så tre A-bilder på två veckor är väldigt ambitiöst.
Det ska omedelbart sägas att alla har olika A-nivå. Mina A-bilder är inte Hogans eller Rowells eller Adams A-bilder. (Mina är förstås mycket bättre.)
Och där har vi mitt första redskap: rangordning. Att studera sina egna bilder kritiskt, både de bra och de dåliga, är något jag är väldigt dålig på. Alltså, jag kan nog göra det, men jag gör det aldrig.

På grund av att jag är en väldigt slö surfare fortsätter jag på byThom.com och letar fler verktyg.

Förvisualisering

Det andra verktyget jag måste bekanta mig med är ”Pre-visualisaton. ” Ett så groteskt amerikanskt ord att det nästan vänder sig i min svenska folksjäl, men det är något jag inser kommer vara nödvändigt. Thom Hogan skriver om det i Bosque del Apache.
Förvisualisering är helt enkelt att man i förväg tänker sig hur bilden ska se ut, vilka visuella element vad den ska innehålla och så vidare. I Thoms artikel är bild-idén ”fågel som flyger framför månen”. Mer komplicerat eller specifikt än så behöver det inte vara.
När bilderna visualieras i Sverige men ska tas i Namibia så går det inte att vara mer specifik, heller. Men att fundera kring hur bilder kan se ut kommer hjälpa mig se dem när tillfället ges, hoppas jag, utan att Big Five-effekten förstör alltihop.

Bildkomposition

I artikeln Getting Better at Photography skriver Thom att de flesta böcker om fotokomposition antingen är rudimentära eller flummiga. Inom måleriet finns en hel vokabulär som fotografer inte använder i den utsträckning man borde. Så en tur till biblioteket och lite bildlära, alltså. Min inställning till ”alla konstens regler”, är lite ambivalent.
Man kan dra en parallell till retoriken, med hjälp av Winston Churchill. Läs det sista stycket av hans tal från 4 juni 1940 för ett (klassiskt) exempel på hans talekonst.
Han använder en retorisk figur som heter anafor när han inleder varje mening med samma ord. Väldigt klassiskt och väldigt effektfullt. Men att påstå att man måste studera retorik för att kunna uttrycka sig effektfullt är förstås befängt. Jim Morrison gjorde samma sak i ett improviserat tal, när han var dyngfull i Miami 1969. Jim var påläst som få rockikoner, och visste kanske vad den retoriska figuren heter – men jag tvivlar på att han tänkte ”hmmn, här passar det med en anafor” just den kvällen.

De retoriska reglerna skapar inte språket, det är självklart tvärtom. På samma sätt är bildkompositionsregler är inget annat en samling iakttagelser av vad som ser bra ut i en bild. Uppenbart, kanske, men även självklarheter tål att sägas högt ibland.
En smula kaxigt skulle man kunna hävda att man inte behöver dessa regler alls, utan kan med tid och arbete själv lista ut vad som ser bra ut i bild. Det är förstås sant, men genom att studera de klassiska reglerna slipper man göra alla upptäckter själv.
Nyckeln, som jag ser det, är balans. Man måste, måste, måste förankra reglerna i sin egen erfarenhet. Testa dem själv, alltså.

Men fan vad det låter jobbigt.

Presentation

”Av alla fotografer – och de är förvisso ett säreget släkte – är inga odrägligare, skrytsammare, mera påfrestande för sin omgivning än amatörfotograferna.” (Fotografisk årsbok 1952, s. 9.)

Kanske dags att skriva lite om mig. Inte för att det är intressant, utan bara för så att eventuella läsare kan sätta stolligheterna i ett sammanhang.

CV

• Jag heter Anders, närmar mig 30 år, jobbar med kundsupport för en elektronikkedja.
• Jag har tränat kendo, japansk fäktning, sedan 2003 och instruerar även detta i Linköpings budoklubb.
• Jag har pluggat pedagogik och en hel del annat på universitetet i Linköping. Jag alltså en del pedagogisk bakgrund, både teoretisk och praktisk, vilket jag nu ska försöka tillämpa på mig själv.
• Förutom foto gillar jag att läsa. Jag äter det mesta från Heinlein till Harry Martinson, men sällan deckare.
• Jag anser att världens samlade sanningar står att finna i Buffy the Vampire Slayer. Eller, nej, det gör jag inte – men jag önskar det gjorde det.

Om fotografen

Fotografisk årsbok från 1952 är en bok jag plockade upp någonstans, enkom för bildernas skull. Det var inte förrän nyligen, när jag började läsa i den, som jag upptäckte de många artiklarnas förträfflighet. Citatet ovan är hämtat från artikeln ”Hur jag fotograferar” av Elly Jannes. Hon talar om hur hon först lärde sig fotografera, hon berättar att kameran ibland blir liggande många månader, hon beklagar sig över att de gatubilder hon ser förstörs av att folk gör sig till när de uppmärksammar att hon håller en kamera, och mycket, mycket annat. Under en resa i efterkrigstidens Europa hade hon inte någon ljusmätare, det var ont om film, och på grund av den opålitliga postgången var det mycket svårt att få rullarna skickade till labbet i Stockholm. Det tog ett halvår innan hon såg sina egna bilder. Ett halvår.
I en annan artikel, ”Att tala med bilder”, beklagar sig Hans Hammarskiöld över fotografer som är mer intresserad av fotografisk teknik än att ta bra bilder. Grovt korn är en styggelse och ingen del av ett foto ska vara helt svart eller vitt. I en något raljerande ton hävdar han att dessa ”tekniker” bara vill reproducera gråskalor. Han parafraserar dessa personer i tre citat:
”Hur har du det med finkorten, gosse lilla?”
”Kan du inte lätta upp det där sotiga partiet?”
”Akta dig för reportagebilder, dom är inte bildmässiga.”
Han frågar sig sedan vad ”bildmässighet” egentligen är för något.

De tekniska förutsättningarna var minst sagt annorlunda när boken skrevs, men ändå var de fotografiska problemen de samma, diskussionerna och ståndpunkterna var de samma. Jämn tonkurva och finkorn har blivit dynamiskt omfång och upplösning.

Som fotograf måste man tydligen välja. Antingen är man tekniker eller konstnär. (Säger man sig vara båda är man bara en pretentiös tekniker.)
Den uppmärksamme läsaren har säkert redan slutit sig till vilken sida jag ämnar tillhöra. Självklart vill jag vara konstnär. Men det klart, det vill väl alla pretentiösa tekniker.

Nog med detta svammel. Nästa inlägg blir intressantare. Det ägnar sig åt färdighet.

Angående anskaffning av utrustning

I mitt för(st)a inlägg beskrev jag övergripande vilka förberedelser jag behövde göra inför resan och delade in dem i tre kategorier: Utrustning, färdighet och planering.

Vi börjar med utrustningen. Dels för att den är klart enklast, dels för att den faktiskt leder naturligt till de två övriga. Hantverket börjar med händerna (eller det man har i dem). Jag vill inleda med en varning – alla inlägg som är taggade med ”utrustning” kommer ägnas åt prylporr. Individer känsliga för sådant bör läsa med aktsamhet.

Min fotoväska

Först en genomgång av den kamerautrustning jag redan har.

• Nikon D300. En kompetent, väderskyddad kamera. 100% okej. DX-formatet är faktiskt att föredra iom att det ger 50% tele-effekt.
• Nikon 18-200mm. Alltiallo-zoom. Optiskt är den inte superb, men objektiv är alltid kompromisser.
• Nikon 35mm f1.8 DX. Min nya standardglugg. Följer mig överallt.
• Nikon 24mm f2.8 AF-D.

Jag har lite annat också, men inget som kan göra någon nytta i Namibia. Ett hus, en zoom med okej tele-längd och en normal. Det absoluta minimum man behöver på en fotoexpedition. Men inte tillräckligt.

Thoms regler

En resa av det här slaget är ju ett ypperligt tillfälle att köpa onödiga saker man egentligen inte behöver. Men vis av andra personers erfarenhet är det några saker jag tänker hålla fast vid:

• Man ska inte köpa något till en resa som man inte egentligen inte behöver, dvs som inte kommer användas efteråt.
• Man ska inte köpa något precis före en resa. 5% av all konsumentelektronik har produktionsfel, och vet man inte hur sina grejer funkar ordentligt får man inte ut det mesta av dem.
• Man ska ha redundans, alltså reserver av allt.
• Man ska inte ha med sig för mycket fotoutrustning på en resa. Det är dyrt, tungt, jobbigt och krångligt.

Dessa tips kommer från Thom Hogans artikel ”The Big Trip”. Förutom det sista, som står i ”Weighty Advice”. Han motsäger sig själv lite grann, men det är väl en del av utmaningen, får jag anta.

Idealet

En uppsättning som skulle passa det mesta vore:

• 12-24mm f4
• 24-70mm f2.8
• 70-200mm f2.8
• 200-400mm f4

Dessa objektiv kostar ca 18 plus 17 plus 20 plus 70. Tusen. Dvs 115 000kr. Använder jag hela min resbudget är jag ungefär 100 000kr kort.

Så jag behöver rationalisera.

Vad behöver jag till denna resa, som jag inte redan har?
Egentligen bara en sak: räckvidd. Lejonen kommer inte komma till mig, och jag kommer inte vilja komma för nära lejonen. Jag behöver åtminstone 300mm.

Det finns ett par alternativ som är inom budget:

• 70-300mm f4-5.6. Nikon har tre varianter av denna, och Sigma och Tamron har också var sin. Även en manuell 100-300mm bör undersökas.
• 300mm f4. Ljusstark, fast glugg. Det finns allt från 20 år gamla manuella till väldigt moderna och dyra saker med AF-S och VR och hela klabbet.
• 70-200mm f2.8 (offbrand) + telekonverterare. Denna kombo är dyr, men ska inte avfärdas alldeles på en gång.

Vilken variant av vilket alternativ det till slut blir har jag ingen aning om, men något i den gruppen borde duga.

Räcker det med fyra objektiv, alltså?

Självklart inte. 300mm är inte att förakta, men med tanke på att lejon och vilda dromedarer (nej, jag har inte läst in mig på Namibias fauna än) har en tendens att vara långt ifrån körande bilar, så hade ännu mera räckvidd varit kul. Tyvärr är större objektiv alldeles för dyra och stora och klumpiga. Jag kommer eventuellt inte ens ha med mig ett stativ och då går giga-telen bort.
Till exempel Nikons 500mm f4 VR väger lite mindre än 4kg och kostar lite mer än 50 000kr. Så vad göra?

Reflex-Nikkor 500mm f8

Aha! Jag har äntligen en perfekt förevändning att skaffa ett objektiv jag velat ha länge, men inte kunna motivera med rationella argument: Reflex-Nikkor 500mm f8.
Ett reflexobjektiv är en sällsam skapelse, som bygger på principen att låta ljuset studsa två gånger inuti objektivet. Objektivet blir kortare och mycket lättare. Jämför siffrorna nedan.

Hämtat från Photography in Malaysia.

Därtill kommer att man kan hitta en begagnad reflex-glugg för ca 1000kr, dvs mindre än en femtiondel av en normal 500mm. Så vad är kruxet? Varför bygger inte alla stora objektiv på den här tekniken?
Jo, därför att reflex-gluggar är kass. Megakass. De har fast bländare, dvs ett f8-objektiv är endast f8 och inget annat. Optiskt är de helt förkastliga. Man kan ev. få hyfsad skärpa i mitten, men kanterna är bara att glömma. Och till sist, bokkehn ser bedrövlig ut. ”Bokkeh” är hur det som inte är i fokus ser ut. Helst ska det vara mjukt rundat, så att ljusprickar i bakgrunden inte stör. I sämre objektiv kan dessa bli hårda kanter mellan ljust och mörkt (=irriterande).
I reflexobjektiv blir de ringar. Inte som i runda, utan som i ring-formade. Det är horribelt fult. Läs mer på "Information on Nikon 500mm f/8 Reflex Nikkor Lens”.
Alla seriösa fotografer är ense om att det inte är värt besväret. Spara ihop till en riktig 500mm eller gå lite närmre. Men som de flesta nog har förstått är inte jag en seriös fotograf.
Med dessa två - samt det jag redan har - klarar jag det mesta.

Räcker det med fem objektiv, alltså?

Det som ”saknas” vore möjligtvis en vidvinkel. Nikon 20-35 f2.8 eller kanske 16-35mm f4. Men jag kan inte köpa allt, och om jag verkligen behöver vidvinkel får min 18-200mm duga.
Andra objektiv jag skulle vilja skaffa mig i största allmänhet är Voigtländer Noktor 58mm f1.4, Nikon 10.5mm Fisheye och en Lensbaby composer. Men manuella porträttobjektiv och lekgluggar får faktiskt vänta. Någon måtta får det vara.

Därmed är objektiv- och kamerahusfrågan behandlad och kan bordläggas. Vad mer kamerautrustning behövs?

Batterigrepp MB-D10

Jag har i princip redan bestämt mig för att skaffa ett MB-D10 batteripack. Anledningarna är flera. Mer batteritid – man vet aldrig när man kan ladda i öknen, batteripacket tar dessutom AA-batterier. Ska man plåta en hel dag, kanske så mycket som en tredjedel stående (bilden, inte jag) så vill man kunna hålla kameran bekvämt även då. Och man kan sprutta iväg 8 bilder per sekund, mot 6 utan. Kan komma till pass när man ser en tiger attackera en antilop.
Dessa anledningar är förstås bara dåliga ursäkter – jag vill ha ett batteripack, det är inte mer med det. (Thom knackar mig på axeln, jag viftar bort honom.)

Nu återstår bara två ångest-ämnen: väska och stativ.

Kameraväska

Jag har kollat och läst om ett gäng väskor, och tror jag har span på en eller ett par som kommer tillåta mig att göra tre saker.

1. Bära all utrustning hela tiden, på ett bekvämt sätt.
2. Tillåta snabb åtkomst. Öppna, dra, skjut. Ryggsäck går fetbort.
3. Skydda mot sand, regn och tjuvar.

De väskor jag äger är en Lowepro Nova 5 och en Nova 1. Dessa kommer inte att duga. Den ena är för stor, den andra för liten, och de är båda för oergonomiska för att bära längre perioder. De jag har sneglat på är Lowepro Offtrail 2 och Inverse 200. Jag håller mig till Lowepro, främst för att jag inte orkar undersöka den ogenomträngliga djungel av kameraväskor som finns därute. De två jag valt ut är midjeväskor som fått goda kommentarer på fotosidan och andra ställen.
Helst skulle jag vilja gå till fotobutiken och testa mig fram, men utbudet av kameraväskor i Linköping är lite sorgligt. Jag får köpa objektiven först och i värsta fall utnyttja distanshandelslagen.

Stativ

Först hade jag inte tänkt ta med mig stativ, men när jag tänker efter begränsar jag mina möjliga motiv utan stativ. VR kompenserar delvis för detta, men inte helt helt. Vill jag fånga ljuset i Namibias (antagligen äckelvackra) solupp- och -nedgångar krävs slutartider på flera sekunder, och det kan ingen människa klara handhållet. Så har jag inte med mig stativ så kommer jag ångra det direkt.
Då har vi nästa problem: mitt stativ är ett Manfrotto 55 Pro B, som med kulled väger 3kg. Det är nästan lika mycket som all övrig kamerautrustning jag tänkt ta med tillsammans. Att släpa med tre kilo metallåbäke bara för att man eventuellt behöver det för någon fånig soluppgång. Bäh. Men vad är alternativet? Att köpa ett larvigt velbon som inte ens klarar att hålla kameran stadigt? Nej tack. Att skaffa ett Gitzo-stativ i kolfiber? Tja, om någon ger mig 5000kr. Eller hellre 8000, så kan jag skaffa en Real Right Stuff kulled samtidigt. Eh, nej, kommer inte hända.
Så jag får nog nöja mig med mitt Manfrotto och hoppas att flygplanet inte knäcks under tyngden.

Det här med utrustning kommer nog ta några vändor till innan det är spikat...