Presentation

”Av alla fotografer – och de är förvisso ett säreget släkte – är inga odrägligare, skrytsammare, mera påfrestande för sin omgivning än amatörfotograferna.” (Fotografisk årsbok 1952, s. 9.)

Kanske dags att skriva lite om mig. Inte för att det är intressant, utan bara för så att eventuella läsare kan sätta stolligheterna i ett sammanhang.

CV

• Jag heter Anders, närmar mig 30 år, jobbar med kundsupport för en elektronikkedja.
• Jag har tränat kendo, japansk fäktning, sedan 2003 och instruerar även detta i Linköpings budoklubb.
• Jag har pluggat pedagogik och en hel del annat på universitetet i Linköping. Jag alltså en del pedagogisk bakgrund, både teoretisk och praktisk, vilket jag nu ska försöka tillämpa på mig själv.
• Förutom foto gillar jag att läsa. Jag äter det mesta från Heinlein till Harry Martinson, men sällan deckare.
• Jag anser att världens samlade sanningar står att finna i Buffy the Vampire Slayer. Eller, nej, det gör jag inte – men jag önskar det gjorde det.

Om fotografen

Fotografisk årsbok från 1952 är en bok jag plockade upp någonstans, enkom för bildernas skull. Det var inte förrän nyligen, när jag började läsa i den, som jag upptäckte de många artiklarnas förträfflighet. Citatet ovan är hämtat från artikeln ”Hur jag fotograferar” av Elly Jannes. Hon talar om hur hon först lärde sig fotografera, hon berättar att kameran ibland blir liggande många månader, hon beklagar sig över att de gatubilder hon ser förstörs av att folk gör sig till när de uppmärksammar att hon håller en kamera, och mycket, mycket annat. Under en resa i efterkrigstidens Europa hade hon inte någon ljusmätare, det var ont om film, och på grund av den opålitliga postgången var det mycket svårt att få rullarna skickade till labbet i Stockholm. Det tog ett halvår innan hon såg sina egna bilder. Ett halvår.
I en annan artikel, ”Att tala med bilder”, beklagar sig Hans Hammarskiöld över fotografer som är mer intresserad av fotografisk teknik än att ta bra bilder. Grovt korn är en styggelse och ingen del av ett foto ska vara helt svart eller vitt. I en något raljerande ton hävdar han att dessa ”tekniker” bara vill reproducera gråskalor. Han parafraserar dessa personer i tre citat:
”Hur har du det med finkorten, gosse lilla?”
”Kan du inte lätta upp det där sotiga partiet?”
”Akta dig för reportagebilder, dom är inte bildmässiga.”
Han frågar sig sedan vad ”bildmässighet” egentligen är för något.

De tekniska förutsättningarna var minst sagt annorlunda när boken skrevs, men ändå var de fotografiska problemen de samma, diskussionerna och ståndpunkterna var de samma. Jämn tonkurva och finkorn har blivit dynamiskt omfång och upplösning.

Som fotograf måste man tydligen välja. Antingen är man tekniker eller konstnär. (Säger man sig vara båda är man bara en pretentiös tekniker.)
Den uppmärksamme läsaren har säkert redan slutit sig till vilken sida jag ämnar tillhöra. Självklart vill jag vara konstnär. Men det klart, det vill väl alla pretentiösa tekniker.

Nog med detta svammel. Nästa inlägg blir intressantare. Det ägnar sig åt färdighet.