Gotik

Har alltid tyckt om att vistas inne i naturens egna katedraler, såväl de romanska som de gotiska. Där i skuggiga pelarsalar av trä kan jag känna frid. Emellanåt, kanske främst om våren kan en få njuta av en bevingad kyrkokör:)

Om en dessutom vill tänka sig en predikan så kan nog Tomas Tranströmer passa ganska bra.

Även om jag kan tycka att just den här dikten förmodligen skulle passa betydligt bättre under ljusa bokskogars milda skuggspel än under de betydligt mörkare granskogarnas dunkel. 

  

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

               Tomas Tranströmer: Romanska bågar (För levande och döda, 1989)

Likt pärlor på ett flor

Då och då händer det att vackra toner vävs samman till ett klingande ackord. Att ljuv musik uppstår där en för närvarande råkar befinna sig eller passera.

Ett leende kanske i bästa fall växer fram och både en själv och tiden tycks för ett par oskattbara ögonblick sakta in, stanna till; och minnesbilden etsas fast - För livet om det vill sig väl, men bara alltför ofta enbart för stunden. 

Det har emellanåt hänt att jag i tysthet svurit och förbannat en oförmåga att dokumentera just såna tillfällen. Inte för egen del, för minnesbilderna, dofterna och de ljuva ackorden kan jag alltid frammana i mitt inre. 

Det är snarare för insikter i, och sorg över, att jag inte just där och just då förmår dela med mig av upplevelsen och kan känna glädjen över att dela detta vackra med någon.

Dagen gryr i dis
Beslöjad står naturen
Pärlor på ett flor

Pärlor och flor kan förstås lika gärna vara svarta. Om inte annat, så för att hedra den diktare och spelman som för hundra år sedan idag bars ut, inte från Berga by, men väl från hotell Hellman i Stockholm.

I vår herres hage

Hyllade för någon dag sedan solrosornas förträfflighet och ansåg dem vara "kronan på verket".

Gott så. Men i min iver att göra något vackert och bra gjorde jag förstås en tabbe. Det är ju så en ofta lär sig, genom sina misstag:)

För vad är väl en vacker blomma om inte en guldgruva för bin, humlor och andra.

Att bara stå där; ensam och vara vacker är just...bara.

Så här kommer en hyllning till de trogna arbetarna, oändligt viktiga för vår herres hage, och de som lever däri. Solrosornas, och alla andra blommors viktigaste resurs.

Bildande

Alla dessa bilder. Alla dessa möjligheter. All den inspiration som bjuds. Emellanåt kan en bara stanna upp och le åt allt det vackra, det spännande och det innovativa. Det är glädjande att lära, att känna hur en utvecklas och kultiveras. Bara ta del av det är oftast en ren njutning för en törstande själ.

Häromdagen blev det ett andra besök för semestern till den närliggande staden Borås. Storstad i mått av både konst och kultur, åtminstone i förhållande till stadens relativa storhet. Abecita konstmuseum har mycket att erbjuda och sakta men säkert lindrades törsten efter bilder såväl som bildning. Så nu har jag knaprat i mig inspiration från namn som Fernand Fonssagrives och hans lekfulla och lustfyllda förhållande till ljus, mörker och skuggor. Studerat bilder av den mer lokalt förankrade Jan Töves spännande landskap och vandrat i de stilla nätter han dokumenterat. Jag har läppjat i mig av de tio kvinnliga fotografernas alster som förärats en separatutställning och jag har förundrats av och smålett åt Rodney Smiths lekfulla fotografier och Mattias Hammars mångfacetterade bilder.

Det tog mig närmare tre timmar att avnjuta den smakfulla samlingen, och inspirationen känns i hela kroppen, ungefär som jag förmodar att det känns med ett alldeles nystämt instrument.

Om jag mår bra - Bättre:) 

Mobilfoto: Morgan Åvitsland

Mobilfoto: Morgan Åvitsland (Bild: Jan Töve)

Mellan änglagårdar och statarlängor

Det blev en hemester i år. Inget konstigt med det. Många av oss har säkerligen spenderat sommaren på hemmaplan, eller åtminstone i det närmaste grannskapet. Bara några få mil bort, alldeles i grannskapet av Änglagård, åtminstone i samma kommun (Ulricehamn) men söder om rv. 40 ligger sjön Åsunden. 

Runt Åsundens svalkande vatten ligger de stora gårdarna tätt. Inget konstigt med det. Goda jordar och behagligt klimat. Majsfälten vajar sakta i vinden och sommaren dröjer sig kvar längs Åsundens stränder, åtminstone ekot av den...

Gjorde en kortare utflykt, ingen Wästgötaresa som Linné, även om vi båda håller floran kär:)

Varför, kan en ju undra. Jo på Åsundsholm spenderade min mor och hennes familj förmodligen en hel del tid ungefär samtidigt som Birgit Sparre skrev den första boken i romanserien om livet på gårdarna kring Åsunden i början av 1900-talet.

En mycket vacker trakt. Jag kan bara hoppas att statarna och deras barn oxå gavs tillfällen att njuta av den.

Den sista bilden är tagen med mobil, statare hade förmodligen inte råd med egna kameror. Inget konstigt med det...