Lägereld

Det där med lägereld. Det har nog en viss betydelse:)

Det är kring den en samlas. Det är där historier berättas.

En är alltid...eller oftast, trygg vid lägereldarna;)

Låt vindarna blåsa, låt kyla, ondska och illvilja dansa kring husknutarna - Vem bryr sig;)

När du väl kurar ihop dig med de dina kring en värmande brasa och njuter av berättelser, myter och legender.

När goda tankar, kreativitet och vänskap sliter skuggorna i stycken. När Schlager, på spåret eller andra liknande brasor värmer...  

När en med ljusens hjälp stänger kyla och mörker ute.

Då mår en bra:)

Det behövs kanske inte så mycket ljus för att skingra mörkret.

Kanske en klarar sig med bara en vanlig fjärrkontroll?

Om det kniper, så kan en ju alltid hålla nån i handen:)

Hellre färglust än färglöst

Jag har i princip inget emot vinter. Möjligtvis kan jag tycka att den bitvis känns lite färglös.

Såhär framåt vårkanten när värmen och ljuset åtminstone gjort sig påminda...

När en nästan kan känna vecka för vecka hur vinterns grepp blir allt mattare och alltmer orkeslöst.

Då känns det härligt, och en gläds alltmer åt glada små färgklickar som bryter fram genom snödrivor, vid solvärmda husväggar och faktiskt också vid fågelmatare.

Siska, jovisst. Grå, kanske det; men färglös - Knappast.

Det är vintergäck det:)

Lite ruffig.

Den här golfen missade fairway, med minst flera meter...

Svårt att säga om det var en slice eller en hook från det här hållet:)

En verkligt miljöanpassad golf förmodligen, verkar visst vara nån form av biodrivmedel i tanken.

Spanade lite grann efter bunkrar i närheten och fann något som såg välkrattat ut - Vacker som en nygräddad kladdkaka såhär i snösmältningen:)

Fååååår! 

Kall som natten i februari

Att vara hare bredvid en riksväg mitt i en ovanligt bister februari är nog inte den allra enklaste tillvaron, eller rådjur för den delen...

En stilla förhoppning en kan ha, är att döden åtminstone drabbade snabbt och utan plågor. Bilderna talar ett delvis annat språk om dödens natur.

Bo Setterlind beskrev döden på ett både vackrare och värdigare vis i en ofta citerad dikt från 1954.

Den slutar med följande rader.

"Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så." 

I väntan på...våren

Som säkert dyker upp när en minst anar det, ja då får en väl förlusta sig med lite vinterbilder... Om det nu är nån större mening med det, egentligen:)

Såhär i mitten på februari så börjar en ju undra om den dyker upp nån gång. Våren alltså.

Döpte det här rasande vackra exemplaret av nån slags fågel till Hestragon. Det ligger ganska nära till hands; åtminstone om en råkar bo i Grimsås.

Han är nog mätt nu. Om det är en han. Kanske vill den vara en hen? Vad vet jag... Men det ser i alla fall inte ut som nån typ av höna.

Förmodligen är det väl en bullfinch:)

Men vad han väger vet jag inte. Har ingen aning om hur lång han är heller, eller vart han tog vägen... Han är nog borta nu i alla fall.

Den av naturen så vackert skulpterade panflöjten fann jag i skogen, bara ett mäklarstenkast hemifrån:) Den kanske är kvar?

Vi ses!