MikSwe Photography
Fjällräv 2014
Efter en minnesvärd vecka i Finland styrde jag kosan återigen till Norge. Det var dags att försöka få lite bilder på fjällräv. Som tidigare beskrivet (se här) hittade jag en lya 2013 och det var nu dags att se om den fortfarande användes.
Väl uppe på fjället närmade jag mig försiktigt området där lyan är belägen. När jag får den i sikte så ser jag två fjällvandrare som står upp väldigt nära lyan och fotar den upprörda honan. Av ungarna syntes inga spår. Man får verkligen hoppas att det var ren okunskap som gjorde att de inte förstod hur mycket dom störde. Till slut gick de vidare och jag slog mig ner för att låta allt återgå till det vanliga och låta fjällrävarna lugna ner sig. Under tiden började det dra ihop sig i skyn.
Molnen blev mörkare och mörkare och till slut så orkade dom inte hålla allt regnet. Tonvis med vatten släpptes över den närliggande dalen.
Kikade lite oroligt upp för att se hur vinden låg och vart det här regnovädret var på väg. Det såg ut som det skulle dra förbi på sidan och det kändes bra för för att jag hade givetvis inte regnkläderna med mig. Med ett öga på lyan och ett på molnen fortsatte jag att vänta in lugnet. Så sakteliga började ungarna kika ut och honan hade återgått till att hålla vakt med ett mer avspänt kroppsspråk.
Det var då som regnovädret träffade en fjälltopp och bytte kurs - rakt mot mig! Till råga på allt så började det att åska ordentligt. Den som varit ute på fjället när det åskat vet hur det känns när man inte har chans att ta skydd. Fjällrävarna tog skydd i lyan medan jag själv försökte hitta en plats där jag inte skulle utgöra den högsta punkten. Regnet ökade i styrka och åskan likaså. Hittade en klippskreva som jag klämde mig in i. Jag tog ryggsäcken som tak och hoppades på det bästa.
Visserligen utgjorde jag inte längre den högsta punkten men som alla vet så söker sig rinnande vatten till den lägsta punkten. Så när regnet började avta så var jag sjöblöt. När jag kikade upp så var det fortfarande tomt runt lyan och jag såg att jag nu hade en bra chans att hitta en bra fotoplats utan att bli upptäckt.
Det tog ungefär en halvtimme att komma till en bra utgångsplats där jag hade vinden emot mig och sedan började jag försiktigt åla mig fram mot lyan.
Det dröjde ytterligare ett tag innan den första ungen kikade ut.
Sedan kom de ut allesammans och började leka medan honan intog sin plats för att övervaka. Hon såg nog att det låg nåt i närheten men jag var så långt bort att jag inte utgjorde ett hot. Då och då kikade hon rakt in i objektivet men hon gjorde ingen ansats ingripa.
Ungarna fortsatte att leka men även de såg att det låg en ny lövhög en bit bort men eftersom mamman inte varnade så lät dom det vara.
Så började det dugga igen. Jag kunde se hur det kom närmare och närmare lyan. Honan som avslappnat vaktat med ett öga gäspade och sträckte på sig innan hon började dra sig mot lyan.
En del ungar fortsatte leka i regnet innan de också tog skydd och det blev till en befrielse att få krypa iväg och därefter med snabba steg ta mig till ett varmt ombyte.
På vägen hem så passade jag på att köra förbi Fokstumyra. Där kan man ofta se älgar så här års och denna gång var inget undantag. Först en hona med unge som gick i den blöta myrmarken och åt.
Senare på kvällen så jag denna stora tjur smyga förbi i skymningen.
Det är ett fantastiskt vackert land vi har som granne i väster. Har du inte varit här så ta en sväng, du kommer inte ångra dig :-)
Nu började jag känna mig lite sliten efter allt flackande och det var dags att spendera lite tid hemomkring, njuta av sommaren och kanske ta lite västkustbilder också :-). Mer om det nästa gång.
Björnskådning 2014
Efter att varit ute ett par veckor i Norge och Sverige så styrde jag nu kosan mot Finland. Målet var att se och fota vilda björnar. Efter lite sökande på internet så valde jag att åka till Wild Brown Bear Centre i Kuhmo.
Campen ligger i östra Finland precis vid ryska gränsen. Det blev en lång färd och när jag äntligen körde in på campen så var det väldigt tyst och verkade övergivet.
Det var ganska varmt och de gäster som bodde där låg alla och tog igen sig efter nattens spaning. Jag fick tag i ägaren Ari som hjälpte mig att komma till rätta och jag fick en tid när vi skulle ses innan vi gick ut på eftermiddagen. På utsatt tid så var vi ett litet gäng med förväntansfulla fotografer som lyssnade på genomgången om vad som skulle ske, hur man beter sig i gömslet, säkerhet och lite annat nyttigt att veta. Efter att ha utrustats med en matsäck så var vi redo att gå i väg. "Vi måste gå nu direkt för det är redan björn på plats". Det var guiden som fått rapporterat att det redan var en björn nere vid gömslena så det gällde att skynda på.
Jag ska erkänna att det kändes lite speciellt att gå där i skogen och veta att det fanns björnar i närheten. Samtidigt så vet jag att de är mer rädda för oss än vi för dom och det är ju en trygghet i den vetskapen. Trots det hade jag kameran framme för man vet ju aldrig vad man se :-)
Gömslena är till huvuddelen små med plats för 1-2 personer. Så fort jag kom in i gömslet och stängt dörren bakom mig så började jag svettas ordentligt. Ventilationen är minimal för att inte människodoften ska skrämma bort björnarna och det var ju en varm högsommardag så det dröjde inte länge innan jag fått av mig allt utom kortbyxorna och flämtande riggade upp kameror och stativhuvuden. Vid varje glugg fanns det borrade hål för skruvar att fästa stativhuvudena på. En del skruvar hade vingar och dessa var ju enkla att fästa men de som bara hade en vanlig sexkantsskalle var betydligt tuffare att få fast. Till slut var jag nöjd och så började väntan på att nåt skulle hända.
Inte ens i en djurpark kan man förvänta sig att direkt se djur som befinner sig i inhägnat område. Men här tog det inte många minuter innan den första rörelsen syntes. En mörkbrun rygg skymtade till då och då i det höga gräset. Det var en järv! Ivern och spänningen att äntligen få järv på bild ökade ordentligt. Jag har bara sett järv på långt håll och den bilden sitter tydligt på näthinnan trots att det är nästan 30 år sedan och nu är det en på väg inom några meter mot mig!
Men det visade sig vara svårare än förväntat att få en bra bild på den livliga järven. Den höll till i det höga gräset, rörde sig på ett ganska oförutsägbart sätt och dessutom väldigt fort.
Det dröjde en timme innan nästa aktivitet. Denna gång var det en björn som nosande gick runt den lilla tjärnen.
Och så höll det på: långsam väntan med flugor, mygg och värme med avbrott för snabba fototillfällen. Efter den första natten i gömslet så var jag helnöjd; ljuset hade varit bra, bilderna fanns på minneskortet och jag hade dessutom tre nätter kvar.
Jag bytte gömsle varje natt för att få variation på bilderna och sett till resultatet så var det ett bra beslut. Det visade sig inte vara en stor mängd olika björnar i området utan "bara" 3 - 4 individer. Att sitta i samma gömsle natt efter natt hade bara resulterat i en mängd likadana bilder.
Den mest minnesvärda natten var dock när temperaturen steg drastiskt. Det var helt vindstilla, kvavt och åska låg i luften. Inne i det gömsle jag hade var det nästan 39 grader varmt. Jag svettades så mycket att det formligen rann längs hela kroppen. Efter 20 minuter började jag få skrynkliga fingertoppar och fick hålla upp händerna för att de skulle torka. Det hördes ett svagt plaskande när svettdropparna landade på golvet. och efter en halvtimme så hade det bildats en pöl och fötterna började bli skrynkliga.
Inte nog med det. Flugorna gjorde allt för att ta sig in i gömslet bara för att försöka ta sig ut direkt igen. Det blev en grym sport att knäppa dom mot rutan.
När sedan regnet kom som en befrielse och temperaturen sjönk så kom bokstavligen nästa kalldusch. Taket läckte precis där jag satt! Bara att försöka rädda utrustningen och tejpa hålet inifrån.
De som satt här natten innan hade varnat mig för flugorna och värmen men det här hade jag inte väntat mig. När jag dagen efter varnade de andra som skulle sitta efter mig så lyssnade de artigt men de verkade tro att jag överdrev. Något de ångrade efteråt :-)
Samtidigt så blev detta den bästa natten. I den mörka skymningen så fick jag se en björn tacksamt svalka sig i tjärnen. Tyvärr lite för mörkt för att få bra bilder men en upplevelse utöver det vanliga.
Funderade ett tag på att ordna en workshop där men har väl inte landat i den frågan riktigt ännu. Det är ju en massa praktiska saker som ska ordnas och vet inte om jag har tiden till den riktigt. Jag får se hur det blir med det. Jag hade vilket fall redan efter någon dag beslutat mig för att åka tillbaka under 2015. Det är ju nåt magiskt med stora rovdjur på nära håll :-)
I senaste numret (7/2014) av Fotosidan magasin så finns en bra artikel ifrån WBBC. Ett nummer som jag förövrigt har bidragit med omslagsbild till, men det visste du säkert redan :-)
Här är länken till WBB www.wildbrownbear.fi
Jag har klippt ihop lite filmsnuttar så kan du få en uppfattning om hur det ser ut. Du hittar den på www.mikswephotography.com
Knuthöjdsmossen 2014
Vi stannade till en natt vid Knuthöjdsmossen, mest för att det låg på vägen för enligt många vi träffat skulle det inte vara någon särskild aktivitet där vid den här tidpunkten. Det verkade stämma för när vi gick runt så var det rätt tyst och endast ett par enstaka smålommar och nån knipa fanns utspridda i de små vattenhålen.
Men vädret var fint så jag inväntade solnedgången och smög sedan ut längs vandringsstigen. helt vindstilla och vattnet var som en spegel.
Hittade en livfull hanne som flög omkring och verkade locka på honor. Det var en väldig uppvisning i start och landning i solnedgången.
Inte verkade det som om det fanns någon hona att imponera på men den fortsatte ändå oförtrutet. Till slut lyfte rakt in i solen, gjorde en överflygning och sedan var den borta och lugnet infann sig till slut.
När jag kom tillbaka till bilen var det dags för lite mat och tv-tittande innan läggdags. Problemet var bara att mottagningen var dålig. Jag testade alla möjliga platser och till slut hittade jag den. Men det fanns ingen plats att ställa antennen men efter lite funderande så fick jag äntligen användning för mitt stativ som dittills bara varit barlast.
Nu skulle jag bara hem och packa om för det var dags att dra österut, in i de finländska skogarna.
Njupeskär 2014
Efter en stilla natt på Flatruet så sattes kurs mot Fulufjället och Njupeskär. Vi hade inte hunnit särskilt långt innan vi kom ikapp två renar som sprang sida vid sida på vägen. Trots en svagt trafikerad väg så uppstod ett mindre trafikkaos när alla turister skulle bromsa in och fotografera. Renarna tröttnade på uppståndelsen och sprang upp längs en grusväg och jag var inte sen att parkera och jogga ikapp. De stod fridfullt och betade när jag fick syn på dem igen och jag fick lite bilder i mer naturlig miljö.
Inga andra renar var i närheten så jag funderar på om det finns vildren i Sverige eller om dessa båda bara hade kommit ifrån sin hjord. Vilket fall såg jag ingen märkning på dem.
Lite senare kom vi fram till Fulufjället och gick iväg längs slingan till vattenfallet i Njupeskär. Förra gången lyckades jag missa lavskrikorna men denna gång fann jag dom direkt. Ganska livliga men oskygga så jag kom rätt nära för några bilder innan vi fortsatte mot fallet.
Framme vid fallet så hörde jag ett svagt skrikande ljud och spanade upp längs stenbranten och långt där uppe såg jag en ljusgrå liten fågel. Det var en jaktfalksunge som hest skrikandes försökte locka till sig mer mat från sina föräldrar. Föräldrarna syntes inte till, men den verkade hitta nåt på marken som den raskt åt upp i alla fall.
Efter denna vandring så fortsatte vi mot Knuthöjdsmossen så det får bli nästa inlägg.
Mot Flatruet
Dags att lämna Runde och dra österut. Med många bilder i bagaget, likt en lunnefågel som samlat fisk, packade vi ihop och började den långa färden mot Flatruet i Sverige.
Det är ett fantastiskt landskap man kör igenom och som vanligt har jag minst ett öga vid sidan av vägen. Tyvärr lämpar det sig inte alltid att stanna till om man ska undvika trafikolyckor. Jag såg bland annat två små rävungar som lekte vid ett nedfallet trä, men som vanligt fanns det ingen plats att stanna bilen så det var bara att fortsätta. Men ibland har man tur. Som här när jag fick syn på två älgar på ett litet fält precis intill vägen. Här kunde jag fota från bilen och trots att de såg mig så sprang de inte iväg.
Givetvis så försökte jag smyga ut när de gick in bakom några små träd men de fick snart vittring på mig och då var det bara att ge upp.
Tog en liten tur upp på Dovrefjell men den dagen hade alla djur ledigt för det enda jag såg var den här ovanliga lilla fågeln.
När jag slog upp den i fågelboken visade det sig vara en snösparv och inte var den så ovanlig heller men det är alltid kul med nya bekantskaper.
Det regnade mesta delen av resan från Dovre mot Flatruet men när vi närmade oss så började det lätta upp. Såg en fjällabb med sina långa stjärtfjädrar på avstånd mot de mörka regnmolnen.
Det jag inte förväntat mig att se var kraftledningsstolparna som gick tvärs över fjället, men det är klart att man behöver el här också.
Så gick solen sakta ner bakom Helags fjälltopp och himlen visade upp alla sina färger.
T.o.m kraftledningsstolparna fick en magisk framtoning i skymningen.
Dags att vila lite innan vi åker vidare mot Fulufjället och Njupeskär.