Circle B Bar Reserve, Florida 2017:5

Fortsätter min resa i Florida och har gjort ett par dagars stopp för att besöka Circle B Bar Reserve. Det är ett bra område såtillvida att det har en blandad natur. Det finns våtmark, skog, öppna ytor, sjöar, ja allt vad man kan önska sig egentligen. Det svåra är att bestämma sig vart man ska gå. Det tar en stund att vandra igenom, särskilt när man tar små tomtesteg för att inte missa nåt. Det kan då vara frustrerande att möta folk på stigen som ivrigt berättar om allt otroligt de nyss sett men som det inte syns ett spår av när man väl kommer dit. Lyckligtvis så skedde det inte denna gång utan jag kunde vandra runt i min egen lilla bubbla och njuta av allt djur- och fågelliv som finns här. Denna gång möts jag dock tidigt av stora skyltar. Är det typiskt amerikanskt eller bara en dålig skylt? Som turist blir jag ändå lite fundersam, vad är det dom menar egentligen? Det inte fanns några andra skyltar som förklarade vad som avsågs utan man var tvungen att gå in på internet. Där och då struntade jag i skylten utan gick på magkänsla att det inte rörde mig, vilket visade sig stämma när jag kom till hotellet och kunde koppla upp mig på nätet.


Känns som det hade varit enkelt att skriva ut att det bara gällde proffesionella fotografer som arrangerar bilder för typ bröllop, reklam mm. Tydligen så har det förekommit att dessa proffs smutsar ner, stör andra i området, sprider ut sig över gångstigar med diverse rekvisita mm och man nu har tröttnat på detta. Så har man avsatt en liten bit mark för dessa fotograferingar och satt upp ett tiotal regler för verksamheten. 

Nu var jag ju inte här för att fota bröllop eller nåt annat proffsuppdrag utan för att fota fåglar, djur och natur. Soluppgången är fantastisk och möjligheten att fota fåglar i motljus lockar mig så jag är tidigt på plats. Solen kommer snabbt över horisonten så det gäller att vara i tid. Man kan se hur strålarna kämpar sig igenom det ibland tjocka grenverket.


Hittar en liten flock med visseländer. Till skillnad från många andra änder som låter som om de har en rasp eller nåt annat i strupen så låter visseländerna lite mysiga när de visslar lite mer melodiskt. Fast de kan låta en hel del när alla i flocken sätter igång vilket då kan bli lite högljutt, men trots det inte lika störande som en flock gräsänder som kvackar i kör.


Drar vidare och hittar flera fåglar som njuter av solljuset, som den här anhingan, eller amerikansk ormhalsfågel som den heter på svenska. Det är en hane som ser ut som den fått en blåtira men som signalerar att den är redo att skaffa sig en hona.


Andra är redan på jakt i våtmarken. En gråhäger smyger sig sakta fram mellan buskarna med koncentrerad blick. Hägern är nästan en allätare där fiskar, ormar, grodor, ja nästan vad som helst som är lagom stort för den långa tänjbara halsen, går ner.


En bit bort flyger en kungsfiskare runt och provar olika sittpinnar i jakt på småfisk. För att inte bli störd visslar den då och då till för att markera för andra kungsfiskare att det minsann redan finns en kung i området.


En annan som njuter av det värmande solljuste är denna natthäger. De brukar vara lite skyggare men den här satt snällt på lite olika grenar innan den försvann in i den skyddande vegetationen.

Jag lämnar våtmarken och drar mig upp mot ett mera öppet område med ett antal stora träd. Noga med att hålla mig på vägen, eftersom marken vid sidan är övervakad.


De kan först vara lite svåra att upptäcka, men dessa kameror sitter lite överallt. Jag har inte riktigt fått grepp på vad de fotar. Det kan vara så att man försöker hålla koll, rent allmänt på vad som rör sig vid sidan om vägen, men det kan också vara så att man bevakar det örnbo som finns här. Ett vithövdat örnpar häckar i närheten och boet syns från vägen. Det finns en regel om hur när man får gå och jag har för mig att den är 200 yards, men det finns även lokala regler och jag har inte koll på allt så jag väljer att hålla mig på ett säkert avstånd. En av de vuxna sitter utanför boet och på det här avståndet och utan referens en den andra örnen kan jag inte avgöra om det är honan eller hanen.


Solen verkar gå upp fortare här än hemma. Den allt starkare solen gör att skuggorna blir allt hårdare så jag drar mig mot de mer bevuxna områdena. Här kan man spendera ytterligare någon timme innan ljuset blir för starkt och skuggorna för mörka. Tyvärr är min favoritstig avstängd pga av stormen Irma som rasade här några månader innan. Istället väljer jag en stig som jag alltid valt bort eller rättare sagt aldrig prioriterat för de andra har varit mer intressanta. Här inne under trädkronorna är det skuggigt, tyst och stilla. Ett svagt hackande gör mig nyfiken och jag spanar runt en bra stund innan jag kan lokalisera det.


Det är en liten hackspett men motljuset gör att jag inte kan identifiera den. Så hörs det ett kraftigare hackande och denna gång kan jag identifiera den fågeln som en amerikansk spillkråka.


Jag drar mig så sakta mot bilen för att ta min lunchrast när jag uppmärksammar folk som står och stirrar rakt upp i trädkronorna. Jag hinner inte fråga innan de upplyser mig om de två ugglorna som sitter i träden i anslutning till parkeringen.


Ljuset är inte superbra just då men jag får flera tillfällen att fota dessa både morgon och kväll de kommande dagarna. Ser du paret på grenen?


Det visade sig efter att jag kom hem, att de startat en häckning här och den har nu (i skrivande stund alltså) har blivit en samlingspunkt för fotografer och man har spärrat av området närmast omkring för att skydda ugglorna.


Även denna gång filmade jag och det blev två små filmer från Circle B som du kan se här.

Vill du se någon av mina andra filmer så kan du givetvis läsa de senaste bloggarna eller så surfar du in på min YouTube kanal Mik Swe och kikar på dem där. Vilket fall så kommer nästa blogg handla om Ding Darling som är ännu ett av mina favoritställen här i Florida. Vi ses där :-)
 

Merritt Island, Florida 2017:3

I förra bloggen så åkte jag till the Floridas Space Coast och visade också bilder från Viera Wetlands. Den andra platsen som jag besökte när jag var här var Merrit Island National Wildlife Refuge. Här finns bla ett antal mindre grusvägar som slingrar sig fram genom våtmarkerna, en liten kanal som verkar locka till sig både fåglar och andra djur, givetvis en massa stränder med vadarfåglar och ett antal stigar som som man kan promenera in djupare i de låga skogarna.

Nu pågick det jakt på änder samtidigt som jag var där så det innebar att en del mindre vägar var stängda för andra än jägare men det fanns ändå tillräckligt att titta på och fotografera. Dessutom så hade jag turen att få några porträttbilder på sjökor vilket inte alltid ör det lättaste. Tyvärr var vattnet för grumligt för att få till några undervattensbilder, men det är ju alltid bra att ha nåt att utveckla och se fram emot till nästa gång :-).

Området är, precis som Viera, ett ganska bekvämt område i den meningen att man kan åka runt med bil och fota direkt från sidorutan, det erbjuder skydd mot väder och funkar som gömsle för skygga motiv.

Första anhalten är till Blackpoint Drive. Det är en slinga där ett dagspass kostar några dollar för att få köra in. Ska man vara här flera dagar så kan man lösa in ett årspass istället. Jag var där i december månad och är inte den bästa tiden. De första flyttfåglarna har precis börjat komma in och det kan vara lite dött emellanåt.

Fördelen med att det är färre fåglar är att det blir enklare att isolera motiven och att man slipper trängas alltför mycket med andra fotografer. På helgerna blir det givetvis mera trafik då många tar sin lediga dag och åker hit och fotar, fiskar eller bara har en dag ute i friska luften.

Men även utanför de mindre vägarna kan man hitta guldkorn. Det gäller bara att köra tillräckligt långsamt utan att för den skull vara en trafikfara och samtidigt hålla ögonen öppna.

När jag var där så var det varierande väderlek, men det kan ha sina fördelar det med. En mulen himmel medger lite mer fototid än en dag med strålande sol då ljuset snabbt blir ganska hårt. Men å andra sidan blir färgerna lite mer bleka.

Det är en ganska låg ö så man kan med fördel fota under soluppgången eller på kvällen i solnedgången då man kan hitta många ställen där solen ligger lågt över horisonten.

Ofta flyger fåglarna sin kos på kvällarna eller så samlas de i flockar i de täta buskagen för att få en lugn natt vilket gör att man inte alltid kan få till det att placera ett fint motiv i det bästa ljuset på kvällen.

Även denna plats blev förevigad på film och inte bara i en utan två stycken filmer. Jag besökte Viera Wetlands resp Merritt Island på samma dag flera dagar i rad så om du när du ser filmerna tycker att jag spenderade lite tid där de olika dagarn så beror det på att jag var på en annan plats samma dag. Förhoppningsvis förklarar det även kronologin i de olika filmerna.

Som alltid är du välkommen att kommentera text, bilder och film, det ger mig väldigt mycket att få höra din åsikt särskilt när den är konstruktiv, men beröm går också bra ;-).

Om du gillar mina filmer så går det att prenumerera på min kanal (Mik Swe) så peppar det mig att göra mer av den här typen, förhoppningsvis också att bli bättre och bättre :-)

Florida 2016:2

Venice rookery är en liten vattenfylld håla på ca 75x75 m beläget i ett litet grönområde mitt ibland villor och vägar. Vad är det då som lockar folk hit kan man undra.
Jo, i denna vattenfyllda håla så finns det en liten bevuxen ö och denna ö utgör häckningsplats för flera olika fåglar. Tack vare att det omgivnade vattnet inte är så brett så kommer man väldigt nära utan att störa. Buskarna är inte mycket högre än att man nästan är i ögonhöjd med det som händer där. Eftersom jag var där i december så var det inte full aktivitet och överlag så verkade all häckningsaktivitet komma igång sent 2016, men det var tillräckligt för att kunna följa förberedelserna på nära håll. Så låt mig få visa hur en dag i en bobyggande hägers liv kan se ut.

Det ska samlas in pinnar och kvistar till boet. Oftast innebär det att hägern får flyga iväg för att bryta av lämpliga kvistar från träd eller buskar i omgivningen. Markliggande kvistar duger inte. Det ska vara färskvaror till bobygget.

Kvistarna ska flygas tillbaka till boet och jag kan tänka mig att det inte är helt enkelt att flyga med en rejäl kvist i näbben. Att få färdigheten till att balansera kvisten innan man flyger iväg och sedan kompensera för vindmotstånd mm tar nog en stund att lära sig.


Sedan ska kvistarna med stor omsorg petas på plats så att boet blir stabilt. Fråga mig inte hur de lär sig denna byggnadskonst men jag antar att det är sådan information som sprids genom arv. Om jag har fattat det rätt så bygger hannarna bara grunden. Senare när en hona kommit på plats så lämnas pinnarna över till henne så det är nog där skickligheten sitter.


Det finns de hannar som kanske inte är så bra på att bygga (eller bara lata) och gärna vill ta över ett halvfärdigt bo och då gäller det att sjasa undan dessa genom skräckinjagande poser, läten och utfall.

Efter en hård dags arbete så är det dags att tänka på hur man ska locka dit någon lämplig hona. Först måste man ju göra sig fin och putsa hela fjäder dräkten.


När så man ser ren och fin ut, gäller det att hitta den där posen som visar hur vacker och lämplig man är som partner. Hela lockproceduren är ett antal noga specificerade rörelser och ljud som bland annat inkluderar klapprande näbbar och som brukar avslutas med en högrest position. Vem kan motstå denna ståtliga hane?


Så där håller det på och med närheten till havet så kan solen hjälpa till med lite stämning innan det blir mörkt och tyst på kolonin.


Men inget paradis utan en orm som i detta fall utgörs av alligatorer som patrullerar vattnet under träden. Inget läge för ett kvällsdopp med andra ord.

Se min hemsida för fler bilder www.mikswephotography.com

Florida 2015:3

Mitt i Floridas inland finns en plats som heter Circle B Bar. Det är en fd ranch som kommunen, Polk county, nu transformerats till ett naturreservat. Eftersom vi var på väg mellan kusterna så passade det bra att göra en kort avstickare dit för att kolla upp vad området kunde bjuda på.

Redan när vi lämnat avtagsvägen så kommer en svart skugga rusande i det halvhöga gräset och passerar bilen utan att stanna. Det var en svart gris eller feral pig som den kallas. Inte ett vildsvin utan en förvildad gris. Inte särskilt omtyckt av lokalbefolkningen av samma anledning som vildsvinen inte är så populära, de förstör marken. Den här kom så fort att jag inte hade en hans att fota den men som tur var så fick jag en chans till uppe vid Merritt Island.


Circle B Bar består av ett blandlandskap med fält och skog uppbrutet av våtmark. Det är helt olikt de platser jag varit på innan, dvs träsk och dammanläggningar, så mina förväntningar steg raskt. Värmen och luftfuktigheten var hög och tryckande. Vi vätskade upp oss ordentligt och tog med extra vatten. Eftersom det var mitt på dagen så valde vi att gå genom skogen. Det skulle öka chansen att få mindre skarpa kontraster jämfört med ute på fälten. För säkerhets skull gick vi så att solen skulle komma bakom oss för att undvika att få motljus och för mycket skugga i det vi nu förhoppningsvis skulle se. Jag valde att ta mitt 300mm av två skäl. Dels så var det lättare och dels så var det ljuskänsligare.


Efter att ha gått en stund så mötte vi ett äldre par. De hade varit ute en stund men inte tagit med sig något vatten så de var på väg att bli utmattade av törst. De var så törstiga att kvinnan erbjöd oss 10 dollar för lite vatten. Vi gav dem (eller rättare sagt fick truga på dem) en hel flaska helt utan avgift och de blev väldigt tacksamma. När de fått i sig lite vätska så berättade att de precis sett en rödlo bara ett par hundra meter bort. Jag blev genast rastlös och ville rusa iväg men artigheten bjöd mig att småprata med dem ett tag. Artighet värdesätts alltid men extra mycket här i USA.

När vi äntligen kom iväg fortsatte vi ändå sakta framåt för att inte missa något vid sidan av stigen. Till skillnad från många andra ställen vi varit på så växte gräset precis intill stigen och man kunde se spår efter alligatorer som korsat stigen. Det vore dumt att bara rusa på, man kan ju inte så säkert veta vad som ligger och lurar längre fram. Hela tiden på spänn med ögonen sökande av terrängen. En rödlo som sitter still i den här miljön kommer att vara riktigt svår att upptäcka.


En bit längre fram så mötte vi ett par män, vi hejade och de passerade. Men precis när de passerat så vände de sig om och ville visa oss något. Återigen stannade jag till trots att jag egentligen ville fortsätta att spana vidare.

De hade kommit gående längs stigen och haft en stor alligator liggande mitt på stigen och de vågade inte försöka gå förbi utan hade väntat tills den flyttat på sig. De visade bilderna de tagit på den. Men det var inte det bästa, för när de äntligen kunnat fortsätta så hade de mött en rödlo som sprungit mot dem och tagit en fågel mitt på stigen framför dem och släpat in den i skogen. Givetvis hade de hunnit fota hela sekvensen.

Jag förstod nu att chansen att se den där lon var puts väck. Hade vi gått åt andra hållet så hade varit jag som tog de där bilderna tänkte jag avundsjukt för mig själv. Vi hade rest över Atlanten och gick här med tung och dyr utrustning och så hade de som bodde i närheten fotat allt med en enkel långzoomare...livet är inte rättvist...eller så var det precis just det det var :-)

Med lon ute ur bilden så kunde jag ta det lite lugnare och koncentrera mig på det som faktiskt fanns.

Det är betydligt svårare att se djur och fåglar när de står stilla i en varierad miljö. Här är en ralltrana som står helt öppet men är ändå svår att upptäcka. Hade den varit tyst så hade jag nog bara gått förbi


Nu såg vi inga stora alligatorer men några små låg och solade, halvt täckta av små löv. Löven ligger flyter på vattenytan vilket gör det omöjligt att se vad som döljer sig under ytan.

Det innebär också att jag valde bort att lägga mig i ögonhöjd på alligatorn för det skulle innebära att mitt huvud skulle hamna precis vid vattenytan och utan möjlighet att se vad som kan dyka upp så kändes det tryggare att vara en bit upp.


Hur den här häger kan fiska i sånt vatten är svårt att förstå. Troligen så hugger den på rörelser i vattenytan.

Så lämnar vi stigen vid vattnet och rör oss genom ekskogen. Träden är helt bevuxna av mossa
som hänger väldigt vackert och vajar i den svaga vinden.


Plötsligt ser jag nåt på marken. Det är en rödaktig orm, Jag tycker mig känna igen den som en snok eller iaf inte giftig. Trots den klara färgen är den svår att upptäcka och jag chansar inte på att ta mig närmare. Senare berättar en av guiderna att det troligen var en yellow rat snake, dvs en råttsnok, och att den inte är giftig. Han berättade dock att det fanns giftiga ormar i området...

Åter vid informationscentret så var vi väldigt trötta. Värmen, luftfuktigheten och kamerautrustningen hade tagit på krafterna. Halva resan år genomförd och det återstår bara att berätta om träsk och våtmarker i den sydvästra delen av Florida. En sak är dock säker och det är att om jag får chansen så kommer jag att återvända hit. Trots att jag inte fick så många bra bilder denna gång så fick jag ändå en del på den relativt korta tid vi var där, vi hann ju bara gå en av alla de stigar som fanns i området . Stannar man ett par dagar så borde man kunna kamma hem en rejäl pott med bra bilder och jag tror att detta är en riktig pärla.

Mer om Circle B Bar hittar du här

www.mikswephotography.com

Florida 2015:2

Viera Wetlands, eller som det också kallas Ritch Grissom Memorial Wetlands, är som så många andra wetlands inte helt naturligt. Istället är det ett system av dammar skapat av människan för att rena vatten. Precis som många andra ställen dras fåglar och andra djur till såna ställen. Ofta är de avskilt belägna eller som i Florida välbesökta. Om man inte äger marken så är det en begränsad tillgång till naturen för den enskilde. Dessa kommunala inrättningar är därför ofta tillgängliga för vanligt folk.

Viera Wetlands är utformat med ett antal mindre dammar och med små vägar som omsluter och korsar området. Vägarna är smala och enkelriktade men det går bra att ställa bilen lite vid sidan av om man vill fota något. Det första intrycket är att det inte verkar vara nåt att ha.


Men ger man det lite tid och är där tidigt resp sent på dagen så börjar man hitta det där som man inte såg först. Som vanligt gäller det att skynda långsamt, hålla utkik och stanna och lyssna ofta. Rätt var det är så kan en liten rörelse bland gräset vara nåt intressant. Det kändes som en liten jackpot när jag fick syn på den här rördromen som otroligt sakta och försiktigt rörde sig genom grässtråna.


Lite av tricket att få fota i fred på en sådan här plats är att inte avslöja att man fotar något. Kan låta egoistiskt men om man är för uppenbar och motivet är nära, som denna som befann sig i diket precis vid vägen, riskerar man att någon klumpigt ska närma sig och skrämma iväg motivet. Så när andra bilar kom krypande så låtsades jag syssla med annat eller kika i en helt annan riktning :-)

Tro det eller ej, men det fungerade. Jag kunde följa den här i ca 45 minuter sittandes i det bekväma bilsätet. Ibland försvann den men den dök lika ofta upp igen.

Nu kanske du undrar varför jag inte försökte komma närmare eller få en lägre position. Tja, de här platserna drar förutom fåglar även till sig både alligatorer och ormar så det är kanske inte så konstigt att jag valde bilen istället.


Men alla reptiler är inte farliga och man måste vara uppmärksam så man inte kör över nån på vägen.


Men det är klart att lägger man sig mitt på vägen så kommer andra att lägga märke till det :-)


Rördromen var bara en bonus. Det egentliga målet var häckande hägrar. Viera Wetlands är lite berömt för sina härliga bilder på häckande häger. I dammarna så står det en mindre mängd palmer och i toppen på dessa så är det lätt att bygga bo. Terrängen är låglänt vilket betyder att solnedgång och uppgång bildar en fin varm bakgrund.

Nu var jag, som jag skrev i förra inlägget, ute väldigt tidigt på säsongen så några ungar var det inte tal om att se. Istället så blev det bobyggande och andra paraktiviteter :-)


Det är en fascinerande syn att se hur fantastiska hannarna är på att leta upp pinnar. Man kan lätt tro att det är väl bara att flyga iväg och plocka upp en kvist och flyga tillbaka. Nä Nä, honan står i boet och tar emot varje pinne och kontrollerar dessa ytterst noggrant. Pinnar som legat på marken passerar inte den kontrollen. Alltså måste hannen bryta färska pinnar. Så det blir en tripp till ett lämpligt träd...


Hitta en lagom gren och med näbben bryta av den...


...och sedan flyga tillbaka och hoppas den går igenom inspektionen.


Om du funderar på om hannen hjälper till i boet så min iakttagelse av det hela är att det är absolut ingen idé för hannen att försöka lägga pinne på plats i boet. Honan tar pinnen med våld om så krävs, för det är hon som är arkitekt och byggansvarig på samma gång. Det är iaf min slutsats efter att tittat på flera par under några timmar. Kanske känner du igen sig från vardagen och kapitlet heminredning :-)

Så kommer solnedgången och det hela blir magiskt vackert, särskilt om man som jag gillar siluettbilder.


Så precis när det börjar mörkna så hör jag ett välbekant tutande - tranor. Tyvärr var det för sent och jag var tvungen att lämna platsen. Nästa morgon när jag kom dit så var de kvar och jag fick mina första bilder på prärietranor.


Mer från Florida i nästa inlägg.

www.mikswephotography.com