Späckhuggare och norrsken 2014.

Så var året 2014 nästan slut och jag hade bara ett fotoäventyr kvar. Jag trodde jag hade missat tillfället i somras när jag valde att inte åka till nordnorge men så en dag när jag satt och och gjorde lite research inför 2015 så fann jag att det fortfarande var val- och späckhuggarsäsong långt uppe i norr. Målet var Andenes, en litet samhälle på ön Andöya långt uppe i Vesterålen och norr om polcirkeln. Inte de bästa ljusförutsättningarna tänkte jag först, särskilt eftersom midvintern låg för dörren. Men samtidigt kanske de bästa ljusförutsättningarna för att se norrsken. Ett par snabba sökningar på resor och en koll med arrangören och så bar det i väg.

Dagsljus i Andenes


Eftermiddag i Andenes


Arrangören hade allt som jag behövde: RIB-båtar för att få låga bildvinklar, boende nära hamnen för att slippa tidiga mornar och långa transporter och en båtförare, tillika fotograf, som förstod vikten av ljus, bakgrunder mm. Dessutom så ligger flygplatsen knappt 2 km från centrum och där blev jag upplockad av Marten Bril som också driver företaget.

En familjär och hemtrevlig stämning mötte mig direkt när jag klev in i det lilla huset precis intill vattnet. Efter en fika så pratade vi om ditten och datten och till slut så frågade jag hur det funkar med norrsken, när och hur länge det visade sig. "Tja det är ett där ute nu" var svaret. Så det blev till att snabbt klä på sig och rusa ut med kameran i högsta hugg.


Jag hade tolkat det svaga skenet på himlen som reflektion från gatubelysningen, men så var det alltså inte. Norrskenet dök sedan upp upp flera gånger varje kväll och när det var mulet så lyste molnen på ett skumt sätt men bilderna blev ändå rätt ok.

En kväll var det mer livfullt norrsken. Det vred sig som en orm och färdades över nästan hela himlen. Så det var bara att fota på och njuta av upplevelsen. Men samtidigt så kan man inte slappna av för mycket. Lika snabbt som det dyker upp kan ljuset falna så det gäller att fota medan det lyser. Det blev till en utmaning att hitta något intressant i förgrunden.

Jag var lite begränsad av att inte ha tillgång till en bil, vilket hade underlättat för att leta upp fina fotomiljöer och sedan kunna sitta i för att hålla värmen i väntan på ljuset. Istället blev det till att utnyttja det som fanns till hands och den mest klassiska bilden härifrån är nog fyren.


Så över till mitt huvudmotiv: valar och späckhuggare. Sedan barnsben så har jag drömt om att få se den där klassiska bilden på en val som dyker ner i djupet med stjärtfenan högt upp i luften. Med höga förväntningar så glider vi sakta ut från hamnen. På vågbrytaren sitter två havsörnar och undrar om vi är riktigt kloka som ska ut i den lilla båten ut i halvmörkret.

När man spanar efter späckhuggare så är det enklast att leta efter de stora ryggfenorna som avtecknar sig mot horisonten. Efter ett litet tag så får vi den första kontakten, men den är långt bort. Marten manövrerar båten så att vi kan komma närmare utan att komma för nära, men späckhuggarna sätter fart, de är tydligt på väg nån annanstans. Vi kör vidare i låg fart och plötsligt så ser vi en mindre grupp komma snett bakom oss. Det är riktigt mäktigt att se den nästan 1,8 m höga ryggfenan på späckhuggarhannen passera bara en kort sträcka bort från båten. Då är havet stort och själv är man liten och obetydlig.


Så passerade flocken förbi och det är en sån upplevelse att se dessa djur på nära håll. I bakgrunden lystes de snöklädda bergen upp av det svaga solljuset borta i horisonten och ren och skär njutning stod på menyn, om man inte blev sjösjuk förstås. Jag klarade mig men det hände att någon passagerare matade fiskarna då och då.

MIna farhågor om att det skulle vara dåligt ljus kommer helt på skam. Ljuset är istället helt magiskt. Himlen är helt rosa-röd när solen är precis under horisonten och samtidigt så är havet och snön blått. Tyvärr ser vi inga valar denna dag. Nästa dag var det ett rikligt snöfall och vi gick ut när vi trodde det hade lättat men det var bara ett litet uppehåll så vi fick ta oss i land igen.

Kommande dagar var förutsättningarna betydligt bättre. Vågorna var mindre och snömolnen var borta i horisonten.


Marten fick syn på ett svagt litet dimmoln långt bort. När en kaskelot blåser ut luft bildades det ett litet moln som ett tränat öga snabbt kan lokalisera, även på långt håll.


Kaskeloterna ligger ett tag vid ytan och andas för att sedan dyka djupt och vara borta 20-30 min så hade man otur så skulle vi aldrig se nån på nära hålla. Men har man bara tid och tålamod så dyker de upp igen i närheten av den plats de dök på. Man kan se små plättar på vattenytan som ger en fingervisning om de flyttar på sig. När den väldiga stjärtfenan trycker genom vattenmassorna sätter den vattnet i rörelse och när den rörelsen når ytan så släcker den vågorna.


Till slut så dök en upp i närheten av båten och det är stora varelser, helt klart. Man ser knappt en tredjedel på ytan och den delen är lika stor som båten vi sitter i. Sakta glider den på eller rättare sagt strax under ytan och andas, tar det lugnt och funderar på det som valar funderar på.

Plötsligt ropar Marten "Diving". Man kan se hur ryggen kröks extra mycket när den trycker ner främre delen av kroppen ner mot botten och sakta så lyfts stjärtfenan upp i luften, för att på så sätt ge extra skjuts åt dyket, ackompanjerade av jublet från oss i båten.


En blev en mycket härlig vecka med bra fotomöjligheter som jag kan rekommendera. Självklart har vädret stor påverkan på möjligheterna, men det är inte så kallt som man kan tro. Golfströmmen flyter förbi strax utanför och det skapar en relativt milt klimat och en förutsättningar för att dessa djur kommer hit. Jag har redan bokat en resa hit under 2015 men då i vår när fågelberget som ligger i närheten börjar fyllas på med anländande fåglar och ljuset är mera närvarande. Skulle inte bli förvånad om jag kommer hit nästa vinter också :-)

Marten driver Sea Safari Andenes om du är sugen på att veta mera om det.

Detta blir sista inlägget från 2014, som vanligt inte dagsfärskt men förhoppningsvis helt ok att läsa så här lite efteråt iaf :-) 2015 är ju i full gång och det är dags att låta slutaren börja jobba igen.

www.mikswephotography.com

Kronhjort 2014

Efter 2013 års misslyckande att tajma in kronhjortsbrunsten med ledig tid att fota så var min plan under 2014 att satsa på ett säkert kort, nämligen Dyrehavn i Danmark. En i mina ögon stor park, ursprungligen avsedd för kunglig jakt men nu ett välbesökt friluftsområde. Det innebär bl a att djuren här är betydligt vanare vid människor än de som lever i det vilda, lite som naturreservaten i USA. Nu kan man ju undra varför man ska fota djur i inhängnade områden. Förutom lättillgängligheten så finns det goda möjligheter att uppleva och lära sig om hur kronhjortar beter sig i det vilda. Kampen om honorna, insamlandet och försvarande av respektive flock. Allt utspelar sig mitt framför ögonen (och kameran) utan större ansträngningar för betraktaren. Sedan ska jag tillägga att bara för att man kan komma närmare så blir det inte automatiskt bra bilder. Fortfarande gäller att isolera motivet, få med en fin miljö utan störande grenar osv. Bra fototräning med andra ord.


Sagt och gjort, först gjorde jag en kombinerad utflykts- och rekognosceringsresa. Vädret var mulet och regnigt men mitt mål var ju att lokalisera var kronhjortarna höll till, få grepp om ljus, lämpliga platser och annat nyttigt. Några bilder blev det givetvis också. Brunsten var inte igång riktigt men det var en och annan som brölade. Men honor och små hjortar var inte så hårt bevakade av någon revirhävdande tjur utan de gick omkring ganska ostörda.

Den här typen av research är nästan alltid nödvändig såvida man inte får någon som ger konkreta tips om bra platser, lämpliga tider, osv. Jag hade hittat en artikel på nätet från en lokal dansk tidning som var nyttig, om än inte exakt. Men det område som nämndes i den var i det sydöstra hörnet och det visade sig stämma rätt bra. En viktigt erfarenhet är att man bör om man kan ta med sig en cykel. Japp du läste rätt. Området är så stort och till skillnad från vilda hjortar så behövs inte något gömsle eller camokläder. Istället så glider man runt på cykeln, stannar, lyssnar och när man hör brölen så cyklar man dit helt enkelt. Dessutom slipper man kånka på en tung ryggsäck. Går man till fots så tar det en stund för parken är som sagt väldigt stor så det är väldigt vanligt bland alla...


Väl förberedd så tog jag mig en till tur nån vecka senare. Samma tråkiga gråmulna väder och regnskurar då och då. Brunstiga tjurar brölade runt om i skogarna men det var ändå lite för tidigt. Antagligen så var det sommarvärmen som satt kvar och hjortarna var inte riktigt med på att jag var där för att fota vilda kamper utan de höll sig mest till att bröla :-) En stackare låg ensam på ett fält och brölade ut sin förtvivlan, iaf kunde man tro det, för han hade förlorat en av sina två horn.


Nu kan man förledas att tro att hjortarna är tama men det är dom inte. Vid ett tillfälle så fotade jag en ståtlig kronhjort som börjat feja sina horn när en annan tjur brölade i skogen bakom mig. Självklart kände sig mitt motiv kränkt och skulle minsann visa inkräktaren att han var både större och ståtligare. Nu var det ju bara det att lilla jag satt på knä mitt i emellan dessa båda.

Så det var med hastiga steg och viss pulshöjning som jag raskt tog mig ut och bort från dessa två. En kronhjortstjur med stor krona som sätter av rakt emot en, ja då känner man sig lite utsatt. Nu gick det bra men hade jag stannat kvar så vete sjutton, för han gick precis där jag stått bara sekunderna innan. Jag har sett filmer på Youtube när fotografer blivit trakasserade av hjortar - inte kul.

Rivaler jagas bort med kraft.


Hannarna sniffar efter brunstiga honor.

Det gäller att hålla ihop flocken, särskild om det är nån rival i närheten.

Tyvärr hade jag inte lika fint ljus som senaste gången jag fotade kronhjort. Istället försökte jag hitta fina miljöer och lite vildmarkskänsla genom komposition .

Parken har många stora områden med väldiga ekar och det kan utgöra fina bakgrunder.

Denna plats rekommenderas verkligen. Du ser kronhjort på nära håll och utan större ansträngning. Inträdet är gratis men du bör ha en cykel med dig. På kvällen kan du dessutom gå ett gammalt anrikt tivoli som ligger i direkt anslutning till parken. Lite irriterande att få det bakgrundsljudet när man filmar dock :-)

Mer bilder och film finns som vanligt på min hemsida: www.mikswephotography.com

Älgspaning 2014

Jag hade en målsättning under hösten och det var att fota brunstiga älgar med nyskavda pampiga horn. Nu finns det väl gott om älg hemomkring men jag har aldrig riktigt undersökt eller kartlagt var dessa kliver omkring. Så istället för att planlöst sätta mig på pass, kontaktade jag grabbarna på Wild Sweden och kollade om det kunde hjälpa mig. Givetvis kunde de det. Så en helg tog jag bilen upp och satte mig att invänta på anvisad plats.

Mycket riktigt så dök det upp älg, nästan exakt där de hade talat om för mig att den skulle dyka upp.

De tuggade obekymrat i sig av det frodiga gräset helt utan att bry sig om min kameras oväsen.

Då och då så kikade bort mot den plats jag satt,  men de tyckte väl att bli fotad inte var så farligt, iaf inte jämfört med vad som var på väg att hända om en dryg månad...

Ibland spanade de bortåt vägen, när nån enstaka bil for förbi, för att strax efter fortsätta äta samtidigt som dimman började dra in över det fuktiga fältet.

Till slut svävade dimman in ordentligt och mörkret blev tätare. Så jag drog in objektiven för att slippa få imma på linsen och la mig att vila ett par timmar till gryningen. Efter att ha kurat ihop mig i gömslet för lite god sömn bland alla kamerautrustning, så vaknade jag av ett svagt prasslande ljud utanför gömslet. Där stod en älgtjur på bara 30 meters håll! Sakta och så tyst som möjligt försökte jag få kameran på plats. Morgonkylan gjorde att jag huttrade men jag ville inte dona för mycket med kläder och skor med risk att jag skulle bullra för mycket. När jag kikade genom sökaren så hade den givetvis tyckt att det lät för mycket och gått undan en bit. Men det är ju sånt som händer när man har med vilda djur att göra. Det var vilket fall skönt att få på sig varma kläder och en kopp varmt kaffe ur termosen. Minnesbilden fanns ju där även om den inte gick att publicera på bloggen :-)

Trots mörkret och avsaknad av de oskavda hornen så fick jag ändå en fin upplevelse och ett par bilder som jag blev nöjd med. En erfarenhet är att älgarna är väldigt förutsägbara om man hittar deras satmställen. De kom fram på nästan samma tidpunkt de olika dagarna och rörde sig i samma stråk. Sån information är viktig att känna till och den här helgen lärde jag mig en hel del om rörelsemönster och andra beteenden.

Drömmen om skavda horn består dock och det är ju skönt att ha nåt att se fram emot :-)

Jag hade dessutom redan andra horn i tankarna, för det vankades Kronhjortsbrunst kommande helger och jag hade en plan som enligt mig själv var idiotsäker, men mer om det nästa gång.

www.mikswephotography.com