Corkscrew Swamp Sanctuary, Florida 2017:7

Corkscrew swamp är precis som det låter - ett träsk. Det som skiljer ut detta ställe mot de flesta andra som jag besökt är att dels är mitt i träsket, så man går huvudsakligen på en träbelagd gångbro, dels är det oftast väldigt tyst. Här låter det inte mycket, bara vindens sus i cederträdens kronor. Om man anstränger sig kan man svagt höra ljudet från en väg ett par kilometer bort. Folk är (oftast) lågmälda och går lugnt och avslappnat.

Det händer dock att det kan dyka upp nån barnfamilj med högljudda ungar/föräldrar (ja, jag vet att de också har rätt till området) eller en och annan "powerwalker" och störa det lugna tempot. Jag har funderat lite på de sistnämnda; vad det är som gör att man betalar inträde till ett naturområde för att sedan med raska steg och lurar i öronen gå sin motionsrunda här? Kanske är det för att man känner sig säker här jämfört om man skulle gå på den ganska öde vägen som leder hit ut?

Men oftast så råder det en väldigt fridfull stämning här. Är man lite stressad så kan man uppleva att det är helt dött. Mitt i vintern så är det också väldigt lite aktivitet bland fåglar och djur. Aktiviteten ökar dock framåt våren när många olika typer av vadare samlas här. Icke desto mindre så finns det små guldkorn att titta på och fotografera.

Nästan direkt när man kommer ut från entrebyggnaden så möts man av småfåglar. Det beror väl kanske mest på att det är en fågelmatning i anslutning till byggnaden.

När man sedan når träsket så kan man ofta se tvättbjörnar som letar i dyn efter mat, men man ska komma ihåg att det är ett träsk och det innebär att det inte alltid är bra fotoförutsättningar och så var det för mig denna gång.

Är man tidigt ute, dvs först, så kommer man att få torka bort spindelväv från ansiktet nästan hela tiden. Har man tur så har någon storväxt person hunnit ut före en själv :-)


Även om jag inte var först ut den här dagen så lyckades jag snärja in spindelväv i stativet och det dröjde en stund innan jag insåg att det hängde med en liten fripassagerare på min lilla vandring.


Här finns det också kråsugglor och man kan ibland höra hur de pratar med varandra med låga skorrande hoanden och har man tur så stöter man på någon som sitter nära gångbron. En annan fågel som ofta både syns och hörs är den bandvingade vråken. Den sitter ofta några meter upp och spanar ut över de få gräsbevuxna ytorna.


Andra fåglar som hörs är olika spettar som gärna knackar runt bland de gamla träden. Här är det en spillkråka med sin vackra röda "toppluva" som håller på att bygga ett bohål. Den brydde sig inte det minsta om folket som gick på gångbron en liten bit bort, utan lade all sin energi på att hacka, hacka, hacka...


Längre in i träsket kan man hitta häckande ormhalsfåglar. Hanen och honan turas om att ruva. Här är det hanen som tar sitt ansvar. Den här har sin vackra parningsfärg kvar runt ögonen.

Här finns det givetvis också amfibier som t ex lövgrodor. De kan dock vara oerhört svåra att upptäcka i den kaosartade vegetationen som träsket består av. Som tur är så finns det ett gäng volontärer som går runt och kikar och om de ser nåt intressant så märker de helt enkelt ut detta med inplastade bilder som fästs med kardborreband runt räcket. Just den här såg jag faktiskt utan hjälp, vilket jag känner mig lite stolt över, då de som sagt är svåra att upptäcka.

Jag fick en fin pratstund med en av volontärerna och det visade sig att han hade sitt ursprung i Sverige, närmare bestämt Västmanland, i ett område dit jag faktiskt åker varje år och det kändes om om världen var väldigt liten.

Denna gång blev dock den stora behållningen den här snoken (Florida banded water snake) som yrvaket låg och solade sig i de första solstrålarna, bara någon meter från gångbron. Normalt sett brukar de snabbt ringla sig undan men nu hade den hittat en torr plats i solen så då struntade den i de som gick förbi på gångbron.

Jag var här ca 4 timmar och fick förutom ett antal bilder även ihop en liten film och du ser den här:

Kommentera gärna och och vill du se mera av mina filmer så finns de på YouTube Mik Swe

Ding Darling, Florida 2017:6

Då var det dags att återigen besöka Ding Darling National Wildlife Refuge. Bestående mest av våtmark/träsk så lockar detta område till sig olika typer av vadarfåglar, alligatorer och en och annan fyrfoting. En enkelriktad väg leder igenom området så det är enkelt att vara där och ta sig runt. Eller rättare sagt eftersom det är enkelriktat så kan man ibland tveka på att antingen stanna kvar på en plats eller köra en bit till. Att backa eller köra tillbaka är inte möjligt utan man måste ta sig ut hela vägen till slutet för att sedan köra ut på den allmänna vägen och tillbaka till starten igen. Kanske inte den mest miljövänliga naturupplevelsen med andra ord. Jag har sett cyklister som cyklat åt fel håll bli stoppade av och bötfällda så det är inget man chansar på.

Till skillnad från Blackpoint Drive längre nordost ut på Merritt Island (som du hittar här) så finns det en hel del områden på Ding som inte har så mycket aktivitet. Det innebär att man i början inte har riktigt koll på var det brukar vara aktivitet och rätt var det är så har man missat de bästa platserna. Nu har jag varit där ett antal gånger så nu vet jag ungefär vad jag kan förvänta mig på de olika platserna men det händer att jag blir överraskad. Jag brukar ha all kamerautrustning redo men när jag såg denna alligator uppvisa ett brunst/revirbeteende så blev jag faktiskt överraskad. Bilden är tagen med "fel" objektiv (70-200) och "fel" inställningar (för jag glömde/hann inte ställa om den) men den får ändå vara med.


När en alligator hanne markerar sitt revir eller lockar på honor så kröker de upp ryggen samtidigt som huvud och hals hålls upp i luften. Du kan ju pröva att inta den ställningen så förstår du snabbt att desto högre upp man kan hålla de olika kroppsdelarna desto bättre måste man ju var, eller hur :-). Det är ett beteende som jag förknippar med våren och som jag bara sett på film. Det som inte syns på bilden är själva brölet och det var faktiskt det som först fick min uppmärksamhet. Ett dovt men tydligt bröl som byggs upp nere i buken och fortplantar sig långt både i vattnet och i luften. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb denna gång så jag missade bilden av själva ryggkrökningen men jag hann se det iaf, mycket mäktigt. Tyvärr så upptäckte alligatorn mig och drog sig undan vilket var lite synd, annars hade jag fått till bilden betydligt bättre. Då gick det bättre med den här som låg och solade sig tre meter från vägen. Det är lustigt att många som kör missar att kika ner precis bredvid vägen. Jag har sett cyklister som cyklat två meter från en solande alligator utan att se dem.


Annars är det väl vadare som tilldrar sig det mesta fotandet. Kommer man när tidvattnet är lågt så ökar chansen att se dem lite närmare vägen. Men även om det är mycket vatten så kan det ge bra fotomöjligheter. Det som är lurigt är alla vita fåglar, speciellt i dagsljus/sol. Men man får en skön effekt där vatten och bakgrund blir väldigt mörka och fågeln blir i fokus i bilden. Det mörka vattnet är ofta stilla så man kan få en bra spegelbild, som på den här rosenskedstorken.


Även om avståndet ibland kan vara långt så kan ändå bilden bli helt ok när man får med lite mer miljö och fortfarande kan utnyttja det positiva med att bakgrunden blir mörk. Här är en vit ibis som födosöker nära mangroveträden.


Det händer att man ser fyrfota djur, men det är inte så vanligt. De som förekommer här är utter, tvättbjörn och ödlor. Andra fyrfotadjur har svårt att röra sig ibland mangroveträden. Ja nu rör ju sig uttern mest i vattnet och längs små stråk mellan de olika vattendragen. För det krävs någon form av gripförmåga för att kunna klättra runt bland mangroveträdens små smala, men många, rötter. Som den här leguanen som jag fick en skymt av inne bland träden. Jag kan tycka att de är vackra och lite läskiga på samma gång, tur att de inte blir så jättestora, fast är de över metern och kommer nära så bör man visa respekt.


Leguanen är inte en ödla som härstammar från Florida utan har spridit sig bl a genom att  oansvariga djurägare helt enkelt släppt ut dem när de blivit för stora. Leguanerna är dock väldigt väl anpassade för denna typ av landskap så de förökar sig snabbt. Precis som på Wakodahatchee där jag tyckte det var fullt av dem (se det blogginlägget här) så var detta min första observation av dem på Ding Darling men jag antar att de kommer att öka...

När jag stod där och fotade denna där inne bland buskarna så kom det fram en medelålders dam och sa "we don't like them here, they kill birds". Hon antydde dessutom att hon inte tyckte man skulle fotografera dem just därför att hon inte gillade dem. Det är iof en lite märklig inställning men jag har stött på den tidigare. Samma kommentar kan man se när bilder visas på rovdjur som precis fångar/dödar sitt byte. En helt naturlig process i naturen men som många inte vill se, antagligen för att det stör deras uppfattning om den sköna och fridfulla naturen.

Tvärtom är det när man hittar en tvättbjörn. Folk stannar till och undrar nyfiket och intresserat vad man fotar men när de får höra att "it's a raccoon", så tappar de allt intresse och man får höra att "såna har jag massor av hemma bland soptunnorna". Nu har ju jag inte det och jag tycker de är lite fascinerande, dessutom så tycker jag de har oskyldigt söta ansikten :-). Den här hittade jag högt uppe i ett träd käkandes löv, eukalyptus tror jag det var.


De är opportunister, är nyfikna och har en god finmotorik. De har tassar som mera liknar händer än tassar och med de så kan de gripa, gräva, fingra och pilla fram allt möjligt ätbart på de mest oväntade ställen. T ex så vadar de ut längs stranden och rotar runt på botten efter kräftdjur i dyn. De händerna möjliggör också att de kan lätt ta sig fram i mangoveträsket.


Förutom vadare så kan man oftast se fiskgjusar som både häckar och fiskar här. Den här fick jag på film när den tvättar sig efter en lyckad jakt, ett beteende som jag även sett svenska fiskgjusar göra. Fick en även en bild när den lyfte från stranden.


Annars är det väl gryning och skymning som man ska fota här. Solnedgångarna kan vara riktigt fina och ljuset likaså. Det svåra är att hitta motiv på rätt sida om ljuset/vägen. Här är det en vit pelikan som som likt Gulliver kikar ner på de små lilliputtarna.


Så lägger sig skymningen och fåglarna passar på att vila lite i solens sista strålar.


Nedan är en liten film från mitt besök på Ding Darling och jag hoppas du gillar den.

Mer filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Jag hoppas du hittade nåt intressant här idag och så ses vi i nästa inlägg.

Circle B Bar Reserve, Florida 2017:5

Fortsätter min resa i Florida och har gjort ett par dagars stopp för att besöka Circle B Bar Reserve. Det är ett bra område såtillvida att det har en blandad natur. Det finns våtmark, skog, öppna ytor, sjöar, ja allt vad man kan önska sig egentligen. Det svåra är att bestämma sig vart man ska gå. Det tar en stund att vandra igenom, särskilt när man tar små tomtesteg för att inte missa nåt. Det kan då vara frustrerande att möta folk på stigen som ivrigt berättar om allt otroligt de nyss sett men som det inte syns ett spår av när man väl kommer dit. Lyckligtvis så skedde det inte denna gång utan jag kunde vandra runt i min egen lilla bubbla och njuta av allt djur- och fågelliv som finns här. Denna gång möts jag dock tidigt av stora skyltar. Är det typiskt amerikanskt eller bara en dålig skylt? Som turist blir jag ändå lite fundersam, vad är det dom menar egentligen? Det inte fanns några andra skyltar som förklarade vad som avsågs utan man var tvungen att gå in på internet. Där och då struntade jag i skylten utan gick på magkänsla att det inte rörde mig, vilket visade sig stämma när jag kom till hotellet och kunde koppla upp mig på nätet.


Känns som det hade varit enkelt att skriva ut att det bara gällde proffesionella fotografer som arrangerar bilder för typ bröllop, reklam mm. Tydligen så har det förekommit att dessa proffs smutsar ner, stör andra i området, sprider ut sig över gångstigar med diverse rekvisita mm och man nu har tröttnat på detta. Så har man avsatt en liten bit mark för dessa fotograferingar och satt upp ett tiotal regler för verksamheten. 

Nu var jag ju inte här för att fota bröllop eller nåt annat proffsuppdrag utan för att fota fåglar, djur och natur. Soluppgången är fantastisk och möjligheten att fota fåglar i motljus lockar mig så jag är tidigt på plats. Solen kommer snabbt över horisonten så det gäller att vara i tid. Man kan se hur strålarna kämpar sig igenom det ibland tjocka grenverket.


Hittar en liten flock med visseländer. Till skillnad från många andra änder som låter som om de har en rasp eller nåt annat i strupen så låter visseländerna lite mysiga när de visslar lite mer melodiskt. Fast de kan låta en hel del när alla i flocken sätter igång vilket då kan bli lite högljutt, men trots det inte lika störande som en flock gräsänder som kvackar i kör.


Drar vidare och hittar flera fåglar som njuter av solljuset, som den här anhingan, eller amerikansk ormhalsfågel som den heter på svenska. Det är en hane som ser ut som den fått en blåtira men som signalerar att den är redo att skaffa sig en hona.


Andra är redan på jakt i våtmarken. En gråhäger smyger sig sakta fram mellan buskarna med koncentrerad blick. Hägern är nästan en allätare där fiskar, ormar, grodor, ja nästan vad som helst som är lagom stort för den långa tänjbara halsen, går ner.


En bit bort flyger en kungsfiskare runt och provar olika sittpinnar i jakt på småfisk. För att inte bli störd visslar den då och då till för att markera för andra kungsfiskare att det minsann redan finns en kung i området.


En annan som njuter av det värmande solljuste är denna natthäger. De brukar vara lite skyggare men den här satt snällt på lite olika grenar innan den försvann in i den skyddande vegetationen.

Jag lämnar våtmarken och drar mig upp mot ett mera öppet område med ett antal stora träd. Noga med att hålla mig på vägen, eftersom marken vid sidan är övervakad.


De kan först vara lite svåra att upptäcka, men dessa kameror sitter lite överallt. Jag har inte riktigt fått grepp på vad de fotar. Det kan vara så att man försöker hålla koll, rent allmänt på vad som rör sig vid sidan om vägen, men det kan också vara så att man bevakar det örnbo som finns här. Ett vithövdat örnpar häckar i närheten och boet syns från vägen. Det finns en regel om hur när man får gå och jag har för mig att den är 200 yards, men det finns även lokala regler och jag har inte koll på allt så jag väljer att hålla mig på ett säkert avstånd. En av de vuxna sitter utanför boet och på det här avståndet och utan referens en den andra örnen kan jag inte avgöra om det är honan eller hanen.


Solen verkar gå upp fortare här än hemma. Den allt starkare solen gör att skuggorna blir allt hårdare så jag drar mig mot de mer bevuxna områdena. Här kan man spendera ytterligare någon timme innan ljuset blir för starkt och skuggorna för mörka. Tyvärr är min favoritstig avstängd pga av stormen Irma som rasade här några månader innan. Istället väljer jag en stig som jag alltid valt bort eller rättare sagt aldrig prioriterat för de andra har varit mer intressanta. Här inne under trädkronorna är det skuggigt, tyst och stilla. Ett svagt hackande gör mig nyfiken och jag spanar runt en bra stund innan jag kan lokalisera det.


Det är en liten hackspett men motljuset gör att jag inte kan identifiera den. Så hörs det ett kraftigare hackande och denna gång kan jag identifiera den fågeln som en amerikansk spillkråka.


Jag drar mig så sakta mot bilen för att ta min lunchrast när jag uppmärksammar folk som står och stirrar rakt upp i trädkronorna. Jag hinner inte fråga innan de upplyser mig om de två ugglorna som sitter i träden i anslutning till parkeringen.


Ljuset är inte superbra just då men jag får flera tillfällen att fota dessa både morgon och kväll de kommande dagarna. Ser du paret på grenen?


Det visade sig efter att jag kom hem, att de startat en häckning här och den har nu (i skrivande stund alltså) har blivit en samlingspunkt för fotografer och man har spärrat av området närmast omkring för att skydda ugglorna.


Även denna gång filmade jag och det blev två små filmer från Circle B som du kan se här.

Vill du se någon av mina andra filmer så kan du givetvis läsa de senaste bloggarna eller så surfar du in på min YouTube kanal Mik Swe och kikar på dem där. Vilket fall så kommer nästa blogg handla om Ding Darling som är ännu ett av mina favoritställen här i Florida. Vi ses där :-)
 

Sanibel Island 2013

Ding Darling är beläget på Sanibel Island som är en liten pärla utanför Ft Myers i västra Florida. Stränderna är långa och bebyggelsen smälter in fint i den täta vegetationen. Det är vägtull för att åka hit ut vilket antagligen gör att de flesta väljer stränderna närmare land, iaf vid den här årstiden.

Jag valde den här dagen att ta en tur längs stranden. Jag började nere vid fiskepiren. Som vanligt var det en kamp mellan fiskare och fåglar om byten och beten.

Helt orädda samlas fåglarna runt fiskaren...


...och när han vänder ryggen till för att schasa bort några allt för närgångna fåglar så seglar andra in bakom ryggen på honom :-)


Sanibel är välkänt för sina fina snäckor. Snäckor säljs i flera affärer och vid lågvatten så samlas folk för att leta efter ännu flera.


Hotellen har ofta särskilda rum där turisterna kan skölja av och göra rent snäckorna. De har nog tröttnat på att få sand och annat i sina avlopp. Dessutom så börjar de snabbt lukta obehagligt mycket, vilket antagligen får en del turister att dumpa högvis med snäckor i sopor och runt hotellet :-)

Den dagen när jag var ute i Corkscrew Swamp så ringde frugan och berättade att hon minsann fotat delfiner vid stranden - med mobilen! Vart lite avundsjuk just då, men nu gick jag här och spanande ut över vattnet och minsann var det inte nåt där ute???


Ivrigt försökte jag komma närmare för att försöka hitta en nåt så när bra vinkel och precis när jag intagit en bra fotoposition så dök den upp igen...


Nja det var väl inte riktigt vad jag förväntade mig så jag gick in bland träden istället. Där finns det gott om fiskgjusar som man kan komma riktigt nära.

De seglar omkring precis ovanför stranden och en liten bit ut för att leta mat.


När de sedan fått en firre så äts den raskt upp i närmaste träd.


Det är sällan problem att komma nära, träden är rätt låga och de är vana vid människor.


Gick ut till stranden igen. Snart skulle solen börja dala och jag gick runt för att hitta en bra solnedgångsplats. En rörelse i ögonvrån fick min uppmärksamhet. En liten fena stack upp ett kort ögonblick och jag insåg att jag sett min första vilda delfin. Så jag började springa längs stranden för att hitta en plats som jag kunde fota från.


Kändes lite mäktigt att se delfiner så nära stranden i vilt tillstånd. Men det var väl en typisk turist-reaktion. De flesta brydde sig inte ens, det var väl för vanligt helt enkelt :-)

Sakta började ljuset bli lite mindre hårt och lite varmare i tonen. Tyvärr så hittade jag inga riktigt bra förgrunder men det hindrade inte de små vadarna att ogenerat springa omkring. Känns ovanligt att fåglarna fortsätter gå rakt mot en när man ligger ner och försöker fota. Flera gånger kommer dom innanför närgränsen.


Man får bara se upp så man inte ligger i vägen för en våg, plötsligt kommer det en som kan överraska med hur långt upp på stranden den far.

Man får reagera kvickt på den korta förvarning man får när fåglarna lyfter.

Den här kvällen klarade jag mig iaf :-)

En pelikan susar förbi på väg mot fiskepiren innan solen går ner, vilket den gör rätt tidigt och ganska snabbt vid den här årstiden.


Det är snart dags att åka hem, bara ett par dagar kvar, och jag börjar redan sakna Florida.