Brevet från (häger)kolonin

Ja eller rättare sagt, bilder från hägerkolonin Venice rookery. Detta är en perfekt plats om man vill se häckning av olika typer av häger.

Det är så oväntat att se dessa långbenta varelser graciöst kliva runt på små grenar. Jag förundras alltid över att de inte välter omkull.

I denna koloni så var det ganska få häckande par, men det var ju också tidigt på säsongen. Det sägs att det är betydligt mera fart här framåt februari/mars.

Vilket fall så gäller det att hålla undan konkurrenterna så att man inte blir utan plats:

"VA GÖR DU HÄR? DET ÄR MIN PLATS JUH.."

"DET ÄR DET VÄL INTE, DIN STORA DRASUT"

"SKA JAG DAMMA TILL DIG ELLER...?

Lite lugnare går det till när ungarna väl är på plats. Venice Rookery är perfekt om man vill se och fota ungar i bo på nära håll utan att störa. Träden är inte så höga så man står i höjd med bona.


På land så tror jag dessa bon byggs mycket högre upp, men här vaktas de av alligatorer som patrullerar vattnet så att inga fyrfota djur kan smyga sig fram för en tugga mört fågelkött.

Ungarna ser lite groteska ut, punkrocksfrilla med långa rangliga ben och nästan överdimensionerade fötter.


Ena stunden sover dom, för att i nästa stund föra ett himla liv, som kan få vilken hägerförälder som helst att vilja fly iväg. När de blir lite större så ser de mer sluga och skumma ut.


Om solen gassar så söker man skydd i skuggan av den vaktande föräldern.


Men så vankas det mat och då blir det liv i luckan. Först gap och skrik

"MAT, MAT, MAT, MAT, GE OSS MAT!!! KOM IGEN,GE OSS MAT DÅRÅ"


Sedan lite mer handgripligt "DET VAR DÅ SJÄLVE...TA HIT KÄKET FÖR 17"


Slutligen är föräldern nästan nedbrottad och nöjd med ungarnas visade styrka, kastas det upp lite smaskiga firrar som ungarna raskt slukar.


Ibland så är det inga mängder och då blir det snabbt kamp om födan.


Som vanligt i naturen så är det den starke som överlever. Första dagen jag var här så var dom fyra i det här boet. Den minste låg vid sidan (du kan se en liten dunboll i höger nederkant på bild 5) och kikade ut över kanten, helt apatisk. Nästa dag var den borta.

Andra dagen så låg den tredje på samma ställe, även den apatisk (se bilden ovan). Ibland så hackade de större ungarna på den, men reaktionen var väldigt svag.

Tredje dagen så var det bara två kvar. Troligen så hade de ena föräldern missat bussen hem eller så var den borta av annan anledning för det var ytterst sällan dessa ungar fick mat. Frågan blev hängande när jag lämnade: Kommer nån av dom att klara sig.

Några som såg ut att klara sig var de som bodde vägg i vägg. Det var även där bara två ungar, men de såg starka ut och det levererades mat titt som tätt. Men man kan ändå undra om någon med detta utseende kan klara sig själv när det blir dags :-)

Venice Rookery

Efter besöket vid Anhinga trail sattes kurs mot Shark Valley. När vi kom dit så fick vi uppleva det som jag bara läst om tidigare. Det var så fullt inne på området att vi inte kom in! Med fullt så menar jag fullt med bilar. Shark Valley har en ganska liten parkeringsplats samtidigt som den ligger väldigt tillgängt bredvid en större genomfartsväg. Det är tydligen rätt vanligt att det är fullt, men jag hade inte räknat med det i den här årstiden som inte är riktig högsäsong. Man kan parkera uppe vid stora vägen men det kändes mindre bra så beslutet blev att försöka hinna köra hit på hemvägen istället för att förlora tid på att vänta. Nytt resmål blev Venice Rookery.

Är det något ställe som dyker upp när man googlar på fågelfotografering i Florida så är det Venice rookery. Det är en liten fågelkoloni som sägs vara väldigt bra under häckningsperioden. Så förväntningarna var väl inte direkt höga eftersom det var lite tidigt på säsongen, men det skulle ändå bli spännande att få se detta ställe.

När vi så på eftermiddagen rullar in på den lilla, lilla, lilla parkeringsplatsen och kikade ut mot den lilla gölen så var min första reaktion; var det allt? En liten rund göl på kanske 100m i diameter med en liten ö nästan mitt i. Det blev inte direkt en wow-känsla när jag såg den. Jag tog inte ens med mig kameran ur bilen när jag gick för en första koll. Venice rookery ligger mitt i bebyggelsen så det är hus på tre av sidorna och en stor kraftledning skär genom bakgrunden.

Den lilla ön var trots att det var tidigt på säsongen redan bebodd av Häger och Anhingas. Faktiskt så var det flera hägerbon som hade ungar i olika storlek. Vädret var rätt ok men ljuset låg så att alla motiven låg i skugga men jag gick och hämtade kameran ändå - har man ingen kamera så blir det inga bilder!



Med tanke på ljuset så här på eftermiddagen så är detta nog en bättre plats på morgonen. Förutom motljuset så är det svåra här är att isolera ett motiv och försöka hitta en ren bakgrund. Jag förstod varför man rekommenderade stora telen trots det relativt korta avståndet.

Kanterna ner mot vattnet var branta och i princip omöjliga att sitta eller ligga på så det var inte aktuellt att ta några bra bilder på fåglar i vattnet heller. Dessutom fanns det alligatorer i den här gölen så det hade nog inte varit helt riskfritt att lägga sig vid vattenytan.

Jag beslöt att invänta solnedgången för att se om ljuset skulle bli till det bättre och det blev det verkligen.

Stärkt av detta så såg jag framemot att få åka hit tidigt nästa dag. Mer om det och sköna bilder på häger ungar blir det nästa gång :-)

Anhinga trail 2013

Innan vi lämnade östkusten gjordes en avstickare förbi Piccolo Park. Det är en rekreationspark där det häckar prärieugglor mitt bland lekande och idrottande människor. Det var fortfarande lite tidigt att se några ungar men de vuxna höll vakt vid bohålorna. Bohålorna är tydligt utmärkta så att de inte ska bli nedtrampade av ovetande passerande människor.



Efter att ha fotat prärieugglor fortsatte turen mot everglades nat park. Första platsen har jag skrivit om tidigare nämligen Anhinga trail.

Platsen nås via den östra entrén till Everglades Nat.Park. När man kommer fram till parkeringsplatsen så möts man av den här synen.


Här och på flera andra platser så finns det stora presenningar att lägga på bilarna och det beror inte på att solen skulle vara särskilt hårt mot lacken. Det beror istället på att gamarna gärna tuggar i sig delar från bilarna såsom antenner, lister och tom däck.

Desto mer ironiskt blir det då gamarna istället samlas på de bilar med presenningar och tuggar på den istället.


Det var fortfarande november när vi var där vilket innebär att fågelflytten inte kommit igång riktigt och dessutom hade det regnat mycket denna höst så det var fortfarande mycket vatten. Annars så innebär ju torrperioden vanligtvis att vattnet minskar och samlas i mindre sjöar/gölar vilket får reptiler och fåglar att samlas på mindre ytor.

Detta år såg jag många fler alligatorer vid anhinga trail än året innan. Det är lite lurigt att fota alligatorer för det är lätt att bilderna blir tagna högt uppifrån.



Med lite flyt så fick jag några lägen att fota i hyfsat låg position.

En och annan sköldpadda dök också upp.

Mindre aktivitet var det på fågelfronten. Enstaka porträtt blev det iaf.

I Everglades, som ju egentligen är en översvämmad prärie, så är det bästa transportmedlet flatbottade båtar med propellern ovanför vattenytan eller s.k. airboats. Lite turistiskt att betala för en liten båttripp, det medges, men när man stannar mitt ute på "prärien" så inser man hur gigantiskt stort everglades egentligen är.

När man åker fram med dessa dånande farkoster så är det märkligt hur mycket djur och fåglar har anpassat sig till detta. Vi körde förbi flera hägrar och alligatorer som knapp flyttade på sig.

Det är ju så att djuren, precis som människor, har olika toleransnivåer för mänsklig närvaro.

I anslutning till båtturen fick vi även se en uppvisning om hur indianerna som förr levde i dessa områden hanterade alligatorer. Det svåra är inte att fånga en alligator utan att kunna ta hand om dom när man är ensam, dvs hur man binder och håller fast dom på samma gång. Nu är jag ingen större fan av djur i bur men jag måste medge att det var fascinerande att se dels hur man gjorde för att fånga och säkra ett ordentligt grepp men även den kraft som även en liten alligator genererar. Killen som utförde den här uppvisningen var rätt tränad och han var ändå rätt trött efteråt. Det finns nämligen inget som heter tam alligator, så varje uppvisning krävde styrka och koncentration. Man kan ju smått undra hur många gånger (och skador) det tog innan indianerna lärde sig en tillräckligt säker teknik, det fanns ju ingen som kunde visa dom och inget internet att googla på :-).



Nästa gång fortsätter jag ytterligare västerut.