Med cykel upp i bergen 2017

Under min sommarresa så valde jag att återigen ta mig upp på Dovrefjell medelst cykel. Vädret var inte det bästa och egentligen så tänkte jag bara cykla runt nere i dalen och fota myskoxar.

Men eftersom jag inte hittade några där (bilden ovan är från ett annat år) så övertygade jag mig själv att leta lite högre upp. Hittade inget där heller så jag prövade lite högre upp och så lite högre upp och till slut så var jag högst uppe, iaf så högt som jag kunde ta mig med cykel.

Men eftersom jag inte hittade något där heller,  så kunde jag ju lika gärna gå en sväng. Det jag fann översteg mina förväntningar. Mitt på fjället så såg jag ett litet huvud sticka upp. Eftersom jag gick med vinden, så hade min vittring väckt den här lilla krabatens nyfikenhet.

Jag stannade genast till och väntade på hur den skulle reagera. En lång stund satt vi där och kikade på varandra innan han, eller hon, beslöt sig för att jag inte var farlig och avslappnad lade sig till rätta igen, ihopkurad bakom en tuva för att komma undan vinden.

Sakta och försiktigt gick jag runt den och sedan närmade jag mig den, hela tiden väldigt uppmärksam på om fjällräven skulle visa tecken på att vara orolig över min närvaro. Men den låg nog väldigt skönt för det enda som som syntes var ett öga som då och då kikade på min innan den slöt ögonen igen.

Jag kände en otrolig tacksamhet att detta djur lät mig sitta i dess närhet, iof i den kalla vinden och frysa häcken av mig men det var det värt. Ett tag trodde jag att den fått nog, men istället för att dra iväg så sträckte den bara på sig, innan den rullade ihop sig och slöt ögonen igen.

Till slut gjorde sig kylan och hungern sig påmind. Jag hade ingen extra utrustning eller mat med mig förutom en liten täckjacka och en chokladkaka som nödproviant. Så jag packade ihop min kamerautrustning och gick sakta iväg till cykeln. Nedfärden gick sedan med lätthet och det tog inte lång tid till värmen och maten i min bil Hela vägen hade jag ett litet leende på läpparna och en känsla av lycka inom mig.

Här är en liten film som i ljud och bild beskriver den här dagen på ett, som jag tycker, bra sätt.

Den och andra filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Välkommen dit och prenumerera gärna för att se kommande filmer.

Kronhjortsweekend 2016

Det är inte varje år som jag har tid att uppleva och fotografera kronhjortsbrunsten. 2016 så såg jag en liten chans att spendera en weekend i det vackra Skåne för att om möjligt få lite bilder på dessa brölande varelser. Har man inte upplevt den häftiga känslan av att sitta ute i naturen i gryningen eller skymning och höra dessa urtidsdjurslika bröl som på nära håll dånar likt åskan så är det nåt jag verkligen rekommenderar. Skulle man sedan få lite fina bilder med sig hem så är det bara en bonus. Förväntningarna var ganska höga, speciellt som väderprognosen utlovade vackert väder hela helgen. Jag har några platser som jag vet är ganska säkra så jag var inte speciellt orolig att inte se eller höra någonting, men man vet aldrig.

Sagt och gjort, bilen packades och de dryga 30 milen tog inte så lång tid att köra som man skulle kunna tänka sig. Eftersom kronhjortarna inte brukar vara ute mitt på dagen så körde jag runt i landskapet för att njuta av naturen. Såg en rådjursbock på ett fält och stannade en bit bort för att se om jag kunde smyga mig på den. Vinden låg emot mig så jag kunde koncentrera mig på att hukande och så ljudlöst som möjligt ta mig närmare. Då och då kikade jag upp för att ha koll på var de där hornen befann sig. Plötsligt stack ett hornlöst rådjur upp sitt huvud och stirrade rakt på mig.


Det var betydligt närmare än de horn jag smugit mig på, så både jag och rådjuret blev lite överraskade och givetvis så satte rådjuret av. Typiskt tänkte jag, när de väl har upptäckt att man är i närheten så ser man mest den vita gumpen försvinna i fjärran och då brukar det inte vara någon idé att försöka fota. Men plötsligt kom bocken löpande från sidan. Han hade inte sett mig så han sprang antagligen lite på måfå så jag hann få några bilder på den. Det fick bli en bra uppvärmning innan allvaret med kronhjortarna började.


När jag kom fram till mitt resmål dröjde det inte länge förrän jag såg små flockar av hindar här och där. Hjortarna verkade hålla sig i bakkant nära skogsbrynen, men jag kunde höra dem då och då. Solen försvann snabbt och till slut så dök det upp en ensam hjort och jag klämde iväg några bilder från bilen. Det hade hunnit bli skumt ute så ISO't på 1600 var rätt högt och tiden 1/45s. Lite besviken insåg jag att det var allt för den dagen, men försökte fokusera på morgonens aktivitet. Det svider alltid lite att ställa klockan för att gå upp tidigare än vanligt så jag hoppades resultatet kom att överväga den förlorade morgonsömnen.


Klockan ringde på utsatt tid men när jag tittade ut så såg jag ingenting, vilket var lite märkligt. Det tog en stund innan jag insåg att det var en kraftig mjölkvit ogenomskinlig dimma ute. Genast började en del av mig försöka övertala resten av mig att det var ett bra läge att somna om, för det fanns ingen chans att jag ska kunna fota någonting överhuvudtaget när sikten var ett tiotals meter. Men jag lyckades motstå frestelsen och hoppade i stället i de kalla kläderna. Lite smått huttrande öppnade jag dörren för att lyssna om det var någon aktivitet och glädjande nog så hördes det bröl i olika riktningar.


Efter en snabb överläggning med mig själv, skippade jag idén med att sätta upp ett gömsle. Så länge det var dimmigt så måste hjortarna komma riktigt nära för att jag skulle kunna fånga dem på bild och min vittring hade troligen avslöjat mig innan dess så de hade aldrig kommit så nära. Istället satsade jag på att sakta köra runt och försöka utnyttja vinden och terrängen för att smyga mig nära, iaf tillräckligt nära för att kunna fota. Jag hade inte kört långt innan den första fototillfället dök upp.


Ljuset från den sakta stigande solen var otroligt vackert, dimman gjorde att naturen blev drömlik med träd insvepta i mjuka sjok av dimma. Det var lite oväntat att se hur dimman var olika kraftig på de olika fälten. På en del så bröt solen nästan igenom och på andra så var de omgivande träden så höga att det var riktigt mörkt.


Så när nästa tillfälle kom så såg det ut som att kronhjorten simmade fram genom ett tunt lager dimma belyst av den än så länge svaga solen.


Trots att solen stadigt steg och värmde upp landskapet så var dimman riktigt ihärdig och det kändes som om den inte ville släppa taget, något som jag var glad för. Jag hade stannat till vid ett fält vänd så att jag spanade mot solen. På ömse sidor om mig hade jag små flockar av hjortar som manövrerade mellan de brölande kronhjortarna. Det var ett beteende som jag sett tidigare, där mindre hannar tyst försöker smyga runt de stora med sin lilla flock av hondjur. Ibland går det och ibland tar den starkare hannen hela den mindre flocken och gör till sin. Men så länge man inte utmanar honom så kan det gå vägen. Efter en stunds väntan dök en hjort upp precis i det lilla hål i buskagen som jag hade hoppats på.


Sakta men säkert så klev han vidare ut på fältet för att försöka roffa åt sig ytterligare några hindar. Solen lyser upp hela scenen på ett fantastiskt sätt men samtidigt så började ljuset bli lite för starkt. Som tur är gick han förbi den starkaste belysta delen och jag får några fina bilder i profil.


Den stigande solen färgade himlen i en mängd olika färger och jag kunde inte annat än att njuta av dimmans kamp emot värmen. En stund senare så blev så ljuset trots allt för starkt och dimman tvingades se sig besegrad och jag kunde äntligen få äta lite frukost.


Jag återvände senare framåt kvällen och även om ljuset fortfarade var vackert så ville hjortarna inte rikigtigt vara med och det blev bara ett fåtal bilder. Trots det var jag ganska nöjd med dagen och jag såg fram nästa morgon som förhoppningsvis skulle bli lika vacker.

Mycket riktigt så var dimman på plats när jag vaknade. Denna gång om möjligt ännu kraftigare och min plan var att helt enkelt ge mig ut rakt i den och se vad jag kunde se. Jag hörde hur en flock närmade sig på min vänstra sida och jag smög närmare. Bland träden kunde jag skymta hur en liten flock hade samlats och hur kronhjorten gjorde sitt bästa för att inte slarva bort någon.


Det dröjde inte länge innan de fick korn på mig och sprang iväg in i dimman så jag fortsatte min vandring i en annan riktning. Det är ju ingen idé att försöka förfölja dem, som mest lyckas man bara stressa upp dem ännu mera. Dimman var riktigt tät och utan referenspunkter i övrigt hörde jag att någon eller något var på väg emot mig. Så jag satte mig på knä och väntade med kameran i högsta hugg. Jag kunde bara ana konturen av en ståtlig kronhjort som likte ett spökskepp gled förbi mig i dimman. Lite lurigt att försöka hitta rätt fokus men när jag trycker på avtryckaren så stannade han till ett kort ögonblick innan han valde att sakta försvinna in i den skyddande dimman igen.


Solen var inte riktigt på hugget denna morgon utan det tog ett tag innan den kunde lösgöra sig från de låga molnen i horisonten. Konturerna av naturen började iaf ta form, här och var kunde jag se mer av hjortarna.


Men även om hjortarna var lätta att lokalisera så var det lika enkelt att missa hindarna. Dessa är mer utspridda och de har hela tiden uppmärksamheten riktad mot alla faror. Hjortarna har fullt upp med att hävda sig mot rivaler så deas gard är lite lägre mot en människa som smyger omkring. Så allt som oftast var det någon hind som varnade flocken och så satte de av och kvar stod jag, lurad på konfekten.


När man rör sig tyst i natueren så hinner man uppleva mycket som man annars går miste om. Till exempel en räv som jagade sork bland blommorna på den daggvåta ängen allt medan dimmorna lättade.


Så började solen ta överhanden och fler och fler hjortar försvann från fälten. Endast några ensamma hjortar höll sig kvar utspridda bland fälten för att i ett par desperata bröl försöka locka till sig några hindar. Allt medan andra tog sina flockar in i skogen.


Till slut var det endast de omyndiga hjortarna kvar. De som nu i lugn och ro och utan att riskera att reta upp en fullvuxen hanne, kunde träna på nästa års brunst och de kamper som skulle kunna komma att hända.


Min kronhjortsresa var över för denna gång och jag var tacksam för att vädret hade varit på min sida.


Följ mig gärna på facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com

På cykel i Dovrefjell

Efter att ha fått avbryta den förra resan lite hastigt på grund av en kraftig förkylning så tänkte jag återvända och reka ett större område. Min plan var att testa att utnyttja vägnätet och åka upp till Dovrefjell medförande cykel och cykelkärra. Kärran skulle göra så att jag slapp ha allt på ryggen och cykeln skulle göra att jag kunde ta mig fram snabbt och enkelt i området. Jag valde en av de två veckor som arbetet på fältet var nere pga semester, vilket innebar att det inte fanns några restriktioner på var man kunde röra sig. Ett snabbt inköp av en cykelkärra skedde och jag valde en lätt, och som jag tyckte, lättmanövrerad kärra. Visserligen fick jag modifiera den lite för att kunna lasta ryggsäck och annan utrustning på ett säkert sätt.

Redan på väg upp från Dombås så mötte jag den här rackaren. Han sniffade runt längs vägen och verkade följa nåt spår för han vek inte från vägen.

Det var rätt mörkt så jag fortsatte upp på fjällplatån och på det ställe jag brukar se älg stod det givetvis en. Fast den här såg inte ut att må så bra. Den hade stora bölder på kroppen.

Parkerade bilen och såg fram emot en god natts sömn och en kommande fin dag.

Jag hade inte hunnit testa grejerna hemma ordentligt, för idén hade ju tagit form helt nyligen och jag hade bara ett fåtal dagar på mig att hinna med en tur till fjället. Så första gången jag packade den full var på parkeringsplatsen uppe vid fjället. Nu märkte jag också att jag fått med mig gammal och utgången frystorkad mat hemifrån. Så jag får ta reservmaten som jag har i husbilen och den bestod av tunga konserver! Det visade sig att allt inte fick plats på kärran utan jag var tvungen att ha både en midjeväska och en mindre ryggsäck på mig. Inte den mest välplanerade resan jag gjort men äventyr är sällan välplanerade :-)



När jag kom fram till vägen som leder upp mot Snöhätta, så inser jag att halva Norge tänkte ge sig ut i samma fjällområde. De hade satt in dubbla skyttelbussar och de var alla fullastade med hurtiga norrmän som skulle till topps. Men det gjorde inte mig nåt för jag hade ju min egen transport med egna avgångstider.

Väderreglaget var inställd på full högsommar. Solen sken som aldrig förr och vinden var någon annanstans, inte en vindpust i sikte. Det var med andra ord årets varmaste dag. Redan efter de första 5 km så var jag dyngsvettig. Kärran rullade på bra på grusvägen men jag kunde ana att den var tungt packad. Sedan började stigningen och det blev ännu varmare. Fick halvt om halvt följe med en norsk familj som med träningskläder och fräcka mountainbikes trampade på. Flera av dom fick gå av och leda sina cyklar så jag skämdes inte värst mycket när jag själv gick sista biten på den första backen. En skön rast blev belöningen när jag kom upp för den.

Inser att kärran är riktigt tung och får mer eller mindra dra för allt jag är värd för att få upp hela ekipaget uppför backarna. Till slut når jag fram till de sista 100 höjdmetrarna som är väääldigt branta. Jag knuffar och drar men måste vila var tionde meter. När jag bromsar så kanar hela ekipaget på det lösa gruset så jag måste hänga med hela min tyngd på cykeln när jag vilar. Som tur var dök det upp en käck norrman som hjälpte till och puttade på kärran och utan hans hjälp hade jag nog stått där än :-). Den norska familjen som kom fram samtidigt som mig till toppen och menade att det var höjdskillnaden som gjorde att man kände sig helt svag i kroppen. Precis som dom hade jag lämnat havsnivån dagen innan och var nu på höga höjd. Kanske låg det nåt i det eller så var vi bara otränade :-)

Väl uppe på fjället så inser jag att det är som en öken. Kokhett, ingen vind och ingen skugga någonstans. Jag var tvungen att rigga till ett provisoriskt soltak där jag kunde ligga och slappa under dagarna när solen värmde som mest.



Jag inser ganska tidigt att all fotografering på längre avstånd än 50-100 m kommer att lida av kraftigt värmedaller så länge solen är uppe. Inte de bästa förhållandena med andra ord. I kikaren ser jag flera myskoxar men de är nästan alla längre ner i dalarna. Iof är det inte konstigt. På sommaren brukar de hålla till nere i dalarna och på vintern uppe på kalfjället där vinden blåser undan snön och det är lättare att skrapa fram ätbar växtlighet. Flera myskoxar håller nu till precis i anslutning till vägen upp och många på cykel stannar och fotar.  

Så dagarna går åt till att ta mig runt och göra mig bekant med området och försöka hitta fina fotoställen, trots allt så var detta egentligen en rek-resa inför hösten.

Till slut är det sista dagen för jag måste vidare till ett nytt äventyr nästa dag. Men jag känner mig pigg, natten är stjärnklar med ett tunt dimmoln och det är fullmåne så jag beslutar mig för att åka ner till husbilen och sova ut där innan jag beger mig vidare nästa dag.

Innan jag kastar mig på sadeln sätter jag upp två saker att tänka på; 1) kolla ner i backen innan jag åker för att se att ingen myskoxe står där och 2) stanna efter varje backe och kolla att inget ramla av kärran. Så startar jag färden och i första nedförsbacken (den branta) måste jag hänga på bromsen så att jag rör mig i krypfart. Kärrans konstruktion gör att den hänger över bakhjulet och varje gupp gör att den kränger vilt. Hoppas bromsarna håller tänker jag i mitt stilla sinne. Så planar vägen ut och jag kan rulla på. Betydligt bekvämare än på uppresan. Vad är det där framme? En stor myskoxe står mitt på vägen vänd mot mig!



Typiskt! Jag stannar på behörigt avstånd. Bakom mig är det bara uppför och jag har ingen reträttväg åt sidorna. Jag hojtar och plingar med ringklockan men det har ingen effekt på honom. Men på kon som står i buskaget jämte blir det fart, hon börjar ruska på huvudet och buskaget vajar fram och tillbaka. Jag har hittat en kärlekskrank hane som bestämt sig för att allt runt den här honan är rivaler! Han står mitt på grusvägen. På ena sidan är det 50-75m platt mark och ett stup och på andra sidan står honan i ett buskage och det är nästan bara myrmark runt där. Hur f-n ska jag komma förbi detta?

Då knastrar det i gruset bakom mig! Som tur var dök det inte upp någon myskoxe utan ett norskt par som också var på väg. Det visade sig att den här hannen varit i det här området det senaste dygnet och de hade fått tipset att bara gå runt den på utsidan, nära stupet. Jag fick hjälp med cykeln och kunde släpa kärran fram över den ojämna terrängen och det var lite pirrigt att vara så nära en revirhävdande hanne men den lämnade inte honan ur sikte så det hela gick bra. Jag kan säga att det var en lättad cyklist som trampade på ut ur fjällområdet den natten :-)

Tyvärr hade jag packat ner all fotoutrustning ordentligt och det var inte läge att packa upp den i denna situationen så du får tänka dig scenariot med en myskoxe med sänkt huvud mitt på vägen och fullmånen lysande rakt bakom. Fantastisk bild men bara i mitt minne så den du ser ovan är från ett annat tillfälle.

För att summera denna cykelresa så funkar cykel utmärkt att ta sig fram med. Minimera packningen eller lämna den i bilen under sommaren då myskoxarna sällan är uppe på höga höjder. Kolla färdselrestriktionerna innan bara så du inte gör nåt som kan krångla till din resa.

I nästa inlägg så ser du resultatet av denna cykelutflykt.

En försommartripp till Skåne

Jag hade ett par dagar ledigt och valde mellan att åka norrut eller söderut. Förr åkte jag till skåne flera gånger per år för att fota,men på senare år så har turerna dit minskat i antal. Det är lite konstigt för naturen är vacker och djurlivet riktligt. Sagt och gjort, packa fotoprylar och lite annat bra att ha och sedan dra söderut.

Det självklara utgångsläget för mig är alltid Fyledalen. En stillsam vacker dal där vad som helst kan inträffa. Några av mina finaste fotominnen är härifrån.

Dessutom blir det alltid små utflykter till olika smultronställen och längs de vackra grusvägarna. Alltid med ett öga in i skogen eller mot himlen och med kameran i sätet bredvid.

Det finns alltid mycket glador som seglar förbi och spanar mot ängarna på jakt efter mat.

Plötsligt varnar korparna långt bort och en större silhuett dyker upp. Majestätiskt glidande på stora vingar nyttjar den uppvindarna som bildas längs dalgångens kanter. Lite för nära tycker gladan och ger sig i kast med den stora inkränktaren.

Men en kungsörn ger man sig inte ostraffat på. Den glidande flygstilen byts snabbt över i akrobatiska manövrer där klor möter klor. Örnen fattar ändå vinken och trots sin överlägsenhet ger den sig med vinden som motor sakta iväg.

En tur förbi lövgrodorna för att kolla läget. Jodå dom finns där i år igen, fortfarande småleende, säkert åt nåt internt skämt. Da Vinci hade nog lövgrodan som förebild när han målade Mona-Lisa :-)

Framåt kvällningen tar jag en tur och försöker fånga viltet på väg över fälten. Denna kväll noterar jag att det finns minst två harar på varje fält.När jag tänker efter så har jag nog aldrig sett så många harar på en och samma kväll.

Med öronen som varningssensorer mumsar de i sig av det gröna

Men ett svagt prassel i gräset tyder på att de inte är ensamma. Med låg tyngdpunkt och huvudet under grässtråna tassar den snabbt fram. Det påminner om en orm när gräset i zig-zag mönster snabbt pressas undan för att omedelbart sluta sig bakom den snabba varelsen. Den stannar till och lyfter tyst upp öronen ovanför gräset och spanar.

Skutt fäller ihop parabolerna och trycker sig ner i gräset för att inte bli upptäckt.

Men gräset är för kort för att funka som kamoflage och skutt fattar galoppen och studsar snabbt iväg.

Kvar finns en snopen jägare som undrar vad det var som hände. Kanske skyller den på mig, vem vet.

Så håller det på. Små korta glimtar in i naturens värld. Ibland går det att få på bild och ibland är det bara att slappna av och njuta.

Räven som gillade fisk

För några år sedan åkte jag runt i Skåne och fotade. En kväll när jag skulle slå upp mitt tält (efter att ha haft en närkontakt med en kungsörn, fast det är en annan historia) var jag ganska nöjd med dagen och såg fram emot att äta och sova en stund.

Vid den närbelägna sjön var det mycket folk i rörelse som fiskade och fikade. Precis när jag fått ut tältet så ser jag en liten figur en bit ifrån sjön. En hund tänkte jag först för den satt där och kikade på allt folket. Men sedan insåg jag att det var en räv. Rotade fram kameran igen och höftade iväg några långskott..

Efter ett tag gick den ner mot sjön. De som fiskade stod på andra sidan och räven verkade inte särskilt bekymrad när den passerade på denna sidan. Den verkade nästan tam eller iaf väldigt van vid människor.

Eftersom jag var rätt hungrig så satte jag igång med att laga käk, men rätt var det var såg jag räven galoppera upp mot mig. Jag hade inte packat ner kameran så det blev några bilder i det svaga ljuset.

Det strosade runt mig och mitt tält. Grävde efter skalbaggar eller vad det nu är dom äter i jorden. Stativet var duktigt nerpackat och jag ville inte röra mig för mycket för att inte skrämma bort den så jag testade att fota lite på frihand men insåg att ISO-nivåerna skulle förstöra all kvalitet.

Prövade lite med blixt men det var nästan värre resultat. Istället filmade jag lite och njöt av sällskapet.

När jag lagt mig så kunde jag höra hur räven smög omkring utanför tältet och letade rester. Jag hade nog "glömt" lite så den var nog inte helt besviken :-)

Nästa dag for jag iväg igen för att leta andra motiv i naturen och det dröjde ytterligare någon dag innan jag återkom till ängen. Eftersom det hade blivit rätt klent med fotograferande så hoppades jag att den skulle vara kvar i där.

Redan när jag svängde in på parkeringen så mötte jag den. Den hade hittat ett kvarglömt flöte som den nu bar runt på.

När jag stannade kom den fram och kikade nyfiket på mig.

Efter ett tag så tröttande den på att titta på mig och försvann in i skogen. Efter att ha slagit upp tältet så gick jag en runda för att se om den fanns i närheten.

När jag kom ner till sjön så fattar jag varför den höll till här. Många som fiskade slängde helt enkelt fiskrens och rester av matsäcken här och det är klart att det var en enkel inkomst för räven.

Så fick jag syn på den. En bit bort längs stigen stod den och spanande ut över gräset i dikeskanten.

Antagligen hade den hört en sork eller nåt annat som den gjorde sig beredd att hoppa på. Men så gav den upp och försvann bortåt.

Jag gick en lov runt sjön och efter en stund kände jag mig iakttagen och stannade upp och spanande runt omkring mig. Mycket riktigt så stack det upp ett par öron och ögon som kikade på mig genom gräset.

Jag hade med mig några korvbitar som jag slängde ut i närheten för att locka till mig den och kanske få nån bild. Men tyvärr föll ljuset rätt snabbt och tiderna blev längre och längre. Eftersom jag försökte hålla ner ISO't så blev det mest spökbilder som fastnade på sensorn.

Nästa dag så var det dags att bege sig hem igen. Innan jag åkte gick jag en sväng ner mot sjön där det stod en morgonpigg fiskare. När jag berättade om mitt möte så berättade han om att det var en rävhona som hade ett gryt i närheten och att hon var helt orädd och hade t.om snott fisk mitt bland alla människor.

Tyvärr fick jag inte fler bilder den dagen och trots att jag återvänt flera gånger med förhoppning att möta henne igen så har det inte blivit fler bilder. Fast nästa gång kanske :-)

Eftersom jag filmade lite så har jag satt ihop en liten video. Filmad i svagt skymningsljus och antagligen finns det vackrare filmer på rävar men hoppas den kan ge nåt iaf :-)