I naturens barnkammare

I slutet på våren så hördes svaga ljud från en av trädgårdens popplar. Ljuden blev starkare dag för dag och aktiviteten till och från poppeln ökade. I början kunde man inte se något ner i hålet pga av att det var för mörkt men desto starkare ljuden blev desto mer kunde man skönja. Att det var ett litet fågelbo var det ingen tvekan om. Talgoxarnas ständiga närvaro gjorde att det inte heller var någon tvekan om vilka som bodde där.

Dagliga rundor med mat in...


och bajs ut

Så en dag så kunde man skymta den första ungens nyfikna blick bakom den trumpna näbben...

-"Är du farlig?"


-"Nähä, ok då."


-"Va kollar du på?"

-"Nån skum typ, men han verkar inte vara farlig"


-"länge sedan det var käk hörru."


- Jag är HUNGRIG!"


-" Jag är OCKSÅ HUNGRIG!"


- "HALLÅ!!!? Finns det NÅN MAT HÄR ELLER"

-"VI VILL HA MAAAAAAAAAAAAAAAAT!!!!!"

-"Sitt inte bara där, hjälp till lite nu vetja!"

Dagen efter var dom borta, boet var helt tomt. Jag hade hoppats på att fånga hoppet ut men det skedde när jag sov sött. Förhoppningsvis så lämnade dom det trånga boet och tog sig till en närbelägen dunge där det fanns gott om mat. Men man vet aldrig i naturen...