Andöya 2015

Nu var det ett tag sedan det blev skrivet nåt i bloggen så det är dags att summera resten av
fotoåret 2015. Så nu Leif, nu kör vi :-)

2014 hade jag möjligheten att besöka det lilla samhället Andenes beläget på ön Andöya i nordnorge (den resan är förövigt beskriven här). Syftet var då att fota valar och norrsken. Det var en fin upplevelse och jag beslöt mig därför att göra fler besök dit. Efter att diskuterat lite med Marten som driver firman som jag reste med så kom jag fram till att maj skulle kunna bli en bra månad. Dels skulle det vara ljusare med bättre fotoförhållanden och dels så finns det ett fågelberg i närheten som vid den tidpunkten börjar fyllas med flyttfåglar av olika slag.

Tiden gick och rätt var det var så stod det maj i kalendern och det började dra ihop sig. Väderprognosen var i och för sig inte helt positiv men dåligt väder kan ju ge fina bilder det med så jag gav mig av.

Det första som slog mig när jag kom fram på eftermiddagen var hur ljust det var. Lite naiv hade jag hoppats på möjligheten att få ytterligare nån norrskensbild men med en månad kvar till sol dygnet runt så var huvuddelen av natten för ljus för att få några magiska bilder på norrsken. Gick en kort promenad för att känna på stämningen. Inom kort hade jag sett flera havsörnar och för första gången även utter. Självklart hade jag inte kameran med mig, men det skulle bli flera tillfällen.


Vädret var i huvudsak gråmulet och ett oväder spåddes anlända inom kort. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord. Vi for i alla fall ut med Martens RHIB och började spana. Det dröjde inte länge innan vi såg den första utblåsningen och kunde ta oss närmare. Det var en kaskelot som vilade lite vid ytan.


Nu är ju inte kaskeloter de mest livade att kika på för de ligger precis under ytan med ryggfenan. Då och då så sticker de upp andningshålet för att byta luft i lungorna. Kaskeloternas största aktivitet vid ytan är ju när de dyker och det är det vi i båten väntar på.


Det börjar med ett par nästan omärkliga ryggkrökningar innan de plötsligt vänder ner huvudet mot botten samtidigt som de sticker upp stjärtfenan högt upp i luften för att på så sätt få en bättre skjuts ner i djupet. Marten som är välbekant med valarnas beteenden ropar ut "diving" så fort han ser de första ryggkrökningarna så vi andra kan göra oss beredda med kamerorna.

De är bara uppe vid ytan ca 10 minuter och sedan kan de vara borta i 20-45 minuter så det gäller att inte missa tillfället.

Så är den borta och ytan är tom igen. Ett gäng stormfåglar samlas runt båten och kikar nyfiket på oss.

De förknippar båtar med fisk och det verkar som om de gärna vill ha lite sällskap också.


En ny utblåsning, denna gång inte så långt bort och vi tar oss försiktigt dit. En svårighet att fota på en sådan här tripp är ju att man själv inte kan planera in vilken bakgrund man ska ha i bilden. Marten brukar försöka placera båten med hänsyn till ljus och bakgrund om det är möjligt men man kan inte manövrera hur som helst i närheten av valarna.


Så där håller det på. Spana efter utblåsningar, vänta på ryggkrökningen och sedan smattra iväg några dykbilder. Det kan ju rent av låta lite tråkigt när man skalar bort allt annat. Men det är en häftigt att se dessa stora djur så nära den lilla båten, det fantastiska landskapet och när de dyker så är det en fin upplevelse varje gång. Får man dessutom med sig en av de engagerade valforskarna så blir det dessutom väldigt lärorikt. De dokumenterar stjärtfenan och kan på så sätt skilja olika individer åt. De kan tom direkt känna igen vissa individer och har dessutom gett namn på dom.


Vi tar en tur förbi Bleiksöya som är en fågel-ö i området. Förhoppningsvis har fåglarna börjat anlända. Vi ser att lunnefåglarna har anlänt.

Likaså har havssulor och toppskarvar kommit.

Till skillnad mot Runde så är det lättare att se fåglarna i ögonhöjd när de sitter i sina bon. Bobyggande och och annan par-aktivitet är i full gång allt medan havsörnar patrullerar kusten runt omkring för att hitta lämpliga byten.

Jag ser flera uttrar men avståndet är för långt och båten guppar så jag njuter bara av upplevelsen.

Vädret håller dock obevekligt på att bli sämre och en dag så är det omöjligt att åka ut med båt. Eftersom jag har några dagar kvar innan flyget hem så lånar jag en bil för att ge mig ut på en roadtrip, Andöya har nog mer att ge tänker jag.

Vinden piskar kusten så hårt att de flesta fåglar sitter och trycker i lä.


Enstaka kastar sig dock ut för att försöka ta sig vidare...

men många sitter bara still och väntar tålmodigt.

 Vägen följer kusten och likt en ringväg går den runt hela ön.

Landskapet är varierat med på många ställen en karg kustlinje med höga berg.

Lite längre in är det myrar.

Och på andra ställen är det fina sandstränder.

Väldigt få människor är ute i den hårda vinden men en ensam kite-surfare passar på. Jag ser att han har en tjock våtdräkt på sig inklusive huva och vantar. Det är nog inget för nybörjare att vara ensam här ute i maj och trots de fina sandstränderna så lockar inte tanken på att ta ett litet dopp. I bakgrunden syns Bleiksöya som reser sig majestätiskt nästan rätt upp ur havet.


Så här långt norrut borde man se mer snö kan man tycka, men eftersom golfströmmen går precis utanför så är det ofta ganska milt.


Jag ser en utter passera tvärs över vägen. På nära håll ser de både stora och otympliga ut. Som en dromedar skjuter den upp ryggen upp när den springer över vägen innan den kastar sig ner i en större bäck. Inte en chans att hinna med med kameran. Stannar och spanar lite längs bäcken men den är som uppslukad. Kör vidare för att lite längre fram se en ensam älg ströva förbi.


Under min resa så meddelade kameran att den inte kunde kommunicera med objektivet. Förvånad tänkte jag att det var nog stiften som kanske ärgat lite. När jag tog bort objektivet så låg det ett par vattendroppar inuti kameran. Det visar sig vara en liten gummipackning på min telekonverter som hade spruckit och det svaga, men ihärdiga, regnet hade trängt in i kameran. Tur att jag hade med mig en backupkamera. Veckan fick därmed ett snöpligt slut med inställda båtturer och en trasig kamera.

Maj och juni brukar vara fulla med fotoaktiviteter men det kom att dröja tills kameran blev lagad. Men det är ju en helt annan historia. En erfarenhet är i alla falla att alltid kolla packningarna på objektiven innan jag ger mig ut i dåligt väder.

www.mikswephotography.com

Späckhuggare och norrsken 2014.

Så var året 2014 nästan slut och jag hade bara ett fotoäventyr kvar. Jag trodde jag hade missat tillfället i somras när jag valde att inte åka till nordnorge men så en dag när jag satt och och gjorde lite research inför 2015 så fann jag att det fortfarande var val- och späckhuggarsäsong långt uppe i norr. Målet var Andenes, en litet samhälle på ön Andöya långt uppe i Vesterålen och norr om polcirkeln. Inte de bästa ljusförutsättningarna tänkte jag först, särskilt eftersom midvintern låg för dörren. Men samtidigt kanske de bästa ljusförutsättningarna för att se norrsken. Ett par snabba sökningar på resor och en koll med arrangören och så bar det i väg.

Dagsljus i Andenes


Eftermiddag i Andenes


Arrangören hade allt som jag behövde: RIB-båtar för att få låga bildvinklar, boende nära hamnen för att slippa tidiga mornar och långa transporter och en båtförare, tillika fotograf, som förstod vikten av ljus, bakgrunder mm. Dessutom så ligger flygplatsen knappt 2 km från centrum och där blev jag upplockad av Marten Bril som också driver företaget.

En familjär och hemtrevlig stämning mötte mig direkt när jag klev in i det lilla huset precis intill vattnet. Efter en fika så pratade vi om ditten och datten och till slut så frågade jag hur det funkar med norrsken, när och hur länge det visade sig. "Tja det är ett där ute nu" var svaret. Så det blev till att snabbt klä på sig och rusa ut med kameran i högsta hugg.


Jag hade tolkat det svaga skenet på himlen som reflektion från gatubelysningen, men så var det alltså inte. Norrskenet dök sedan upp upp flera gånger varje kväll och när det var mulet så lyste molnen på ett skumt sätt men bilderna blev ändå rätt ok.

En kväll var det mer livfullt norrsken. Det vred sig som en orm och färdades över nästan hela himlen. Så det var bara att fota på och njuta av upplevelsen. Men samtidigt så kan man inte slappna av för mycket. Lika snabbt som det dyker upp kan ljuset falna så det gäller att fota medan det lyser. Det blev till en utmaning att hitta något intressant i förgrunden.

Jag var lite begränsad av att inte ha tillgång till en bil, vilket hade underlättat för att leta upp fina fotomiljöer och sedan kunna sitta i för att hålla värmen i väntan på ljuset. Istället blev det till att utnyttja det som fanns till hands och den mest klassiska bilden härifrån är nog fyren.


Så över till mitt huvudmotiv: valar och späckhuggare. Sedan barnsben så har jag drömt om att få se den där klassiska bilden på en val som dyker ner i djupet med stjärtfenan högt upp i luften. Med höga förväntningar så glider vi sakta ut från hamnen. På vågbrytaren sitter två havsörnar och undrar om vi är riktigt kloka som ska ut i den lilla båten ut i halvmörkret.

När man spanar efter späckhuggare så är det enklast att leta efter de stora ryggfenorna som avtecknar sig mot horisonten. Efter ett litet tag så får vi den första kontakten, men den är långt bort. Marten manövrerar båten så att vi kan komma närmare utan att komma för nära, men späckhuggarna sätter fart, de är tydligt på väg nån annanstans. Vi kör vidare i låg fart och plötsligt så ser vi en mindre grupp komma snett bakom oss. Det är riktigt mäktigt att se den nästan 1,8 m höga ryggfenan på späckhuggarhannen passera bara en kort sträcka bort från båten. Då är havet stort och själv är man liten och obetydlig.


Så passerade flocken förbi och det är en sån upplevelse att se dessa djur på nära håll. I bakgrunden lystes de snöklädda bergen upp av det svaga solljuset borta i horisonten och ren och skär njutning stod på menyn, om man inte blev sjösjuk förstås. Jag klarade mig men det hände att någon passagerare matade fiskarna då och då.

MIna farhågor om att det skulle vara dåligt ljus kommer helt på skam. Ljuset är istället helt magiskt. Himlen är helt rosa-röd när solen är precis under horisonten och samtidigt så är havet och snön blått. Tyvärr ser vi inga valar denna dag. Nästa dag var det ett rikligt snöfall och vi gick ut när vi trodde det hade lättat men det var bara ett litet uppehåll så vi fick ta oss i land igen.

Kommande dagar var förutsättningarna betydligt bättre. Vågorna var mindre och snömolnen var borta i horisonten.


Marten fick syn på ett svagt litet dimmoln långt bort. När en kaskelot blåser ut luft bildades det ett litet moln som ett tränat öga snabbt kan lokalisera, även på långt håll.


Kaskeloterna ligger ett tag vid ytan och andas för att sedan dyka djupt och vara borta 20-30 min så hade man otur så skulle vi aldrig se nån på nära hålla. Men har man bara tid och tålamod så dyker de upp igen i närheten av den plats de dök på. Man kan se små plättar på vattenytan som ger en fingervisning om de flyttar på sig. När den väldiga stjärtfenan trycker genom vattenmassorna sätter den vattnet i rörelse och när den rörelsen når ytan så släcker den vågorna.


Till slut så dök en upp i närheten av båten och det är stora varelser, helt klart. Man ser knappt en tredjedel på ytan och den delen är lika stor som båten vi sitter i. Sakta glider den på eller rättare sagt strax under ytan och andas, tar det lugnt och funderar på det som valar funderar på.

Plötsligt ropar Marten "Diving". Man kan se hur ryggen kröks extra mycket när den trycker ner främre delen av kroppen ner mot botten och sakta så lyfts stjärtfenan upp i luften, för att på så sätt ge extra skjuts åt dyket, ackompanjerade av jublet från oss i båten.


En blev en mycket härlig vecka med bra fotomöjligheter som jag kan rekommendera. Självklart har vädret stor påverkan på möjligheterna, men det är inte så kallt som man kan tro. Golfströmmen flyter förbi strax utanför och det skapar en relativt milt klimat och en förutsättningar för att dessa djur kommer hit. Jag har redan bokat en resa hit under 2015 men då i vår när fågelberget som ligger i närheten börjar fyllas på med anländande fåglar och ljuset är mera närvarande. Skulle inte bli förvånad om jag kommer hit nästa vinter också :-)

Marten driver Sea Safari Andenes om du är sugen på att veta mera om det.

Detta blir sista inlägget från 2014, som vanligt inte dagsfärskt men förhoppningsvis helt ok att läsa så här lite efteråt iaf :-) 2015 är ju i full gång och det är dags att låta slutaren börja jobba igen.

www.mikswephotography.com

Fjällräv 2014

Efter en minnesvärd vecka i Finland styrde jag kosan återigen till Norge. Det var dags att försöka få lite bilder på fjällräv. Som tidigare beskrivet (se här) hittade jag en lya 2013 och det var nu dags att se om den fortfarande användes.

Väl uppe på fjället närmade jag mig försiktigt området där lyan är belägen. När jag får den i sikte så ser jag två fjällvandrare som står upp väldigt nära lyan och fotar den upprörda honan. Av ungarna syntes inga spår. Man får verkligen hoppas att det var ren okunskap som gjorde att de inte förstod hur mycket dom störde. Till slut gick de vidare och jag slog mig ner för att låta allt återgå till det vanliga och låta fjällrävarna lugna ner sig. Under tiden började det dra ihop sig i skyn.

Molnen blev mörkare och mörkare och till slut så orkade dom inte hålla allt regnet. Tonvis med vatten släpptes över den närliggande dalen.

Kikade lite oroligt upp för att se hur vinden låg och vart det här regnovädret var på väg. Det såg ut som det skulle dra förbi på sidan och det kändes bra för för att jag hade givetvis inte regnkläderna med mig. Med ett öga på lyan och ett på molnen fortsatte jag att vänta in lugnet. Så sakteliga började ungarna kika ut och honan hade återgått till att hålla vakt med ett mer avspänt kroppsspråk.

Det var då som regnovädret träffade en fjälltopp och bytte kurs - rakt mot mig! Till råga på allt så började det att åska ordentligt. Den som varit ute på fjället när det åskat vet hur det känns när man inte har chans att ta skydd. Fjällrävarna tog skydd i lyan medan jag själv försökte hitta en plats där jag inte skulle utgöra den högsta punkten. Regnet ökade i styrka och åskan likaså. Hittade en klippskreva som jag klämde mig in i. Jag tog ryggsäcken som tak och hoppades på det bästa.

Visserligen utgjorde jag inte längre den högsta punkten men som alla vet så söker sig rinnande vatten till den lägsta punkten. Så när regnet började avta så var jag sjöblöt. När jag kikade upp så var det fortfarande tomt runt lyan och jag såg att jag nu hade en bra chans att hitta en bra fotoplats utan att bli upptäckt.

Det tog ungefär en halvtimme att komma till en bra utgångsplats där jag hade vinden emot mig och sedan började jag försiktigt åla mig fram mot lyan.

Det dröjde ytterligare ett tag innan den första ungen kikade ut.

Sedan kom de ut allesammans och började leka medan honan intog sin plats för att övervaka. Hon såg nog att det låg nåt i närheten men jag var så långt bort att jag inte utgjorde ett hot. Då och då kikade hon rakt in i objektivet men hon gjorde ingen ansats ingripa.

Ungarna fortsatte att leka men även de såg att det låg en ny lövhög en bit bort men eftersom mamman inte varnade så lät dom det vara.

Så började det dugga igen. Jag kunde se hur det kom närmare och närmare lyan. Honan som avslappnat vaktat med ett öga gäspade och sträckte på sig innan hon började dra sig mot lyan.

En del ungar fortsatte leka i regnet innan de också tog skydd och det blev till en befrielse att få krypa iväg och därefter med snabba steg ta mig till ett varmt ombyte.

På vägen hem så passade jag på att köra förbi Fokstumyra. Där kan man ofta se älgar så här års och denna gång var inget undantag. Först en hona med unge som gick i den blöta myrmarken och åt.

Senare på kvällen så jag denna stora tjur smyga förbi i skymningen.

Det är ett fantastiskt vackert land vi har som granne i väster. Har du inte varit här så ta en sväng, du kommer inte ångra dig :-)

Nu började jag känna mig lite sliten efter allt flackande och det var dags att spendera lite tid hemomkring, njuta av sommaren och kanske ta lite västkustbilder också :-). Mer om det nästa gång.

www.mikswephotography.com

Till Snöheim med buss

Så skulle höstens hett efterlängtade resa till de norska fjällen äntligen påbörjas. Lastade den lilla husbilen full med grejer och satte av. Efter två timmars körning så dog bilen. Helt utan förvarning och mitt på motorvägen. *Suck*. Efter lite telefonsamtal så var en bärgare på väg och efter nån timme så stod bilen utanför en bilverkstad. Nu var det ju bara det att det var söndag. Så det blev till att se en vacker solnedgång på fel plats :-)

Senare på kvällen så kollade jag lite på nätet om bussar och logi uppe i fjällen. Mailade lite direkt med fjällstugan om platser och priser och bestämde mig för att åka upp så fort jag kunde trots bilhaveriet.
Dagen efter så kollade bilmekarna på bilen och de behövde ett par dagar på sig att fixa felet då rätt prylar inte fanns hemma. I bilförsäkringen ingick hemresa med hyrbil så det ordnades fram en kombi som jag fyllde på med det mesta jag hade och for sedan hem igen.

Väl hemkommen så lastade jag om mellan hyrbilen till min personbil. Nu har jag ju ingen kombi så jag fick krympa ner packningen ytterligare och så satte jag av för andra gången. Dagen led mot sitt slut men jag tänkte att det var bättre att komma iväg så fort som möjligt, den tillgängliga tiden för den här resan minskade varje minut som gick.

Efter att ha övernattat i bilen på väg upp så kom jag så till slut fram till Hjerkinn lagom till att hinna med eftermiddagsbussen till Snöheim. Jag hade mailat till fjällstugan och det skulle inte vara några problem. Problemet uppstod när det visade sig att just den här fjällstugan inte hade de billigaste alternativen tillgängliga, en liten detalj som de missade att upplysa mig om. Min plan att bo där för en billig peng gick därmed om intet. Tält hade jag valt bort när jag lastade om bilarna. Det var bara o bita i det sura äpplet.

Eftermiddag gick mot kväll och jag gick en liten runda för att kolla läget. Tomt! Inte ett djur i närheten. Inte ens med kikaren såg jag några. De enda som syntes och hördes var några arbetarna som höll på att montera upp några skifferstenar som skulle bli till någon form av informationstavla.

Nåväl det skulle ju komma en dag i morgon också. Som tur var hade jag tagit med mig lite frystorkad mat och ett kök så jag kunde laga till lite kvällsmat. Maten på fjällstugan var rätt dyr så det hade jag förberett mig för. Jag kände mig rätt trött, dels pga allt som hänt med bilen och efter en natt i ett baksäte så det var skönt att få slumra in rätt tidigt den kvällen.

Vaknade nästa dag och kikade ut i ett gråväder som hette duga. Inga vackra bilder på schemat idag tänkte jag stilla. Natten hade varit lugn och jag hade sovit som en stock. Efter en spartansk frukost så fick jag ihop en dagspackning så jag kunde vara ute en hel dag och begav mig ut. Väl ute så insåg jag att vintern var på väg.

Jag har varit här på hösten tidigare år och då hade det snöat och det verkade bli likadant denna gång. Den gången hade jag fått bistå en nederländsk kille som var ute på fjället i tennisskor, jeans och regnjacka men inga handskar, tröja eller mössa. Att han fick låna handskar och mössa av mig räddade nog honom från en lättare förfysning.

Travade så runt uppe på fjället och spanade men ingenstans fanns det några djur i närheten. Vinden hade friskat på ordentligt och regnet kom sporadiskt och ibland gick det över i snö. Is hade börjat bildas i de mindre pölarna och även i kanten på fjällsjön.

Så det var en ganska modfälld och totalt genomkyld gubbe som ramlade in på fjällstugan framåt eftermiddagen. Efter en god frystorkad middag så tinade jag sakta upp framför den öppna spisen i allrummet. Snart fylldes det på med andra gäster. Vi var 8 personer främst norrmän, en japan och så undertecknad. Det blev en del intressanta samtal den kvällen och det kändes rätt gemytligt. Trots det beslutade jag mig för att åka hem nästa dag. Ursprungligen skulle jag stanna några dagar till men det kändes meningslöst och dyrt.

Nästa morgon efter frukost så lommade jag ut till bussen. Vädret hade stabiliserat sig och vinden hade avtagit rejält. Pratade lite löst med chauffören, som hade lagt märke till min kamerautrustning. Det visade sig att han sett myskoxar på vägen upp rätt nära vägen och jag bad honom visa mig på vägen ner. Mycket riktigt så fanns det ett par djur ungefär halvvägs ner. "Jag kan släppa av dig om du vill, så kan du åka med ner på nästa buss." Jag kollade klockan och det skulle funka, jag skulle få ca 1,5 timme på mig. Nappade på hans förslag och efter ett kort stopp så hade jag lastat ur mina grejer. Gjorde en liten ryggsäcksgömma intill vägen så inget skulle få fötter och med lätt packning så gick jag iväg. Hittade en tjur som befann sig precis där jag ville ha honom och jag kunde sakta gå närmare.

Tjuren rörde den sig sakta bortåt mot flocken som var ytteligare en bit bort och jag gick parallellt med den och försökte räkna ut vilken bakgrund som skulle bli bra.

Till slut började tjuren att vika av och jag hamnade hjälplöst på efterkälken och jag vet ju att det inte är någon idé att försöka komma ikapp, så varje bild ruta var viktig.


Kikade på klockan och insåg att det nu var bråttom för att hinna tillbaka till bussen. Gick i rask takt och kom fram helt svettig till vägen. Där stod det ett litet gäng fotografer och en figur som jag tyckte jag kände igen. Det visade sig vara Ole Martin Dahle som har de berömda örnfotoplatserna i Flatanger. Vi hann byta ett par ord och jag tipsade honom om tjuren samtidigt som bussen syntes längs bort på vägen.


Väl hemkommen så ringde bilmekarna och sa att bilen var klar så allt var som vanligt igen och nederlag byttes till seger. Ibland krävs det en mödosam klättring för att kunna njuta av en skön nerförsbacke :-)

Fota myskoxar

Myskoxar är ju egentligen kor (eller rättare sagt getter) så vad är grejen egentligen?

Det är rätt svårt att förklara, men de ser urtidsaktiga ut, har en fantastiskt tjock skalle med vilka dom krossar allt motstånd och lever i en fantastiskt fin fjällmiljö. För fotografen så är dom en utmaning; kommer man för nära så kan det bli farligt, lite för långt bort och dom blir som sensordamm i bilden.

Dom går inte att locka till rätt plats med rätt bakgrund utan man får tassa runt och försöka hitta rätt vinklar utan att hamna i riskzonen själv. En annan utmaning är att hitta djur som inte bara står och tittar eller ligger och idisslar vilket de flesta verkar göra huvuddelen av tiden.



Det sägs att synen är dålig men jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hade den varit bra kunde dom kanske skilja på en myskoxe respektive en fotograf och inte missta fotografen för t.ex. en rivaliserande hanne.


De ser ut att vara långsamma och det är förståeligt då de väger rätt mycket och marken kan vara ojämn. Men jag har sett dom springa uppför rätt stora branter och de hade lätt sprungit ikapp en elitidrottsman och ännu lättare en fotograf som snubblar runt med kamera och stativ :-)



Så hur ska man göra då?
Först så brukar jag sätta mig ner och spana runt om på fjället. Till slut så dyker det alltid upp nån eller några och då kan man nästan se vart dom är på väg. Har man tur så kan man försiktigt genskjuta dom.



Innan jag ställer mig och fotar så kollar jag alltid att det finns flera utvägar för mig att dra mig tillbaka om de kommer för nära och vid närbildsfotografering bör det finnas ett terrängparti som saktar ner en ev attack, tex ett vattendrag, ravin eller liknande.

Hela tiden kan det dyka upp andra individer bakom den position man har valt så det gäller att hela tiden spana horisonten runt. Man hör dom inte utan plötsligt är dom bara där.

När man rör sig i områden med myskoxar så bör man vara extra uppmärksam på områden med hög vegetation och och låga buskage. När en myskoxe står upp så är den mellan 1 - 1,5 m i mankhöjd och så lite hårman på det.

På bilden ovan så är det en vuxen myskoxe som går genom vad som ser ut som lite gräs men som är ett tätt buskage.

En myskoxe som lägger sig ner och idisslar fösvinner helt ur synhåll även i låg vegetation och en som står i buskage och äter kan vara svårupptäckt. På bilden nedan så ser du exempel på det.


Som för de flesta djur gäller det att ha koll så man inte hamnar mellan ungarna och modern eller flocken. Att förflytta sig på åskammar gör att man enklare kan ha koll på närområdet.

De närmaste finns att finna i Funäsdalen resp i Dovrefjell. Den svenska flocken är endast ett fåtal och relativt störningskänslig så de svenska djuren ser man nog säkrast i hägn. I Sverige finns en gräns på 100m som man inte får komma närmare djuren. I Dovrefjell finns det särskilda guidade turer, givetvis kommersiella, som leder den intresserade på ett säkert sätt till bra utsiktsplatser.

Detta inlägg är nu ingen uppmaning att söka närkontakt med myskoxar utan mer en upplysning för den som vill veta mera och kanske rör sig i myskoxeområden. Respekt för det vilda och faran med stora vilda djur skall alltid finnas i tanke och handling. Jag måste tillägga att alla bilder på varningar inte är riktade mot mig om nu någon skulle tro det utan de är riktade mot någon rivaliserande hanne.

Genrellt så försöker myskoxen alltid undvika kontakt. Antingen så går dom undan lite försynt eller så står dom still och undviker att komma närmare. Men till skillnad mot många andra djur, som tex vildrenen som löper iväg kilometervis så håller en myskoxe sin position om den blir hotad. En flock kan tex inta en försvarsposition med tjurar och gamla ytterst och med kor och kalvar innerst.



Genom att stampa med klövarna i marken, frusta och sänka huvudet så markerar myskoxen att man är för nära. Envist stirrande är ett tecken på att du håller på att bli utvärderad - hot eller ofarlig. Om man ser någon av dessa signaler gäller det att lugnt och tydligt backa sig ur situationen. Om den känner sig riktigt hotad kan den göra skenanfall - dvs snabba rusningar som avbryts strax innan.



Det finns berättelser om olika dramatiska möten mellan människa och myskoxe. En berättelse är bla om tre norrmän som på väg genom björkskogen plötsligt överraskar en myskoxe. När denne visar sig aggressiv flyr de upp i varsin björk. Myskoxen ger inga tecken på att ge sig av men de lyckas byta plats och klättra upp på en stor sten. Därifrån försöker dom skrämma bort den , bla genom at kasta en ryggsäck på den. Enda resultatet är att den attackerar och massakrerar ryggsäcken. De blir fast i över tre timmar på stenen.

Men den knasigaste är en italienare som gärna vill mata en myskoxe så han går sakta framåt fullständigt ignorerande alla varningssignaler. Till slut gör myskoxen ett skenanfall och stannar en bit ifrån honom. Tyvärr helt förblindad av sin egen ide går nu italienaren med framsträckt hand hållandes ett kex mot myskoxen. Resultatet av denna vänliga gest var att bli helt nersprungen av myskoxen och ambulanstransport från platsen.

Hittills har jag sluppit sådana kontakter och det är jag tacksam för.

Vad gäller det fotomässiga så är ett större tele säkert eftersom man inte behöver komma så nära och ett mindre tele är ju lättare att bära på men då måste du antagligen närmare :-). Jag använder normalt ett 500 med en eller flera konvertrar på. Stativet bör vara rätt stort eftersom marken är rätt kuperad och ett mindre stativ kan innebära att myskoxarna försvinner bakom gräs eller buskar.

Värmedaller är annars det största problemet, särskilt med teleobjektiv. Redan vid bara lite sol och 15 grader så börjar luften att dallra. Tom när det är mulet så blir det värmedaller. I sökaren ser det bra ut men på sensorn så kommer dallret att se ut som om hela bilden är suddig med en del skarpa partier. Ju varmare desto kortare fotoavstånd alltså. Video kan funka trots dallret iaf till en viss gräns. Kolla videolänken nedan så kan du se effekten av värmedaller.

Det finns säkert miljoner bilder på myskoxar som står still och tuggar eller ligger ner och idisslar. När det första ruset av att fått dom på bild lagt sig, så försök hitta en bra bakgrund eller förgrund istället. Själva stångandet är mera svårplanerat men ibland så försöker unga hannar ta för sig av obevakade kor och det kan ge lite mer action i bilderna. Se bara till att inte bli misstagen för en annan oxe...



Så lite praktiska tips:
Ta dig upp på en hög höjd och spana för att sedan ta dig ner i närheten av någon flock för att positionera dig.

Att tänka på:
1. De ser långsamma ut men är ruskigt snabba
2. När de idisslar så ligger dom ner och det är väldigt lätt att gå rätt in i dom.
3. Gå på åsarna för att inte råka möta någon i nån av de små ravinerna.
4. Pass upp på de unga, de är fulla av energi och kan lätt komma för nära och snart är det någon vuxen på plats.
5. Guider, skyltar och varningstexter mm rekommenderar minst 200 m säkerhetsavstånd. Man kan komma närmare, tänk bara på att ha flera exit-planer. Rätt var det är så kan det dyka upp någon från ett oväntat håll.
6. Ha gärna något terränghinder emellan dig och oxarna, då vinner du tid fall nåt händer.
7. Stamp med foten (klöven) och/eller frustande signalerar att du är för nära. Likaså ett envetet stirrande innebär att du nog inte bör gå närmare.

8. 360-koll över tiden. De hörs inte och du vill inte hamna mellan två rivaliserande tjurar eller en ko och en kalv.
10. Glöm inte att dom ser slöa ut men är ruskigt snabba.

Ofta så är dom på ett ställe nån/några timmar och käkar, sedan ligger dom och idisslar under en ytterligare en bra stund, för att därefter lunka iväg till nästa ställe. Så när du hittat en flock eller ensam individ som äter så har du tid på dig.

Är de under förflyttning så blir det till att försöka genskjuta dom till en lämplig plats där du är på plats innan de anländer. Se bara till att du kan ta dig därifrån om de kommer rakt emot dig. Att följa efter en flock eller enskild individ är en sämre strategi. Man vet aldrig hur långt dom tänkt gå och de kan känna sig pressade att fortsätta om man är för nära. Och detta vill du inte se för nära...

Har du orkat läsa så här långt så så kanske du orkar lite till :-) Här är en en liten film som kan ge dig en känsla av hur deras uppträdande är. Och med det avslutas denna djuplodning i myskoxefotografering. Kanske dyker det upp nån liten berättelse en annan gång.