MikSwe Photography
Till Snöheim med buss
Så skulle höstens hett efterlängtade resa till de norska fjällen äntligen påbörjas. Lastade den lilla husbilen full med grejer och satte av. Efter två timmars körning så dog bilen. Helt utan förvarning och mitt på motorvägen. *Suck*. Efter lite telefonsamtal så var en bärgare på väg och efter nån timme så stod bilen utanför en bilverkstad. Nu var det ju bara det att det var söndag. Så det blev till att se en vacker solnedgång på fel plats :-)
Senare på kvällen så kollade jag lite på nätet om bussar och logi uppe i fjällen. Mailade lite direkt med fjällstugan om platser och priser och bestämde mig för att åka upp så fort jag kunde trots bilhaveriet.
Dagen efter så kollade bilmekarna på bilen och de behövde ett par dagar på sig att fixa felet då rätt prylar inte fanns hemma. I bilförsäkringen ingick hemresa med hyrbil så det ordnades fram en kombi som jag fyllde på med det mesta jag hade och for sedan hem igen.
Väl hemkommen så lastade jag om mellan hyrbilen till min personbil. Nu har jag ju ingen kombi så jag fick krympa ner packningen ytterligare och så satte jag av för andra gången. Dagen led mot sitt slut men jag tänkte att det var bättre att komma iväg så fort som möjligt, den tillgängliga tiden för den här resan minskade varje minut som gick.
Efter att ha övernattat i bilen på väg upp så kom jag så till slut fram till Hjerkinn lagom till att hinna med eftermiddagsbussen till Snöheim. Jag hade mailat till fjällstugan och det skulle inte vara några problem. Problemet uppstod när det visade sig att just den här fjällstugan inte hade de billigaste alternativen tillgängliga, en liten detalj som de missade att upplysa mig om. Min plan att bo där för en billig peng gick därmed om intet. Tält hade jag valt bort när jag lastade om bilarna. Det var bara o bita i det sura äpplet.
Eftermiddag gick mot kväll och jag gick en liten runda för att kolla läget. Tomt! Inte ett djur i närheten. Inte ens med kikaren såg jag några. De enda som syntes och hördes var några arbetarna som höll på att montera upp några skifferstenar som skulle bli till någon form av informationstavla.
Nåväl det skulle ju komma en dag i morgon också. Som tur var hade jag tagit med mig lite frystorkad mat och ett kök så jag kunde laga till lite kvällsmat. Maten på fjällstugan var rätt dyr så det hade jag förberett mig för. Jag kände mig rätt trött, dels pga allt som hänt med bilen och efter en natt i ett baksäte så det var skönt att få slumra in rätt tidigt den kvällen.
Vaknade nästa dag och kikade ut i ett gråväder som hette duga. Inga vackra bilder på schemat idag tänkte jag stilla. Natten hade varit lugn och jag hade sovit som en stock. Efter en spartansk frukost så fick jag ihop en dagspackning så jag kunde vara ute en hel dag och begav mig ut. Väl ute så insåg jag att vintern var på väg.
Jag har varit här på hösten tidigare år och då hade det snöat och det verkade bli likadant denna gång. Den gången hade jag fått bistå en nederländsk kille som var ute på fjället i tennisskor, jeans och regnjacka men inga handskar, tröja eller mössa. Att han fick låna handskar och mössa av mig räddade nog honom från en lättare förfysning.
Travade så runt uppe på fjället och spanade men ingenstans fanns det några djur i närheten. Vinden hade friskat på ordentligt och regnet kom sporadiskt och ibland gick det över i snö. Is hade börjat bildas i de mindre pölarna och även i kanten på fjällsjön.
Så det var en ganska modfälld och totalt genomkyld gubbe som ramlade in på fjällstugan framåt eftermiddagen. Efter en god frystorkad middag så tinade jag sakta upp framför den öppna spisen i allrummet. Snart fylldes det på med andra gäster. Vi var 8 personer främst norrmän, en japan och så undertecknad. Det blev en del intressanta samtal den kvällen och det kändes rätt gemytligt. Trots det beslutade jag mig för att åka hem nästa dag. Ursprungligen skulle jag stanna några dagar till men det kändes meningslöst och dyrt.
Nästa morgon efter frukost så lommade jag ut till bussen. Vädret hade stabiliserat sig och vinden hade avtagit rejält. Pratade lite löst med chauffören, som hade lagt märke till min kamerautrustning. Det visade sig att han sett myskoxar på vägen upp rätt nära vägen och jag bad honom visa mig på vägen ner. Mycket riktigt så fanns det ett par djur ungefär halvvägs ner. "Jag kan släppa av dig om du vill, så kan du åka med ner på nästa buss." Jag kollade klockan och det skulle funka, jag skulle få ca 1,5 timme på mig. Nappade på hans förslag och efter ett kort stopp så hade jag lastat ur mina grejer. Gjorde en liten ryggsäcksgömma intill vägen så inget skulle få fötter och med lätt packning så gick jag iväg. Hittade en tjur som befann sig precis där jag ville ha honom och jag kunde sakta gå närmare.
Tjuren rörde den sig sakta bortåt mot flocken som var ytteligare en bit bort och jag gick parallellt med den och försökte räkna ut vilken bakgrund som skulle bli bra.
Till slut började tjuren att vika av och jag hamnade hjälplöst på efterkälken och jag vet ju att det inte är någon idé att försöka komma ikapp, så varje bild ruta var viktig.
Kikade på klockan och insåg att det nu var bråttom för att hinna tillbaka till bussen. Gick i rask takt och kom fram helt svettig till vägen. Där stod det ett litet gäng fotografer och en figur som jag tyckte jag kände igen. Det visade sig vara Ole Martin Dahle som har de berömda örnfotoplatserna i Flatanger. Vi hann byta ett par ord och jag tipsade honom om tjuren samtidigt som bussen syntes längs bort på vägen.
Väl hemkommen så ringde bilmekarna och sa att bilen var klar så allt var som vanligt igen och nederlag byttes till seger. Ibland krävs det en mödosam klättring för att kunna njuta av en skön nerförsbacke :-)
Cykeltur i Dovrefjell del 2.
En av dagarna när jag letade bra fotoplatser kände jag verkligen av värmen. Solen stekte obönhörligt och luften dallrade överallt av värmen. Det var helt ok så länge jag kunde ha fartvinden när jag cyklade men så fort jag stannade så blev det kokhett. För att få lite vyer så lämnade cykeln då och då och tog en tur in i landskapet. En dag såg jag iaf lite myskoxar en bit bort och jag tyckte att jag skulle kunna komma i bra fotoläge. Så jag började gå mot dom. Efter ett tag så insåg jag att de också gick, iof sakta men de gick åt samma håll som jag själv. Uttröttad satte jag mig på en sten för att dricka. När jag druckit så tittade jag ner mellan fötterna. Där låg det lite spillning. Det var för litet för att vara myskoxe och för stort för att vara fågel. Hmm tänkte jag det kanske finns nån i närheten. Så jag började smyga runt i området. Plötsligt står jag öga mot öga med den här.
"Äntligen!" vrålade jag (eller rättare sagt tänkte jag tyst) medan jag snabbt tog några bilder. Värmedaller eller ej här skulle fotas. Bytte plats för att få en annan bakgrund men mötet blev för kort. Trots det kände jag lycka över att fått några bilder på nåt som jag länge drömt om. Så med ett litet leende fortsatte jag att kika runt i terränglådan och då hände det igen.
Otroligt! Två stycken på samma dag. Ingen idé att köpa nån lott idag, all tur var redan spenderad med andra ord. Tyvärr var även detta möte rätt kort. Oj oj vilken upplevelse det var. Nu var mitt vatten slut efter all ansträngning och upphetsning så det var dags att bege sig mot nån bäck för att hitta lite vatten att släcka törsten med.
Men vad var det där som rörde sig långt bort? Nyfiket gick jag närmare. Jominnsann... Hattrick i fotomöten! Jag insåg att jag skulle bli upptäckt om jag gick närmare och ljuset var helt fel så istället satte jag mig ner och studerade terrängen. Hur skulle jag kunna komma inom fotohåll utan att riskera störa? Jag spenderade en timme med att beräkna solens väg på himlen, olika vindriktningar och vägar som jag skulle kunna använda för att ta mig tilllämpliga fotoplatser. Planen var enkel; vänta på solnedgången, ta på mig lövkammo och sedan försiktigt smyga mig fram till en position och hoppas att lyckan stod mig bi. Nu måste jag ha vatten och vila, så det var bara att ta sig tillbaka till cykeln.
Det var en lång dags väntan innan ljuset började avta och värmen lättade lite. Kollade en sista gång att all viktig utrustning var med och begav mig sedan iväg. Gömde cykeln i ett buskage och gick sakta framåt.
Jag var noga med att kolla vindriktningen och som tur var så blåste det lite och mot solen. Tidigare hade det ju varit mer eller mindre vindstilla och när den varma luften stiger så kan det virvla runt lite och det blir svårare att dölja sig. Men nu skulle jag alltså ha medljus och kunna ligga i lä. Det enda som oroade mig var att det redan under eftermiddagen börjat komma in moln på himlen och dessa hade blivit tätare ju senare på dagen det blev.
På vägen fram kikarspanade jag var tionde meter för att inte riskera att komma för nära. Vinden låg fortfarande helt rätt och jag kunde oupptäckt ta mig ganska nära. Eller iaf så nära att ett 500mm+tc skulle medge hyfsad kvalitet. Sista 20 m fick jag åla på klassiskt repmånadsmanér, med stativ och allt. För att inte behöva vifta runt när jag kom fram så hade jag redan nu fällt ut benen, vilket inte direkt underlättade själva krypandet. Värmen hade inte försvunnit trots att det mulnat på och lövkammot kylde inte direkt så svetten rann friskt längs ryggen.
Så var jag äntligen på plats. Nu hoppades jag bara på det bästa. Bulls eye! Jag hade hamnat nästan helt rätt och kunde försiktigt rigga till stativ och maskering. Sakta, sakta med långsamma rörelser. Var helt svettig över hela kroppen och kruttorr i munnen men det var det värt. Framför mig så hade jag en kull valpar som obekymrat lekte med varandra.
Började försikigt ta lite bilder för att se om någon reagerade men det verkade lugnt. Enda negativa nu var att solen gått helt i moln och det saknades tryck i färgerna. Klick, klick, klick, klick slutaren gick i ett stadigt tempo medan jag bytte motiv och komposition. leendet i ansiktet ville aldrig försvinna, helt magiskt ögonblick.
Så blir det en liten lucka i molnen och motivet badar plötsligt i varmt ljus. Konstrasterna mot himlen blir nästan för starka.
Då och då kikar dom rätt på mig men jag ser att dom kikar på samma sätt i andra riktningar så jag bedömer att dom bara håller utkik och kanske så kommer deras föräldrar snart med mat. Det vore ju kanon! Som om jag inte haft tillräckligt med tur idag, men man blir ju aldrig nöjd :-)
Så dyker hannen upp. Han måste kommit snett bakom mig in mot ungarna. Antagligen har han känt min doft och han verkar lite avvaktande och spanar runt i terrängen. Så ställer han sig med en kanonbakgrund och jag kan inte hålla mig utan tar några snabba bilder.
Han reagerar direkt på slutaren och mina försiktiga rörelser och börjar lokalisera mig samtidigt som han skäller så jag känner att det är dags att lämna denna plats. Ålar sakta bakåt för att inte störa för mycket och ser på väg bort i ögonvrån att han övervakar mig från en liten höjd som jag använt som skydd när jag smög fram och jag tar ett par sista bilder innan jag lämnar området.
Det är en mycket nöjd gubbe som trött återvänder till sitt basläger för att titta på bilder.
För att du ska få vara med så finns det en filmsnutt på när valparna leker. I kommande inlägg så får du följa med in i de djupa svenska skogarna.
På cykel i Dovrefjell
Efter att ha fått avbryta den förra resan lite hastigt på grund av en kraftig förkylning så tänkte jag återvända och reka ett större område. Min plan var att testa att utnyttja vägnätet och åka upp till Dovrefjell medförande cykel och cykelkärra. Kärran skulle göra så att jag slapp ha allt på ryggen och cykeln skulle göra att jag kunde ta mig fram snabbt och enkelt i området. Jag valde en av de två veckor som arbetet på fältet var nere pga semester, vilket innebar att det inte fanns några restriktioner på var man kunde röra sig. Ett snabbt inköp av en cykelkärra skedde och jag valde en lätt, och som jag tyckte, lättmanövrerad kärra. Visserligen fick jag modifiera den lite för att kunna lasta ryggsäck och annan utrustning på ett säkert sätt.
Redan på väg upp från Dombås så mötte jag den här rackaren. Han sniffade runt längs vägen och verkade följa nåt spår för han vek inte från vägen.
Det var rätt mörkt så jag fortsatte upp på fjällplatån och på det ställe jag brukar se älg stod det givetvis en. Fast den här såg inte ut att må så bra. Den hade stora bölder på kroppen.
Parkerade bilen och såg fram emot en god natts sömn och en kommande fin dag.
Jag hade inte hunnit testa grejerna hemma ordentligt, för idén hade ju tagit form helt nyligen och jag hade bara ett fåtal dagar på mig att hinna med en tur till fjället. Så första gången jag packade den full var på parkeringsplatsen uppe vid fjället. Nu märkte jag också att jag fått med mig gammal och utgången frystorkad mat hemifrån. Så jag får ta reservmaten som jag har i husbilen och den bestod av tunga konserver! Det visade sig att allt inte fick plats på kärran utan jag var tvungen att ha både en midjeväska och en mindre ryggsäck på mig. Inte den mest välplanerade resan jag gjort men äventyr är sällan välplanerade :-)
När jag kom fram till vägen som leder upp mot Snöhätta, så inser jag att halva Norge tänkte ge sig ut i samma fjällområde. De hade satt in dubbla skyttelbussar och de var alla fullastade med hurtiga norrmän som skulle till topps. Men det gjorde inte mig nåt för jag hade ju min egen transport med egna avgångstider.
Väderreglaget var inställd på full högsommar. Solen sken som aldrig förr och vinden var någon annanstans, inte en vindpust i sikte. Det var med andra ord årets varmaste dag. Redan efter de första 5 km så var jag dyngsvettig. Kärran rullade på bra på grusvägen men jag kunde ana att den var tungt packad. Sedan började stigningen och det blev ännu varmare. Fick halvt om halvt följe med en norsk familj som med träningskläder och fräcka mountainbikes trampade på. Flera av dom fick gå av och leda sina cyklar så jag skämdes inte värst mycket när jag själv gick sista biten på den första backen. En skön rast blev belöningen när jag kom upp för den.
Inser att kärran är riktigt tung och får mer eller mindra dra för allt jag är värd för att få upp hela ekipaget uppför backarna. Till slut når jag fram till de sista 100 höjdmetrarna som är väääldigt branta. Jag knuffar och drar men måste vila var tionde meter. När jag bromsar så kanar hela ekipaget på det lösa gruset så jag måste hänga med hela min tyngd på cykeln när jag vilar. Som tur var dök det upp en käck norrman som hjälpte till och puttade på kärran och utan hans hjälp hade jag nog stått där än :-). Den norska familjen som kom fram samtidigt som mig till toppen och menade att det var höjdskillnaden som gjorde att man kände sig helt svag i kroppen. Precis som dom hade jag lämnat havsnivån dagen innan och var nu på höga höjd. Kanske låg det nåt i det eller så var vi bara otränade :-)
Väl uppe på fjället så inser jag att det är som en öken. Kokhett, ingen vind och ingen skugga någonstans. Jag var tvungen att rigga till ett provisoriskt soltak där jag kunde ligga och slappa under dagarna när solen värmde som mest.
Jag inser ganska tidigt att all fotografering på längre avstånd än 50-100 m kommer att lida av kraftigt värmedaller så länge solen är uppe. Inte de bästa förhållandena med andra ord. I kikaren ser jag flera myskoxar men de är nästan alla längre ner i dalarna. Iof är det inte konstigt. På sommaren brukar de hålla till nere i dalarna och på vintern uppe på kalfjället där vinden blåser undan snön och det är lättare att skrapa fram ätbar växtlighet. Flera myskoxar håller nu till precis i anslutning till vägen upp och många på cykel stannar och fotar.
Så dagarna går åt till att ta mig runt och göra mig bekant med området och försöka hitta fina fotoställen, trots allt så var detta egentligen en rek-resa inför hösten.
Till slut är det sista dagen för jag måste vidare till ett nytt äventyr nästa dag. Men jag känner mig pigg, natten är stjärnklar med ett tunt dimmoln och det är fullmåne så jag beslutar mig för att åka ner till husbilen och sova ut där innan jag beger mig vidare nästa dag.
Innan jag kastar mig på sadeln sätter jag upp två saker att tänka på; 1) kolla ner i backen innan jag åker för att se att ingen myskoxe står där och 2) stanna efter varje backe och kolla att inget ramla av kärran. Så startar jag färden och i första nedförsbacken (den branta) måste jag hänga på bromsen så att jag rör mig i krypfart. Kärrans konstruktion gör att den hänger över bakhjulet och varje gupp gör att den kränger vilt. Hoppas bromsarna håller tänker jag i mitt stilla sinne. Så planar vägen ut och jag kan rulla på. Betydligt bekvämare än på uppresan. Vad är det där framme? En stor myskoxe står mitt på vägen vänd mot mig!
Typiskt! Jag stannar på behörigt avstånd. Bakom mig är det bara uppför och jag har ingen reträttväg åt sidorna. Jag hojtar och plingar med ringklockan men det har ingen effekt på honom. Men på kon som står i buskaget jämte blir det fart, hon börjar ruska på huvudet och buskaget vajar fram och tillbaka. Jag har hittat en kärlekskrank hane som bestämt sig för att allt runt den här honan är rivaler! Han står mitt på grusvägen. På ena sidan är det 50-75m platt mark och ett stup och på andra sidan står honan i ett buskage och det är nästan bara myrmark runt där. Hur f-n ska jag komma förbi detta?
Då knastrar det i gruset bakom mig! Som tur var dök det inte upp någon myskoxe utan ett norskt par som också var på väg. Det visade sig att den här hannen varit i det här området det senaste dygnet och de hade fått tipset att bara gå runt den på utsidan, nära stupet. Jag fick hjälp med cykeln och kunde släpa kärran fram över den ojämna terrängen och det var lite pirrigt att vara så nära en revirhävdande hanne men den lämnade inte honan ur sikte så det hela gick bra. Jag kan säga att det var en lättad cyklist som trampade på ut ur fjällområdet den natten :-)
Tyvärr hade jag packat ner all fotoutrustning ordentligt och det var inte läge att packa upp den i denna situationen så du får tänka dig scenariot med en myskoxe med sänkt huvud mitt på vägen och fullmånen lysande rakt bakom. Fantastisk bild men bara i mitt minne så den du ser ovan är från ett annat tillfälle.
För att summera denna cykelresa så funkar cykel utmärkt att ta sig fram med. Minimera packningen eller lämna den i bilen under sommaren då myskoxarna sällan är uppe på höga höjder. Kolla färdselrestriktionerna innan bara så du inte gör nåt som kan krångla till din resa.
I nästa inlägg så ser du resultatet av denna cykelutflykt.
Fota myskoxar
Myskoxar är ju egentligen kor (eller rättare sagt getter) så vad är grejen egentligen?
Det är rätt svårt att förklara, men de ser urtidsaktiga ut, har en fantastiskt tjock skalle med vilka dom krossar allt motstånd och lever i en fantastiskt fin fjällmiljö. För fotografen så är dom en utmaning; kommer man för nära så kan det bli farligt, lite för långt bort och dom blir som sensordamm i bilden.
Dom går inte att locka till rätt plats med rätt bakgrund utan man får tassa runt och försöka hitta rätt vinklar utan att hamna i riskzonen själv. En annan utmaning är att hitta djur som inte bara står och tittar eller ligger och idisslar vilket de flesta verkar göra huvuddelen av tiden.
Det sägs att synen är dålig men jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hade den varit bra kunde dom kanske skilja på en myskoxe respektive en fotograf och inte missta fotografen för t.ex. en rivaliserande hanne.
De ser ut att vara långsamma och det är förståeligt då de väger rätt mycket och marken kan vara ojämn. Men jag har sett dom springa uppför rätt stora branter och de hade lätt sprungit ikapp en elitidrottsman och ännu lättare en fotograf som snubblar runt med kamera och stativ :-)
Så hur ska man göra då?
Först så brukar jag sätta mig ner och spana runt om på fjället. Till slut så dyker det alltid upp nån eller några och då kan man nästan se vart dom är på väg. Har man tur så kan man försiktigt genskjuta dom.
Innan jag ställer mig och fotar så kollar jag alltid att det finns flera utvägar för mig att dra mig tillbaka om de kommer för nära och vid närbildsfotografering bör det finnas ett terrängparti som saktar ner en ev attack, tex ett vattendrag, ravin eller liknande.
Hela tiden kan det dyka upp andra individer bakom den position man har valt så det gäller att hela tiden spana horisonten runt. Man hör dom inte utan plötsligt är dom bara där.
När man rör sig i områden med myskoxar så bör man vara extra uppmärksam på områden med hög vegetation och och låga buskage. När en myskoxe står upp så är den mellan 1 - 1,5 m i mankhöjd och så lite hårman på det.
På bilden ovan så är det en vuxen myskoxe som går genom vad som ser ut som lite gräs men som är ett tätt buskage.
En myskoxe som lägger sig ner och idisslar fösvinner helt ur synhåll även i låg vegetation och en som står i buskage och äter kan vara svårupptäckt. På bilden nedan så ser du exempel på det.
Som för de flesta djur gäller det att ha koll så man inte hamnar mellan ungarna och modern eller flocken. Att förflytta sig på åskammar gör att man enklare kan ha koll på närområdet.
De närmaste finns att finna i Funäsdalen resp i Dovrefjell. Den svenska flocken är endast ett fåtal och relativt störningskänslig så de svenska djuren ser man nog säkrast i hägn. I Sverige finns en gräns på 100m som man inte får komma närmare djuren. I Dovrefjell finns det särskilda guidade turer, givetvis kommersiella, som leder den intresserade på ett säkert sätt till bra utsiktsplatser.
Detta inlägg är nu ingen uppmaning att söka närkontakt med myskoxar utan mer en upplysning för den som vill veta mera och kanske rör sig i myskoxeområden. Respekt för det vilda och faran med stora vilda djur skall alltid finnas i tanke och handling. Jag måste tillägga att alla bilder på varningar inte är riktade mot mig om nu någon skulle tro det utan de är riktade mot någon rivaliserande hanne.
Genrellt så försöker myskoxen alltid undvika kontakt. Antingen så går dom undan lite försynt eller så står dom still och undviker att komma närmare. Men till skillnad mot många andra djur, som tex vildrenen som löper iväg kilometervis så håller en myskoxe sin position om den blir hotad. En flock kan tex inta en försvarsposition med tjurar och gamla ytterst och med kor och kalvar innerst.
Genom att stampa med klövarna i marken, frusta och sänka huvudet så markerar myskoxen att man är för nära. Envist stirrande är ett tecken på att du håller på att bli utvärderad - hot eller ofarlig. Om man ser någon av dessa signaler gäller det att lugnt och tydligt backa sig ur situationen. Om den känner sig riktigt hotad kan den göra skenanfall - dvs snabba rusningar som avbryts strax innan.
Det finns berättelser om olika dramatiska möten mellan människa och myskoxe. En berättelse är bla om tre norrmän som på väg genom björkskogen plötsligt överraskar en myskoxe. När denne visar sig aggressiv flyr de upp i varsin björk. Myskoxen ger inga tecken på att ge sig av men de lyckas byta plats och klättra upp på en stor sten. Därifrån försöker dom skrämma bort den , bla genom at kasta en ryggsäck på den. Enda resultatet är att den attackerar och massakrerar ryggsäcken. De blir fast i över tre timmar på stenen.
Men den knasigaste är en italienare som gärna vill mata en myskoxe så han går sakta framåt fullständigt ignorerande alla varningssignaler. Till slut gör myskoxen ett skenanfall och stannar en bit ifrån honom. Tyvärr helt förblindad av sin egen ide går nu italienaren med framsträckt hand hållandes ett kex mot myskoxen. Resultatet av denna vänliga gest var att bli helt nersprungen av myskoxen och ambulanstransport från platsen.
Hittills har jag sluppit sådana kontakter och det är jag tacksam för.
Vad gäller det fotomässiga så är ett större tele säkert eftersom man inte behöver komma så nära och ett mindre tele är ju lättare att bära på men då måste du antagligen närmare :-). Jag använder normalt ett 500 med en eller flera konvertrar på. Stativet bör vara rätt stort eftersom marken är rätt kuperad och ett mindre stativ kan innebära att myskoxarna försvinner bakom gräs eller buskar.
Värmedaller är annars det största problemet, särskilt med teleobjektiv. Redan vid bara lite sol och 15 grader så börjar luften att dallra. Tom när det är mulet så blir det värmedaller. I sökaren ser det bra ut men på sensorn så kommer dallret att se ut som om hela bilden är suddig med en del skarpa partier. Ju varmare desto kortare fotoavstånd alltså. Video kan funka trots dallret iaf till en viss gräns. Kolla videolänken nedan så kan du se effekten av värmedaller.
Det finns säkert miljoner bilder på myskoxar som står still och tuggar eller ligger ner och idisslar. När det första ruset av att fått dom på bild lagt sig, så försök hitta en bra bakgrund eller förgrund istället. Själva stångandet är mera svårplanerat men ibland så försöker unga hannar ta för sig av obevakade kor och det kan ge lite mer action i bilderna. Se bara till att inte bli misstagen för en annan oxe...
Så lite praktiska tips:
Ta dig upp på en hög höjd och spana för att sedan ta dig ner i närheten av någon flock för att positionera dig.
Att tänka på:
1. De ser långsamma ut men är ruskigt snabba
2. När de idisslar så ligger dom ner och det är väldigt lätt att gå rätt in i dom.
3. Gå på åsarna för att inte råka möta någon i nån av de små ravinerna.
4. Pass upp på de unga, de är fulla av energi och kan lätt komma för nära och snart är det någon vuxen på plats.
5. Guider, skyltar och varningstexter mm rekommenderar minst 200 m säkerhetsavstånd. Man kan komma närmare, tänk bara på att ha flera exit-planer. Rätt var det är så kan det dyka upp någon från ett oväntat håll.
6. Ha gärna något terränghinder emellan dig och oxarna, då vinner du tid fall nåt händer.
7. Stamp med foten (klöven) och/eller frustande signalerar att du är för nära. Likaså ett envetet stirrande innebär att du nog inte bör gå närmare.
8. 360-koll över tiden. De hörs inte och du vill inte hamna mellan två rivaliserande tjurar eller en ko och en kalv.
10. Glöm inte att dom ser slöa ut men är ruskigt snabba.
Ofta så är dom på ett ställe nån/några timmar och käkar, sedan ligger dom och idisslar under en ytterligare en bra stund, för att därefter lunka iväg till nästa ställe. Så när du hittat en flock eller ensam individ som äter så har du tid på dig.
Är de under förflyttning så blir det till att försöka genskjuta dom till en lämplig plats där du är på plats innan de anländer. Se bara till att du kan ta dig därifrån om de kommer rakt emot dig. Att följa efter en flock eller enskild individ är en sämre strategi. Man vet aldrig hur långt dom tänkt gå och de kan känna sig pressade att fortsätta om man är för nära. Och detta vill du inte se för nära...
Har du orkat läsa så här långt så så kanske du orkar lite till :-) Här är en en liten film som kan ge dig en känsla av hur deras uppträdande är. Och med det avslutas denna djuplodning i myskoxefotografering. Kanske dyker det upp nån liten berättelse en annan gång.
Dovrefjell
Jag fortsätter resan i östlig riktning och styr mot Dovrefjell. De norska fjällområden är mycket närmare för oss i södra Sverige än att ta oss till än de svenska fjällen långt uppe i norr. Naturen är dramatiskt underskön och ett varierat djurliv finns också att beskåda. Så jag tänkte beskriva lite om Dovrefjell för den som kanske funderar på att ta sig dit någon gång.
Det som lockar mig hit är förutom den fina fjällmiljön också möjligheten att fota fint vilt, både fyrfota och tvåfotade.
Myskoxar finns här precis som vildren, järv och fjällräv. De tre sistnämnda är väl inte helt lätta att fota men myskoxar är relativt enkla. Förutom de uppräknade kan man se olika fåglar allt från sädesärlor till örnar. Dovrefjell har också en lättillgänglighet som kan tilltala den stressade storstadsmänniskan. Det finns ett antal campingar och hytter strax utanför och flera fjällstugor inne i området.
Det mest oväntade är kanske att en del av området varit ett militärt skjutfält. Lite märkligt kan tyckas så här i den vackra fjällvärlden med flera nationalparker runt omkring men nu har den militära verksamheten på skjutfältet upphört och det pågår nu ett stort arbete med att sanera och återställa med målet att 2020 vara helt återställt till enbart natur.
Tack vare skjutfältet finns det ett antal vägar i området som gör det enkelt att snabbt förflytta sig mellan olika områden. För bara några år sedan kunde man köra egen bil in i fjället, men numera så går det bussar istället. Bussarna går mellan fjällstationerna Hjerkinn och Snöheim.
Pga miljösaneringen så har olika områden färdselrestriktioner under olika veckor. Pga att man har skjutit, sprängt och bombat så finns det flera oexploderade ammunitionseffekter kvar i landskapet. Arbetet med att röja dessa genomförs manuellt men även med fjärrstyrda maskiner eftersom det finns en risk att de kan explodera under röjningen.
Ett besök till Dovrefjell kan inledas med en promenad upp till Viewpoint Snöhätta för att se om man kan få syn på några myskoxar. Det händer att de passerar ganska nära och själva utsiktsplatsen är som ett konstverk i sig självt,väl värd ett besök.
Vill man inte gå in på fältet så kan man ta en busstur. Det kostar 50:- NOK per resa men du kommer en dryg mil in på fjället och det kan ju vara skönt att slippa gå, särskilt om man har tung packning eller har svårt att gå.
Det är möjligt att övernatta och äta på Snöheim men priset tycker jag är i dyraste laget och dusch ingår dessutom inte i logipriset.
Håll fjället ser litet ut från vägen men som alla öppna landskap så finns det mycket att se om man bara tittar noga och använder kikare. Myskoxar är nog de som är lättast att se med blotta ögat men håll även utkik efter fåglar: olika falkar, kärrhök, kungsörn och mindre fåglar finns också tex ljungpipare mfl.
Har du tur så kan du få se vildren. Vildrenen är superkänslig för lukt och den drar lätt iväg 4-5 kilometer om den får vittring på dig. Så närma dig i motvind om du får syn på någon och vill ta en bild. Dock så rekommenderar man att låta renen vara just för att den drar i väg så långt och det är känsligt vissa perioder. Stöter du på vildren och vinden blåser mot dom så backa ur och ta en annan väg eller sitt och njut.
Vill du se myskoxar men känner dig osäker på var de är eller hur man gör så går det guidade turer dagligen från Hjerkinn.
Lite länkar att ta reda på mera
Turistlänkar: http://www.visitnorway.com/se/Resmal/Ostra-Norge/Fjell-Norway/Dovrefjell/
Snöheim: http://snoheim.turistforeningen.no/
Prislistan som finns på den sidan är turistföreningens lista. Observera dock att Snöheim inte har sovesal och madrass på golv tillämpas bara när det är fullt i sängarna. Dusch ingår inte i logipriset. Man kan laga egen mat men det får givetvis ske utomhus.
Skyttelbuss: http://www.forsvarsbygg.no/Prosjekter/Hjerkinn-PRO/Snoheimvegen/
Nästa inlägg tänkte jag skulle handla lite mer om myskoxar, hur man kan fota dom och vad man bör tänka på.