Räven som gillade fisk

För några år sedan åkte jag runt i Skåne och fotade. En kväll när jag skulle slå upp mitt tält (efter att ha haft en närkontakt med en kungsörn, fast det är en annan historia) var jag ganska nöjd med dagen och såg fram emot att äta och sova en stund.

Vid den närbelägna sjön var det mycket folk i rörelse som fiskade och fikade. Precis när jag fått ut tältet så ser jag en liten figur en bit ifrån sjön. En hund tänkte jag först för den satt där och kikade på allt folket. Men sedan insåg jag att det var en räv. Rotade fram kameran igen och höftade iväg några långskott..

Efter ett tag gick den ner mot sjön. De som fiskade stod på andra sidan och räven verkade inte särskilt bekymrad när den passerade på denna sidan. Den verkade nästan tam eller iaf väldigt van vid människor.

Eftersom jag var rätt hungrig så satte jag igång med att laga käk, men rätt var det var såg jag räven galoppera upp mot mig. Jag hade inte packat ner kameran så det blev några bilder i det svaga ljuset.

Det strosade runt mig och mitt tält. Grävde efter skalbaggar eller vad det nu är dom äter i jorden. Stativet var duktigt nerpackat och jag ville inte röra mig för mycket för att inte skrämma bort den så jag testade att fota lite på frihand men insåg att ISO-nivåerna skulle förstöra all kvalitet.

Prövade lite med blixt men det var nästan värre resultat. Istället filmade jag lite och njöt av sällskapet.

När jag lagt mig så kunde jag höra hur räven smög omkring utanför tältet och letade rester. Jag hade nog "glömt" lite så den var nog inte helt besviken :-)

Nästa dag for jag iväg igen för att leta andra motiv i naturen och det dröjde ytterligare någon dag innan jag återkom till ängen. Eftersom det hade blivit rätt klent med fotograferande så hoppades jag att den skulle vara kvar i där.

Redan när jag svängde in på parkeringen så mötte jag den. Den hade hittat ett kvarglömt flöte som den nu bar runt på.

När jag stannade kom den fram och kikade nyfiket på mig.

Efter ett tag så tröttande den på att titta på mig och försvann in i skogen. Efter att ha slagit upp tältet så gick jag en runda för att se om den fanns i närheten.

När jag kom ner till sjön så fattar jag varför den höll till här. Många som fiskade slängde helt enkelt fiskrens och rester av matsäcken här och det är klart att det var en enkel inkomst för räven.

Så fick jag syn på den. En bit bort längs stigen stod den och spanande ut över gräset i dikeskanten.

Antagligen hade den hört en sork eller nåt annat som den gjorde sig beredd att hoppa på. Men så gav den upp och försvann bortåt.

Jag gick en lov runt sjön och efter en stund kände jag mig iakttagen och stannade upp och spanande runt omkring mig. Mycket riktigt så stack det upp ett par öron och ögon som kikade på mig genom gräset.

Jag hade med mig några korvbitar som jag slängde ut i närheten för att locka till mig den och kanske få nån bild. Men tyvärr föll ljuset rätt snabbt och tiderna blev längre och längre. Eftersom jag försökte hålla ner ISO't så blev det mest spökbilder som fastnade på sensorn.

Nästa dag så var det dags att bege sig hem igen. Innan jag åkte gick jag en sväng ner mot sjön där det stod en morgonpigg fiskare. När jag berättade om mitt möte så berättade han om att det var en rävhona som hade ett gryt i närheten och att hon var helt orädd och hade t.om snott fisk mitt bland alla människor.

Tyvärr fick jag inte fler bilder den dagen och trots att jag återvänt flera gånger med förhoppning att möta henne igen så har det inte blivit fler bilder. Fast nästa gång kanske :-)

Eftersom jag filmade lite så har jag satt ihop en liten video. Filmad i svagt skymningsljus och antagligen finns det vackrare filmer på rävar men hoppas den kan ge nåt iaf :-)

Grand Canyon Nat'l Park 2006

Mellan Joshua Tree och Death Valley hann jag med ett lite längre besök i Grand Canyon, Arizona. Tyvärr hade jag haft sönder mitt lilla teleobjektiv när jag stannade till vid Hoover dammen. Så jag fick nöja mig med den lilla kompakten på 4 Mpix och bredare vinklar på den analoga systemkameran.

Detta fantastiska naturkonstverk är gjort av vatten som urholkat marken. Innan jag kom dit hade föreställt mig en klyfta mellan två berg framför mig, men icke. Landskapet är tvärtom helt platt och det finns egentligen inget som avslöjar att det döljs en gigantisk klyfta längre fram.



Som den första cowboyen sa när han ridande på sin häst och kom fram till kanten: "Something happened here!". Så går iaf historien, men den är slående. Man kör rakt fram i ett platt landskap och plötsligt är det ett stup på 1000 - 1500 m rakt ner. Längst ner kan man skymta Colorado river som slingrar sig likt en grön orm mot havet.



Nu bodde det ju givetvis folk här redan innan comboys kom hit och dom hade hittat och iordningställt stigar och vägar tvärs igenom dalen. Vägar som till del används idag av turister.



Det är hårt tryck av turister här. Vill man vara säker på att bo här bör man boka boende ett bra tag innan. Längst ner i dalen finns det ett övernattningsställe och när jag reste så var den allmänna uppfattningen att man måste boka 3-6 månader innan för att få plats där.

Det hänger ihop med att man inte hinner att sig ner till botten och sedan upp på samma dag. 1500 höjdmeter uppför i stekande sol skojar man inte bort. Det händer ofta att folk får räddas främst pga utmattning och uttorkning. Alltså är det hög frekvens på de som vill bo där nere.

För den som ändå vill ner och upp på samma dag rekommenderas att ansluta sig till de karavaner med åsnor som transporterar turister varje dag. Är dock inte säker på att jag hade velat sitta på en åsna när stigen vindlar ner längs stupet...

Färgerna och skuggspelen är fantastiska bland alla åsar och dalar. När solen går ner så lyser det som av guld bland all sten.

Mitt på dagen är ljuset lite väl hårt men det går att hitta fotomotiv ändå.

Precis som med Yosemite är det främst natur- och landskapsfotografering som gäller. Enstaka fåglar, främst gamar finns i området och någon form av ekorrar är rätt vanliga. Nere i dalen ska det finnas fyrfota djurliv men det har jag ingen erfarenhet av.

En filmsnutt blir det även i detta inlägg. Musiken är inte den mest stämningsfyllda men det har precis som förra inlägget mer med rättigheter att göra än dålig smak :-)

Death Valley snabbvisit

Fortsätter här att berätta om min USA-resa 2006. På väg mellan Yosemite och Grand Canyon passerade jag Death Valley. Där måste jag såklart stanna och fota lite. Färden gick från Father Crowley Plateau...

...ner i själva dalen som är väldigt platt och stor

Nere i dalen låg det ett litet samhälle, eller snarare en by, och strax bredvid böljande sanddyner. Gick en sväng ute bland dynerna för att fota lite.


Efter att sett spår efter vad jag tror var ödlor började jag bli lite fundersam. Fanns det inte ormar som kunde gräva ner sig i sanden? Tänk om jag trampade på en sån? Såna tvångstankar påverkar inte inspirationen direkt positivt :-)

Satte istället kurs mot turiststället nr 1: 

Det är här som de klassiska turistbilderna tas.

Märklig känsla att stega ut i nåt som hjärnan sa kall snö men som var varmt och salt. När jag kikade tillbaka mot vägen började började jag förstå hur stort denna saltöken var. Människorna var som små prickar långt bort i fjärran.

Fortsatte en bit längs vägen för att se vad landskapet hade mera att bjuda på.

Men det var ganska sterilt och öde.  För att ta sig längre ut till de mer dramatiska delarna så rekommenderades 4wd och det var inte nåt jag planerat för utan jag höll mig snällt på de asfalterade vägarna. Kände inte för att riskera ett bilhaveri, ensam ute i öknen :-)

Värmen var väldigt påtaglig varje gång jag hoppade ut ur bilen. Det var inte utan att jag omedelbart längtade tillbaka till den luftkonditionerade bilkupén :-)

Hade det varit vanlig svensk asfalt så hade den nog varit väldigt mjuk, men denna är säkert anpassad till höga temperaturer, även om den såg blödande ut.


Notera att den stått i skuggan och bara framlyft för bättre fotoljus. Skärpan blev sådär, skyller på att svetten rann ner i ögonen :-)

Dags att lämna dalen och på väg ut stannade jag givetvis till vid Zabriskie Point, en annan av de klassiska turistställena. Vackert ställen, men ljuset var inte det mest fördelaktiga.


Så här i efterhand drog jag slutsaten att 1) det gäller att veta var smultronställena finns och 2) mitt på dagen är det ingen hit att vara här; starkt ljus och hög temperatur ställer till det för både fotograf och bildkvalitet.
Det finns djurliv här men det är nog inget man normalt ser , även om jag nu råkade se en coyote på håll, när man kör igenom mitt på dagen.

Här är en filmsnutt från Death Valley. Jag beklagar att bakgrundsmusiken inte är mer stämningsfull, men det har mer med rättigheter att göra än dålig smak :-)

Joshua Tree Nat'l Park

2006 fick jag möjlighet att åka runt i sydvästra USA under nån vecka. Rutten som många åkt före mig (och även efter) började i San Francisco, in genom Yosemite, Via Death Valley till Grand Canyon. Hemresan gick bland annat genom Joshua Tree till Los Angeles. Med mig på resan hade jag den bästa fotoutrustningen som fanns. Eller kanske inte bästa nu för tiden: En 4Mpix digital kompaktkamera, en MiniDV kamera och en analog Pentax systemkamera. Allt kördes på auto, nåt annat kunde jag inte då. Bilderna är väl inte i högsta kvalitet men kan kanske väcka intresset hos någon ändå. Som tur var hade jag vett att ta med mig ett stativ, men det var ett väldigt flängande med kameror på och av vid varje stopp :-)

Så jag värmer upp den här kvartetten av nationalparker med Joshua Tree. Området är kanske mest känt genom U2's album med samma namn. Det är en inte direkt liten men kanske mer okänd och oansenlig park med huvudsakligen ökenaktig mark. Gott om kaktusar, sten och sand. Perfekt för natur- och landskapsfotografen med andra ord.



Stenformationerna är häftiga eftersom de är väldigt tydliga och stenarna är ofta runda och ligger ofta staplade på varandra.

Det finns säkert en hel del smultron ställen men det som jag hittade (eller det var ju inte jag som hittade den utan den var hittad innan jag hittade den, ah du fattar säkert :-),  var den gömda dalen.


Iaf så gick det en slingrande stig mellan stenblocken som var väldigt svår att se på lite håll och även på nära håll kan jag tänka mig på den tiden den inte var trampad av turister. Den ledde till en liten dal eller sänka omgiven av en liten bergs/åskam och här hade olika outlaws hållit till på den tiden det begav sig. Sånt som jag som liten bara läste om i comboy-romaner fanns i verkligheten och det var rätt häftigt.



På väg till Death Valley såg jag en Coyote och nu saknades bara the Roadrunner. I Joshua Tree såg jag faktiskt en men hann inte få den i fokus innan den försvann i ett dammoln med det karaktäristiska Beep-Beep :-)

Denna gång blir det en liten filmsnutt som summerar detta inlägg.

Närbild: Green Heron

Green Heron, eller Grönryggad Häger som den heter på svenska, blev lite av min favorit under den här resan. En häger är ju nåt som iaf jag vanligtvis förknippar med stora fåglar, men den här är en liten rackare. Stor som en kråka ungefär. Orädd smyger den runt i grunt vatten och letar efter små kräftor, fisk och annat mums.



Den grönryggade har väldigt vackra färger, men som vanligt har de ett syfte - kamouflage! Den smälter in i vegetationen och kan då undgå andra rovdjur medan den själv jagar.



Förutom att vara vacker så är den rätt cool i sin attityd. Jag har tidigare skrivit om den som smög UNDER mitt tele när jag satt där och här är en som på äkta cowboy-manér jagar med ett grässtrå i mungipan :-)



Mitt första möte var när jag såg den smyga bland grenarna vid eco pond.



Nästa tillfälle satt den hukande i skuggan vid anhinga trail.



Sedan såg jag den överallt :-) Typiskt beteende är att  sittande på ett strå, en bit över vattenytan, stilla spana rakt ner för att med blixten hastighet snärta till och fånga nåt nästan osynligt djur.

Det jag inte fattade först var hur en så liten fågel kunde nå vattenytan utan att ramla i och ännu mindre hur den överhuvudtaget kunde få tag i nåt i vattnet.

Lösningen kom när jag såg den här; Ur den lilla kroppen drogs det fram en hals som var gigantisk och man måste förundras och frågan är given hur i  hela fridens namn får den plats med den halsen i den lilla kroppen? Ännu ett naturens under :-)