MikSwe Photography
På björnspaning
Stället jag var på väg till heter Vargas Vildmarkslodge och drivs av Håkan och Eva Vargas. Vi skulle mötas kl 1400 för en genomgång innan vi gick ut lite senare på eftermiddagen. Men efter att ha kommit iväg lite sent från Njupeskär så kände jag en viss press att hinna fram. Allt gick bra tills jag kom till Mora. Där rådde ett mindre trafikkaos. Kändes märkligt att ena stunden susa fram ganska allena och plötsligt sitta i långa köer med bilar från alla håll. Det var visst nån mountainbike vecka eller nåt liknande. Hade tänkt käka i Mora men insåg att jag var tvungen att köra på för att hinna i tid.
När jag till slut kom fram så hade en annan deltagare precis parkerat och vi hälsade lätt på varandra och strax därefter dök Håkan upp, eller rättare sagt deras två hundar dök först upp för att kolla läget och sedan dök Håkan upp. Han var på väg ut för att åtla upp ordentligt. Fler och fler deltagare dök upp och till slut så var alla samlade.
Det hölls en enkel genomgång och efter allmänt prat och fika så vi åkte ut i två bilar längs de knaggliga grusvägarna. Efter ett tag stannade vi till och tysta smög vi sakta ut i skogen. Ibland stannade Håkan och berättade lågmält om olika tecken på björn, tex den här där björnen skrapat med klorna i barken.
Så kom vi fram och det var en rad förväntansfyllda fotografer som tyst gick in i kojan. Det är ett mycket välbyggd och smått lyxigt gömsle som Håkan byggt. Rejäla stolar och riktiga sängar att sova i om man önskar det. Separationstoa finns också.
Håkan berättade att han lagt stor kraft på att lukttäta gömslet då björnar har fenomenalt bra luktsinne. Nu var det ju bara det att det var en otroligt varm sommar och snart satt vi alla i bara shorts och flämtade pga värmen undertiden som Håkan la ut den sista maten.
Under den långa väntan i gömslet fick vi höra små berättelser av Håkan om händelser vid gömslet och det höll oss alla på gott humör.
"Björn!" viskades det plötsligt och alla blev på helspänn. Långt ute till vänster hade det dykt upp en stor hona som nu stod och sniffade i luften. Jag försökte vrida upp kameran men vinkeln var för stor. Tratten runt objektivet hade hamnat lite snett och skymde först objektivet och sedan tog objektivet emot i kanten så jag hann precis bara skymta honan i sökaren när hon vände på klacken och drog iväg till skogs. Några av de andra hann iaf ta några bilder.
Kändes lite tråkigt, det ska erkännas. Men jag hade iaf sett en vild björn.
Klockan gick och mörkret föll precis som mina ögonlock så jag gick o lade mig, fortfarande trött efter resan och att ha hamnat helt snett med dygnsrytmen. Jag räknade med att höra om nåt hände under tiden. Tyvärr hände inget mer den natten. Sån tur att jag skulle sitta en natt till då :-)
Dagen kom och vi smög sakta därifrån. Håkan gick i täten med tutan beredd fall det skulle finnas någon björn i närheten.
Vi var tre som skulle vara kvar en natt till och resten var sådana som missat björn vid tidigare tillfälle. Håkan har en rätt bra björngaranti. Ser du ingen björn så får du komma tillbaka till en billigare peng.
Dagen gick åt till att vila och prata med det trevliga värdparet. Fantastisk fin service och sköna människor helt enkelt. Det blev ett par sköna dopp i den klara källsjön också.
Andra natten i gömslet skiljde sig avsevärt från första natten. Alla satt helt tysta och bara spanade. Koncentrationen och spänningen var på topp hela tiden. Inget småpratande och flamsande bara ren förväntan. Jag hade dragit erfarenhet av den förra natten och testat alla möjliga vinklar och inställningar med kameran.
"Björn!" Denna gång var det en liten en, kanske en treåring, som helt oupptäckt tagit sig fram till ett fåtal meter direkt framför gömslet och stod nu och åt för fulla muggar...
Kamerorna gick först försiktigt trevande klick..... klick.... klick men när vi märkte att den inte tog någon notis om oss så smattrade det på i högre tempo. Spänningen släppte och alla kunde njuta av stunden. Medan björnen åt så spejade den oroligt hela tiden omkring sig. Håkan menade på att den kanske kände doften av en annan och större hanne och den ville ju inte hamna i gruff med en sån.
Till slut gick den iväg och mörkret började falla. Till skillnad från kvällen innan så var jag den här kvällen betydligt piggare och satt uppe och spanade med de andra. "Nu kommer det en rakt fram" hördes det i mörkret. Mycket riktigt hade ytterligare en liten björn letat sig fram och börja de ta för sig av maten, den här gången på ett annat ställe.
Nu var det betydligt svårare att fota så jag övergick till videofilmning istället.
När mörkret var totalt så beslöt jag mig att koja in och somnade raskt. Vaknade rätt tidigt för att kunna vara med på gryningen, men det kom aldrig någon björn och lite senare så packade vi ihop och gick ut i den varma sommaren. Efter lite fika och frukost nere på lodgen så var det dags att säga farväl till det trevliga värdparet och bege sig hemåt.
På vägen hem försökte jag summera den här hektiska veckan, det var rätt många intryck att försöka ta vara på. Jag vill absolut försöka se björn igen. Vargas lodge är ett bra alternativ till en finlandsresa så vi får se hur det blir i framtiden.
Så lite fototips:
Ett teleobjektiv 200 - 300 + ev TC funkar bra i Håkans gömsle. Björnarna dyker upp på mellan 8 - 80 m! Ingen möjlighet att byta objektiv tyvärr, annars hade ett större tele kunnat utnyttjas medan man väntar för att fota fåglar som dyker upp för att äta.
Tejpa motljusskyddet på objektivet så det inte kan ramla av på utsidan.
Prova ut alla riktningar innan så du vet var vilka dina gränser är för att kunna fota är.
Kontinuerligt kolla inställningarna eftersom ljuset förändras hela tiden. Eller så ställer du in Program mode med autoiso och ställa in den tid och bländare du vill ha. Lite beroende på smak och kameramöjligheter.
Är det mörkt så du inte ser att ställa skärpan i sökaren, så byt till live view i videomode. Då blir bilden på skärmen lite ljusare och du kan lätt ställa in skärpan. Byt sedan över till fotomode innan du tar bilden, så riskerar du inte riskerar att få "fel" inställningar för bilden.
Här kommer en liten videosnutt på de björnar som vi såg den andra natten.
Vill du kika mer på Vargas Vildmarkslodge så kommer ett par länkar här.
http://www.swedenwildlife.se/sv/
http://www.nordicnature.se
Cykeltur i Dovrefjell del 2.
En av dagarna när jag letade bra fotoplatser kände jag verkligen av värmen. Solen stekte obönhörligt och luften dallrade överallt av värmen. Det var helt ok så länge jag kunde ha fartvinden när jag cyklade men så fort jag stannade så blev det kokhett. För att få lite vyer så lämnade cykeln då och då och tog en tur in i landskapet. En dag såg jag iaf lite myskoxar en bit bort och jag tyckte att jag skulle kunna komma i bra fotoläge. Så jag började gå mot dom. Efter ett tag så insåg jag att de också gick, iof sakta men de gick åt samma håll som jag själv. Uttröttad satte jag mig på en sten för att dricka. När jag druckit så tittade jag ner mellan fötterna. Där låg det lite spillning. Det var för litet för att vara myskoxe och för stort för att vara fågel. Hmm tänkte jag det kanske finns nån i närheten. Så jag började smyga runt i området. Plötsligt står jag öga mot öga med den här.
"Äntligen!" vrålade jag (eller rättare sagt tänkte jag tyst) medan jag snabbt tog några bilder. Värmedaller eller ej här skulle fotas. Bytte plats för att få en annan bakgrund men mötet blev för kort. Trots det kände jag lycka över att fått några bilder på nåt som jag länge drömt om. Så med ett litet leende fortsatte jag att kika runt i terränglådan och då hände det igen.
Otroligt! Två stycken på samma dag. Ingen idé att köpa nån lott idag, all tur var redan spenderad med andra ord. Tyvärr var även detta möte rätt kort. Oj oj vilken upplevelse det var. Nu var mitt vatten slut efter all ansträngning och upphetsning så det var dags att bege sig mot nån bäck för att hitta lite vatten att släcka törsten med.
Men vad var det där som rörde sig långt bort? Nyfiket gick jag närmare. Jominnsann... Hattrick i fotomöten! Jag insåg att jag skulle bli upptäckt om jag gick närmare och ljuset var helt fel så istället satte jag mig ner och studerade terrängen. Hur skulle jag kunna komma inom fotohåll utan att riskera störa? Jag spenderade en timme med att beräkna solens väg på himlen, olika vindriktningar och vägar som jag skulle kunna använda för att ta mig tilllämpliga fotoplatser. Planen var enkel; vänta på solnedgången, ta på mig lövkammo och sedan försiktigt smyga mig fram till en position och hoppas att lyckan stod mig bi. Nu måste jag ha vatten och vila, så det var bara att ta sig tillbaka till cykeln.
Det var en lång dags väntan innan ljuset började avta och värmen lättade lite. Kollade en sista gång att all viktig utrustning var med och begav mig sedan iväg. Gömde cykeln i ett buskage och gick sakta framåt.
Jag var noga med att kolla vindriktningen och som tur var så blåste det lite och mot solen. Tidigare hade det ju varit mer eller mindre vindstilla och när den varma luften stiger så kan det virvla runt lite och det blir svårare att dölja sig. Men nu skulle jag alltså ha medljus och kunna ligga i lä. Det enda som oroade mig var att det redan under eftermiddagen börjat komma in moln på himlen och dessa hade blivit tätare ju senare på dagen det blev.
På vägen fram kikarspanade jag var tionde meter för att inte riskera att komma för nära. Vinden låg fortfarande helt rätt och jag kunde oupptäckt ta mig ganska nära. Eller iaf så nära att ett 500mm+tc skulle medge hyfsad kvalitet. Sista 20 m fick jag åla på klassiskt repmånadsmanér, med stativ och allt. För att inte behöva vifta runt när jag kom fram så hade jag redan nu fällt ut benen, vilket inte direkt underlättade själva krypandet. Värmen hade inte försvunnit trots att det mulnat på och lövkammot kylde inte direkt så svetten rann friskt längs ryggen.
Så var jag äntligen på plats. Nu hoppades jag bara på det bästa. Bulls eye! Jag hade hamnat nästan helt rätt och kunde försiktigt rigga till stativ och maskering. Sakta, sakta med långsamma rörelser. Var helt svettig över hela kroppen och kruttorr i munnen men det var det värt. Framför mig så hade jag en kull valpar som obekymrat lekte med varandra.
Började försikigt ta lite bilder för att se om någon reagerade men det verkade lugnt. Enda negativa nu var att solen gått helt i moln och det saknades tryck i färgerna. Klick, klick, klick, klick slutaren gick i ett stadigt tempo medan jag bytte motiv och komposition. leendet i ansiktet ville aldrig försvinna, helt magiskt ögonblick.
Så blir det en liten lucka i molnen och motivet badar plötsligt i varmt ljus. Konstrasterna mot himlen blir nästan för starka.
Då och då kikar dom rätt på mig men jag ser att dom kikar på samma sätt i andra riktningar så jag bedömer att dom bara håller utkik och kanske så kommer deras föräldrar snart med mat. Det vore ju kanon! Som om jag inte haft tillräckligt med tur idag, men man blir ju aldrig nöjd :-)
Så dyker hannen upp. Han måste kommit snett bakom mig in mot ungarna. Antagligen har han känt min doft och han verkar lite avvaktande och spanar runt i terrängen. Så ställer han sig med en kanonbakgrund och jag kan inte hålla mig utan tar några snabba bilder.
Han reagerar direkt på slutaren och mina försiktiga rörelser och börjar lokalisera mig samtidigt som han skäller så jag känner att det är dags att lämna denna plats. Ålar sakta bakåt för att inte störa för mycket och ser på väg bort i ögonvrån att han övervakar mig från en liten höjd som jag använt som skydd när jag smög fram och jag tar ett par sista bilder innan jag lämnar området.
Det är en mycket nöjd gubbe som trött återvänder till sitt basläger för att titta på bilder.
För att du ska få vara med så finns det en filmsnutt på när valparna leker. I kommande inlägg så får du följa med in i de djupa svenska skogarna.
Fota myskoxar
Myskoxar är ju egentligen kor (eller rättare sagt getter) så vad är grejen egentligen?
Det är rätt svårt att förklara, men de ser urtidsaktiga ut, har en fantastiskt tjock skalle med vilka dom krossar allt motstånd och lever i en fantastiskt fin fjällmiljö. För fotografen så är dom en utmaning; kommer man för nära så kan det bli farligt, lite för långt bort och dom blir som sensordamm i bilden.
Dom går inte att locka till rätt plats med rätt bakgrund utan man får tassa runt och försöka hitta rätt vinklar utan att hamna i riskzonen själv. En annan utmaning är att hitta djur som inte bara står och tittar eller ligger och idisslar vilket de flesta verkar göra huvuddelen av tiden.
Det sägs att synen är dålig men jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hade den varit bra kunde dom kanske skilja på en myskoxe respektive en fotograf och inte missta fotografen för t.ex. en rivaliserande hanne.
De ser ut att vara långsamma och det är förståeligt då de väger rätt mycket och marken kan vara ojämn. Men jag har sett dom springa uppför rätt stora branter och de hade lätt sprungit ikapp en elitidrottsman och ännu lättare en fotograf som snubblar runt med kamera och stativ :-)
Så hur ska man göra då?
Först så brukar jag sätta mig ner och spana runt om på fjället. Till slut så dyker det alltid upp nån eller några och då kan man nästan se vart dom är på väg. Har man tur så kan man försiktigt genskjuta dom.
Innan jag ställer mig och fotar så kollar jag alltid att det finns flera utvägar för mig att dra mig tillbaka om de kommer för nära och vid närbildsfotografering bör det finnas ett terrängparti som saktar ner en ev attack, tex ett vattendrag, ravin eller liknande.
Hela tiden kan det dyka upp andra individer bakom den position man har valt så det gäller att hela tiden spana horisonten runt. Man hör dom inte utan plötsligt är dom bara där.
När man rör sig i områden med myskoxar så bör man vara extra uppmärksam på områden med hög vegetation och och låga buskage. När en myskoxe står upp så är den mellan 1 - 1,5 m i mankhöjd och så lite hårman på det.
På bilden ovan så är det en vuxen myskoxe som går genom vad som ser ut som lite gräs men som är ett tätt buskage.
En myskoxe som lägger sig ner och idisslar fösvinner helt ur synhåll även i låg vegetation och en som står i buskage och äter kan vara svårupptäckt. På bilden nedan så ser du exempel på det.
Som för de flesta djur gäller det att ha koll så man inte hamnar mellan ungarna och modern eller flocken. Att förflytta sig på åskammar gör att man enklare kan ha koll på närområdet.
De närmaste finns att finna i Funäsdalen resp i Dovrefjell. Den svenska flocken är endast ett fåtal och relativt störningskänslig så de svenska djuren ser man nog säkrast i hägn. I Sverige finns en gräns på 100m som man inte får komma närmare djuren. I Dovrefjell finns det särskilda guidade turer, givetvis kommersiella, som leder den intresserade på ett säkert sätt till bra utsiktsplatser.
Detta inlägg är nu ingen uppmaning att söka närkontakt med myskoxar utan mer en upplysning för den som vill veta mera och kanske rör sig i myskoxeområden. Respekt för det vilda och faran med stora vilda djur skall alltid finnas i tanke och handling. Jag måste tillägga att alla bilder på varningar inte är riktade mot mig om nu någon skulle tro det utan de är riktade mot någon rivaliserande hanne.
Genrellt så försöker myskoxen alltid undvika kontakt. Antingen så går dom undan lite försynt eller så står dom still och undviker att komma närmare. Men till skillnad mot många andra djur, som tex vildrenen som löper iväg kilometervis så håller en myskoxe sin position om den blir hotad. En flock kan tex inta en försvarsposition med tjurar och gamla ytterst och med kor och kalvar innerst.
Genom att stampa med klövarna i marken, frusta och sänka huvudet så markerar myskoxen att man är för nära. Envist stirrande är ett tecken på att du håller på att bli utvärderad - hot eller ofarlig. Om man ser någon av dessa signaler gäller det att lugnt och tydligt backa sig ur situationen. Om den känner sig riktigt hotad kan den göra skenanfall - dvs snabba rusningar som avbryts strax innan.
Det finns berättelser om olika dramatiska möten mellan människa och myskoxe. En berättelse är bla om tre norrmän som på väg genom björkskogen plötsligt överraskar en myskoxe. När denne visar sig aggressiv flyr de upp i varsin björk. Myskoxen ger inga tecken på att ge sig av men de lyckas byta plats och klättra upp på en stor sten. Därifrån försöker dom skrämma bort den , bla genom at kasta en ryggsäck på den. Enda resultatet är att den attackerar och massakrerar ryggsäcken. De blir fast i över tre timmar på stenen.
Men den knasigaste är en italienare som gärna vill mata en myskoxe så han går sakta framåt fullständigt ignorerande alla varningssignaler. Till slut gör myskoxen ett skenanfall och stannar en bit ifrån honom. Tyvärr helt förblindad av sin egen ide går nu italienaren med framsträckt hand hållandes ett kex mot myskoxen. Resultatet av denna vänliga gest var att bli helt nersprungen av myskoxen och ambulanstransport från platsen.
Hittills har jag sluppit sådana kontakter och det är jag tacksam för.
Vad gäller det fotomässiga så är ett större tele säkert eftersom man inte behöver komma så nära och ett mindre tele är ju lättare att bära på men då måste du antagligen närmare :-). Jag använder normalt ett 500 med en eller flera konvertrar på. Stativet bör vara rätt stort eftersom marken är rätt kuperad och ett mindre stativ kan innebära att myskoxarna försvinner bakom gräs eller buskar.
Värmedaller är annars det största problemet, särskilt med teleobjektiv. Redan vid bara lite sol och 15 grader så börjar luften att dallra. Tom när det är mulet så blir det värmedaller. I sökaren ser det bra ut men på sensorn så kommer dallret att se ut som om hela bilden är suddig med en del skarpa partier. Ju varmare desto kortare fotoavstånd alltså. Video kan funka trots dallret iaf till en viss gräns. Kolla videolänken nedan så kan du se effekten av värmedaller.
Det finns säkert miljoner bilder på myskoxar som står still och tuggar eller ligger ner och idisslar. När det första ruset av att fått dom på bild lagt sig, så försök hitta en bra bakgrund eller förgrund istället. Själva stångandet är mera svårplanerat men ibland så försöker unga hannar ta för sig av obevakade kor och det kan ge lite mer action i bilderna. Se bara till att inte bli misstagen för en annan oxe...
Så lite praktiska tips:
Ta dig upp på en hög höjd och spana för att sedan ta dig ner i närheten av någon flock för att positionera dig.
Att tänka på:
1. De ser långsamma ut men är ruskigt snabba
2. När de idisslar så ligger dom ner och det är väldigt lätt att gå rätt in i dom.
3. Gå på åsarna för att inte råka möta någon i nån av de små ravinerna.
4. Pass upp på de unga, de är fulla av energi och kan lätt komma för nära och snart är det någon vuxen på plats.
5. Guider, skyltar och varningstexter mm rekommenderar minst 200 m säkerhetsavstånd. Man kan komma närmare, tänk bara på att ha flera exit-planer. Rätt var det är så kan det dyka upp någon från ett oväntat håll.
6. Ha gärna något terränghinder emellan dig och oxarna, då vinner du tid fall nåt händer.
7. Stamp med foten (klöven) och/eller frustande signalerar att du är för nära. Likaså ett envetet stirrande innebär att du nog inte bör gå närmare.
8. 360-koll över tiden. De hörs inte och du vill inte hamna mellan två rivaliserande tjurar eller en ko och en kalv.
10. Glöm inte att dom ser slöa ut men är ruskigt snabba.
Ofta så är dom på ett ställe nån/några timmar och käkar, sedan ligger dom och idisslar under en ytterligare en bra stund, för att därefter lunka iväg till nästa ställe. Så när du hittat en flock eller ensam individ som äter så har du tid på dig.
Är de under förflyttning så blir det till att försöka genskjuta dom till en lämplig plats där du är på plats innan de anländer. Se bara till att du kan ta dig därifrån om de kommer rakt emot dig. Att följa efter en flock eller enskild individ är en sämre strategi. Man vet aldrig hur långt dom tänkt gå och de kan känna sig pressade att fortsätta om man är för nära. Och detta vill du inte se för nära...
Har du orkat läsa så här långt så så kanske du orkar lite till :-) Här är en en liten film som kan ge dig en känsla av hur deras uppträdande är. Och med det avslutas denna djuplodning i myskoxefotografering. Kanske dyker det upp nån liten berättelse en annan gång.
I naturens barnkammare
I slutet på våren så hördes svaga ljud från en av trädgårdens popplar. Ljuden blev starkare dag för dag och aktiviteten till och från poppeln ökade. I början kunde man inte se något ner i hålet pga av att det var för mörkt men desto starkare ljuden blev desto mer kunde man skönja. Att det var ett litet fågelbo var det ingen tvekan om. Talgoxarnas ständiga närvaro gjorde att det inte heller var någon tvekan om vilka som bodde där.
Dagliga rundor med mat in...
och bajs ut
Så en dag så kunde man skymta den första ungens nyfikna blick bakom den trumpna näbben...
-"Är du farlig?"
-"Nähä, ok då."
-"Va kollar du på?"
-"Nån skum typ, men han verkar inte vara farlig"
-"länge sedan det var käk hörru."
- Jag är HUNGRIG!"
-" Jag är OCKSÅ HUNGRIG!"
- "HALLÅ!!!? Finns det NÅN MAT HÄR ELLER"
-"VI VILL HA MAAAAAAAAAAAAAAAAT!!!!!"
-"Sitt inte bara där, hjälp till lite nu vetja!"
Dagen efter var dom borta, boet var helt tomt. Jag hade hoppats på att fånga hoppet ut men det skedde när jag sov sött. Förhoppningsvis så lämnade dom det trånga boet och tog sig till en närbelägen dunge där det fanns gott om mat. Men man vet aldrig i naturen...
Stillsam första maj helg med flera knorrar.
Första majhelgen var planerad att genomföras som en norgeresa med myskoxar i vinterlandskap som mål. Tidigare hade jag fått dom i lätt snöfall men det var inte riktigt samma sak som "riktig" snö.
Väderprognoserna varnade för snö, vilket iof inte är en nackdel, och vindar upp till 15 m/s, vilket kan vara ett problem. Så istället tänkte jag satsa på att få lite nya lappugglebilder.
Väl framme möttes jag av dystra besked. Lappugglan hade inte synts på flera dagar, men vis av erfarenheten kan detta snabbt ändras. Det gjorde det inte.
Endast denna morkulla underhöll mig med sin cykelpumpsliknande läte.
Efter tre dagars vakande så gav jag upp. Visst hade det blivit lite bilder på andra fåglar och djur men de bästa tillfällena att fota är ju i morgon- och kvällsljus och dessa gav som sagt ingenting. Ja förutom denna råbock som i full galopp rusade förbi tätt följd av en annan råbock som ville jaga bort inkräktaren.
På väg hem så passade jag på att stanna till vid Trandansen och kolla läget. De få tranor som var kvar tittade förvånat på mig - "kolla en turist".
Men att det var dags även för dom att dra var tydligt. T.o.m tofsviporna gjorde sitt bästa för att tranorna skulle ge sig i väg.
Jag hade träffade några danskar som skulle till ett orrspel och jag var välkommen att hänga på. Så på kvällen möttes vi och kikade på den träningsmatch som kämparna hade. När det mörknat så satte vi upp våra tält och gjorde oss redo. Som synes behövs det inte några större maskeringskunskaper för att inte störa orrarna (iaf inte på den här platsen).
Vid halv fyra snåret vaknade jag av väsande och kluckande ljud utanför tältet. Orrarna var på plats! Försiktigt gjorde jag i ordning kamerautrustningen, kollade inställningarna, satte i batterierna som jag haft i sovsäcken, mm. Eftersom det var alldeles för mörkt att ta några bilder så la jag mig ner och vilade. I tältet bredvid hördes också ljud - ljudet av milda snarkningar. Jag hoppades att dom skulle vakna i tid till showen :-)
Vid fyra snåret började det gå att ta bilder, men på höga iso.
En höna anlände till spelplatsen och kampen startade på riktigt.
Ingen av kämparna tycktes dock vara intressant, för hon stannade inte så länge och spelet mattades av.
Till slut så tröttnade även tupparna och gav sig av. Det var mitt första orrspel och jag gillade det. Tyvärr var det en mulen morgon och bilderna blev inte av någon högre teknisk kvalitet. Pga av de svaga ljuset valde jag att spela in en snutt video som inte är lika känsligt för brus och du ser den här nedan.
Jag rekommenderar alla, att om möjligheten uppstår så ta chansen att titta på ett orrspel på nära håll - en naturupplevelse av rang.