En dag till på berget 2017

Efter mitt möte med fjällräven som jag skrev om i mitt förra inlägg så kunde jag inte riktigt släppa tanken på att ta mig upp en gång till. Kroppen ville väl inte riktigt cykla upp en gång till, speciellt som det regnade titt som tätt och blåsten gjorde sitt till. Jag insåg att om jag skulle upp en gång till så behövde jag ha med mig mera kläder och mat och att ha med mera packning på cykeln var inte direkt någon upphetsande tanke.

Efter ett par dagar när jag åkt runt och fotat älgar mm så bestämde jag mig ändå för att göra ett nytt försök fast inte med cykel. Istället skulle jag ta bussen upp. Fördelen med det är att man slipper flåsa sig upp för de branta backarna men det finns givetvis flera nackdelar med att ta bussen. För det första så missar man alla ev bilder på vägen. Det är sjukt frustrerande att sitta på en buss och se motiv efter motiv passera förbi utan möjlighet att fota.  Den andra stora nackdelen är att man är hänvisad till att passa tider och det är nåt som djur brukar ha svårt för. Om man vill slippa passa tider så kan man välja att bo på vandrarhemmet uppe på toppen, men det kan bli lite dyrt.

Så jag packade mig in i bussen och for upp. Jag var ju inte ens säker på att se fjällräven igen men jag hoppades att den skulle vara i närheten. Efter att klivit av vid vandrarhemmet och sedan gått en dryg timme så närmade jag mig sakta platsen där jag stötte på den förra gången.

Tomt, det var helt tomt på den platsen. Jag spanade med kikaren åt alla håll för att försöka få en skymt av den, men fjället verkade vara helt tömt på allt levande. Det var en liten besvikelse trots att jag visste att risken fanns där. Men nu var jag ju ändå uppe på berget så nu kunde jag ju fortsätta leta en bit bort, bussen skulle ju inte gå riktigt ännu.

Jag hade väl gått par hundra meter när jag kliver över en liten åskant och plötsligt hör ett gläfsande. Jag hade råkat nästan kliva rakt in i ett gryt och hannen som satt utanför gläfste till och försvann in i hålet. Jag vet inte vem som blev mest rädd, han eller jag, men vi båda blev nog väldigt överraskade iaf. Jag hade ju gått mot vinden så han hade inte haft en chans att få vittring på mig innan jag visade mig.

Självklart gick jag undan och satte mig en bra bit från gömslet, kanske skulle han kika ut om en stund för att kolla om kusten var klar. Men jag inser att min vittring blåser rakt in mot grytet, så jag flyttar mig ännu längre bort. Då börjar det givetvis att regna. Hela kroppen suckade och jag tänkte att även om jag gick min väg nu så skulle det dröja innan någon kikade ut. Tittade på klockan och såg att jag hade dryga tre timmar kvar innan sista bussen skulle gå. Jag beslöt mig för att försöka härda ut och helt enkelt se vad som hände. Alternativet var ju att gå tillbaka till vandrarhemmet och sitta inne i värmen med en god kopp kaffe och en varm våffla så valet var ju enkelt :-)

Jag försökte hitta en vilsam ställning där jag både kunde ha översikt på grytet men samtidigt inte dö av kramp. Hasade mig upp i halvliggande ställning och kikade ut genom ett litet hål i mitt regnskydd, en järvensäck som jag hade skaffat förra året. Regnet ökade i styrka och jag drog in kameran in i säcken. Nu blev det genast lite ont om plats och dessutom obekvämt men jag försökte slappna av så gott det gick. En timme gick men fortfarande ingen fjällräv i sikte. Regnet fortsatte vräka ner men efter en stund så mattades det av och jag tänkte att nu passar jag på att packa ihop och gå tillbaka. Jag börjar rumstera runt inuti säcken när jag råkar få syn på en mörk prick vid sidan om grythålet.

Det var hannen som gått ut och börjat vakta igen. Ok nu förändrades hela scenariot. Jag smög ut objektivet genom en öppning i säcken och tog några bilder, fortfarande med resten av kroppen inne i säcken. Den ställningen var ganska obekväm men sakta och säkert kunde jag bit för bit byta ställning, smyga ut armarna och till slut hade jag kameran på en bättre plats. Stativet låg givetvis en bit bort vid ryggsäcken så det var bara att glömma. Alla försök att nu sätta upp det skulle troligen ändå medföra att han försvann ner i hålet igen. Förbannade mig själv för att jag inte förutsåg detta innan. Jag lyckas trots allt obemärkt dra till mig ryggsäcken så att jag kunde få tag i mina konvertrar för att på det sättet komma lite närmare.

En jordhåla är nog en säker plats för en fjällräv men det verkade vara skönt att komma ut och få sträcka på sig.

Plötsligt såg jag en fjällräv till. Det var honan som obemärkt kommit ut ur ett annat hål och nu sträckte på sig och njöt av den friska fjälluften. Efter att gjort lite gymnastik så kurade hon ihop sig på en väl vald plats där hon kunde ha koll på omgivningen. Jag tittade lite oroligt på klockan. Jag hade nog max 45 minuter kvar på denna plats sedan fick jag bestämma mig om jag skulle bo på vandrarhemmet eller åka buss ner. Kommer då på att jag bara hade pengar för nedfärden med mig och det skulle nog bli svårt att övertala värden om att få bo där en natt gratis och be om en faktura. En tredje fjällräv som dyker upp får mig på andra tankar.

Det verkar vara en fjolårsunge för den ser rätt stor ut. Den är ganska lik den som jag mötte några dagar tidigare så jag tänker att det kanske är samma individ.

Avståndet är lite långt och utan stativ så är det en tuff uppgift att få till skarpa bilder, speciellt som de tunga molnen gör att ljuset är ganska fotodåligt. Så jag beslutar mig för att försöka komma lite närmare. På nåt sätt lyckas jag åla runt med säcken fortfarande runt mig och med kameran i handen så jag kan krypa på alla fyra. Meter för meter så kommer jag närmare fjällrävarna. Hela tiden så håller jag ett öga på hur de reagerar. Jag ser att både hannen och honan tittar åt mitt håll då och då men att de sedan slappnar av igen och jag uppfattar att de inte ser mig som vare sig ett hot eller som störande.

När jag kommit en bit så hittar jag en liten tuva som får bli ett stöd för kameran och liggande på magen så ser jag ytterligare en fjolårsunge dyka upp. De båda unga börjar direkt leka med varandra. Det är trollbindande att se dem fulla av lekfullhet öva upp sina jaktfärdigheter på varandra.

Till slut så tvingar jag mig själv att krypa tillbaka, tiden är helt enkelt ute om jag ska ha en chans att hinna med bussen. När jag kommer till ryggsäcken så tittar jag noga för att se hur de ska reagera när jag ställer mig upp.Jag ser att de blir lite vaksamma men de visar inget tecken på att sluta leka eller ta skydd så jag andas ut och lämnar platsen med förvissningen om att jag inte stört dem.

Här är en kort filmsnutt som kanske sätter bilderna ovan i ett litet sammanhang.

Hoppas du gillade den, den var en av mina dagliga filmer jag gjorde under denna resa. Mer filmer hittar du på min YouTube kanal Mik Swe

Med cykel upp i bergen 2017

Under min sommarresa så valde jag att återigen ta mig upp på Dovrefjell medelst cykel. Vädret var inte det bästa och egentligen så tänkte jag bara cykla runt nere i dalen och fota myskoxar.

Men eftersom jag inte hittade några där (bilden ovan är från ett annat år) så övertygade jag mig själv att leta lite högre upp. Hittade inget där heller så jag prövade lite högre upp och så lite högre upp och till slut så var jag högst uppe, iaf så högt som jag kunde ta mig med cykel.

Men eftersom jag inte hittade något där heller,  så kunde jag ju lika gärna gå en sväng. Det jag fann översteg mina förväntningar. Mitt på fjället så såg jag ett litet huvud sticka upp. Eftersom jag gick med vinden, så hade min vittring väckt den här lilla krabatens nyfikenhet.

Jag stannade genast till och väntade på hur den skulle reagera. En lång stund satt vi där och kikade på varandra innan han, eller hon, beslöt sig för att jag inte var farlig och avslappnad lade sig till rätta igen, ihopkurad bakom en tuva för att komma undan vinden.

Sakta och försiktigt gick jag runt den och sedan närmade jag mig den, hela tiden väldigt uppmärksam på om fjällräven skulle visa tecken på att vara orolig över min närvaro. Men den låg nog väldigt skönt för det enda som som syntes var ett öga som då och då kikade på min innan den slöt ögonen igen.

Jag kände en otrolig tacksamhet att detta djur lät mig sitta i dess närhet, iof i den kalla vinden och frysa häcken av mig men det var det värt. Ett tag trodde jag att den fått nog, men istället för att dra iväg så sträckte den bara på sig, innan den rullade ihop sig och slöt ögonen igen.

Till slut gjorde sig kylan och hungern sig påmind. Jag hade ingen extra utrustning eller mat med mig förutom en liten täckjacka och en chokladkaka som nödproviant. Så jag packade ihop min kamerautrustning och gick sakta iväg till cykeln. Nedfärden gick sedan med lätthet och det tog inte lång tid till värmen och maten i min bil Hela vägen hade jag ett litet leende på läpparna och en känsla av lycka inom mig.

Här är en liten film som i ljud och bild beskriver den här dagen på ett, som jag tycker, bra sätt.

Den och andra filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Välkommen dit och prenumerera gärna för att se kommande filmer.

Dovrefjell 2015

Jag brukar ju varje år ta en sväng upp till Dovrefjell men jag har aldrig lyckats pricka in de höstfärger som jag har sett så många fantastiska bilder på. Så 2015 valde jag att åka lite senare än vanligt på säsongen i förhoppning om att få se en skymt av hösten på berget.

Det var lite pirrigt för detta var den första längre resan sedan husbilen bröt ihop i början på sommaren. Men den hade fungerat prickfritt på de kortare turerna så det var bara att kasta sig iväg och hoppas att allt skulle gå bra.

Redan när jag kommer upp på fjället längs E6:an så ser jag höstens färger och det är verkligen fantastiskt att se berget brinna. Detta måste dokumenteras och jag stannade till på första bästa rastplats. Tyvärr var det ganska mulet men jag försökte ändå hitta lite motiv.


Men jag var inte här för naturen i sig utan mitt mål var först och främst att fånga myskoxar och älg mot en vacker höstbakgrund. För att ha större handlingsfrihet hade jag med mig cykeln. Tanken var att använda den nere i dalen och senare ta bussen upp på berget. Sagt och gjort, upp till viewpoint Snöhätta och börja spana.

Helt tomt i dalen och på bergsidorna. Började fundera på om myskoxarna hade tagit sig längre ner i ravinerna för att bunkra upp det sista av det gröna eller om de redan dragit sig upp på berget. Eftersom det inte fanns nån direkt snö att tala om så borde de vara kvar i dalarna. Klockan gick och jag beslöt mig för att rasta cykeln ett par timmar.

Vis av erfarenheten sedan förra gången jag cyklade här valde jag att minimera mängden packning. Du kan läsa om den utflykten här. Jag spände fast stativet på pakethållaren, hängde kameran ,med monterat 500, i en rem över axeln, fyllde fickorna med diverse småprylar, kollade att jag hade vatten med mig och trampade iväg.

Cyklade i sakta mak ut på fältet ivrigt spanande. Upp på de små kullarna för att få bättre utsikt men det verkade helt dött. Till sist hade ivern börjat lägga sig och missmodet börjat krypa fram. Normalt brukar man se iaf nån enstaka myskoxe på håll men här var det dödstyst. Inte ens en fågel hade jag sett. Vänder om cykeln för att ta mig tillbaka och då ser jag den. 100 m från där jag står ligger det en ensam myskoxe och idisslar i den höga ljungen.

Missmodet är som bortblåst och jag går in i foto-mode. Varifrån kommer ljuset, bakgrund, vittring, reträttväg...checklistan bockas av och jag väljer vilken väg jag ska närma mig. Myskoxar är ju fredliga små djur så det är normalt ingen fara, men de är rätt tjurskalliga och backar inte för nåt. Hamnar man på deras lista över ovälkomna saker så kan man snabbt hamna i trubbel om man inte passar sig. Skrev för länge sedan en blogg om det som du hittar här.

Den ligger dock stilla och betraktar mig ointresserat.


Funderar ett tag på om den kanske är sjuk eller skadad för den ser väldigt trött ut.


Men den ställer sig snart upp och går iväg en bit för att tugga i sig lite ekologiskt mat. Jag flyttar mig parallellt med den för att hitta lite bättre fotovinklar.


Konstigt nog är björkarna grönare här upp än nere i dalen. Gissar på att nattfrosten sätter fortare in nere i dalen än uppe på berget. Till sist så ger sig myskoxen in i de täta björksnåren...


... men jag har absolut ingen tanke på att följa efter den där. Dessutom vill jag komma tillbaka till bilen och bege mig till nästa plats innan det börjar skymma.

Väl framme vid bilen så skyndar jag mig att lasta upp och åker iväg för att spana efter älg. Det finns ganska gott om älg här uppe under barmarkssäsongen och jag har noterat att på vissa platser så är det lättare att se dem än på andra och det är dit jag är på väg. Väl framme så dröjer det inte länge innan jag ser den första älgen.


Ljuset är ganska svagt eftersom jag kom iväg lite försent men jag får ändå till ett par bilder innan det är dags att sluta.

 Ser ytterligare några älgar i det svaga ljuset men det var på längre håll. Nöjd över dagens resultat lägger jag upp planen för nästa dag. Sedan lägger sig kvällsmörkret och jag kryper till kojs.

Nästa dag försover jag mig givetvis och missar första bussen upp på fjället. Medan jag väntar så drar det ett regnväder in över fjället och jag funderar på situationen. Fortfarande är regnincidenten från i våras färsk i minnet och jag tvekar lite men eftersom jag efter den händelsen köpt ett rejält regnskydd så bestämmer jag mig för att göra ett försök.

På väg upp så kör bussen förbi en flock på ett tiotal djur relativt nära vägen och jag bestämmer mig för att satsa på dem. Det blir en dryg halvmil att gå men det får inte hjälpas, jag slipper de mesta av backarna och det är ju alltid nåt att glädjas över. Så fort bussen stannat så slänger jag på mig ryggsäcken och går med raska steg iväg.

Det dröjer dock bara 10 minuter så vräker regnet ner. Frestelsen att vända tillbaka till fjällstationen är stor, jag kan se mig själv sitta i den varma stugan med en kopp varmt kaffe och nygräddad våffla framför mig, men av någon underlig anledning så fortsätter jag att gå längre och längre bort från värmen.

När jag kommer fram har flocken skingrats och det är bara en handfull djur kvar. Molnen ligger lågt och ljuset är inte det bästa men nu när jag är på plats så är det väl lika bra att sätta igång. Som belöning vrider nån av kranen och det slutar att regna. Här uppe är höstfärgerna inte heller lika intensiva som nere i dalen.

En hona med en diande unge står en bit bort.


Längre ner i en bäckravin springer två ungar, troligen hannar, runt och buffar på varandra medan mamman förser sig med blommor och blader.


Ser en ung hanne komma gående men han får syn på mig och stannar för att utvärdera om jag är ett hot eller inte. Jag hoppas han fattar att jag är ofarlig och han bestämmer sig för att det är tryggast att stanna närmare flocken istället för att utmana mig.


Uppe på en platå ser jag tjuren smöra för en annan hona. Det finns inga naturliga hinder på platån så jag väljer att hålla mig på avstånd. Jag vill inte bli misstagen för en rival :-)


Så rör dom sig sakta bortåt och jag kikar på klockan och inser att jag börjar få ont om tid för att hinna med bussen ner från berget och skyndar mig tillbaka till fjällstationen. Som tur är når jag fram precis när chauffören ska köra iväg. Väl tajmad utflykt tänker jag innan bussen sakta åker ner för berget.

Precis innan vi lämnar skjutfältsområdet så ser jag två älgar i björkskogen på andra sidan E6:an. Jag hade tänkt att vila lite innan jag stack iväg med bilen men om dessa redan är på språng så är nog andra älgar det med. Så snabbt ur bussen in i bilen och så iväg till nästa plats.

Mycket riktigt så ser jag älg direkt när jag kommer fram. Idag är ljuset bättre och det ser ut som hela myren står i lågor.

En bit bort står en tjur i buskagen

Det blir en eftermiddag med många älgkontakter. Roligast är ju att se en kviga med kalv.


Men även en tjur med sin utvalda passerar. Det är samma tjur och kviga som jag såg en stund tidigare.


Och slutligen poserar älgtjuren med sina fejade horn villigt bland alla höstlöv.


Det är med glädje som jag efteråt kikar på bilderna i datorn. Resan gav bättre resultat än vad jag hoppats på. Innan jag far hem tar jag en sväng för att få till ytterligare nån landskapsbild som minne.

Säga vad man vill men Norge är fantastiskt vackert :-)

www.mikswephotography.com

Fjällräv 2014

Efter en minnesvärd vecka i Finland styrde jag kosan återigen till Norge. Det var dags att försöka få lite bilder på fjällräv. Som tidigare beskrivet (se här) hittade jag en lya 2013 och det var nu dags att se om den fortfarande användes.

Väl uppe på fjället närmade jag mig försiktigt området där lyan är belägen. När jag får den i sikte så ser jag två fjällvandrare som står upp väldigt nära lyan och fotar den upprörda honan. Av ungarna syntes inga spår. Man får verkligen hoppas att det var ren okunskap som gjorde att de inte förstod hur mycket dom störde. Till slut gick de vidare och jag slog mig ner för att låta allt återgå till det vanliga och låta fjällrävarna lugna ner sig. Under tiden började det dra ihop sig i skyn.

Molnen blev mörkare och mörkare och till slut så orkade dom inte hålla allt regnet. Tonvis med vatten släpptes över den närliggande dalen.

Kikade lite oroligt upp för att se hur vinden låg och vart det här regnovädret var på väg. Det såg ut som det skulle dra förbi på sidan och det kändes bra för för att jag hade givetvis inte regnkläderna med mig. Med ett öga på lyan och ett på molnen fortsatte jag att vänta in lugnet. Så sakteliga började ungarna kika ut och honan hade återgått till att hålla vakt med ett mer avspänt kroppsspråk.

Det var då som regnovädret träffade en fjälltopp och bytte kurs - rakt mot mig! Till råga på allt så började det att åska ordentligt. Den som varit ute på fjället när det åskat vet hur det känns när man inte har chans att ta skydd. Fjällrävarna tog skydd i lyan medan jag själv försökte hitta en plats där jag inte skulle utgöra den högsta punkten. Regnet ökade i styrka och åskan likaså. Hittade en klippskreva som jag klämde mig in i. Jag tog ryggsäcken som tak och hoppades på det bästa.

Visserligen utgjorde jag inte längre den högsta punkten men som alla vet så söker sig rinnande vatten till den lägsta punkten. Så när regnet började avta så var jag sjöblöt. När jag kikade upp så var det fortfarande tomt runt lyan och jag såg att jag nu hade en bra chans att hitta en bra fotoplats utan att bli upptäckt.

Det tog ungefär en halvtimme att komma till en bra utgångsplats där jag hade vinden emot mig och sedan började jag försiktigt åla mig fram mot lyan.

Det dröjde ytterligare ett tag innan den första ungen kikade ut.

Sedan kom de ut allesammans och började leka medan honan intog sin plats för att övervaka. Hon såg nog att det låg nåt i närheten men jag var så långt bort att jag inte utgjorde ett hot. Då och då kikade hon rakt in i objektivet men hon gjorde ingen ansats ingripa.

Ungarna fortsatte att leka men även de såg att det låg en ny lövhög en bit bort men eftersom mamman inte varnade så lät dom det vara.

Så började det dugga igen. Jag kunde se hur det kom närmare och närmare lyan. Honan som avslappnat vaktat med ett öga gäspade och sträckte på sig innan hon började dra sig mot lyan.

En del ungar fortsatte leka i regnet innan de också tog skydd och det blev till en befrielse att få krypa iväg och därefter med snabba steg ta mig till ett varmt ombyte.

På vägen hem så passade jag på att köra förbi Fokstumyra. Där kan man ofta se älgar så här års och denna gång var inget undantag. Först en hona med unge som gick i den blöta myrmarken och åt.

Senare på kvällen så jag denna stora tjur smyga förbi i skymningen.

Det är ett fantastiskt vackert land vi har som granne i väster. Har du inte varit här så ta en sväng, du kommer inte ångra dig :-)

Nu började jag känna mig lite sliten efter allt flackande och det var dags att spendera lite tid hemomkring, njuta av sommaren och kanske ta lite västkustbilder också :-). Mer om det nästa gång.

www.mikswephotography.com

Mot Flatruet

Dags att lämna Runde och dra österut. Med många bilder i bagaget, likt en lunnefågel som samlat fisk,  packade vi ihop och började den långa färden mot Flatruet i Sverige.

Det är ett fantastiskt landskap man kör igenom och som vanligt har jag minst ett öga vid sidan av vägen. Tyvärr lämpar det sig inte alltid att stanna till om man ska undvika trafikolyckor. Jag såg bland annat två små rävungar som lekte vid ett nedfallet trä, men som vanligt fanns det ingen plats att stanna bilen så det var bara att fortsätta. Men ibland har man tur. Som här när jag fick syn på två älgar på ett litet fält precis intill vägen. Här kunde jag fota från bilen och trots att de såg mig så sprang de inte iväg.

Givetvis så försökte jag smyga ut när de gick in bakom några små träd men de fick snart vittring på mig och då var det bara att ge upp.

Tog en liten tur upp på Dovrefjell men den dagen hade alla djur ledigt för det enda jag såg var den här ovanliga lilla fågeln.

När jag slog upp den i fågelboken visade det sig vara en snösparv och inte var den så ovanlig heller men det är alltid kul med nya bekantskaper.

Det regnade mesta delen av resan från Dovre mot Flatruet men när vi närmade oss så började det lätta upp. Såg en fjällabb med sina långa stjärtfjädrar på avstånd mot de mörka regnmolnen.

Det jag inte förväntat mig att se var kraftledningsstolparna som gick tvärs över fjället, men det är klart att man behöver el här också.

Så gick solen sakta ner bakom Helags fjälltopp och himlen visade upp alla sina färger.

T.o.m kraftledningsstolparna fick en magisk framtoning i skymningen.

Dags att vila lite innan vi åker vidare mot Fulufjället och Njupeskär.

www.mikswephotography.com