Timmermännen parar sig!

När väl värmen kommer sitter dem där på nyfällda granar och tallar, ja just dem, de parande timmermännen! Det är inte ofta man får skriva om timmermän som parar sig, men dessa skalbaggar, större timmerman (Acanthocinus aedilis), visar att man inte behöver åka till tropiska trakter för att se spektakulära djur. (Dessa skalbaggar ska inte misstas för andra slags timmermän - vissa tänker kanske på Michael Palin och Monthy Pythons timmermän?)



Två timmermän på väg att göra fler timmermän. Honan verkar tycka att hannen duger.
Och hannen har påbörjat sin uppvaktning - det går inte speciellt snabbt för dessa skalbaggar.

Trots att deras antenner är imponerande långa, mer än tre gånger längre än kroppen, kan de vara förbluffande svåra att hitta då de smälter in väl på granars och tallars bark.



En timmerman vilar i soluppgång på en nyligen fälld gran.

Då långhorningar förpuppas inne i veden, där de levt som larv, har de imponerande mundelar att gnaga med och ser därför ofta riktigt grymma ut som till exempel den här barrträdlöparen.

En barrträdlöpare (Rhagium inquisitor) skruttar runt bland död ved. De inte bara

Timmermannen däremot ser nästan snäll ut i sitt ulliga ansikte och med sina för långhorningar små mundelar.

Timmermän ser inte ut som inkvisitatörer!

Våren är här på riktigt!

Schimpanser och kultur, alternativt sätt att njuta natur!

Jag har aldrig sett en vild schimpans i hela mitt liv, än. Jag hoppas jag någon dag får förmånen att göra det. Om man tänker på hur otroligt häftigt det är att stå på en djurpark och se på schimpanser när de leker, kastar grejjer, kliar sig, bråkar, tittar på en själv eller bara gör kullerbyttor så kan jag tänka mig att känslan är ännu starkare om man upplever detta hemma hos dem - i Afrikas skogar.

En annan nära släkting som jag däremot upplevt i det vilda.

Men som forskare kan man njuta av djur på fler sätt! Till exempel genom att gå igenom litteraturen efter information om hur de beter sig. Jag och en kollega gjorde just detta, och idag publiceras vår studie i tidskrften PLoS ONE.

Nedan följer vårt pressmeddelande:

_________________

Honor är schimpansernas kulturbärare

2010-03-24

Pressmeddelande från Stockholms universitet

Hur lär sig schimpansungar beteenden som inte är genetiskt överförda? Forskare vid Stockholms universitet har analyserat information om schimpansers beteenden och funnit att schimpanskultur mest bärs och överförs av honorna. Resultaten presenteras i den vetenskapliga tidskriften PLoS ONE.

Schimpansforskare har tidigare visat att schimpanser har primitiv kultur. Bland annat använder de enkla verktyg. De fiskar exempelvis termiter med hjälp av pinnar som sticks in i termitstackar och knäcker nötter med hjälp av två stenar som därmed används som hammare och städ. Dessa egenskaper benämns kultur eftersom de inte överförs genetiskt utan genom att schimpanser måste lära sig dessa beteenden från andra individer.

Nu visar två forskare vid Centrum för evolutionär kulturforskning, Stockholms universitet, Johan Lind och Patrik Lindenfors, att schimpanskultur mest bärs och överförs av honor. Slutsatsen kommer sig av att antalet kulturella egenskaper man hittar i en schimpansgrupp är starkt kopplat till hur många honor som finns i gruppen, medan det inte finns något som helst samband med antalet hannar i gruppen.

- Vårt resultat borde egentligen ha varit förväntat eftersom det är honorna som tar hand om ungarna och därför spenderar mest tid med dem under deras mest intensiva inlärningsperiod, säger Johan Lind.

- Dessutom är det mest honorna som använder verktyg och också de som flyttar mellan grupper. De tar då med sig det de lärt sig till nästa grupp, tillägger Patrik Lindenfors.

Ingen av forskarna tror dock att mönstret de funnit även gäller människor.

- Människans kultur är speciell och ett resultat av unika mentala färdigheter. Till största delen styrs mänsklig kultur av en helt annan dynamik än den som styr schimpansers kultur, säger Johan Lind och Patrik Lindenfors.

__________________

/Johan

Fick äntligen träffa dessa underbara kändisar!

Två numera mycket berömda vattenrallar har glatt mängder av Stockholms fågelskådare och fågelfotografer under den här långa och kalla vintern. Varför är detta så roligt?

Jo, normalt främjar dessa rallars beteende sällan kändisskap. De trivs bäst helt dolda långt inne i vassjöars ruggar. Men trots deras vanligtvis skulkiga vanor har det varit enkelt att åka till Råstasjön i Solna och njuta av dessa udda varelser. Med snö och is i mängder har rallarna varit tvungna att hålla sig till en mycket begränsad yta. Att de dessutom matats flitigt under vintern av besökare kanske minskar deras blygsel ytterligare! De två rallarna har mestadels hållt sig på var sin sida om det populära promenadstråket runt sjön. Fotografer och skådare har stått sida vid sida med småbarnsföräldrar, stavgängare och andra som halkat omkring på den isbelagda gångvägen.

En av de berömda vattenrallarna. Råstasjön, mars,  2009.

Vad är så speciellt med vattenrallar kan man fråga sig? Jag har själv fått förmånen att ringmärka en del vattenrallar, och när man väl har de i handen är de fromma som lamm. Men det verkar som att skenet bedrar. För ett svar på frågan är att de är ena riktiga "as". Jag minns en historia om "monstret på spången". Det var en vattenrall som bodde, för den mycket lämpligt, i närheten av spänger som användes för ringmärkning vid en svensk fågelsjö. Efter rallen gått på spången och försett sig med småfåglar (kanonkäk!) ur nätets nederkant var ringmärkarna tvungna att fort som attan höja upp näten. Detta för att inte de stackars fångade fåglarna längst ner i nätet istället för att hamna i tygpåsar på väg till ringmärkning blev gratis lunch till "monstret på spången".

Även vattenrallar måste putsa sig för att bli snygga! Den andra rallen. Råstasjön, mars,  2009.

En annan gammal ringmärkarhistoria handlade däremot om något som höll på att bli ett ödesdigert misstag. Vid ringmärkning lägger man ner fåglar i tygpåsar för transport till ringmärkningslabbet. Man är då mycket noggrann så man inte blandar fel, så att säga. Man lägger till exempel inte ner en bufflig grönfink (läs "ett monster på flera hekton") tillsammans med en bräcklig kungsfågel (= femgrammare som ser ut som om de ska gå sönder bara man blåser på dem). Det som hände var att någon av misstag lade ner en vattenrall i en påse utan vetskap att i denna påse låg just en pytteliten kungsfågel. HJÄLP! Det får bara inte hända. Mirakulöst nog hände just ingenting. Vattenrallen fick sin ring, släpptes i vassen, och häpen plockade ringmärkaren sedan upp en mycket stillasittande, och levande(!), kungsfågel ur samma påse. Vad som gick igenom dessa två fåglars hjärnor när de satt där bredvid varandra i den mörka påsen kan vi bara gissa... Det är svårt att tro att de inte kände till varandras närvaro.

Den andra rallen igen. Ett monster? Attityd har den i alla fall!

Båda dessa historier dök upp i mitt huvud när jag spenderade en förmiddag med dessa två kändisar vid Råstasjön. Men dessa historier utspelade sig för omkring 15 år sedan, så kanske har min hjärna spelat mig ett spratt och modifierat dessa en aning. Men huvuddragen stämmer nog någorlunda. Men att vattenrallar är karismatiska bestar råder det ingen tvekan om. Det blir inte heller sämre av att de låter som stuckna grisar! Lyssna själv här om du inte tror mig :-)

Det finns nu mängder av fantastiska bilder på dessa berömda rallar här på fotosidan. Vad sägs om en av Stefan Oscarssons versioner, eller varför inte Thomas Herous variant, eller kanske "spegelbilden" av Peter Brunberg eller slutligen Matte Haglunds bild som jag tycker så snyggt visar vattenrallars "hönsighet" (för att bara nämna några).

Allt gott!

/Johan

Johan Lind på Christer i P3 - igen

Djurvärlden är fullkomligt fullproppad av spännande historier och märkliga fenomen. Därför är det alltid roligt att prata om dessa ämnen då ligger mig varmt om hjärtat.

Om du missade det under sändningen och är intresserad av att lyssna kan du gå hit till Christers hemsida under rubriken "Det gör ont när knoppar brister". Förutom vårtecken pratar vi om andra ämnen, som till exempel sjöpungar vilka "äter" upp sin egen hjärna när de väl blir vuxna.

Inte sjöpungar precis, men i alla fall havslevande! Röda havet, mars, 2009.

Johan Lind på Christer i P3 idag!

Jag kommer inte prata om foto utan snarare om det jag älskar att fotografera - djur och natur. Så lyssna på Christer i P3 idag. Jag dyker upp i två delar någon gång mellan 14.00 och 15.30.

Bland  annat kommer det handla om vårtecken, som till exempel hur mycket talgoxars testiklar ökar i storlek när våren dyker upp!

En talgoxe på hösten då hans testiklar är väldigt små! Även om han inte har någon aning, så ser han lite brydd ut, eller?

Mycket nöje!

/Johan