Dilemma och en fråga om ansvar

Det är lurigt med vår miljö. På många håll mår den skit. Men för att inte göra frågan alldeles för stor så skippar vi perspektivet jordgloben och håller oss istället till Östersjön. Det är ingen hemlighet att Östersjön mår förfärligt. Ingen blir överraskad om man nämner att torsken man fiskade som barn, i drivor, nu är helt borta. Jag minns en gång, när jag, min bror och min far drog upp 45 torskar, varav en på fem kg, under ett par tidiga morgontimmar utanför Gräsö. För en reality check rekommenderar jag Ulrika Björksténs och Folke Rydéns film Vårt grisiga hav. 

Trots att jag vet (tillsammans med en majoritet av alla svenskar och våra politiker) hur nersmutsad, övergödd, förgiftad och allmänt sabbad Östersjön är vill jag när jag stoppar ner näsan under vattnet fånga det där vackra. En av anledningarna till att jag fotograferar natur är att nästan allt är så förbannat vackert. Det spelar ingen roll om det är en sällsynt markblåkråka på Madagaskar eller en vanlig stackmyra i en sörmländsk skog. Det finns så mycket skönhet där ute. Och jag tycker om att lyfta fram den. 

En i mina ögon mycket vacker fisk. Den mindre havsnålen. En vanlig fisk på grunda vatten längs våra kuster. Fotograferad igår på Gålö, Stockholms skärgård på c:a en halvmeters djup. De starka färgerna och kontrasterna kommer av att solens ljus bryts av vattenytan, likt ett prisma, så små regnbågar far omkring och målar djur och växter.

Men vad har jag för ansvar som naturfotograf? Den bild av verkligheten jag förmedlar är visserligen inte falsk, men den är knappast representativ. Förutom den fina strandnära sträckan där jag hittade på den mindre havsnålen på bilden ovan, tångsnällor och stora mängder stor- och småspigg, är en stor del av Gålös skyddade stränder, så att säga, hav av tråd- och grönslick. Monokulturer av slem... Det är som ett akvarium, stoppa ner näring (läs: fiskmat i akvariet, kväve och fosfor från jord- och skogs och bland annat gris- och hönsfarmer) och ta sedan bort växter när det blir så tjockt att man inte ser nå't. Det här är lätt i akvariet men svårt i Östersjön. 

En sjuk stackars storspigg som dessutom fastnat och snurrat in sig i trådslicksgeggan. Sjukdom kommer av mikrosporiden Glugea (du ser kanske den runda bollen - den är full av sporer...). Man kanske inte ska glömma bort det mindre vackra?

När det mesta som porträtterar vild natur målar upp vackra vildmarker och undersköna djur kan man vaggas in i en känsla av att tigrarna, trots alla alarm, finns där ändå, att det är tjockt med savann åt alla gnuer (och glömma bort den motorväg som planeras rätt igenom Serengeti). Som naturfotograf vill man verkligen inte bidra till att sådan't glöms bort. 

Några som fångat detta väl tycker jag är BBC i sin serie Last chance to see (det finns fortfarande avsnitt att se på SVTPlay). De har lyckats extremt väl med att visa det vackra, fina och spännande samtidigt som de visar hot och miljöproblem. Så tillbaka till Östersjön, detta sjuka och fattiga innanhav. Skärgårdsbor jag pratat med har inte haft någon aning om att det existerar något som mindre havsnål och tångsnälla. Där tycker jag nog att det finns en roll ändå för det vackra. Jag tycker nog att det finns en roll med den förskönanden naturfotografin ändå - dessa djur är värda att visas upp, tycker jag. 

/Johan