Strömstaresjukan IV: Uppföljning

Fick en fråga på förra inlägget om strömstarar från Anders Malmsten:

"Men du... borde inte strömstaren, liksom många (men inte alla!) andra sjöfåglar, har en fettkörtel på gumpen, för att göra fjäderdräkten varm och vattenavstötande?"

I en värld av is och kallt vatten störtar strömstaren ner. Snart minskar pulsen.

En så'n här fråga får man inte låta gå obemärkt förbi! För visst har strömstarar en liten fettkörtel/putskörtel/uropygialkörtel där bak (kärt barn har många namn!). När man fångar fåglar, alltså om man håller på med ringmärkning, kan man lära sig massor av roliga saker om de här befjädrade krypen. Till exempel om den här körteln med så många namn. För blåser man, så att säga mothårs, eller kanske snarare motfjäders, på området längst nere på ryggen innan ryggen blir rumpa så ser man en liten vårtliknande grej som är just den här körteln. (Länk till en bild på en duvas "uropygial gland" från en jämförande anatomikurs på University of Washington - eller "U-Dub" i folkmun.)

Hos strömstarar, och andra fåglar som lever i besvärliga miljöer vilka ställer stora krav på vattentät fjäderdräkt, är den här körteln förstorad. Ur toppen av körteln utsöndras ett oljigt sekret som säkerligen är bättre än det där stinkande impregneringsmedlet man kan köpa för att temporärt göra sin gamla utslitna skaljacka hjälpligt vädertät. Så Anders, japp, visst har strömstararna det! Man ser ofta att en putsande fågel gnuggar huvudet på rumpan för att sedan gnugga vidare med huvudet på resten av kroppen. Så ska oljan gnuggas.

Sitter man en dag hos strömstarana ser man dem putsa sig ett stort antal gånger. Fjäderdräkten hålls efter minutiöst.

Men om man nu går in på sådana här detaljer så kan man väl lika gärna fortsätta en liten bit till. Frågan uppstår: Har strömstararna ännu mer fuffens för sig?

Ja! Det är väl känt att vissa djur har en dykrespons, det vill säga att när man doppar ner ansiktet och håller andan så kommer kroppen svara på det här med att dra ihop blodkärlen och sänka pulsen. Energisparande! Jag hittade en gammal artikel från 1970 av en David Murrish i den "välkända" tidningen Comparative Biochemical Physiology. Han tyckte att det här måste man undersöka hos just strömstarar. Några infångade amerikanska strömstarar fick agera experimentdjur och tränades att dyka ner efter mjölmaskar (skalbaggslarver) i ett akvarium på labb. Med hjälp av en säkerligen inte helt smärtfri metod kunde pulsen på de dykande strömstararna mätas.

Och visst har strömstararna en dykrespons - och en blixtsnabb sådan! Normalt kutar strömstarar omkring med en puls på omkring 350 slag i minuten. Läskigt snabbt eller hur. En kort digression bara. Har du en undulat eller en zebrafink hemma som inte tycker illa om att du håller lite försiktigt i den kan du med ömsinta händer lägga dess bröst mot ditt öra. Då kommer du höra deras enormt snabba puls som ett svagt surrande ljud - det går verkligen undan i dessa små djurkroppar! Hur som helst, efter bara fem sekunder kan strömstararnas puls minska så mycket som ner till lite drygt 220 slag per minut! De dyker sällan längre än 20 sekunder, men ändå, snabba kroppsliga förändringar!

Direkt när de kommer upp från dyket ökar pulsen blixtsnabbt och kan stiga till en bra bit över 500 slag i minuten under en halvminut då pulsen gradvis sjunker till samma nivå som innan dyket. 

En fågel vars puls rusar om den doppas under vattnet till skillnad från dessa strömstarar. En skogsduva som sover i vårkvällen (en bild ur boken "Quercus. Ekens mångfald".)

Den här snabba dykresponsen ser man så klart hos andra dykande fåglar, som till exempel sothöns, dykänder och alkor. Men då kan man ju fråga sig hur det står till med ickedykande fåglar - hur gör våra duvor, koltrastar och rödhakar?

Det här verkar en snubbe på 60-talet undrat för han undersökte även ickedykande fåglars dykrespons och fann att visst ser man en pulsminskning även hos dem. Fast den var inte likadan. För, hör och häpna, för att citera David Murrish: "All of  these  non-divers struggle violently during  submersion." Kanske inte så oväntat. Men i alla fall, innan dykresponsen kickade in hos dessa landkrabbor ökade pulsen vansinnigt som den säkert gör när man ofrivilligt blir nedtryckt under vattnet... En till skillnad är att den kompenserande ökade pulsen efter dyket saknas ofta hos ickedykande djur. Så våra strömstarar som är så lättnjutna nu på vintern har en massa ess i rockärmen för att klara vinterns vedermödor.

God natt!

/Johan

Djurs känslor i radio (Christer i P3)

Den här gången pratar vi om djur och känslor. Jasmine ställde frågan:

"Jag vet att djur har känslor och kan bli ledsna. Men kan djur gråta?"

Det kanske inte låter så "torrt och vetenskapligt" att prata om djurs känslor. Men man kan väl kalla de motivationssystem som påverkar djur (oss också!) att göra saker för just känslor. Mekanismen, en drivkraft. För nog krävs det till exempel starka känslor för att en kejsarpingvin ska gå många mil tillbaka till sin ruvande hane, byta plats med honom, för att sedan stå stilla, i minus 40 grader, och ruva i många veckor!

Kul att få en fråga där man kan svara kort och koncist!  Lyssna på Christers hemsida.

En fiskmås har också känslor! Fast den ser ganska nollställd ut... Stockholms skärgård, 25 maj, 2010.

Kan det vara sant? Självmordsbombande myror!

Som kontrast till gnället i förra veckan om medias felrapportering av fossilet Ida vill jag skriva några rader som bara är kul och spännande. För ett drygt år sedan läste jag någonstans på nätet om myror som sprängde sig själva i luften. Jag trodde inte mina ögon. Spektakulära exempel som detta brukar locka forskare till sig och ifall det är sant och om man förstår hur något likt detta utvecklats letar alltid sådana här exempel sig in i kurslitteratur. De brukar bli standardexempel för någon sorts fenomen, i det här fallet självuppoffring och därigenom en extrem form av samarbete. Några andra berömda exempel är bönsyrsehonan som äter upp hannen medan de parar sig, silvertärnans fantastiska flyttning mellan de två polerna eller varför inte de berömda syskonmorden (siblicid ) som sker i boet hos till exempel vissa hägrar och sulor.

En svensk Camponotus-myra. De kallas hästmyror och är saftiga biffar. Inga av våra svenska hästmyror kan spränga sig själv i luften. Sturefors, Östergötland, juli 2007.

Men när jag försökte hitta information om dessa självmordsbombande myror i litteraturen tog det stopp. Ingen verkar ha studerat detta beteende! Efter envetet letande hittade jag till slut en artikel som handlade om dessa självmordsbombande myror, men artikeln handlade knappt om detta märkliga fenomen utan var istället en kemisk analys av den gegga som slungas ut ur en exploderande myra. Titeln på artikeln var minst sagt ovanlig; “The Chemistry of Exploding Ants ”! Men är det något man undrar om som gäller myror beger man sig allt som oftast till Hölldobblers och Wilsons myrbibel “Ants”. Och visst, de beskrev detta fenomen i korthet. Efter att i alla fall hittat ett par solida källor till detta fenomen var jag förbluffad; hur kunde detta inte vara välkänt? För detta verkar vara sant!

Ännu ett exempel på en svensk släkting till de asiatiska självmordsbombande Camponotus-myrorna. Denna kutar bara omkring på stammen vid sitt bo och håller inte på med krigföring just vid fototillfället. Värmdö, Uppland, juni 2007.

Det jag nu lärt mig är att ett en liten grupp sydostasiatiska släktingar till våra hästmyror (Camponotus -myror) har utvecklat överdrivna körtlar som sträcker sig från huvudet, ner genom mellankroppen hela vägen till bakkroppen. Dessa körtlar är överdrivet stora och innehåller bara denna gegga, eller en vätska innehållande bland annat polyacetater, hydroxyacetofenoner och alifatiska vätekarboner om man är intresserad av kemi(?). Flera av ämnena har aldrig tidigare hittats hos insekter. Nog om kemin, tricket myrorna gör är att vid ett krig mot en konkurerrande stam spänner en soldatmyra speciella muskler som gör att dessa körtlar dras sönder, spricker och sprängs, och ut slungas vätskan på fienderna. Onödigt att säga är kanske att myran som spränger sig själv dör i sammanhanget.

En förtrollad värld i den blå timmen. I denna del av världen springer Camponotus-myror omkring och spricker. Taman Negara, Malaysia, februari 2006.

Då historien om dessa myror är så sanslös och eftersom fenomenet är förvånansvärt okänt beslöt vi oss, jag och en kollega som heter Patrik Lindenfors , för att skriva en populärvetenskaplig artikel om dessa självmordsbombande myror och om varför ett sådant beteende alls kan komma att utvecklas. Denna extrema form av samarbete hos dessa Camponotus-myror kan vi nämligen förstå tack vare evolutionsbiologi och kunskap om myrornas speciella genetik. En myr-värld fri från de kulturella och religiösa orsakerna som istället förklarar självmordsbombande hos oss människor.

Artikeln finns i tidningen Fauna och Flora och vill du läsa mer kan du ladda hem en pdf-fil här .

Ida, Ida, lilla Ida, eller när vetenskapsrapporteringen går fel, HELT fel...

Ingen kan väl ha undgått dagens rapportering om upptäckten av ännu en felande länk, apfossilet Ida. Franzen med flera har beskrivit ett nytt apfossil i tidskriften PLoS One som är fantastiskt komplett och ger ökad kunskap om den tidsperiod då halvapor och egentliga apor utvecklades. Detta är självklart en stor och viktig upptäckt, men detta räckte tydligen inte.

Bland annat DN , Aftonbladet och Metro skriver om detta som att man nu äntligen funnit den felande länken mellan apor och människor! Aftonbladet och Metro citerar dessutom källor som kallar detta fossil för “världens åttonde underverk”.

Suck. Idas ålder uppskattas vara ungefär 47 millioner år gammalt. Om vi ska prata om människans evolution hamnar vi då ungefär 40 millioner år fel. Detta eftersom den närmaste gemensamma förfader vi delar med våra idag närmaste släktningar, schimpanserna, levde någon gång för ungefär fem till sju miljoner år sedan. Visst är vi släkt med Ida. Men det är också alla andra egentliga apor och människoapor, det vill säga de flesta aporna som studsar omkring på vår jord! Vi vet idag ganska mycket om människans evolution, denna engelska Wikipedia-artikel ger en klar översikt över ämnet.

En av Idas många apsläktningar, Grissvansmakak (Macaca nemestrina), Khao Yai, Thailand, Juli 2007.

En av forskarna, Jörn Hurum, säger enligt Aftonbladet “Det här är det närmaste vi kan komma en förfader till människan”. Suck igen. Visst, ett unikt komplett fossil av en apa som levde för länge sedan. Det har varit märkligt att läsa om det här idag. Hurum har samtidigt med denna publicering lanserat en hemsida, lanserat en bok om fyndet, hållit presskonferens och överdrivit sitt fynds betydelse på ett för vetenskapen alldeles nytt sätt. Han tycker själv att det inte är något fel, rock- och idrottstjärnor engagerar media också, ju! Men, medierapportering av forskning tycker jag ska utgå ifrån vad resultaten handlar om, inte om att slå på stora trumman och sprida felaktiga budskap.

En rehabiliterad orangutang nu äntligen ute i den vilda regnskogen. Inte vår närmaste släkting bland människoaporna, men mycket närmre släkt med oss än Ida. Sepilok, Borneo, februari 2006.

DNs vetenskapsredaktion med Karin Bojs i täten tycker jag normalt håller mycket hög klass. Läs gärna Bojs rapportering från den aktuella svininfluensan som exempel på vetenskapsjournalistik av hög klass. Men dagens djupdykning ner i det spekulativa träsket tar priset – hoppas det går riktigt lång tid tills något liknande händer.

Levande frågelådan och märkliga fiskar

Kul dag på jobbet idag! Tillsammans med sju andra forskare på Stockholms universitet satt jag med i panelen på den “Levande frågelådan ”. Lite i tio i morse strömmade det in 1 000 frågvisa femteklassare i vår största aula till tonerna av musik. Det här är väl det närmsta man kommer rockstjärnedrömmen som akademiker...

En av de frågor jag fick handlade om det finns några djurpappor som kan föda levande ungar - och visst finns det exempel på det! Sjöhästar är märkliga och man kan säga att hos just sjöhästa föder hannarna barnen . Men, som hos alla djur bär honan på äggen och hannarna på spermerierna. Att prata ägg och spermier är alltid tacksamt, tolvåringarnas uppmärksamhet skärps direkt när dessa ord nämns! Hur som helst, efter en parningsdans mellan två sjöhästar lägger sjöhästhonan in sina ägg i en speciell ficka hannen har på sin mage. Honan har en speciell äggläggare för att kunna lägga sina ägg i hannens ficka. Honan som tidigare var tjock av ägg blir nu smal och då hannens magficka fylls med honans ägg blir han “med barn”. Sedan mognar äggen i hannens magficka och till slut kläcks äggen i magen. Precis som när honor föder barn föder sjöhästhannen barn genom att muskelrörelser pressar ut de nykläckta ungarna ur magfickan.

En kortnosad enhörningsfisk (Nasua unicornis), som inte byter kön under sitt vuxna liv. Marsa Alam, Egypten, April 2009.

Det där med kön är inte så självklart i djurvärlden som man kan tro. Hos fiskar kan en och samma individ spendera en del av sitt liv som hona och en annan del av sitt liv som hanne; operationslöst könsbyte ! Hos ödlor och ormar är det temperaturen som ägget utsätts för under utvecklingen som bestämmer vilket kön det blir på den lilla ungen som till sist kläcker sig fram ur ägget.

En grön havsköldpadda (Chelonia mydas) på väg ner mot sjögräsängen för ännu en portion mat. Vilket kön denna individ har berodde på hur varmt det var där ägget låg i sanden. Marsa Alam, Egypten, April 2009.

Slutet av timmen präglades av de stora frågorna. När tar solen slut? När går jorden under? Men till slut blev det för mycket myror i brallan, och när det väl var slut exploderade aulan av prat, skratt och spring. Och vi “gamla” panelhönor återgick till den mer normala världen bakom skrivbord och tyst lugn. Men jag hade kul, och förhoppningsvis hade barnen en rolig timme och en minnesvärd utflykt.