Fick äntligen träffa dessa underbara kändisar!

Två numera mycket berömda vattenrallar har glatt mängder av Stockholms fågelskådare och fågelfotografer under den här långa och kalla vintern. Varför är detta så roligt?

Jo, normalt främjar dessa rallars beteende sällan kändisskap. De trivs bäst helt dolda långt inne i vassjöars ruggar. Men trots deras vanligtvis skulkiga vanor har det varit enkelt att åka till Råstasjön i Solna och njuta av dessa udda varelser. Med snö och is i mängder har rallarna varit tvungna att hålla sig till en mycket begränsad yta. Att de dessutom matats flitigt under vintern av besökare kanske minskar deras blygsel ytterligare! De två rallarna har mestadels hållt sig på var sin sida om det populära promenadstråket runt sjön. Fotografer och skådare har stått sida vid sida med småbarnsföräldrar, stavgängare och andra som halkat omkring på den isbelagda gångvägen.

En av de berömda vattenrallarna. Råstasjön, mars,  2009.

Vad är så speciellt med vattenrallar kan man fråga sig? Jag har själv fått förmånen att ringmärka en del vattenrallar, och när man väl har de i handen är de fromma som lamm. Men det verkar som att skenet bedrar. För ett svar på frågan är att de är ena riktiga "as". Jag minns en historia om "monstret på spången". Det var en vattenrall som bodde, för den mycket lämpligt, i närheten av spänger som användes för ringmärkning vid en svensk fågelsjö. Efter rallen gått på spången och försett sig med småfåglar (kanonkäk!) ur nätets nederkant var ringmärkarna tvungna att fort som attan höja upp näten. Detta för att inte de stackars fångade fåglarna längst ner i nätet istället för att hamna i tygpåsar på väg till ringmärkning blev gratis lunch till "monstret på spången".

Även vattenrallar måste putsa sig för att bli snygga! Den andra rallen. Råstasjön, mars,  2009.

En annan gammal ringmärkarhistoria handlade däremot om något som höll på att bli ett ödesdigert misstag. Vid ringmärkning lägger man ner fåglar i tygpåsar för transport till ringmärkningslabbet. Man är då mycket noggrann så man inte blandar fel, så att säga. Man lägger till exempel inte ner en bufflig grönfink (läs "ett monster på flera hekton") tillsammans med en bräcklig kungsfågel (= femgrammare som ser ut som om de ska gå sönder bara man blåser på dem). Det som hände var att någon av misstag lade ner en vattenrall i en påse utan vetskap att i denna påse låg just en pytteliten kungsfågel. HJÄLP! Det får bara inte hända. Mirakulöst nog hände just ingenting. Vattenrallen fick sin ring, släpptes i vassen, och häpen plockade ringmärkaren sedan upp en mycket stillasittande, och levande(!), kungsfågel ur samma påse. Vad som gick igenom dessa två fåglars hjärnor när de satt där bredvid varandra i den mörka påsen kan vi bara gissa... Det är svårt att tro att de inte kände till varandras närvaro.

Den andra rallen igen. Ett monster? Attityd har den i alla fall!

Båda dessa historier dök upp i mitt huvud när jag spenderade en förmiddag med dessa två kändisar vid Råstasjön. Men dessa historier utspelade sig för omkring 15 år sedan, så kanske har min hjärna spelat mig ett spratt och modifierat dessa en aning. Men huvuddragen stämmer nog någorlunda. Men att vattenrallar är karismatiska bestar råder det ingen tvekan om. Det blir inte heller sämre av att de låter som stuckna grisar! Lyssna själv här om du inte tror mig :-)

Det finns nu mängder av fantastiska bilder på dessa berömda rallar här på fotosidan. Vad sägs om en av Stefan Oscarssons versioner, eller varför inte Thomas Herous variant, eller kanske "spegelbilden" av Peter Brunberg eller slutligen Matte Haglunds bild som jag tycker så snyggt visar vattenrallars "hönsighet" (för att bara nämna några).

Allt gott!

/Johan