Kan det vara sant? Självmordsbombande myror!
Som kontrast till gnället i förra veckan om medias felrapportering av fossilet Ida vill jag skriva några rader som bara är kul och spännande. För ett drygt år sedan läste jag någonstans på nätet om myror som sprängde sig själva i luften. Jag trodde inte mina ögon. Spektakulära exempel som detta brukar locka forskare till sig och ifall det är sant och om man förstår hur något likt detta utvecklats letar alltid sådana här exempel sig in i kurslitteratur. De brukar bli standardexempel för någon sorts fenomen, i det här fallet självuppoffring och därigenom en extrem form av samarbete. Några andra berömda exempel är bönsyrsehonan som äter upp hannen medan de parar sig, silvertärnans fantastiska flyttning mellan de två polerna eller varför inte de berömda syskonmorden (siblicid ) som sker i boet hos till exempel vissa hägrar och sulor.
En svensk Camponotus-myra. De kallas hästmyror och är saftiga biffar. Inga av våra svenska hästmyror kan spränga sig själv i luften. Sturefors, Östergötland, juli 2007.
Men när jag försökte hitta information om dessa självmordsbombande myror i litteraturen tog det stopp. Ingen verkar ha studerat detta beteende! Efter envetet letande hittade jag till slut en artikel som handlade om dessa självmordsbombande myror, men artikeln handlade knappt om detta märkliga fenomen utan var istället en kemisk analys av den gegga som slungas ut ur en exploderande myra. Titeln på artikeln var minst sagt ovanlig; “The Chemistry of Exploding Ants ”! Men är det något man undrar om som gäller myror beger man sig allt som oftast till Hölldobblers och Wilsons myrbibel “Ants”. Och visst, de beskrev detta fenomen i korthet. Efter att i alla fall hittat ett par solida källor till detta fenomen var jag förbluffad; hur kunde detta inte vara välkänt? För detta verkar vara sant!
Ännu ett exempel på en svensk släkting till de asiatiska självmordsbombande Camponotus-myrorna. Denna kutar bara omkring på stammen vid sitt bo och håller inte på med krigföring just vid fototillfället. Värmdö, Uppland, juni 2007.
Det jag nu lärt mig är att ett en liten grupp sydostasiatiska släktingar till våra hästmyror (Camponotus -myror) har utvecklat överdrivna körtlar som sträcker sig från huvudet, ner genom mellankroppen hela vägen till bakkroppen. Dessa körtlar är överdrivet stora och innehåller bara denna gegga, eller en vätska innehållande bland annat polyacetater, hydroxyacetofenoner och alifatiska vätekarboner om man är intresserad av kemi(?). Flera av ämnena har aldrig tidigare hittats hos insekter. Nog om kemin, tricket myrorna gör är att vid ett krig mot en konkurerrande stam spänner en soldatmyra speciella muskler som gör att dessa körtlar dras sönder, spricker och sprängs, och ut slungas vätskan på fienderna. Onödigt att säga är kanske att myran som spränger sig själv dör i sammanhanget.
En förtrollad värld i den blå timmen. I denna del av världen springer Camponotus-myror omkring och spricker. Taman Negara, Malaysia, februari 2006.
Då historien om dessa myror är så sanslös och eftersom fenomenet är förvånansvärt okänt beslöt vi oss, jag och en kollega som heter Patrik Lindenfors , för att skriva en populärvetenskaplig artikel om dessa självmordsbombande myror och om varför ett sådant beteende alls kan komma att utvecklas. Denna extrema form av samarbete hos dessa Camponotus-myror kan vi nämligen förstå tack vare evolutionsbiologi och kunskap om myrornas speciella genetik. En myr-värld fri från de kulturella och religiösa orsakerna som istället förklarar självmordsbombande hos oss människor.
Artikeln finns i tidningen Fauna och Flora och vill du läsa mer kan du ladda hem en pdf-fil här .
Trodde det var något skämt, men första april är det ju inte. Helskumt men iof inte så märkligt heller döda eller dödas? och vill man försvara de sina så vill man ju.. Laddade ner pdf:en o läste under lunch! tack för en intressant läsning
Mvh Anna
/johan