Johan Lind njuter natur
Vårtecken, tidiga fågelvårtecken.
Få kan låta bli att söka vårtecken. Fåglarna gör våren märkbar. I takt med att dagslängden ökar kickar hormonerna in och de, i de flesta fall hannarna, kan bara inte låta bli att sjunga. Med lite tur kan man redan i slutet av februari märka förändringen när vissa arter som övervintrar här uppe i norr börjar småfila på sin sång. Nötskrikor och andra kråkfåglar är tidiga, inte så högljudda, men alltid roliga att lyssna på.
En nötskrika sjunger in våren från ett tätt buskage. En nötskrika sjunger in våren. Det låter inte så mycket, men det låter fint om man bara upptäcker det!
Ett fantastiskt projekt som samlar globala fågelljudsinspelningar är xeno-canto.org. Lyssna på sjungande nötskrika här. Inte lika spännande sång, men trots det ohyggligt vårigt, är gulsparvens sång (som kan "avnjutas" här).
Gulsparvar har en enkel sång men kompenserar detta väl med sin urtjusiga gula dräkt.
Ett annat skönt vårtecken är att vissa arter redan nu i mitten av mars har bytt ut sin vinterdräkt till sommardräkt. På vintern har skrattmåsar ett vitt huvud med karakteristiska hörlursaktiga svarta teckningar på huvudet.
Skrattmåsens sommardräkt är kanske mer välkänd, med den chokladbruna hättan, och de flotta djupt röda detaljerna. Röda ben, snyggt. Röd näbb, snyggt. Och sedan den diskreta snygga röda insidan av den vita ögonringen. Njutbart!
Snart vaknar även insekter och spindlar på allvar. Då blir det till att återigen ge sig ut till Aelurillus v-insignitus-spelmarkerna!
Dvala, vintervila, eller bara massa nonsens
Klyschor, dessa klyschor. Men vad vore väl klyschorna om de inte innehöll ett uns sanning. (Hur man skiljer på klyschor och rena rama fördomar vet jag inte, och det tänkte jag nog inte heller utveckla i det här inlägget.)
Hur som helst, klyschan vintermörker och reflektion. Men jag tycker att vinterns mörka kvällar lämpar sig väl för lightroomletande och önskan om kanske ett litet bortglömt guldkorn från forna somrar. Jag har suttit och uppdaterat min icke-FS-hemsida (jlind.se) och drömt mig bort till fjärran länder.
En glossy swiftlet jagar genom mangroven på ön Nusa Lembongan. De är ruskigt stressade dessa pyttesmå tornseglarsläktingar. Den här vill bara bli skarp med hjälp av en blixt, 580 EXII.
Blixt och fågelfoto är ett sån't ämne man kan reflektera över. Kikar man västerut mot, så att säga mot Arthur Morris-skolan i USA, så verkar man inte kunna lämna ytterdörren utan en stark originalblixt sittandes i en svindyr Wimberley blixtarm med den obligatoriska Better Beamern. Även om jag sällan blixtrar när jag fotar fågel har jag absolut inget emot det. För fågelfoto tycker jag det är alldeles utmärkt ibland, framför allt i besvärliga motljussituationer som jag skrivit om i det här gamla inlägget.
En annan situation är så klart när det gäller riktiga snabbflygare i mörker. Ja relativt mörkt i alla fall som i fallet med min glossy swiftlet ovan. Nu vet jag inte hur snabbt dessa släktingar till våra tornseglare flyger, men jag vet inga fåglar som får in fler svängar i högre hastighet på kortare sträcka än dessa pyttesmå akrobater. Utan en blixt hade jag aldrig lyckats frysa dessa swiftlets.
Tillbaka till blixtrandet så är det ofta lite lättare att bestämma sig när man väl dyker ner under ytan med kamera. Ljuset räcker sällan till där nere på djupet så då blir blixten mer obligatorisk, om färger eller deteljer är något man vill få fram.
En djävulsrocka som skulle varit mycket mörkare på magen utan blixtar. Fler undervattens bilder ligger här.
Det är skönt att drömma sig bort lite grann när vintern är mörk och blöt och man dessutom kommer hem tomhänt (läs: med tomt minneskort) efter en heldag ute i skogen, dessutom två gånger i rad!
Blev det några guldkorn kan man då fråga sig till slut. Nja, det är väl sällan man blir riktigt positivt överraskad och förvånad. Men vissa bilder sätter sig ändå fast på hornhinnan (eller kanske snarare i synkortex...) och det går liksom inte att låta bli att bli förtjust. En sån bild kommer från norra sidan av Nusa Penida, Indonesien, där reven är fantastiskt fina. Fotoförhållandena är hemska då man alltid dyker i mycket starka strömmar så man hinner/kan inte alltid stanna upp för att ta en bild. Men då reven är så fina får man passa på att fota fiskarna i farten.
En mångfald utan dess like, Chromis och Anthias på revet.
Men kanske är det just vintermörkret och längtan efter varmvatten och sol som känns mot huden som gör att det är myllerbilderna med massor av djur som lockar mest.
Nej, nu får det vara slut på nattsuddandet - gonatt :-)
/Johan
I brist på vithajar, alternativt; dinosaurier i trädgår'n
Trädgården är rätt kul ibland! Jag minns fascinationen första gångerna jag ringmärkte och fångade vilda fåglar. Det kändes så exklusivt, att få hålla i och titta på vilda djur. Precis som på höns, och annat fågelaktigt man kan ha hemma i kastrullen, har också småfåglar vansinnigt dinosaurielika fötter men finfina ödliga fjäll. Fåglar är ju ett slags dino-överliggare (dinosar på wikipedia).
En nötväcka precis innan den landar på fågelmatningen. En blixt snett framför till vänster och en snett bakom till höger. Den ljusa fläcken vänster om stjärten är faktiskt ett vacker björkhöstlöv i bakgrunden! Den distinkt rödbruna flanken berättar att detta är en hanne.
Så, i detta mörker vi just nu går igenom och då jag befinner mig på en plats utan "exotiska" djur tänkte jag lysa upp tillvaron med några blixtar. Med hjälp av en fågelmatning, en Canon 580 EXII och en Sigma DG 500 Super skred jag till verket.
Ännu lite närmare så framkommer vingarnas fantastiska struktur. Här en talgoxehona vilket syns tydligt på hur den svarta slipsen är tunn och försvinner ner mellan benen. En hanne är helsvart mellan benen.
Det är nästan olovligt knepigt när man inte har tillgång till ett automatiskt system där fågeln själv triggar slutaren när den flyger förbi. Se t ex Felix Heintzenbergs fina vattenfladdermusbild med en sådan setup.
Nu med Eos 7D's hyfsat kompetenta fjärrblixtutlösning behövdes inte ens ST-E2 fjärrutlösaren dammas av!
Jag försökte att undvika en alltför extrem studio-look. Det gick väl ok ibland, som med nötväckan. Men med hög granskog och total brist på solljus fick blixtarna stå för nästan allt ljus. Nästa gång kanske det blir lite mer subtilt!
Hur som helst var det riktigt kul, och personligen tycker jag fåglarna gör sig bäst i flykten!
Strömstaresjukan IV: Uppföljning
Fick en fråga på förra inlägget om strömstarar från Anders Malmsten:
"Men du... borde inte strömstaren, liksom många (men inte alla!) andra sjöfåglar, har en fettkörtel på gumpen, för att göra fjäderdräkten varm och vattenavstötande?"
I en värld av is och kallt vatten störtar strömstaren ner. Snart minskar pulsen.
En så'n här fråga får man inte låta gå obemärkt förbi! För visst har strömstarar en liten fettkörtel/putskörtel/uropygialkörtel där bak (kärt barn har många namn!). När man fångar fåglar, alltså om man håller på med ringmärkning, kan man lära sig massor av roliga saker om de här befjädrade krypen. Till exempel om den här körteln med så många namn. För blåser man, så att säga mothårs, eller kanske snarare motfjäders, på området längst nere på ryggen innan ryggen blir rumpa så ser man en liten vårtliknande grej som är just den här körteln. (Länk till en bild på en duvas "uropygial gland" från en jämförande anatomikurs på University of Washington - eller "U-Dub" i folkmun.)
Hos strömstarar, och andra fåglar som lever i besvärliga miljöer vilka ställer stora krav på vattentät fjäderdräkt, är den här körteln förstorad. Ur toppen av körteln utsöndras ett oljigt sekret som säkerligen är bättre än det där stinkande impregneringsmedlet man kan köpa för att temporärt göra sin gamla utslitna skaljacka hjälpligt vädertät. Så Anders, japp, visst har strömstararna det! Man ser ofta att en putsande fågel gnuggar huvudet på rumpan för att sedan gnugga vidare med huvudet på resten av kroppen. Så ska oljan gnuggas.
Sitter man en dag hos strömstarana ser man dem putsa sig ett stort antal gånger. Fjäderdräkten hålls efter minutiöst.
Men om man nu går in på sådana här detaljer så kan man väl lika gärna fortsätta en liten bit till. Frågan uppstår: Har strömstararna ännu mer fuffens för sig?
Ja! Det är väl känt att vissa djur har en dykrespons, det vill säga att när man doppar ner ansiktet och håller andan så kommer kroppen svara på det här med att dra ihop blodkärlen och sänka pulsen. Energisparande! Jag hittade en gammal artikel från 1970 av en David Murrish i den "välkända" tidningen Comparative Biochemical Physiology. Han tyckte att det här måste man undersöka hos just strömstarar. Några infångade amerikanska strömstarar fick agera experimentdjur och tränades att dyka ner efter mjölmaskar (skalbaggslarver) i ett akvarium på labb. Med hjälp av en säkerligen inte helt smärtfri metod kunde pulsen på de dykande strömstararna mätas.
Och visst har strömstararna en dykrespons - och en blixtsnabb sådan! Normalt kutar strömstarar omkring med en puls på omkring 350 slag i minuten. Läskigt snabbt eller hur. En kort digression bara. Har du en undulat eller en zebrafink hemma som inte tycker illa om att du håller lite försiktigt i den kan du med ömsinta händer lägga dess bröst mot ditt öra. Då kommer du höra deras enormt snabba puls som ett svagt surrande ljud - det går verkligen undan i dessa små djurkroppar! Hur som helst, efter bara fem sekunder kan strömstararnas puls minska så mycket som ner till lite drygt 220 slag per minut! De dyker sällan längre än 20 sekunder, men ändå, snabba kroppsliga förändringar!
Direkt när de kommer upp från dyket ökar pulsen blixtsnabbt och kan stiga till en bra bit över 500 slag i minuten under en halvminut då pulsen gradvis sjunker till samma nivå som innan dyket.
En fågel vars puls rusar om den doppas under vattnet till skillnad från dessa strömstarar. En skogsduva som sover i vårkvällen (en bild ur boken "Quercus. Ekens mångfald".)
Den här snabba dykresponsen ser man så klart hos andra dykande fåglar, som till exempel sothöns, dykänder och alkor. Men då kan man ju fråga sig hur det står till med ickedykande fåglar - hur gör våra duvor, koltrastar och rödhakar?
Det här verkar en snubbe på 60-talet undrat för han undersökte även ickedykande fåglars dykrespons och fann att visst ser man en pulsminskning även hos dem. Fast den var inte likadan. För, hör och häpna, för att citera David Murrish: "All of these non-divers struggle violently during submersion." Kanske inte så oväntat. Men i alla fall, innan dykresponsen kickade in hos dessa landkrabbor ökade pulsen vansinnigt som den säkert gör när man ofrivilligt blir nedtryckt under vattnet... En till skillnad är att den kompenserande ökade pulsen efter dyket saknas ofta hos ickedykande djur. Så våra strömstarar som är så lättnjutna nu på vintern har en massa ess i rockärmen för att klara vinterns vedermödor.
God natt!
/Johan
Strömstaresjukan III: Hur fasen gör de?
De lever bokstavligen i en värld av is. Jag var tvungen att återvända till dessa varelsers vardag än en gång (strömstaresjukan I, strömstaresjukan II). Jag måste erkänna att trots att de lever och frodas i den här miljön och verkar må bra så ser verkligen inget i februariforsen inbjudande ut. Absolut ingenting. Det är kallt ovan vattnet, svinkallt i vattnet, de står ibland på snorhala och iskalla stenar och ibland nere i vattnet. Inte mysigt.
En strömstare i vardagsbestyr. Deras vardag består av kyla i så många dimensioner...
En sak jag ofta irriterar mig på är naturfilmer. Inte filmerna i sig utan just filmernas manus. Det är "på liv eller död", "nu eller aldrig" eller "nu tror du kanske att hon drivs av känslor, men icke, hon mäter bara hannens genetiska kvalitet".
Det är klart, livet är just på liv eller död. Det verkar inte finnas några andra alternativ. Men varför får djuren inte ha lite vardag? Djurs vardag tycker jag räcker, den innehåller tillräckligt med drama för att man skulle kunna skippa dessa överdrivna manus och fylla dem med lite substans istället för det snabba, det effektsökande och det lättköpta. Jag tror de flesta tittarna skulle föredra det.
Nu var det inte så att jag bara ville klaga, nej, jag tänkte på just strömstarar. På deras vardag. Hur fan står de ut i kylan?
Det måste vara något speciellt med deras fjäderdräkt kan man ju tänka sig. En gammal tanke är att strömstarar har en exceptionellt tät liten fågelpäls. Ska man vara varm ska man väl ha en tät päls. John Davenport och några kollegor på universitetet i Cork, Irland, ville ta reda på hur det står till med detta.
Vadå jag feg - du feg! (Eller kanske "Till och med modigare än Therese Alshammar"...)
De undersökte fjäderdräkten hos strömstarar och använde koltrast som jämförelse. Deras slutsats var att fjäderdräkten inte alls var tätare än hos koltrastar. Follikeltätheten var i princip identisk mellan dessa två arter trots så vitt skilda levnadssätt! (Follikel är de där blåsorna på huden där fjädrarna sitter fast, alltså det som ser ut som små vårtor på kycklingskinnet.)
Däremot verkar strömstararna trots allt ha en mycket varmare fjäderdräkt. Men på ett lite lustigt sätt. För i jämförelse med koltrastar som är nakna mellan sina folliklar (på vårtgårdarna?) har strömstarar små värmande fjädrar "överallt". Hela huden är alltså pepprad med små fjädrar mellan folliklarna! Dessutom har strömstararna massvis med gossigt dun på huvudet och vingarna, det har inte heller koltrastar. Strömstararnas bröst och ryggfjädrar har dessutom en mycket finare struktur än koltrastarnas = mer isolering. Det här resulterar i att strömstarar trots allt har fler fjädrar (dun och konturfjädrar) än koltrastar. De vinner vem-har-flest-fjädrar-tävlingen med rungande 3 322 mot 1 704 (genomsnittet för de två arterna i studien). Läs mer om fjädrar på wikipedia.
Sen är det ju lite lustigt. För trots den där det-är-ingen-skillnad-på-follikeltätheten så måste man väl ändå säga att dessa resultat egentligen säger att fjäderdräkten är tätare hos strömstarar, kanske inte i follikeltäthet, men funktionellt sätt i alla fall.
En strömstare daskar bort huset runt nattsländelarven innan gottet slinker ner i magen. Många insektslarver ger gott om bränsle att elda med! Man undrar hur många nattsländelarver det finns, vintern är som sagt lång här uppe i norr...
Så, det där med kyla är något strömstararna klarar av bra. Och det är något jag tycker är lika fascinerande oavsett om det gäller isbjörnar, kejsarpingviner eller strömstarar. Det är inte kylan som är problemet - kylan är vardag. Finns det bara mat så är det lugnt. Värme gör man själv. Och dessa strömmar verkar fullkomligt fulladdade med natt- och dagsländelarver och annat gott.
Bilderna togs nu i söndags.
