Är en soluppgång alltid banal?

Det är nog ganska lönlöst att skicka en aldrig så tekniskt bra bild av en solupp/nedgång till en naturbildstävling. Det finns enligt den sk expertisen inget poängvärde i sådana motiv. De anses alldeles för banala. Tycker dock inte jag, så därför plåtade jag i morse den här soluppgången över Strängnäsfjärden.

Det finns inget dåligt fotoväder – fan tro´t

Det finns inget dåligt fotoväder – om man är en duktig fotograf. Fan tro´t...  Grått och dimma kan förstås också vara snyggt på bild. Men jag har i alla fall under den gråa, fuktiga hösten  tappat inspirationen  – tills häromdagen, när solen äntligen lyste upp höstfärgerna. Det som fick igång mig var ett par nyinköpta gråfilter.

Först testade jag vid närbelägna Strängnäsfjärden:

Inte så pjåkigt tyckte jag och gick hem och klev ut på balkongen:

Dagen därpå (7 oktober) lockade det vackra höstvädret till nya försök med gråfilter, denna gången från fågeltornet vid fältstationen Rödrommen mellan Strängnäs och Eskilstuna:

Inte så pjåkigt det heller! Eller vad tycks?

En surrig dag i örtagården

De röda rudbeckiorna blommar fortfarande i örtagården nedanför domkyrkan i Strängnäs, men allt fler växter förlorar sina vackra sommarfärger.  Dofterna från kryddväxterna lockar dock fortfarande insekter. En mycket sliten pärlemorfjäril gör några sista försök att fylla på energin i en vit rudbeckia. Mer fart är det på "kusinen", en storfläckig pärlemorfjäril, som visar upp sina imponerande silverfläckar.  En ensam nyckelpiga klänger på ett lavendelblad. Nässelfjärilar, olika vitfjärilar och pärlemorfjärilar trängs med bin, blomflugor och humlor i luftrummet. Kort sagt det är fortfarande surrigt i örtagården.

En mycket sliten pärlemorfjäril gör några sista försök att fylla på energin.

En storfläckig pärlemorfjäril visar upp sina imponerande silverfläckar.

Nässelfjärilar, olika vitfjärilar och pärlemorfjärilar trängs med bin, blomflugor och humlor i luftrummet.

Det är bättre att leka med naturligt ljus än med photoshop

Jag har ibland, trots Fotosidans utförliga text om skillnaden mellan manipulerad bild och omanipulerad, svårt att bestämma mig, om jag ska "förbättra" fotot i ett bildbehandlingsprogram. Har jag lyckats exponera rätt, så behövs väl inget mer. Men ta den här bilden av en nässelfjäril som exempel: 

Fjärilens färger är naturligt återgivna. men bilden känns lite blek. Med lite pålagd vinjettering kan samma bild ut så här:

Onekligen blir det mer stuns i denna "manipulerade" bild, men inte är fjärilen vackrare för det.

Eller den här bilden på ett påfågelöga:

Jag kan naturligtvis kunna göra bakgrunden lite mjukare och diffusare, så här:

Kanske framhävs påfågelögats färger bättre i denna version, men nu är ju bilden manipulerad. Jag föredrar trots allt originalet. En vacker fjäril är vacker även i naturligt ljus. Det är bättre att leka med ljuset än med bildbehandlingsprogrammet, tycker jag. Nedanstående bild på en skogspärlemorfjäril bygger helt och håller på ljusets naturliga effekter.

Har mina bilder en framtid efter mig?

Har du någonsin ställt dig frågan varför du fotograferar? Själv har jag i takt med stigande ålder och alltmer svällande bildarkiv börjat fundera på vilken framtid har alla dessa fotografier? 

Varför samlar jag på mig en massa bilder? Sannolikt för att jag vill dokumentera mina barn och barnbarns uppväxt? För att jag vill minnas våra resor, vandringar, utflykter och fester? Och helt enkelt för att det är roligt att fotografera – experimentera med bilder, färger och ljus.

Men sedan? Vem vill efter mig titta på de många hyfsat vackra men för betraktaren anonyma bilder på djurliv och växter jag samlat på mig? Alla våra bilder är naturligtvis en guldgruva för framtida folklivsforskare, antropologer och historiker – förutsatt att bilderna kan bevaras och läsas i framtida medier. Jag vår väl trösta mig med det.

En familjebild som är minnesvärd för mig och alla inblandade.

Men det flesta andra bilder har som denna snart utblommade vallmo nog ingen framtid för sig...