Visst längtar man tillbaka lite till Tri-X, D76 och silverbromiden ibland…
”För mig har fotografin alltid varit den plats där drömmen och verkligheten stämt möte. Det började i mörkrummet, Att genom ljusslussen få träda in i detta rum, förtrollat redan genom sitt metaforiska namn, kändes för mitt tonåriga jag som att få tillträde till en okänd underjord. Efter att i blindo trevat mig fram till förstoringsapparaten dröjde det en stund innan ögonen anpassat sig till det svagt röda glödlampsljuset. Alla omvärldens ljud dämpades och jag blev varse en stickande, sövande lukt av kemikalier. Axlarna spändes i koncentration inför den framkallningsakt, den pånyttfödelse av verklighetens alla glömda ögonblick, som strax skulle äga rum. När den beslöjade bilden växte fram i framkallningsskålen visste jag att den lika lätt som den uppenbarat sig kunde gå förlorad och jag kände mig som skapelsens herre”.
© Marie Lundquist/ Ur hennes bok ”Drömmen om verkligheten”.
Luntmakargatan 73, Stockholm 1968. Leica M2 21 mm Tri-X
D76.
Morgonens fikabok!
Efter lite jagande har jag slutligen fått tag i fotografen Thomas H Johnssons och författaren Jonas Bergh bok ”En blues från Landskrona”. Boken kom ut 2007.
Thomas H Johnsson och Jonas Bergh har också tidigare i år kommit med en uppföljare som heter ”Mer blues från Landskrona”.
En blues från Landskrona på Outoffocusmag.
Starka bilder man minns.
Christer Strömholms Tarragona hunden från
1958. Kanske en av hans mest omdiskuterade bilder. I mitten av
60-talet väckte den bla ett enormt ramaskri i fotografkretsar när den
publicerades i fotografernas förbundstidning. Det kanske inte är en bild man
hänger upp på väggen i vardagsrummet direkt, men när jag då och då tänker på Christer
Strömholm och hans bilder så dyker ”spanienhunden” upp som en hälsning från mästaren.
Christer Strömholm (1918-2002) behöver nog ingen närmare presentation och mycket har skrivits om honom och hans bilder genom åren, en av våra stora dokumentärfotografer. Jag stötte på Christer Strömholm första gången när han hade en bildvisningskväll på Danderyds Fotoklubb där jag var medlem ett antal år i början på 60-talet. Andra gången var på en föreläsningskurs om bild som ABF anordnade med ett antal inbjudna fotografer inom press, mode, reklam och dokumentärfotografi. Den gången Christer Strömholm var föreläsare skulle kurdeltagarna ta med sig egna bilder för bedömning. Vad han sa om mina bilder kommer jag inte ihåg. Men något positivt måste det ha varit för året efter slutade jag min anställning på det tryckeri jag arbetat på som litograf i nästan tio år och sökte och kom in på Fotoskolan. Det här var hösten 1966. Höstterminen 1967 på Fotoskolan fick jag också den stora äran att arbeta som kopist åt Christer Strömholm i hans labb som han då hade på Drottninggatan. Sista gången jag träffade Christer Strömholm var på Kulturhuset 1996 på utställningen "Indicier", utställningen han hade tillsammans med två andra storheter, Anders Petersen och Kenneth Gustavsson.
Annars då…
Affe frågade i mitt förra inlägg om jag provat pancake optiken till hans Samsung NX10 som jag fått låna av honom ett tag. Tog ett självporträtt i går (konstigt va) när höstsolen sken in i vardagsrummet. Affe tyckte också att det finns lite analogkänsla i Samsungens filer, alltså inte så mycket direktskärpning i kamerans programvara. Där är jag faktiskt beredd att hålla med honom.
100 % crop.
/Bernt
Fint porträtt :)
-affe
Även om jag kommit ut därifrån många gånger trött, för att inte säga omtöcknad av kemikalierna och delvis otillfredställd med vad jag lyckats åstadkomma.
Men sedan när man läser citatet så väcks det ändå goda minnen till liv. Just att se bilden växa fram, lite långsamt och magiskt sådär.....
Diskuterade faktiskt detta med herr Berg, när jag hämtade min bok igår. Det där med analogt, mörkrumsarbete.....
Men hur fint det än blir så nej, det räcker för min del.
Tack för en god förnimmelse dock!! //Peter