#1450. Till Svenljunga?? På den tiden tågen körde enligt tidtabell??

En liten parvel åker tåg till mormor i slutet på fyrtiotalet?? –du vet på den tiden tuff-tuff-tåg rullade?? –enligt Sveriges kommunikationer. Det tog en hel dag från Karlskoga??

Det var ett helt äventyr att hålla mamma i handen och gå ned till SJ station i Karlskoga?? Klockan 9,59 startade en rälsbuss söder ut till Strömtorp dit man kom 10,14. Så redan efter 12 km måste man byta tåg, avgång 10,22, mot Laxå. Dit kom man efter 37 km klockan 11,10. Här ficka man vänta på snälltåg 27 mellan Stockholm-Göteborg. 11,59 rullade elloket ut mot Herrljunga, dit man anlände klockan 14,02. Det var en lång sträcka av 148 km. Redan 14,27 avgick ett ånglok med vagnar till Borås. Varje 3-klass vagn hade två plattformar, med järngrindar, där man kunde stå och se tåget starta. Ibland stod man i rök, så spännande. Efter 43 km kom man fram 15,18 till Borås station, där man bytte till rälsbuss med avgång klockan 15,59. Redan efter 21 km fick man byta i Hillared till ny rälsbuss, med avgång 16,35. Så äntligen kl 17,05 var man framme i Svenljunga. Medelhastighet 40 km/tim.

Hur kan jag veta detta?? –jo det står i Sveriges kommunikationer?? –en tidtabell som kom ut flera gånger per år. Jag fick ett utdrag ur tabellen från Anders Nordebring, järnvägshistoriker. Om man skall köpa en sliten tabell just nu på Tradera, så får du lägga upp kring 500 kr.

I Svenljunga var det roliga tider som liten parvel!

Svenljunga anno ungefär 1949

#253. Pryo som ångloksförare!! –hoppa du från den sidan!!

De stora, svarta, rykande maskinerna utstrålar kraft, värme, och fram för allt utveckling och frihet!! Dragkraften, så väl dold i den långsmala pannan, som får många vagnar att rulla på den blanka rälsen imponerar varje människa.

Jag har räls och lok i blodet, eftersom min farfar gick den långa vägen hos SJ från rallare till Överbanmästare. Så vad var mer naturligt än att man skulle göra pryo på lokstallarna i Linköping. Väl inne i det halvcirkelformade stallet fick man var springpojk åt reparatörerna. Mest drev de med oss, ja det var ingen flicka som ville hit på den tiden, som att hämta korkskruven till oljekannan. Det var dock kul, en slags första inblick i verkligt arbete. Oljiga händer och spända blanka muskler. Grova skämt, som spetsade pryons öron i förvåning och nyfikenhet.

I ”utbildningen” ingick att göra en dagresa med ett godståg, draget med ånglok, ned mot Kisa längs nuvarande enkelspåriga Stångådalsbanan. I förarhytten fanns Lokföraren, eldaren och jag. Det blev en resa för livet och, som det skulle visa sig, med livet som insats.

Ånglok drar godsvagnar mot Kisa, över bron vid Stångån i Linköping 1957. Contaflex III med Zeiss objektiv 50/2,8.

Värmen och arbetsglädjen i den förarhyttan var påtaglig. För första gången fick jag uppleva strålningsvärmet från elden under pannan. Jag fick själv langa in koks från boxen och känna hur tungt det var. Svettigt var det, men det var också blankt och fint i många detaljer i loket. Mässing i alla manometrar och blanka handtag efter många år av slit. Det var förvånade rent överallt, trots allt koldamm. Det roliga var att jag fick dra i ångvisslan vid många obevakade övergångar. Jag fick till och med hålla i ”död mans hand” en sträcka, med andra ord köra!!

Vid Bjärka-Säby delar spåret sig, vänster mot Västervik, och höger med mot Kisa. I Rimforsa fick vi stanna till och kom ur tidsplanering för vårt godståg. Vi fick vänta en del, och jag förstod ingenting. Klartecken från stinsen med spaden och vi fick rullade vidare. Det slog mig att kontakten med rälsen var så tydlig, inga stötdämpare här inte. Krängningarna var så tydliga. Efter en bra bit och efter en krök, kom det en man emot oss, springande längs spåret, viftande vilt med sina armar. Detta var uppenbart att det var inget som hände var dag!! ---det förstod jag. Lokföraren slog till bromsarna så det skrek och loket nästan hoppade!!  Eldaren öppnade ena dörren och ställde mig där!! HOPPA NÄR JAG SÄGER TILL!! Jag stog på västersidan och såg ett gäng gubbar längs rälsen, en signalerande med röd lampa!! Nu såg jag, med förvåning, att en hel rälslängd låg vid sidan av spåret!! Loket stannade ett tjugotals meter från rälsbrottet!!

Ingen sa hur alvarlig situationen varit. Det var tyst en stund och Lokföraren var mycket svettig. Han torkade pannan med en näsduk och hoppade ned bland gubbarna vid spåret. Det tog säkert en halvtimma att lägga tillbaka rälslängden. Sedan kunde vi komma vidare till Kisa.

Det blev en resa det!! –en resa in i vuxenvärden?? Plötsligt insåg jag att det fanns allvar och panik.

Så va det dä här med farfar!

Farfar och banvaktare Harvar Emilsson, andra man från höger, under kaffepaus i västra Värmland.  Okänd fotograf.